OM DOFTER

Det var i dagens tidning en intressant artikel om sköljmedel. Det där som man, om man vill, lägga i tvättmaskinen för att lakanen skall dofta ros och jasmin eller att handdukarna skall vara silkeslena och lyxigt fluffiga. Man intervjuade fyra experter och samtliga sade att det är totalt onödigt och ganska knasigt egentligen att man lägger till kemikalier, vilket ju sköljmedel innehåller, i vatten vars mening är att skölja bort det tvättmedel man använt. 

Jag har inte på många år använt sköljmedel då jag tvättar, men kan erkänna att jag ibland saknar doften. Visst doftar lakan som fått torka ute allra bäst, det är bara så. Men torktumlade lakan har liksom inte den fräschören. 

Men jag har hittat en bra ersättare. Linnevatten. 

Dessutom är han jag delar köksbord med inte så där himla intresserad om det doftar det ros eller jasmin, helst skall det om man frågar honom inte dofta något alls, medan jag tycker om dofter. Men det skall vara "rena" dofter. Inte sådant som känns som konstgjort. 

Så nu har jag en liten burk med linnevatten som doftar liljekonvalj vid min säng och sprayar lite på örngottet eller lakanet när jag tycker jag vill ha det lite smålyxigt så där innan jag somnar. Doften av liljekonvalj är verkligen naturlig och inte speciellt stark. Så han jag delar, förutom köksbord också säng med storknar inte. 

En annan doft jag tycker så mycket om är doften av yllefiltar. Eller (nya) ylletröjor. Jag vet inte om det är så att man bara väljer sig med doften, men jag tycker att den försvinner från filtar och tröjor efter en tids användning. Det är lite som när man köper en ny bil. Den doftar så där nybil-aktig, men efter ett tag är den doften också borta. Tidigare ersättes den doften säkert i mitt fall av att det ganska snabbt började lukta hund i mina bilar. 

Men det är något med dofter. Jag upplever att jag gärna avstår av sköljmedel som känns riktigt onödigt att belasta naturen med, medan en liten sprayflaska linnevatten ju inte är lika "illa". Klart att det bästa skulle ju vara att skippa allt. Men goda dofter är lyx, och ibland måste man unna sig lite lyx. Tycker jag. 
 

LJUVA MORGONSTUND

I morse när jag steg upp för att faktiskt inleda min sista arbetsdag innan lite h ö s t s e m e s t e r så såg det ut såhär utanför mitt hemmakontor. Det var en regnfront på kommande in över sjön och solen hade precis klättrat över trädtopparna bakom och lyste upp stranden mittemot. Blev så mycket färg på en gång att jag nästan satte kaffet i halsen. Hur fin kan en morgonkaffestund bli? 

Och i allt detta blir det att vara ledig i en dryg vecka! Så välkommet. 

Har en hel del att ta itu med här hemma. Även om vi har det mesta på plats så att det fungerar som ett hem, så är det ändå en hel del som söker sin plats - eller sitt existensberättigande. Som jag kanske nämnt så är lägenheten i helt annan stil och tidsepok än något annat jag bott i sedan barn faktiskt, så det blir att tänka till och uppväga vad skall stanna och vad skall ges ett nytt hem någon annanstans. 

Har ju lite snusat på det här med att ha mindre grejer, någon slags minimalistiska tankar har ju bosatt sig i min hjärna, och jag märker att jag pyntar till av bara farten. Och jag vet inte om jag är den personen längre? Inte med det sortens pynt jag hade innan. Den här lägenheten har en egen stil. En stil som jag inte riktigt än är du med. Inte alls på det sättet att jag inte skulle tycka om lägenheten. Jag älskar den! 

Och jag älskar att bo i lägenhet! I alla fall i det här bolaget. Som att bo i en liten by, fast i stan! Bara jag har tid skall jag ta er på en tur utomhus. Men inomhus känner jag att mycket av de möbler jag haft innan inte riktigt passar. Jag har ju bott i gamla hus, eller wannabegamla hus och då har mina gamla kantstötta möbler passat in så bra - med någon modern möbel som en twist eller krydda. 

Men nu känns det tvärtom, som om lägenheten ropade efter mer moderna grejer och de där gamla kantstötta bara skulle få bli kvar som en twist eller krydda. Och så är det det här med gardiner...

Men det tar vi en annan gång. Gardiner är svårt! 

To be or not to be. 

 

EN ANNAN TID?

Det var nästan lite knasigt, men i morse när jag klev in i köket vårt så var detta vad jag möttes då jag blickade ut. Jag är till min läggning sådär galet jordnära, nästan så att det blir tråkigt även för mig själv ibland, men det var något i den här morgonen som kändes - annorlunda. 

Redan förra veckan lindrades restriktionerna gällande coronapandemin och det här med att använda munskydd blev mer upp till var och en om man ville använda eller inte. Många andra länder har ju övergått till det mer normala redan tidigare, men vi här i Finland kommer med lite sent när det gäller att släppa på detta. 

Det var något i solens strålar som fick mig att besluta. Nu är det slut på andningsskydd för min del om det inte finns uppenbara orsaker att jag skulle använda dem. På morgonen kändes beslutet mest baserat på att jag tycker att de är obehagliga. Upplever att jag - inte direkt har tungt att andas i dem - men instängt. 

Under dagen hade jag en hel del ärenden att uträtta. Och även om det, för att vara ärlig, stundvis kändes lite ovanligt att inte bära ansiktsmask så var känslan lite som att vara en ko som kommer ut på sommarbete. 

Hämtade ut ett paket från den lokala lilla posten. Kändes märkligt att inte prångla på sig en ansiktsmask, men gick med bestämda steg över parkeringen. Utanför caféet som också innehar posten satt en dam i förmiddagssolen och hojtade till mig: 

- Hej frun! Vad vacker du är! 

Man blir ju smått häpen över sådant, för att vara ärlig. Vi är ju ändå i Finland och här delar man inte komplimanger åt okända så det stör precis. Men log brett och tackade med ett lite fjantigt: 

-Oj!!! Tack! 

Skoj att höra förstås, även om damen möjligen var något förfriskad av annat än kaffe. 

Hämtade ut mina paket och fick lite balansera för att få dem i famnen så jag kunde slippa att gå två gånger, sparkade upp dörren, men den var tung och stängde sig snabbt så jag hamnade nästan i kläm. En kvinnlig taxichaufför var just på väg in för att ta sig en kaffepaus rusade fram för att hålla i dörren. Inget märkligt i sig. Det är ju sådant man gör. Men inte heller hon bar en mask och hennes leende fick mig att inse vad jag saknat under denna mask-era. Och det är leenden! 

För även om man ler bakom masken, så skall det mycket till att ett leende verkligen skall nå ögonen så man FATTAR att människan ler. Alla leenden når inte ögonen även om de är leenden ändå. Och det var helt fånigt och barnsligt skönt och vackert att möta en främmande leende människa. Plötsligt insåg jag hur mycket denna era av masker för ansiktet berövat oss. Det har tagit från oss leenden av främmande människor. Det enklaste, simplaste och vänligaste sättet att kommunicera. 

På eftermiddagen hade jag ett möte med en rådgivare i finansiella frågor. Även här var det utan mask som gällde och insåg hur otroligt mycket mer vi kommunicerar med vår mun - annat än ord som kommer ut ur den. Senare på kvällen stod jag bakom en dam i en kassakö och det uppstod ett liten komiskt missförstånd mellan henne och expediten och damen, kunden, vitsade till det med ett småleende och genom att himla med ögonen, och jag insåg att om hon hade burit mask hade hennes himlande med ögonen kunnat missuppfattas som något negativt, men hennes leende gjorde att man insåg att hon himlade med ögonen åt sig själv och sin egen miss. Att utläsa kassapersonalens reaktion var totalt omöjlig där bakom hennes mask. 

Jag har verkligen inte tänkt på hur mycket vi döljer bakom vår simpla mask. Och hur skönt det är att slippa den. Men kan inte heller låta bli att tänka på hur mycket möjligheter till att utrycka sig med annat än ord stjäls från alla de kvinnor som nu tvingas till att bära burka där inget, inte ens ögonintyck går att läsa in. Det är ju som att bli stum. Med ord att uttala, men stum ändå. 

 

DENNA TYSTNAD

Så har det blivit oktober då. Sitter, kanske för sista gången för i år, ute på stugans veranda och skriver. Långtröjan och sockor samt en varm väst och en filt kring benen håller mig varm. Det skall blåsa upp till kvällen, men nu är allt bara lugnt. Och tyst. 

I ögonvrån ser jag sparvhöken susa mellan trädstammarna till sitt. Den flyger ofta samma rutt. Och varför skulle inte de ha sina "stigar", precis som vi alla andra. 

Har lagt ut lite fågelmat redan. Det är kanske inte nödvändigt än, men jag vill gärna lära mina skogsfåglar att det kommer att finnas mat här i vinter. Ett par dagar har här stannat en flock med bofinkar som tankat lite energi innan flytten söderut. Jag följer med deras pysslande en stund innan jag återgår till att plantera de första växterna till den kommande skogsträdgården. 

Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att köpa en bergtall. Men här ser man. Never say never! Ingen var liksom mer överraskad än jag själv när jag hade bilen full med bergtallsplantor - och andra plantor som jag inte släpat hem till någon annan trädgård. Men det är ju så att platsen nog skall bestämma vilka växter man skall ha där. Annars blir det en evig kamp mot väderkvarnarna. Man behöver vara lyhörd för platsen. 

Och bergtall bara nu lämpar sig här som den där mjuka övergången till skog. 

Brukar vara den som välkomnar höst och vinter för då får trädgården, och man själv, vila men nu är jag bara otålig att få skapa en ny liten trädgård här. En annorlunda än någon innan. Lite som att vara nykär, vet ni. Man vet inte riktigt hur det skall bli, blir det bra, känns det okej eller bara främmande? Hittar man en balans och rätt känsla? 

SLÖSÖNDAG

Under de få dagar jag varit här på stugan nu har hösten krupit in i rabatterna. Hostans blad  gulnar dag för dag. Och vildvinet som var så fint grannrött har tappat alla sina blad. Det kan kanske mest ändå bero på förra veckans hårda vindar som slet i och piskade på den stackars växten. Har sagt det förr, utmaningarna att anlägga en trädgård här är rätt många. Bara att glömma det där med lä och skyddat läge, hehe!

Sist ut, efter skogsastern, att blomma i rabatten är höstanemonen. Jag har nog haft den i alla mina trädgårdar under årens lopp, men den har aldrig riktigt trivts så bra som den verkar göra här. Plantan jag har här är en som jag köpt för ett par år sedan för att ha i en höstkruka, men så grävde jag bara ner den lite på måfå - och den verkar trivas hur bra som helst så den får nog stå kvar där när jag nästa vår börjar omplantera och nyplantera mina kommande rabatter. 

Sedan gick det inte riktigt som planerat detta veckoslut. Tanken var att jag skulle målat taket, väggar och golv i vår nya...ja, vad skall man kalla det sommarrum, sovrum/kontor, annexet (lite storslaget för en liten enkel koja, men just därför lite vitsigt...). Men färgen till väggarna hade blivit fel. Takmålningen som jag köpt i fjol hade dessvärre torkat så det blev inget sådant gjort. 

Bredde väl ut lite av myllan för hand, men den är rätt lerhaltig och jättetung och på sina ställen behöver vi lite traktorarbete till innan planteringsytan blir klar, så det är att snällt vänta - igen. 

Lite rastlös som jag ändå är så måste jag peta ner lite blomlökar i en kruka istället. 

Det finns ju gott om tid att sätta löken ännu - har inte jag någon gång till och med använt järnspett för att få ner lökarna i en smått frusen jord. Ja, sådant har hänt. Bra gick det också. 

Men mylla fick jag alltså. Det är ju rätt trångt om utrymme för stora maskiner här i skogsträdgården, men myllan kom med en lastbil som hade en sådan där finurlig grip som gjorde att jag bara kunde stå och vifta med händerna exakt var han skulle släppa ner sin skopa med mylla. 

Myllan är rätt lerhaltig, vilket i och för sig kan vara bra med tanken att den håller fukten kvar i jorden bra, men den kan också vara att den är rätt tung och kompakt, så antagligen måste jag i det här fallet blanda i lite torv nästa vår. Inte bara för att få jorden luftigare utan också med tanke på att hit ändå kommer att landa växter som skall trivas i en jord med lite lägre pH-värde. Med tiden blir ju jorden här ändå surare då skogen ligger så nära inpå med alla sina barrträd. 

Men nu skall jag ta och gå en sväng i skogen och se om det dykt upp lite trattkantareller. Nam!