LITE EMPATI...

...verkar det som om min lilla hund skulle vilja förmedla, för hon hänger mig i hasorna när jag varit förkyld nu några dagar, hon kryper ihop i fotändan på sängen och suckar medlidsamt när jag håller på att snyta hjärnan ur mig.

Eller så har hon bara toktråkigt och vill liksom med sitt suckande uttrycka snarare sin åsikt över hur tråkigt hon har det. Att hon tassar efter mig hela tiden KAN också bero på att hon tänker minsann vara på plats ifall matte skulle ta sig ur den där underliga dvala-liknande tillvaron och ge sig ut och hitta på något  s k o j,  sådär för omväxlingens skulle.

Soffan och sängen, sängen och soffan...hela veckoslutet, vi har liksom sett det nu, verkar hon tycka.

Jag kan hålla med om det. Det kunde räcka nu, men nej...segt är segt.

Idag funderade jag på om det faktiskt kan vara så att jag inte orkat dra upp ögonlocken riktigt sådär helt, för det blev inte ljust på hela dagen. Men en titt i spegeln sade att jag nog visst hade fått ögonlocken upp, det bara är just så här mörkt hela dagen.

Det blir mer tydligt när man är hemma tycker jag. På jobbet är det så mycket annat, så jag hinner liksom inte riktigt tänka efter att det inte blir ljust alls därute.

Jo, jag får känna fram mig till bilen på morgonen, och jag får göra det när jag skall åka hem. 

Men att det är såhär mörkt precis hela tiden.

Det kom jag på först idag.

Vilket får mig att tänka på vilken fantastisk grej det här med våra fyra årstider ändå är.

Varje november får vi humma och brumma om hur mörkt det ändå kan vara, och brukar det faktiskt vara såhär mörkt? Tänk att man glömt hur mörkt det kan vara? 

I november.

Sedan kommer snön och man tjusas över hur ljust allt plötsligt blir, det blir så ljust och vackert, men brrrrr...vad det ändå är kallt!

Skall det vara såhär kallt? 

Skall det verkligen snöa ännu mer? 

Och  om det inte är kallt, låter det:

Det skulle nu bli lite kallare så vi slapp slasket!

Och samma sker på våren;

Åh, denna underbara vår. Detta vackra ljus. Och solen, så den värmer.

Och på sommaren;

Pust, så det är varmt!

Man hinner liksom glömma hur det skall vara. Eftersom alla årstider är så olika.

Det blir lite som att uppleva dem på nytt varje gång, vilket onekligen har sin charm.

Men idag  v a r  det  v e r k l i g e n  alldeles extra mörkt.

Skall det verkligen vara så här mörkt?

Fast det är november?

Har jag inget bättre att tänka på när jag ligger däckad? 

Nja... nå näe!

Och hunden suckar.

DET BÄSTA MED ATT VARA FÖRKYLD...

...är att man helt legitimt får krypa ner i soffan bland alla fårskinn och filtar och släpa med sig en bra bok.

Deckare och historiska biografier i alla ära, jag älskar att läsa sådana med,
men denna gång blev det boken:

Fantastiska Feriehus som fick hålla mig, hunden och näsduksberget sällskap.

Katten min verkar lida av bacillskräck för hon håller sig långt borta från mig när jag är förkyld...

Men ah, tillbaka till boken. 

Den lindrar inte precis min lite märkligt starka längtan tillbaka till eller framåt mot sommaren.

Oj, den boken får mig att önska att jag hade en mormorsstuga vid ängskanten, en skäristuga i ytterskärgården, en liten koja i fjällen, gärna en jaktstuga mitt i skogen också och massor med tid att ge dessa fritidshus.

Och så någon liten miljon förstås...skulle liksom inte skada.

Men skämt åtsido. En alldeles, alldeles underbar bok som verkligen inspirerar! Fast man inte skulle ha den minsta lilla koja någonstans, den innehåller så mycket som ger sommarkänsla.
Oberoende har man en koja någonstans att peta på eller inte.

Inte så tokigt med lite förkylning i alla fall.

Inte en kväll som denna, när alla är mätta och nöjda och ligger mojsar sig i någon del av huset, ljusen är tända och i väntan på att bastun blir varm kan man drömma sig bort till sommaren...
Lite grann...
...efter bastun skall jag kasta mig över en jultidning - då blir det helt andra feelisar :)

ups...ett andra inlägg på samma dag - då förstår ni att jag ligger däckad och har skit-tråkigt ;)

INNAN HELGMIDDAGEN...

...kan vi ju ta en sväng till köket. 

Här har vi det som det var innan:

Och här hur det sedan blev:

Ja, ljusmängden är i alla fall en hel annan, men det måste bero på att det är ca fyra månader mellan bilderna. Och några tiotals lux mindre...

Denna Allhelgonadag är just så murrig som en novemberdag bara kan vara!
Fast jag klagar inte, det är varmt ute, och jag saknar inte kylan alls. 

Jag tänder ljus och ser fram emot en god middag och helslött helgslappande.

Om det blir dessa hyllor i längden vet jag inte, men jag ville i alla fall testa på att ha öppna hyllor i stället för övre skåp. Och med en tids erfarenhet, så gillar jag faktiskt öppenheten mer. Men själva hyllorna vet jag inte riktigt. Tja, vi får se. Hm?

Men vad jag inte kommer att byta ut någonsin är denna kran:

Den är inte bara tokvacker att titta på, den är verkligen praktisk också. Jag har aldrig tidigare tänkt på att det faktiskt är skillnad på hur kranar släpper ifrån sig vattenstrålen. Hade en tillfällig här som var helt omöjlig, det bara vrålforsade ur den och stänkte ner halva köket om man inte var försiktig. 

Men denna...är bara så fin att ha.

På alla sätt!

Den hittar man om man knapprar in Tapwell Classic. 

Men nu skall jag ta och köra iväg lite ungar på bio, och själv ta itu med middagen och sluta sitta här och babbla ;)

Bon appétit!

Njut av helgen!

Kram!

ENVIS SOM FÅ...

...är Mårbackadrottningen, som bara blommar och blommar...

Är höstens förkylning. 

Är jag. Eller så inte?

Ja fy f-n....för förkylningen som håller mig i ett envist grepp. 

Vet ni, det allra värsta med en förkylning, för mig, är att jag förlamas av min energifrånvaro, jag blir alltid lika osäker på att den inte kommer tillbaka.
Jag funderar faktiskt aldrig på att jag inte skulle bli av med snuvan, hostan, halsontet, febern.
 Men jag är alltid lika fån-ängslig om o-energi-tillvaron skulle bli bestående.
Helt galet, jag vet, men det är så.

Just när man ligger däckad och ganska liten så kommer tankarna på allt skoj man kunde göra.
Men tänk om man inte orkar? Ids? Vill?

Vilket får mig att ligga här under filtar och täcken i sällskap med empatisk hund och sällskapsjuk katt (ungen med kompis har jag förpassat till övrevåningen...) och fundera på varför man egentligen sätter så mycket energi på att inreda. Att fixa och dona.
För att imponera på nån? Knappast, det är inte så många som blir imponerade av mina luggslitna, malätna, möbler som är mer eller mindre fulla av skavanker och som jag släpar hem än härifrån, än därifrån.
 För att vara ärlig är det faktiskt ganska få av mina vänner och bekanta som ens egentligen skulle bry sig hur det såg ut hos mig.
De skulle nog dyka upp här ändå....och tack för det....;)

Om mina familjemedlemmar faller i trans av mina inredningsidéer?
Nej, det gör de inte.
Min familj, min släkt, som består mest av representanter av det manliga könet, är onekligen mer intresserade var kylskåpet är beläget, eller kanske ännu mer...vad det innehåller.

Så för vem görs allt detta inredningsfixande?
Ja, inte är det för att tillfredställa eller imponera på någon, inte för min del i alla fall....hahahahaa.
Jag har kommit fram till att jag gör det just bara för mig själv.
Helt egoistiskt tänkande här.
För att jag mår helt enkelt bra av att ha det vackert - för mig vackert - omkring mig.
För att jag, för att vara ärlig, skulle ha svårt att leva där det inte är vackert.
Vackert i mina ögon alltså.

Är jag för den skull ytlig? En materialist?
Det blir så lätt att man tolkar oss som bloggar och babblar om inredning, om dessa vackra och sköna ting i vardagen, som materialister, som nyckfulla inredningsmodemarionetter.

Men är vi det?
Eller kan vi bara inte leva utan skönhet i vardagen?

Är det verkligen något vi kan välja bort? Om vi ville?
Eller är det så starkt bara en del av oss?

Jag vill aldrig välja bort det, jag hoppas jag alltid kommer ha
energi att se till att ha det vackert omkring mig.

Inte för någon annan, men för mig.
Och för att jag vill!
För att jag njuter av det!

Och med envishet kommer man långt.
Fast inte då man ligger däckad av en ännu envisare förkylning då.
Bäst att passa på att drömma och fantisera om allt möjligt vackert, när man ändå inte orkar ta itu med något på riktigt...

KANSKE VACKRASTE...

...hundkojan?

Eller kanske det sen också är gästrummet vi talar om? 

Även om det de facto inte är så mycket större än en hundkoja. 

Ja, ser ni jag förstår inte. 

Detta är det absolut miniminiminsta rummet i hela lägenheten, tänkt då antagligen till barnrum. 

Men hallå? 

Visst är det frågan om att det är en liten människa som planerarna (måste varit män btw....;)) tänkt skall husera här. Men vem, i en vanlig familj, har mest grejer, som är för det mesta utspridda på golv och andra tillgängliga platser, om inte just barnen? 

Var är logiken här?

Visst, man kunde tänka sig att byta sovrum. Barn och vuxna byter sovrum liksom. 

För vuxna sover ju mest bara i sina sovrum - eller ja, tillbringar sin tid i sängen i alla fall, ja ni vet vad jag menar?

Men när det planeras såhär pyttesmått så kan man inte få in en dubbelsäng ens med skoslev här.

Inte en chans!

Så hos oss här får detta vara ett gästrum. 

Ett litet gästrum.

Men fortfarande förstår jag inte hur de som planerat detta tänkt?

En halvmeter till åt något håll skulle ha gjort detta rum så mycket mer användbart.

En familj är ju inte statisk. En liten unge växer upp. 

Tänk, bara en halv meter till och vi skulle snacka helt andra möjligheter här...

Men nu är det som det är, och jag hoppas att mina gäster sover gott i den utdragbara soffan.

Jag hoppas också att gästerna inte är av den mest allergiska sorten, för då får jag helt enkelt placera dem någon annanstans, för detta är favoritrummet för min hund.

Det är här hon helst vistas då hon är ensam hemma.

Härifrån har hon full kontroll på alla som går förbi på gatan nämligen.

Och hon trivs väldans bra i soffan även annars :)

Så det finns ganska många orsaker varför detta rum har fått smeknamnet hundkojan...

Innan var det barnrum, här huserade en liten fröken från familjen som bodde här innan vi ramlade in.

Till slut en bild hur rummet såg ut då:

Hoppas det finns fler än jag som gillar före-och-efterbilder?

Detta rum har alltså fått nytt golv det med och väggarna har fått sig en omgång av ljusaste grå målfärg.

Sedan kom lite möbler från gammalt, lite loppis, lite huutonet (närmaste kanske motsvarar svenska Blocket här i Finland) och så tänder vi lite ljus och det är hur fint som helst!

För att vara en "hundkoja"