"FULMAT"

Alltså jag älskar ju svamp. Att plocka, att äta. Allt! Hela paketet! 

Däremot är svampmat inte så mycket för det estetiska...en svampsoppa som får själarna att sjunga. Ja, den blir bara inte vacker på bild. Inte ens i verkligeheten. Det här är mat som man borde äta med ögonen stänga. Eller i alla fall i mycket sparsam belysning och gärna då tillsammans med någon person som är en så kär att fokus är mer på personen man delar middagen med än på själva middagen. 

Man kan räkna in svampmänniskor i ett antal kategorier. 

- de som vare sig plockar eller äter svamp.

- de som plockar men inte äter. 

- de som äter men inte plockar (han jag bor med) 

- de som plockar och äter (jag själv)

- de som vare sig plockar eller äter (den ena av mina söner) 

- de som gillar smaken av svamp, men inte dess koncistens (den andra av mina söner)

Sedan har jag vänner som äter svamp bara och enbart om de själva plockat svampen (och är hundra på att där inte finns något fuffens i form av insekter och barr???) i slutprodukten. Vänner som älskar svamp men aldrig skulle gå ut i skogen för att finna/plocka dem. 

Man kan med andra ord lugnt påstå att svamp i mat delar känslor.

Vad är ditt förhållande till svamp? 

 

ALLT ÄR INTE ULL SOM LUDDAR

Det är något med får som alltid tilltalat mig. Älskar fårskinn och har dem inne och ute och kan inte tänka mig något höstigare och mysigare än fårskinn när nordan börjar vina runt knutarna. 

För länge sedan köpte jag fårskinn lite utan urskillning, men vid något skede började jag tänka på det här med varifrån vi köper våra fårskinn, och hur de är behandlade innan de landar i våra korgstolar. Och nu tänker jag inte bara ur fåren blivit behandlade under sin livstid utan också med vilka medel fårskinnen behandlas. I och med att min svägerska föder upp får har jag blivit alltmer medveten om detta. Om resan från får till fårfäll. 

Lyckligtvis har jag under åratal kunnat köpa mina fårfällar av henne och på det sättet kunna försäkra mig om att både fåret haft ett bra liv och att skinnet sedan preparerats på ett så giftfritt sätt som möjligt. Eller som hon uttryckte sig en gång; - "det finns fårskinn på marknaden jag aldrig skulle lägga mitt barnbarn på..."

Det är något otroligt tilltalande med fårskinn. Jag kommer inte från det, men sedan kryper ju tanken in att skall åtta får verkligen behöva sätta livet till för att jag skall ha fårskinn på mina utestolar? 

Jag är onekligen lite tudelad här, jag vet!

Om jag har ett underbart äkta fårskinn i min favoritfåtölj så är det en annan sak, det njuter jag av - och uppmärksammar det för mig själv - varje gång jag sätter mig ner. Men att ha så många lite "opersonliga" fårskinn på stolarna därute känns liksom inte alls lika motiverat. 

I fjol våras hittade jag på IKEA "fårskinn" som tillverkats av återanvända petflaskor och jag köpte av dem för att ha dem i mina korgstolar därute. Stolarna är visserligen under tak, men i övrigt utsatta för "fukt och fä" om man utrycker det så.

Fake-fårskinnen hade inte en skyddat tillvaro. Men de har funkat. Bättre än jag hade väntat mig! 

Efter två somrars användning slängde jag dem nu i tvättmaskinen och blev glatt överraskade hur fina de blev efter tvätten. Både i känsla och utseende. Bör nämnas att på bilden ovan är de ännu otvättade och medtagna av två år av trädgårdstillvaro. Nu är de lika fluffiga och vita som där jag köpte dem! 

Och även om jag försöker sky plast som pesten (eller Coronan som det kanske borde heta nuförtiden?) så gäller det att uppväga vilket är ett bättre val. Återanvänd plast som går att tvätta tills luddet släpper eller äkta skinn där ett djur fått sätta livet till? Även om det fått leva ett bra liv. 

Å andra sidan. Om djuret ändå skall gå till slakt är det ju bra att även skinnet används. 

Men sedan finns ju tanken...varför ha dessa djur överhuvudtaget? 

Det här kan bli till en evig filosofisk fråga. 

Blir lite som att hur man än vänder sig så har man rumpan bak...

SÅ KOM FROSTEN

 

Sov, som vanligt, med fönstret öppet. I natt kom ändå en isig vindil in och fick mig att krypa djupare in under täcket. Min hund, som sover i min fotända kröp in under täcket, suckade djupt och lade sig tillrätta mot mina bara fötter. Det värmde skönt. Oss båda. 

Eftersom det var lördagmorgon, sov jag lite längre, men trots att klockan passerat tidig morgon med någon timme då jag steg upp var det frost kvar i gräset. Medan jag drack mitt morgonkaffe sneglade jag på flödet på Facebook och kunde konstatera att många skrapat sina vindrutor denna morgon - även här i söder. I Lappland föll den första snön. Brytningen mellan årstiden höst-vinter är den mest skarpa av alla årstidsväxlingar, tycker jag. En rejäl frostnatt och det är så mycket som stannar upp. En rejäl frostnatt och träden fäller sina löv som om man knäppt på en knapp. En rejäl frostnatt och så mycket därute i trädgården tackar för sig. 

Dahliorna hör ju till de känsligaste. Man förstår det när man klipper av en dahliastjälk. Det är som ett sugrör fyllt med vatten. Har också i rabatten ett par andra växter som inte riktigt klarar vintrarna här på dessa breddgrader så de får också komma in i ide. Grävde också ner de sista lökarna. I år har jag det mesta i krukor faktiskt. Skall testa på det i år - och hoppas på en mild vinter. Sannolikheten att lyckas blir lite större så. 

Grävde också ner vitlöksklyftorna, sorten heter Therdor, som skall vara en "tidig sort med utsökt smak, hög skörd och dessutom väldigt tålig och lättodlad". Låter nästan för bra för att vara sant. Återstår att se hur det hela ter sig nästa sommar. 

Den här våren och sommaren blev ju rätt märklig pga coronapandemin. Det hade nog ingen kunde ha anat sig till. (Förutom möjligen Hanne-Vibeke Holst i boken "Som pesten". Läs den...kusligt aktuell) 

Ingen kunde väl för ett år sedan ens i sin vildaste fantasi föreställa sig hur livet, med alla de nya restriktionerna och uppmaningarna för att hålla pandemin stången skulle påverka vårt dagliga liv. 

Så när jag gräver ner lökarna i myllan så tänker jag för första gången någonsin - hur ser världen ut när de här lökarna sticker fram sina spetsiga gröna genom myllan? 

Så har jag aldrig tänkt förr. 

GRÅVÄDER - ATT LUFTA SJÄLEN

På finska finns det ett uttryck : Pilvisenäkin päivänä aurinko nousee! 

Ungefär som att "även en mulen dag stiger solen upp". Jag har det här på en liten lapp för att stundvis påminna mig om att det faktiskt är så. Vi ser inte solen ständigt, men den är där, och en annan dag visar den sig för oss igen. Men den ÄR där, med oss, varje dag. 

Jag gillar ju gråväder nästan lika mycket som jag gillar soliga höstdagar. Det är bara det att det inte alltid är lika lockande att ge sig ut på en utfärd när molnen ligger tunga over tillvaron. Däremot är det ofta då man får vara mer för sig själv även på de mer populära natur-utfärdsplatserna. 

Denna märkliga corona-tid har ju fyllt våra naturparker med mer människor än kanske någonsin. Och för en person, som jag, som helst vandrar ensam, kan det kännas lite "trångt" på vissa ställen här i huvudstadsregionen. När jag går ut på mina promenader och vandringar så vill jag helst gå för mig själv och låta lugnet tala till mig och ja, helt enkelt lufta min själ. 

Då gör jag ibland så att jag helt enkelt ger mig ut då vädret är sådant att det inte lockar gemene man ur slott och koja. Eller så har jag gjort så att jag jobbar på lördagen och tar måndagen ledig i stället. 

Letar upp ställen som inte är så där otroligt populära. Blir bara allt svårare att hitta dessa "egna" och "tysta" platserna då så många människor upptäckt det fina med att vistas i naturen i år. 

Och det tycker jag verkligen är alldeles härligt! Att människor, gammal som ung, upptäcker vår natur och vilken avkoppling den ger. Vilken möjlighet att lufta själen. 

I morgon skall jag igen roa mig med denna favoritsyssla. 

Att släppa tankar, funderingar, drömmar och önskningar att vandra fritt medan den ena foten läggs framför den andra i en skön, stilla, lunk. Det utlovas mer gråväder. Och det är inte alls så illa som det låter. 

Testa på gråväder något tag. Själen tackar! 

 

SKÖN SÖNDAG

Vaknade av att regnet öste ner. Det var väntat i och för sig, men ändå lite nedslående. Hade planerat en fotopromenad med en förening där tanken var att jag skulle dela ut lite fototips främst för mobilfotografering. Det är ju ändå så de allra flesta av oss fotograferar. 

Några whatsapp-meddelanden, som handlade om regnar det för mycket eller inte för att genomföra utfärden, senare satte jag mig i bilen utrustad med gummistövlar och regnrock. Vi fick en skön promenad i ett något ruskigt höstväder som efter ett tag utvecklade sig till riktigt skönt höstväder. Insåg att man aldrig skall ta ett regn för ett nej. 

Efter ett tag höll regnet upp och det blev så där vackert disigt med ett milt sken på alla höstgula löv. 

Vi vandrade runt på ena av mina favorit-utflyktsmål i Helsingfors. Fårholmen och Granholmen intill Gammelstadsviken. Alltid lika fint där. 

Det har varit en fantastiskt fin höst. I veckan lär det ändra. Eller ja, det kanske fortfarande är lika fantastiskt fint, men kylan lär komma. Har ett gäng blommor som inte är så förtjusta i frost som skall flyttas in och så ett gäng lökar som skall i jorden då det blir kyligare. Och så skall jag minsann hinna en sväng till stugan ännu innan vintern. Den varma hösten har lite ruckat på min årsklocka. Jag fattar liksom inte att det redan är medlet av oktober. Borde vara bra mycket ruskigare väder nu...

Nästa vecka fyller lillungen år. Och jag minns att då jag väntade honom hade jag redan ett bra tag gått i både vinterstövlar och använt handskar. 

Vinterstövlarna har jag inte ens plockat fram i år. Knappt så jag använder strumpor ens! Och handskar...

Ja, de hade jag på mig - låt mig se - vårvintern 2019? Då jag var i Kuusamo och det var -30 grader. Men förra vintern. Jag tvivlar på att jag ens använde de en endaste gång...

Vi har haft den varmaste september någonsin. Måntro oktober också slår sitt eget rekord? 

Jag börjar sakna snö. Och kyla. Inte för dem i sig, men för att de är tecken på 

att allt är som det skall vara. På nåt sätt.