För några år sedan när jag hade lite för mycket av allt i mitt liv som stressade mig mer än jag riktigt klarade av så minns jag hur jag en vinterlördag satte mig ute i trädgården, lite i skymundan, på ett varmt fårskinn och med en termos med hett kaffe intill. Och så min kamera förstås!
Och jag fotade talgoxar och blåmesar som besökte fågelbrädet.
Inget spektakulärt alls, men när man väntar på att få ens allra bästa bild, då kan man inte tänka på annat. Under många år yogade jag relativt flitigt, men även där kunde tankarna vandra in på sådant som stressade upp mig, men med att fota fåglar kunde inte ens min hjärna på högvarv fokusera på annat än där och nu.
Tålamod.
Lite av en bristvara i vår värld idag, även om jag tror (och hoppas) att människan blir klokare. Eller vad vet jag? Kanske är det ännu fortare, ännu snabbare, ännu mer som gäller även om jag funnit mitt tålamod.
När jag skrev mitt slutarbete i naturfotografi så skrev jag att det inte är den bästa kamerautrustningen, inte den häftigaste platsen, inte den dyraste resan som gör en till en naturfotograf. Det är förmågan att vara tålmodig som gör det. Det kommer först. Sedan allt det andra.
En bra kamerautrustning hjälper helt klart till, men utan tålamod är även det bortkastade pengar.
På söndagen, då det (igen) var så där varmt så satt jag och åt min frukost ute på terrassen. I ögonvrån såg jag, eller trodde att jag såg, en fågelunge hoppa ut ur fågelholken där svartvita flugsnapparna outtröttligt matat sina ungar. Var det så dags?
Eftersom jag ändå tänkt tillbringa dagen med att läsa en bok i skuggan så flyttade jag bara stolen så jag hade uppsikt över holken - och kameran till hands.
När fågelungarna börjar bli redo för att flyga ut ur boet så börjar föräldrarna allt mer sällan mata sina ungar. Bara för att locka ut dem. Lite sådär som vi drar in på veckopengen om ungen inte skaffar sig ett sommarjobb.
Efter ett tag tittade den andra ungen ut. Tittade ut, och så in tillbaka och så tittade ut igen. Nyfiken, men boets trygghet lockade ändå mer.
Tills den fick båda fötterna stadigt på hålkanten och kikade ner och tänkte nog:
- Shit!!!! Det var högt uppe det här!!!
Och så in tillbaka i holken igen.
Nyt försök om en stund.
Då blev ungen sittande ett bra tag i öppningen - som om den njöt av utsikten och verkligen inte hade bråttom någonstans.
Det är här en fotografs tålamod prövas.
Man VET ju att ungen precis kan flyga ut ur boet vilken sekund som helst och då går det fort och man måste vara beredd med kameran om man vill ha en bild. Eller också om man bara vill njuta av att följa med att uppleva fågelungar hoppa/flyga ur boet. Då skall man stanna kvar och inte gå in och koka kaffe...
Men den här ungen tog all tid i världen på sig.
Tills något syskon inne i holken blev less på det hela och helt sonika knuffade till ungen i öppningen så att den nästan trillade ut!
Det blev en stunds flaxande med en vinge utanför holken och lite skrämsel i blick.
Tills plötsligt den andra vingen också var ute och det liksom inte fanns någon återvändo mer!
Ni vet alla den känslan när man tar sats från bryggan och är i luften och VET att vattnet kommer att vara skitkallt men man kan inte återvända. Eller när man just skall åka utför en slalombacke som är lite väl brant för att det skall vara helt bekvämt. Eller när man skall föda och man bara skulle vilja backa en nio månader sådär...
(Det där sista för att jag just chattade med min kompis som nog skall bli farmor i natt...)
Och så plötsligt SKER DET!
Hoppet, skuttet ut i det okända. En slags andra förlossning.
Tänk att bara lita på att vingarna bär, även om de är allt annat än helt utvecklade och fungerar bäst som fallskärmar och till små kvicka flaxande från gren till gren.
Den här ungen landade på en gren precis nedanför holken. De följande som hoppade/flög ut ur boet under de påföljande timmarna flaxade lite till höger, lite till vänster för att landa i en tall ett stycke ifrån eller i en en alldeles intill.
Det var intressant att konstatera att då den första ungen hoppade ur boet så slutade honan nästan helt med att mata de ungar som var kvar i holken, det fick hanen ta hand om.
Från det att den första ungen vid åtta snåret på morgonen lämnade boet till att den sista gjorde det hade det gått nästan åtta timmar. Och sju ungar sammanlagt fick den här flugsnapparfamiljen ut ur holken i år.
Flugsnapparna må vara bland de vanligaste av alla fåglar, liksom talgoxar, men när man får och kan följa med dem så där lite nära inpå.
Då blir det till ett magiskt skådespel och en alldeles unik upplevelse.
