INTROVERT VS EXTROVERT...

Som jag nämnde här innan så hade båda mina pojkar lagt tassarna på 

både vår egen koja och grannkojan som hör släkten till.

I båda kojorna var det party med en hel del gäster.

I går kväll åkte jag för att plocka upp min yngre (lillungen då...).

Han satte sig i bilen och suckade djupt:

- Ååååh, så skönt med tystnad. Vi behöver väl inte prata så mycket, va?

Jag diggar ju att hänga med kompisarna och vi hade jätte skoj - men jag blir så

trött i huvudet efteråt! 

Vadå introvert?

Vi åkte hemåt i tystnad. Också jag tyckte det var skönt! 

Ett par timmar senare ringde min äldre grabb som valt att stanna kvar på stugan

ända till torsdag då jag har möjlighet att åka ut dit för några dagar.

Han undrade var radion fanns. Han tyckte det var så ensamt och så tyst

efter att alla åkt för en halv timme sedan. 

Jag måste ju sedan tillstå att jag faktiskt i min iver att minimalisera där på kojan

faktiskt hade gett bort den efter att den samlat damm oanvänd i några år.

Han har tydligen ett mobilnätverk som inte funkar så himla bra därute i skärgården.

- Du får nu försöka överleva lite tystnad, skämtade jag. Vi kommer ju på onsdagnatt.

- Nej, alltså (ett halvdussin namn) kommer nog hit ännu i kväll. Men 

det kan dröja en timme eller så.

Vadå, extrovert?

Jag började gapskratta. 

Det här är så typiskt mina pojkar.

Den ena introvert, den andra extrovert.

Så har det varit sedan de var små. Överraskande, heh...

Tre minuter, max en kvart, efter att kompisen åkt hem började min

äldre med sitt:

- Mamma, jag har ingenting att gööööra...

Och var ofta extra pladdrig efter en dag med huset fullt av kompisar.

Den yngre har nog aldrig sagt att han inget har att göra, vad jag minns.

När hans kompisar hade åkt hem, gick han oftast in till sig och 

byggde lego, eller ritade en stund.

Jag tänkte aldrig då på att de var på sitt sätt riktiga skolexemplar

på introvert och extrovert.

Eftersom jag inte just nu har så mycket annat att filosofera och analysera om,

så började jag fundera om det att man är mer lagt åt det introverta hållet

kan ha en koppling till att vad - och hur mycket - man vill

omge sig med?

Nu är underlaget för denna undersökning inte speciell stor - 

min familj - så det får väl ramla in under rubriken Babbel.

Introverta personer har ett större behov av stillhet och ro och 

när jag tänker på mig själv så är det nog precis så.

Jag har aldrig gillat mycket färg, kanske därför jag i tiderna blev

så förtjust i Shabby-chic-stilen då den kom. Den var så pudrigt avskalad i sina färger,

men ändå dekorativ och kvinnlig. Då kände jag att jag hade hittat hem.

Även om mycket typiskt Shabby-chict numera skalats bort så

är färgerna ännu desamma. Lite murrigt och så.

En blick i min garderob och det blir helt klart att den här personer

tycker att allt annat än jordfärger är att överdriva lite...

*fniss*

Men till "undersökningen!"

Jag:

Introvert

Ogillar starka färger

Har en hel del onödigt, både pynt och kläder

Gillar ordning

Gubben:

Extrovert

Älskar starka färger (i synnerhet i kläder)

Har väldigt lite prylar - och kläder 

Av naturen minimalist?

Gillar ordning

Äldre grabben:

Extrovert

Föredrar naturfärger

Har inte så mycket onödigt i sitt hem

(kan bero på studie-budjet?)

En jäkel på att resa minimalistiskt

Gillar ordning men är inte världsbäst på det.

Yngre grabben:

Introvert

Ogillar starka färger

Köper ibland något som kan klassas som rent pynt.

Men ingen samlare.

Inte mycket i garderoben som inte skulle användas.

Vet inte vad ordning är...

*

Så den här inte så akademiska undersökningen

 kullkastar min fina tanke om att 

introverta personer skulle känna starkare dragning till

minimalism än extroverta.

Gäller inte i vår familj.

Fast tanken är intressant. Skall läsa på lite mer.

FINNS EN FÖRSTA GÅNG FÖR ALLT...

Midsommarafton.

Eftersom mina ungar med kompisar invaderat alla stugor och krypin, småsneda bastubyggnader och lider som finns i släktens ägo så kom det sig att det blev för andra året i rad en

midsommar i stan.

Egentligen - om man skall vara ärlig, så var det riktigt, riktigt okej! 

Mer än okej.

Vad jag minns har jag de senaste 25 åren varit den som stått för att midsommarmiddagarna

har det på bordet som midsommarmiddagar skall ha.

Jag ogillar inte alls att det inte är så i år....! 

Vi hade planerat dra ut på stan (stan är Helsingfors då) och kolla in något mysigt 

ställe att äta på. Bara vi två. 

Nå, just den delen av planerna spoilerades. Helt konkret. Spolades ner.

Den andra delen av 'vi två' vaknade nämligen med kräksjuka och följaktiligen inte helt

på hugget för fancy dinner liksom. 

Hade kanhända varit lite bortkastade gullkorn.

*

Mot kvällen var han ändå i bättre form men käka ute var kanske inte 

ändå högst på hans prioritetslista. 

Så lite oväntat blev det så att vi åkte iväg till en närliggande 

sjö där han kunde testa sin nya våtdräkt för simning i öppen sjö.

Det var mer att känna efter om den känns som (tvångströjor) skall

än att träna öppen-sjö-simning.

Mig får man inte frivilligt i så kallt vatten och sådana mutor att jag skulle

göra det - det kanske inte ens finns?

Men vad gjorde jag då? 

Ja, jag....herregud....under tiden joggade jag runt sjön. 

Inte ett utan två varv! TVÅ! 

Okej - sjön är liten. 

Egentligen bara ett litet träsk, fast sjö låter ju lite bättre.

Har aldrig hänt att jag skulle tänkt mig göra sicken galen 

midsommaraftons-syssla någonsin! 

Hemkomna snurrade jag ihop en ytterst simpel sallad

av ingredienser som knappt fanns. 

Vi kokade några potatisar och öppnade en burk sill.

Så underbart enkelt efter alla år(tionden) av tillskruvade middagar.

Nej, nej, det här är inte från ikväll! 

I veckan som gått hade familjen nämligen strålats samman över en

middag i stan så det gjorde inget alls att midsommaren 

blev som den blev.

Snarare tvärtom. 

Och jag lufsade runt sjön eh, träsket - bara det! 

Skön helg alla och envar! 

:)

MIDSOMMAR...

TA INTE MINA LINNELAKAN...

Skulle tro att jag alltid haft hyfsad ordning i mina hem, i mina hus.

Så min längtan att rensa upp bland prylarna har inte sitt ursprung i ett rörigt hem. 

Jag minns inte att jag någonsin fått den där panik-känslan när

jag inser att någon är på kommande och hysteriskt behöver 

stuva undan något påtvå röda sekunder. 

Eller jo, men då var jag fjorton år och Han var på väg.

Det är ett tag sedan, ja...

Att flytta är säkert bland de effektivaste ögonöppnare på hur 

mycket grejer man egentligen samlat på sig. Även jag som ändå 

alltid haft det rätt redigt och städigt hemma. 

Vid min senaste flytt för snart två år sedan gjorde jag beslutet att 

skänka absolut största delen av mina böcker till det lokala biblioteket.

Hade lite ångest, sju flyttlådor böcker, det är många underbara ord det.

Har jag saknat de böckerna? Nej. 

För en tid sedan ordnade vi upp i vårt lager och jag hittade

ytterligare några lådor med böcker som blivit ouppackade 

från en ännu tidigare flytt. Närmare sagt för snart nitton år sedan...krhmm! 

De böckerna hade nu blivit så gamla, rätt så dammiga och endel fuktskadade

att de var bara att slänga - ingen skulle vilja ha dem. Förutom kanske jag då.

För en sekund kände jag en liten sorg. 

Nu skulle jag aldrig ha böcker nog att fylla ett biblioteksrum om jag 

någon gång skulle vara i den livssituationen att jag skulle ha ett biblioteksrum.

Jag älskar stämningen i biblioteksrum.

Men så kom nästa tanke. 

Vad skall jag med ett biblioteksrum - egentligen.

Betala, och underhålla, samla och sköta - vadå? 

En känsla?

Just nu kan jag inte återkalla minnet av en enda bok som jag släppt taget om.

Inte en enda.

*

När min bror för något år sedan blev sjuk och 

då var mitt uppe i sin flytt kavlade jag ärmarna och hjälpte till. 

Även han hade samlat prylar i sina knutar.

I och med att han flyttade till mycket mindre och dessutom till lägenhet

fanns det en massa grejer som han varken kunde eller ville ta med sig.

Hade han varit frisk hade han säkert haft tid och energi att sälja eller ge vidare

mycket av det som nu kom att hamna hos mig.

Att hans saker skulle (mellan)landa hos mig var den enklaste lösningen

för oss alla just då.

Jag hade utrymme att förvara och fast hela jag skrek inombords;

-Nej, jag vill inte ta ansvar för de här sakerna, så hamnade de hos mig.

(sedanmera fick det mesta av hans grejer nya hem i samförstånd med brorsan...:))

Men att ta hem de där grejerna till mig var en annan ögonöppnare

för hur mycket onödigt jag själv släpade på.

Jag insåg att andra säkert skulle tänka så om mina onödiga saker.

Att de var en belastning. Någonstans där började jag se på

mina saker med andra, och betydligt mer okänsliga, ögon.

Trots att jag aldrig ändå varit den värsta pryl-nostalgiker precis, 

så insåg jag hur mycket onödigt också jag hade sparat på.

Jag kanske har skrivit om det tidigare, även om det inte då var i samband

med minimalismtankar, men när jag flyttade hit där jag bor nu

så packade jag en del av bohanget i papplådor så jag inte alls behövde packa 

upp dem här. I lådorna hamnade bland annat "finservicer" från släkten 

och annat ärvt som kunde tänkas ha något värde. 

Mest känslovärde. 

Varför lät jag inte grejerna bara gå vidare på en gång?

Så här tänkte jag; 

Ingendera av mina pojkar är några värre prylsamlare, snarare tvärtom.

Nu är de ju ännu rätt unga och kan kanske inte veta om 

de någongång faktiskt vill ha något av det jag och deras 

pappa fått från våra föräldrar.

Så sådant finns nu nerpackade i lådor - just in case. 

Det är sedan upp till dem, vad de gör med det. 

Jag har släppt taget om prylarna.

Och den insikten är skön - också på det sättet att 

det är helt okej för mig vad de gör med grejerna.

Säljer de det eller slängs de, eller använder de det.

Jag har inte längre ett känsloband till sakerna.

Jag har också lyckats bryta det "förväntade känsloband" 

som jag kanhända någongång upplevt att man bör känna gentemot

 saker man fått eller ärvt.

Jag har slutat ha dåligt samvete för att jag numera 

bara är en förvaltare, eller snarare en förvarare, 

av de här sakerna och ingalunda en som behöver ha dem 

aktivt i min vardag. 

*

För en tid sedan började min äldre med sambo fundera på

att flytta till en lite större lägenhet. 

Ekonomin hos studeranden är väl inte den fetaste så vid något skede 

blev det tal om att de kunde komma och plocka åt sig vad de behövde

från förrådet i källaren men också från bostaden och

från skåp och lådor.

Och då tänkte jag - för första gången kanske någonsin - att det 

är bara att ta. Det finns väldigt få saker jag upplever att  

jag inte skulle kunna avstå från. 

Just här och nu. 

Skulle vara mina urtvättade (och sjukt sköna) linnelakan då.

Av lakan har jag nämligen bara tre omgångar.

En i sängen - en i tvätten - och en för gäster.

Så har jag haft det i några år nu faktiskt, och linnelakan

blir bara bättre ju mer man tvättar dem.

*

Kanske jag varit en smygminimalist ett tag redan?

Så, ta inte mina lakan - för då har jag inga kvar! 

(Ja, kamerautrustningen kan de ju också lämna ifred.

Då ingen av dem fotograferar...;))

SPRETIGA TANKAR...

En tid nu har jag under lediga stunder suttit och läst bloggar och andra

texter om minimalism. Jag är överraskad över att det finns så mycket skrivet om det.

Jag hade liksom inte riktigt fattat att det verkar vara en minimalist-boom på gång.

Lite tudelad till det kanhända. Jag vet inte.

På sitt sätt är det ju bra, riktigt bra, att man börjar ifrågasätta sitt

beteende som konsument. Och även om det nu verkar vara en "modegrej" så

får man ju hoppas att många av de som prylbantat faktiskt inser att

man inte behöver så himla mycket grejer och inte hastar och köper nytt om ett tag.

Jag undrar och funderar över hur det kommer sig att det blivit en sådan grej det här?

Är människor på riktigt trötta på sina mängder saker?

Har man insett att man aldrig kommer att kunna uppnå, vare sig 

ekonomiskt eller tidsmässigt, den där totala lycksalighetskänslan av 

att samla på ting och sedan tvärvänt och letar efter lyckan där. 

För det är väl på något plan lycka vi söker - hela tiden?

Personligen har jag upplevt att genom att rensa och skala av

här hemma så har jag nog inte blivit speciellt mycket lyckligare

om inte olyckligare heller - tur det. Heh.

Men det som jag tycker mig känna av är en slags friare känsla. 

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, det är mera

en väldigt diffus, men skön känsla av att hemmet, eller mina saker, liksom inte

förväntar sig så mycket av mig. 

Ja, med förväntingar menar jag främst tid i form av städning, 

ordnande, vårdande och pyntande helt enkelt.

Min främsta last, om man nu vill kalla det så, har väl varit "pynt".

Saker jag köpt, fått, ärvt. Och som jag tycker är vackra.

Jag kan inte slänga bort den krusidulliga sockertången som min 

mormor använde. Inte så mycket på grund av mormor - henne minns jag 

nog även utan sockertång - men för att sockertången är så vacker. 

Och den gjorde sig så bra på bild då jag tog foto till en kokbok. 

Och bordduken med de blå rutorna, som jag aldrig skulle duka

fram privat, men som blev så fin på bilden till en hemsida.

Ja...ni ser mitt dilemma?

Utan att jag tänkt på det så visade det sig att jag hade en hel del grejer

i mina skåp som jag egentligen hade där för att de var 

fina och vackra, för att jag kanske skulle behöva dem till ett fototillfälle.

Kanske. 

Jag började min rensning där. Plockade ut allt, alltså allt, som jag 

absolut inte använder i vardagen själv, eller ytterst sällan i alla fall och

sedan dela upp den högen i två högar. 

Sparas/Slängas

Sparas högen åkte in i ett skåp som jag namngav mitt 

Rekvisitaskåp.

Dit kan jag gå när jag behöver fota något med en sockertång.

Eller ett vapenfodral i läder, eller ett gammalt spetslakan.

Ja, ni förstår?

Och plötsligt hade jag förvandlat en massa prylar som tagit plats i min

vardag till prylar som finns att tillgå om jag behöver dem.

De hade fått en annan roll.

Nu gör ju inte det här mig till en minimalist, långt ifrån, men det hjälpte mig 

att rensa upp i de skåp, de lådor och de hyllor som jag använder dagligen.

Mina kökslådor ser - och känns - rensade, rena och...nästan tomma ut.

Precis som jag vill att de skall kännas.

I Rekvisitaskåpet gömmer sig skatter av vackra skedar och gammalt porslin

i väntan på fotouppdrag.

Kvar i linneskåpet blev två borddukar jag på riktigt använder mig av.

Det är rätt skönt att öppna linneskåpet nu...

Så även om jag har en del av dessa "onödiga" prylar kvar så 

finns de nu på ett ställe där de inte stjäl utrymme i min vardag

men där jag kan nå dem om de behövs - tex till ett foto. 

Den här rensningen resulterade i att en hel del av sådant pynt som 

jag vanligtvis hade framme också fick åka in i Rekvisistaskåpet

för jag insåg att de egentligen hade samma status.

Det var nog där de hörde hemma. 

Jag vågar påstå att det är skillnad på att ge saker olika

roller. Jag delade in mina i 

Saker som behövs och i Rekvisita.

Sedan gäller det ju att se till att det inte börjar rinna grejer åt andra hållet.

Att rekvisitaborddukarna skulle börja flytta tillbaka till linneskåpet.

För egen del tror jag inte det. Skulle Rekvisitaskåpet bli fullt är det 

dags att rensa och ge vidare som gäller. 

Och jo, det här kändes riktigt bra! 

Riktigt många grejer flyttade på sig från att ha varit 

"hempynt" till "fotorekvisita"

och även om det låter märkligt så är det en stor skillnad

på det mentala planet.

*

Så även om man skulle vilja minimalisera, eller optimalisera sitt hem,

 men inte riktigt vill avstå, eller slänga bort grejer som man är osäker på 

om man vill ha kvar. Jag tror det är rätt så vanligt...

Testa med att ge det en annan roll och samla ihop allt på ett nytt ställe.

I en låda, i ett skåp och känn efter hur det känns att få utrymme 

bland vardagssakerna och efter en tid så kanske man kan släppa iväg 

något av det man packat ner och trodde sig behöva.

*

Så här kan man kanhända äta av kakan och ha den kvar - ett tag i alla fall.

Med tiden kanske man inser att man inte gillar kaka längre...