SJUÅRINGEN SOM BLIVIT MYNDIG!

Nästan så det här gick mig förbi! Igen! 

När jag påbörjade min naturfoto-utbildning 2018 så blev det tal med en av de

"mer yngre" kursdeltagarna om det här med att blogga och jag sade att jag minsann

bloggat i tio år. Och han bara glodde på mig och sade med en ärlig förundran

i rösten - kan man ens blogga så länge...

Och JA det kan man! Jag är ett levande bevis på det. 

Och inte bara i tio år utan i åtta år till. Så ja...min blogg bli myndig i år! 

Det ni! 

Nu när min blogg blivit myndig kommer det knappast att ske så 

mycket nytt. Har väl hittat mitt lunk i det som finns kvar av bloggosvären. 

Men så här skrev jag då bloggen var sju år – och hade precis "börjat skolan". 

Och nedan hade jag kommenterat vad som ändrat på de sju åren. 

Tänkte fylla på och kommentera – nu 18 år senare. 

Läs och förundra: 

Så här skrev jag 2008.

Och kommentarerna är från 2015 och nu 2026

ETT FÖRSTA INLÄGG

2008: Jag har gjort några stapplande försök som bloggare, kämpar för tillfället med lite tekniska problem för att få min rubrik att se ut som jag vill...Hmmm. 

2015: (hahaha…fortfarande kan jag sucka över att få rubriken som jag vill…)

2026: Numera är det mesta gällande tekniskt kunnande enklare. Man frågar AI helt enkelt. Och inte bara det. 

Användarvänligeheten är något helt annat än då 2008. Minns med fasa då jag måste 

begripa nåt av HTML-koder om man ville ändra nåt i sin blogg. Verkligen inte så

att jag längtar tillbaka till den tiden! 

2008: Men jag skall ge denhär formen av "dagboksskrivande" en chans :) Kanske mina ungar vid nåt tillfälle kan roa sig med att kolla vad mor har för tankar och åsikter...
Fast, jag är lite rädd för att de för höra mina åsikter i allafall.

2015:(har inte längre speciellt stora förväntningar att sönerna läser bloggar, de har tusen andra sätt att vara online på, och om de läser så är det knappast en mamma-blogg…

Liksom HUR tänkte jag här?)*hih*

2026: Heh...tvivlar fortfarande starkt på att mina söner skulle läsa bloggen. MEN bloggen

genererade i att jag började trycka upp "familjeårsböcker" och de verkar vara 

viktiga för avkommorna. Använder jag främst BookWright för att skapa böckerna

och de har varit överraskande uppskattade. Så det jag skrivit i bloggen har blivit en slags

anteckningsgrund för de berättelser och bilder som sedan landat i dessa böcker. 

2008: Under någon månad har jag roat mig med att segla omkring på en hel del bloggar, främst sådana med inriktning på lantlig inredning - och det finns så oerhört många fina, vackra och inspirerande bloggar. Visst är det roligt att kunna kika in i någon annans "liv" för en stund. Kommer någon att ha lust att kika in hos mig i min blogg, det vet jag inte, och det är inte egentligen det jag ens är ute efter. Kanske bara ett forum att få sätta mina tankar i ord - i en lite mera strukturerad form än privat dagboksskrivande brukar bli.

2015: (Minns faktiskt hur jag helt av misstag ramlade in på mitt livs första blogg och tänkte att wow! det här vill jag också göra! Och sakta stapplade mig fram i det tekniska att få ihop en egen blogg. Och fortfarande tycker jag ju att det är roligt att skriva denna form av "dagbok". Och att få en liten inblick i andras liv.

Det är lika skoj än. Och fortfarande gör jag det för att det är roligt för mig själv, om någon annan hittat till mig och uppskattar det, så är jag bara glad. Fortfarande är det en sann glädje att krypa upp i soffhörnet med datorn i famnen och sätta igång att skriva.)

2026: Ja, här sitter jag än. I soffhörnet, som dock har ändrats och bytts under åren, men dock ett soffhörn. 

Det började som inredning, blev till tankar och funderingar om allt vardagligt och kanske ibland trivialt, men som var skönt att få "dela med sig". Vid något skede föll kommentarerna i bloggen bort, även om läsarskalan ökade. Det blev inte längre en dialog utan mer som en monolog, vilket 

jag kan tycka var synd. Förmodligen försvann dialogen till instagram, Facebook mm. 

Och man kanske tröttnade på de långa inläggen i bloggar? Man måste ju läsa. 

Vilket är det bästa med bloggar, tycker jag. Men majoriteten kanske vill ha snabba feeds? 

Vilket är synd, långsam läsning är en lisa för själen. 

2008: Det blir säkert en hel del bilder, får man hoppas. Jag gillar att fota både i min trädgård och inomhus. Kanske blir det bilder från någon resa, men mest skall det nog bli bilder och tankar från min vardag. Inget stort och världsomvändande alltså.

2015: (Ja, jisses, då hade jag precis skaffat mig en kamera. Alltså en minikamera utan några som helst möjligheter att ändra inställning. En-knäppa-bild-och-inte-något-mer-kamera. Där i början visste jag inte ens att man kunde få bort den där neonröda datumstämpeln på fotot.Men det startade där.)

2026: Efter det där gick det nåt år innan jag kavlade ärmarna och skaffade mig en utbildning 

inom fotografering. Det oaktat så är det än främst hemma-ifrån-foton som landar

i bloggen. För att det är det bloggen är. En hemmablogg, en vardagsblogg, en slags dagbok. 

Jag hade inte trott att den skulle leva så länge, att den skulle bli mig så kär, 

att den skulle bli en slags dokumentation, vilket nu känns ganska fint. 18 år! 

 

2008: Det blir nog inte heller så mycket bilder på nyförvärv till hem eller trädgård...Jag har kommit till den situationen i mitt liv, då jag har det mesta jag behöver. Nu är det ju inte så att jag inte skulle GILLA att shoppa, men jag kan numera finna en verklig glädje i att gå omkring och bara se på alla vackra ting utan större habegär, och känna att jag inte behöver köpa det. 

2015: (Ja, suck…här har väl inte så mycket hänt. Jag blir nog inte en shoppaholik hur jag än försöker. Är främst alldeles för lat och fattig till det. Men samma behov av att ha det fint ala mig omkring mig det har jag ju. Misstänker att det nog knappast försvinner någonstans någonsin…)

2026: Skoj kommentar här. Inte blir man botad av att vilja ha det vackert omkring sig. Förmodligen kom det redan med modersmjölken. Och inte blir jag shoppaholik heller. Med åren kanske än mer återhållsam, 

men med en nyfikenhet för gamla fina föremål med historia. Det har jag svårt att släppa. 

2008:Sen FINNS det ju förstås sådant som bara ropar på att få flytta hem till mig - och sådant måste man hörsamma - och försöka hitta på en bra motivation varför. Oftast lyckas det ;)

2015: (Ja, här har jag väl knappast ändrat mig. Stundvis är jag lyhörd för det som ropar, oftast dock numera mer lomhörd….;))

2026: Hahahaa...ja. OM man nu råkar "snubbla" över nåt fint så kanske det är rentav 

lite oförlåtligt att lämna det åt sitt öde om det KUNDE få ett tryggt och bra hem

hemma just hos mig?! 

2008: För att jag inte skall låta alltför präktig så måste jag erkänna att jag faktiskt köpt en ny kamera åt mig (kan vara litelite den också som inspirerat mig till att börja blogga). Det kommer säkert en hel del bilder vars kvalite är lite si och så. Jag fotar nämligen hellre än bra. Har inte det tålamod som man borde ha för att läsa igenom hela manualen och gärna ett par "allt om fotografering"-böcker också. Nå, vi får se hur det blir. Jag tutar och kör.

2015: (Hahahaha…minns inte ens längre den kameran. För det blev ju en och två till och uppdateringar och nya objektiv och är väl inne på min tredje systemkamera nu. Och innan det ett par halvsystem-kameror. Så ingen skall komma och säga att det är billigt att börja blogga…hehehe! Men fortfarande har jag inte betat mig igenom en enda manual och fortfarande kör jag lite samma stil, att tuta och köra och så ser man hur det blir).

2026: Kameran ja. Det har nog varit bland de bästa investeringar jag gjort. Den gav mig en 

ny utbildning och har tagit mig på utfärder och resor som jag annars inte åkt på. 

Kameran är min följeslagare, den hänger med och är min motivator till att upptäcka

nya platser, nya vyer. Och en sann inspiratör till så mycket. Den dagen jag lägger ner 

kameran kan jag lägga mig ner för gott. 

2008: Visst har jag tidigare tänkt på det här med bloggandet också. Men så länge min äldre son fanns hemma, så var datorn oftast upptagen när jag hade tid...Han är nu i armén (hjälp! när blev han så gammal???) så det finns en liten chans att jag hinner fram till datorn först.
Måste erkänna att min yngsta börjat kasta lystna blickar på den, men tills vidare får han hålla sig. Mamma först! "Fniss!"
Ibland åtminstone:)

2015: (NU blir jag nästan lite mörkrädd! Går utvecklingen verkligen så här snabbt framåt! Jag minns inte ALLS att vi faktiskt bara hade en enda dator i familjen då. En bordsdator som dessutom var gubbens jobbredskap. PÅ RIKTIGT??? Idag känns det nästan lite som att ha en hemtelefon och ingen skulle ha mobiler. Helt galet ju! 

Jag mindes inte alls att det var så här! Att vi alla faktiskt DELADE på en dator! Nu känns den tanken helt tokig! Att alla inte skulle ha en egen bärbar eller en padda känns ju nu bara - så, så gammaldags och främmande.Nu när jag läser det här så minns jag ju nog när jag köpte min första bärbara och den där känslan att kunna sitta ute i trädgården och skriva…).

2026: Ja-a...bara tanken på att det fanns EN bordsdator som fyra personer tävlade om 

känns lite overkligt. Och att den datorn faktiskt var kopplad till ett modem som 

LÄT när man skulle in på internätet. Känns som igår och samtidigt som en evighet

sedan. Han som då var i armén är storgrabben min. Han fyller snart 40år! Och lill-

ungen hade då inte helt förtrollats av datorernas möjligheter var då först

en tioåring. Så ett tag där hade jag makten (kvällstid) över Den Enda Datorn. 

Innan det plötsligt var så att alla hade sin egen dator. Vilket är lite knasigt

att tänka idag att det inte alltid varit så. 

2008: Nu börjar åskan mullra runt knutarna, så det är bäst jag slutar…

2015: (Ja, här har det knappast mullrat alls denna svala sommar, men också det här att man skulle sluta skriva för att det åskar? Nu kanske man bara kopplar loss stöpseln men fortsätter wireless. Bara det! På sju år.)
Allt gott!

2026: Wireless, ja-a...Och kan vara enig – inte heller denna sommar har det åskat speciellt 

mycket. Som fotograf kan jag tycka att det är synd. 

2015: När jag skrev mitt första blogginlägg så hade jag nog precis själv börjat använda smileys.Och det märks! 

Och på tal om det; lite statistik från idag:

- idag skickar man över sju MILJARDER textmeddande med "smileys". 

Bara att tänka den tanken. Det är fantastiskt. Denna utveckling.

Och för första gången i historien är kanske inte en utveckling en inveckling när det gäller hur man använder det, för hela tiden går vi ju mot mer och mer användarvänliga program och system. Underbart!)

Skall vi ta lite fakta anno 2026? 

2026: Häromdagen talade jag med gubben som är en ivrig YouTube-tittare och jag kunde berätta 

åt honom att varje dag laddas det upp material på YouTube som skulle ta 85 år 

för en människa att se på. Även om någon skulle tro att bloggen är död så kan

jag berätta att ännu 2026 laddas det upp ca sju miljoner inlägg per dag. 

Så inte är man helt ensam därute i bloggosfären. Och bloggen är inte död. Tror jag?