...det är som i södern. Luften dallrar av värmen och skugga är vad som gäller.
Inte så att jag skulle klaga, nej bevars, det är dagar som denna som jag saknar största delen av året.
Det är fantastiskt skönt - i synnerhet när jag inte behöver göra ett skvatt.
Eller borde å borde...ja, äh, ni vet hur det är?
Så rysligt många sådana här dagar kommer inte här på dessa breddgrader, så det är nog fullständigt legitimt att ta ut allt man kan av dem.
Gassiga, soliga, heta, klibbiga sommardagar.
Love it!
Så här minns jag mina barndoms somrar - och vem gör inte det?
Det var sol, och kaffe i bersån, och ingen hade liksom bråttom någonstans.
Grannarna kom över på en kaffetår och man satt och pratade och skrattade i timmar.
Vi ungar cyklade till simstranden och på hemvägen köpte vi en glass hos glasshandlaren i glasskiosken.
En solig dag som denna var det kö. Glasshandlaren var gemytlig och hade tid att skoja med oss ungar.
Han var glad, vi var glada, jag tror nästan alla var glada då.
Jag var 12 år. Året var 1978.
Eller så kändes det i alla fall. Kanske det är så att barndomens somrar alltid kommer att ses i rosa?
Men kanske ändå inte helt?
Kanske det ligger en liten gnutta sanning i känslan?
Man har lite forskat i det här och kommit fram till att människorna mådde bäst i slutet av 1970-talet.
Ekonomisk tillväxt betyder inte att välståndet i form av hur vi mår skulle öka i samma takt. Tvärtom.
Redan 1978 steg vi "över gränsen", redan då blev vårt ekologiska fotspår större än vad vår planet klarade av. Efter det har det gått uppåt, eller neråt, beroende på hur man tänker.
Vi är ju alla vana med att tänka att det måste finnas tillväxt. Man tittar på BNP - det har knappast undgått någon?
Men...nu har man jämfört
BNP och GPI (Genuine Progress Indicator) i 17 olika länder.
GPI är en slags äkta indikator på vår välfärd.
Den mäter bland annat hur nöjda människor är med sina liv, konsumtion, inkomsternas fördelning, och de sociala- och miljömässiga förändringarna.
Och trots att BNP ökat, faktiskt sedan 1950-talet med det tredubbla, så har, sedan slutet av 1970-talet GPI minskat.
Vi har mer, eller har vi det?
Enligt forskarna har det kanske aldrig ens varit meningen att BNP skulle var mätaren för välmående i ett samhälle.
Och att ökande av BNP inte enbart skulle få vara målet för nationell politik.
Men BNP är ju lätt att förstå, lätt att räkna ut, lätt att mäta.
Men tänk om det inte är så enkelt?
Läste i en artikel i veckan att två tredjedelar är missnöjda med hälso-/sjukvården i Finland.
Det är rätt...mycket!
Så man undrar ju...vad mäter BNP egentligen?
Sitter i min trädgård där sommarvindarna gör att några hårtestar på rymmen kittlar mig i nacken.
Ser på mitt liv nu, och hur det var 1978.
Vad har jag mer nu, som skulle göra mig mer lycklig och tillfreds, som jag inte hade då?
Jag, vi, har datorer som gör det möjligt för mig att sitta här och blogga och lägga ut mina funderingar på nätet. Jag har en hyfsat up-to-date telefon, likaså sonen.
Men...sen då?
Materiellt har jag nog det ganska lika faktiskt.
Ingen lyx direkt, men precis allt jag behöver - både då och nu.
Jag hänger ut min tvätt på tork, precis som min mamma gjorde 1978.
Till skillnad från min mamma har jag nu en tvättmaskin som förväntas gå sönder inom några år.
Det finns till och med ett namn på det:
Planerat Åldrande.
1997 förväntades en dator hålla i fyra eller fem år.
2003 var vi nere i två år. Nu knappast det!
Blir jag glad och lycklig av att min dator kraschar varannat år?
Nej, det blir jag inte! Men visst ökar det på BNP...inte sant?
Måste det vara så för att allt skall gå runt?
Jag måste konsumera, man får mig att konsumera mera genom att laga grejer som går sönder så att de inte går att reparera.
Men OM man skulle göra saker som inte skulle gå sönder, saker som skulle gå att reparera, skulle inte det ge arbete det med? Åt reparatörer, typ?
Miljön skulle väl tacka?
Aj, jo, men det skulle inte öka på försäljningen av den där prylens uppdaterade version, en förbättrad version av den som man ursprungligen köpte. Inget klirr i kassan.
Bara klirr i reparatörens kassa, men inte i egen...
Och någonstans där har vi ju pudelns kärna.
Visst vet jag det...men det gör mig bara så uppgiven på något sätt.
Och det är kanske så det är, vi inser allt det här, men har ingen relevant möjlighet att välja annat.
Kanske är det därför GPI bara fortsätter rasa?
(vill ni läsa mer om forskningen hittar ni den här)
*
Nu skall jag ändå återgå till en riktigt skön och slö söndagstillvaro.
Plocka in min tvätt, stryka lite kläder så jag är någotsånär representativ på jobbet i morgon.
Snurra ihop lite paella åt oss.
Läsa en bok, gå ut med hunden bara det blir svalare, ta en kvällskaffe i bersån, se på TV-nyheterna, värma bastun. Vissa saker är ändå bara samma som då, 1978.
Nämligen Slöa Söndagar...
Tillägg:
(Följande dag läser jag i tidningen att det i europa finns de mest pessimistiska männiksorna när man mäter hur man har det nu, och hur man ser påframtiden. Faktum är att Europa är för tillfället den mest pessimistiska världsdelen. Lite förvånande hittar man de mest optimistiska människorna i Afrika.
Det skorrar ju lite det, om vi ser till BNP som mätare för hur bra vi egentligen mår....;))
