DE LATASTE AV ALLA LATA DAGAR

En vecka semester bakom och jag har inte gjort något vettigt alls. 

Bara låtit den ena dagen läggas till den andra, med ganska samma rutiner.

Stiger upp när jag sovit klart, morgonkaffe, nyhetscheck (midsommarhelgen bjöd ju på 

smått drama där österut). Sedan i varerande grad bokläsning, lite strosande i närmiljön, 

kanske en sväng till lokalbutiken, nåt lättfixat till middag och så lite mer läsning. 

Låter det trist? 

Jag älskar det! 

Det mest spännande som hände under veckan var att svalan som häckar under

vår brygga hade lyckats fastna i en svanfjäder och susade omkring i sin jakt på 

flugor och myggor hade som en liten tutu. Bekom den inte så mycket,

och nu har den redan tappat sin extra fjäderdräkt. 

Vi har två knölsvanpar som häckar här i viken. Det ena paret har två ungar, det andra

hela åtta. Hanen i familjen med två ungar är av den mer hetlevrade sorten och 

anfaller med rätt låg tröskel allt och alla som den anser klampar in på dess revir. 

Häromdagen blev det riktigt dramatiskt när den nästan lyckades dränka 

den ena föräldern till kullen med de åtta ungarna. 

Slagsmålet höll på i en kvart, kanske mer, men en kvart hann jag 

följa med det innan slagsmålet plötsligt slutade av att de små åttlingarna

pipande kom simmande efter sin förälder som blivit anfallen. 

Visst är de ju vackra, dessa svanar, men precis som nästan

alla andra djur i naturen rätt kvicka på att ta till drastiska tag

om någon annan hotar ens egna revir. 

*

Så detta nu från en dåsig, varm, solig udde vid havet. 

Det är förfärligt torrt i markerna, så torrt och hett att det

till i morgon utlovade regnet är mer än välkommet! 

Men nu skall jag gå och ta något smått att äta och fortsätta 

läsa på min bok. Njuter alldeles oerhört att jag igen har ro och

koncentration att läsa bok efter bok efter bok. 

Det kunde jag inte då åren efter min utmattning, vilket

jag sörjde alldeles förfärligt och var rädd att jag aldrig mera skulle

ha ro att fördjupa mig i långa texter. 

Den här sommaren har nu senast bevisat för mig att

den förmågan är tillbaka. 

Och jag har så mycket jag vill läsa.  

Och så jag njuter! Av varenda rad och varenda sida. 

 

SÅ VAR DET MIDSOMMAR IGEN DÅ

Så säger alla. Med åldern kommer det där. 

Att är det nu igen jul/midsommar - just var det ju...

Åren går snabbare när man blir äldre, sägs det. 

Eller de känns så. Orsaken lär vara något om att man

har upplevt så mycket i sina liv redan så man är liksom "avtrubbad" på något sätt. 

Jag tänker väl att det också kan bero på att man, då man blir äldre, ofta 

känner sig mer nöjd i sin vardag och på det sättet inte har samma

längtan efter de där specifika högtiderna då "allt kan hända". 

Nyår till exempel. 

När jag var ung så hade jag knappt tuggat i mig den sista

skinkskivan och öppnat den sista julklappen innan jag 

i mitt stilla sinne började planera vad jag skulle ha på mig på 

nyårsfesten. Numera är jag nöjd om jag orkar ta mig ut på 

tolvslaget för att kolla på raketerna. De senaste åren har jag 

knappt brytt mig om det heller...

Men midsommar var det ju nu, inte nyår. 

Ingen midsommarbrasa, raketernas motsvarighet till nyår,  blir det i år. 

Det är kruttorr i naturen, och trots gårdagens små regnskurar är det inte

läge för eld i någon form. 

Inte blir det mycket till midsommarstång heller här på udden. 

Sill, nypotatis och nubbe skall det väl ändå bli - och jag passar på att klämma in 

en version av midsommarstång på silltårtan. Två flugor i en smäll, liksom. 

På tal om det så får flugsnapparen snart ut sina ungar från holken

här intill verandan där jag sitter och skriver. Det hörs nästan ständigt ett 

allt mer krävande tjatter inifrån holken och föräldrarna flyger skytteltrafik med

flugor och larver och what not för att hålla avkommorna nöjda. 

Familjen  knölsvan, som precis nu lojt simmar förbi, har inte mindre än

åtta ungar. De ser nöjda ut. 

Och det är jag också. Har inlett min semester och det är ju aldrig fel!

Nu skall jag klämma i mig lite jordgubbar som gubben hämtade hem

från midsommartorget. Let the midsommar begin! 

 

EN VECKA TILL

 Hela försommaren har jag valt att pendla mellan stugan och hemma-kontoret. 

Det har ju inte varit så varmt - nu är det ju det - men innan har det minsann varit

kyligt ute på steg-udden! Vi hade ett litet vattenläckage i bastun i vintras/våras så 

det blev att skaffa ny vattencistern till tvättrummet och i samband med det blev det att

byta ut bastulave och -ugn och hela baletten. 

Det hela skulle ha varit en liten grej om snickarens och rörmokarens tidtabeller skulle

ha varit sisådär synkroniserade. Det var de inte. Sällan de är - känns det som. 

När jag som ganska gröngöling på att bygga och renovera började bygga vårt första hus

och samtidigt vår sommarstuga som nybliven 23 år gammal (!) mamma upplevde jag 

att det inte alls var speciellt svårt att få hantverkare och att tidtabellerna höll oftast. 

Och det var innan mobiltelefoner, innan mail. 

Kanske förgyller tiden minnena något, men minns inte alls att det

skulle vara så besvärligt som i dagens läge. Och jag är inte ensam om att gråta

över hantverkare vars tidtabeller aldrig håller. 

Antingen finns det färre hantverkare och så är de dessutom tidsoptimister hela bunten. 

Hur som helst så har jag valt att jobba hemifrån under veckorna och hoppas på att 

snickaren skulle hinna ta sig an vårt bastuprojekt. 

Kan inte riktigt jobba om det hamras och sågas och borras och skruvas rätt så intill. 

Men nu har snickaren (äntligen) lovat komma nästa vecka och fixa bastun. 

Så med god tur är den klar till midsommar!

Och skönt skulle det ju vara för då börjar jag min semester version 1. 

*

Det goda med den kalla försommaren har som sagt varit att blomningen har dragit ut på tiden,

så fast jag varit veckorna i stan känns det som om jag inte missat så mycket av det 

som hänt i trädgården, men skall nog bli så skönt att kunna vara där några veckor och bara njuta.

En vecka till.

LÖKFROSSA

Här ser ni förresten hur tätt intill skogen den lilla trädgården är. 

Bakom "växthuslådan", som för tillfället skyddar tomatplantorna mot

alldeles för kalla vindar och få värmegrader, breder skogen ut sig. 

Där börjar hjortarna rike. Och mitt är alldeles intill. 

Har varit mycket glad och överraskad över hur bra medlet mot hjortangrepp,

Trico Garden, faktiskt funkar, för alla tulpaner som jag lite upproriskt

mot oddsen att de skulle överleva valde att plantera har blommat. 

Och som de har blommat! 

Som så många andra börjar jag ju nog längta efter lite sommarvärme, men 

om man nu skall krysta fram något gott med kylan så är det en utdragen

blomning bland vårblommorna. 

Det gillar vi ju. 

I morgon skall tomaterna få flytta ut - de håller på och spränger taket

i den lilla växthuslådan. Istället skall jag fylla lådan med olika örter.

De skall få ha ett skyddande tak över sig här ute på den blåsiga udden. 

Nu skall jag ta på mig en varm tröja, sätta mig i kvällssolen och 

läsa en stund. Gubben är på stugan och jag hemma än. 

Skall fixa en del löpande ärenden i morgon bitti innan jag

styr bilen mot stugan jag med. 

SÅ BLEV DET SOMMARMÅNAD OCH 14 GRADER

  

Jag är väldigt kluven då det gäller det här med sommarvärme. 

Dels för att min personliga radie på vilken temperatur jag tycker är

skön att vistas i inte spänner över så många grader, men också

för att tanken på att det hela tiden blir varmare globalt lite krockar

med min att "halva-året-djupfrysta-kropp" längtar efter att känna

solen värma huden på min kropp. 

Men jag vill ju inte att jorden skall överhettas. Jag lyssnade i dag när jag körde hem

från stugan på hur resebyråer i sina broschyrer och på sina nätsidor kör med

information om resmålens medeltemperaturer som är tiotals (!) år gamla! 

Det börjar ju bli så att det är skönare att göra reklam för ett resmål i juli med

90-talets meddeltemperaturer än de som är gällande nu på 20-talet. 

Jag har varit i Grekland när det är vindstilla och 42 grader i skuggan. 

Man är inte en speciellt aktiv turist då, kan jag lova! 

Och jag saknar nog inte heller de där heta 30-graders sommardagarna här heller.

Om jag skall vara ärlig. Men jag saknar ändå lite mer värme än 14 grader i juni...

Hängde alltså på stugan detta veckoslut, och det var svalt och blåsigt. 

Och alldeles fasligt torrt. 

Insåg att det inte regnat så mycket i maj faktiskt. 

Någon liten regnskur nu och då, men inga sköna långa försommarregn

som under timmar fuktar jorden och får det att dofta så där magiskt. 

Hittade lite statistik och under de senaste tio åren har det i snitt i Esbo

(där jag bor) regnat 42 mm i månaden. I år har det regnat 23 mm. 

I april regnar det i medeltal 31 mm, i år bara 10 mm. 

Inte undra på att det känns torrt i markerna. Och när jag körde hem

så märkte jag att på vissa ställen har gräsmattorna redan börjat gulna. 

Och det är bara en knapp vecka in i juni. Och det är inte ens med

bästa vilja varmt...

Vinden, som har varit kraftig rätt länge nu bidrar ju till att torka upp,

men hade det dessutom varit varmt så skulle läget varit än värre. 

Så kanske jag bara skall vara nöjd med att det är svalt och att det fortfarande

känns helt rätt att tända ett par ljus till kvällen - för att liksom tillföra lite 

mental värme i kvällen. 

Och så tänker jag på att tänk om dessa svala sommardagar i Norden i framtiden

kommer att bli en "produkt" som lockar turister hit istället för att vi 

ständigt skall söka oss till värmen? 

Blir svala sommarnätter lika lockande, eller än mer lockande,  som ljusa sommarnätter?

VITT UNDER VINTERSEMESTERN

Nu har jag då betat av min vintersemester. 

Riktigt skönt var det, det måste man säga! 

Även om där var med ett par regndagar med hård blåst, så

känns det ändå som om jag laddat sol och värme mest hela tiden! 

Numera har vi både sång- och knölsvan i viken. 

Skrev för några år sedan (2020) att det var första gången vi hade

sångsvan där. I år var de fler än knölsvanarna. 

I viken fanns ett knölsvanpar och ett sångsvanpar samt tre 

sångsvansynglingar - antagligen fjolårsungar för de hade ännu 

lite grått i sin fjäderdräkt och verkade inte på något sätt väcka

större aggresivitet hos knölsvans-hanen. 

Ute vid de närliggande skären såg jag flera par, 

både sång- och knölsvan. 

Lite måste han nu förstås burra upp sig när en av sångsvanarna kom

simmande med raska simtag, men det blev inget slagsmål av det. 

Under en lång stund var avståndet mellan knölsvanparet 

och de tre unga sångsvanarna bara några tiotals meter. 

Och även då var det lugnt i båda lägren. 

Så lugnt att sångsvanarna antog en något akrobatisk 

posé för sin middagslur. 

Tror inte jag skall ens testa på att stå på ett ben, 

få det andra benet under armen och huvudet under det andra. 

Än mindre att sova i den ställningen...

...men om man är svan så är det tydligen hur skönt som helst! 

*

Det var nu det enda vita jag såg under min vintersemester-vecka. 

Även om det fortfarande var kyligt om nätterna så var det ändå inte

frost på småtimmarna. Och på dagarna värmde solen skönt! 

Det är gött att vara! 

VÄXTRAPPORT EFTER VINTERN

Det var ju med smått hyperventilerande hjärtslag jag lämnade

den nyanlagda skogsträdgården vid stugan å sitt öde

över en vinter i riket där hjortarna huserar. 

Jag formligen dränkte växterna i Trico Garden, och alldeles klart 

är att medlet hjälpte! 

Nu när det smått börjat bli varmare så var det med 

små glädjeskutt i hjärttrakten som jag kollade in vad som 

övervintrat och överlevt i trädgården. 

Det mesta har faktiskt gjort det. Endast vitlöken hade ruttnat bort

under vinter. Smått märkligt, men jag kanske satte den för tidigt så den växte

för mycket på hösten? 

Men till min stora glädje verkar ramslöken trivas där i skogsbrynet. 

En annan som verkar trivas är vallmon. Den är en sort som heter 'Royal Wedding' 

och är alldeles knasigt vacker. 

En av mina absoluta favoritväxter, både i kruka och i rabatt är växter ur 

Hosta-släktet. Det enda negativa med dem är att de är riktiga sömntutor när det gäller att vakna till

på våren. Under många år har jag redan varit färdig att tömma krukan de stått i när 

i n g e t händer i krukorna. Men så...en dag är de spetsiga bladknopparna på väg upp genom 

mullen och ja...de är mina favoriter. 

Är också mycket förtjust i taklökar, Ibland kan de tycka lite skrutt av för blöta

vintrar och så har det skett på sina ställen även i år. 

Lite svinn får man tåla innan man hittar de optimala växtplatserna för varje växt. 

Jag var aningen för sen för att uppleva snödropparnas blomning, den var 

så gott som över när jag kom ut till stugan. 

Men på tal om att trivas. En växt jag gillar mycket är jordrevan, men den

verkar trivas lite för bra, så det blir att gallra den med hårdhandskarna senare i vår. 

Den kan bli riktigt invasiv, jag är medveten om det, så har haft den mest i bergsskrevor där den inte kan sprida sig hur långt som helst, men tydligen har en liten planta kommit med

till en av rabatterna när jag flyttat någon annan växt dit. 

Och ja...den tar galant över om man ger den lillfingret. 

Och så var det de där växterna som övervintrat i kruka i ett kallt utrymme

- men med naturligt ljus. 

Buxbomskloten ser fina ut, men de kan alltid bli lite svårflörtade när man tar ut dem. 

De är ju på gränsen av sin personliga nordliga överlevnadsgräns. 

Men so far so good. 

Så gjorde jag ett litet experiment. 

Är hemskt förtjust i gråtimjan. Och i rabatten övervintrar den ju fint, men 

tycker om att ha dem i kruka också. 

Lite så där minimalistiskt. 

De jag övervintrade inne i det kalla utrymmet har övervintrat fint - och snyggt. 

Men den testkruka jag hade lämnat ute - där hade över halva krukans gråtimjan-

plantor gett upp. Förmodligen är det den där regniga kalla januari som 

spelade in på ett förödande sätt. 

Vintrarna här i södra Finland kan ju vara så otroligt olika, så svårt att veta.

Det som funkar ett år, funkar inte ett annat. 

Så är det bara. 

Men det som ser ut att ha lyckats i kruka i år är tulpanerna. 

Fina, robusta blad - förhoppningsvis blir det också blomning - har

kikat upp ur mullen. Det är sorten 'Black Parrot' som 

förhoppningsvis skall blomma i denna kruka. 

Men nu skulle det behövas regn. När jag körde hem från stugan, 

längs små sandvägar så var skogen intill alldeles "mångrå" av allt vägdamm. 

Det var inte bättre ju närmare stan jag kom. Gatudammet har lagt sig

som en hinna över allt även där. Nu behövs regn. 

Regn och så värme och så exploderar all växtlighet. 

I år igen, som alla andra vårar. 

Och det är så himla härligt! 

*

I övrigt då?

I går plingade min telefon ett antal gånger om någon grej som jag

borde uppmärksamma, men eftersom jag 

inte ansåg mig ha något som jag borde uppmärksamma under veckoslutet så

lät jag den plinga på. Tjugo minuter i sju på kvällen insåg jag att jag inte vill 

lyssna på det där plinget hela kvällen - mycket lättare att ignorera det om man är utomhus - 

så jag måste nu ta och kolla vad det var som var så jä*la viktigt. 

Det var en biljett-tjänst som hade försökt påminna mig om att jag 

har biljetter till kvällens Grease-musikal. Och den börjar om...tjugo minuter. 

Shit! 

Jag hade beställt biljetterna för flera åååår sedan. Så kom coronan och föreställningen blev flyttad, 

och så flyttad igen och biljetterna med det. Och ja, jag hade missat detta totalt! 

Fick något snopet meddela åt min yngre son, det är vi som går på musikaler i vår familj, att 

nu gick det så att jag har biljetter till en musikal som började för typ tre minuter sedan. 

Han skrattade skitigt. Kanske kom det en lite svordom också? 

Men vi är fortfarande vänner...tror jag. 

 

DÅ OCH NU OCH TIDEN DÄREMELLAN

Det finns en alldeles i särklass bra orsak att vardagsblogga. 

Efter ett tag får man nämligen ett härligt spann över tid om vad

man gjorde när. Till exempel. 

Gubben tyckte vi skulle behöva måla om stugan i år, 

i alla fall fönstren, varpå jag sade stopp och belägg - det är 

inte sååå länge sedan jag gjorde det. Under en del år var 

han, gubben, ju inte en så aktiv del av mitt liv, så det är

förståeligt att han inte minns riktigt allt. 

Men - bloggen ljuger inte, den minns. Och nu kunde jag "bevisa" när

det senast gjorts så ingen panik på den fronten. Taket skall dock

förnyas. Det är dryga trettio år sedan stugan byggdes, 

så helt klart läge för det i sommar. 

Tak och husgrund är det viktigaste att ta hand om. 

Men i jakt på "bevismaterial" eller främst ens ett inlägg då stugan senast målades

snubblade jag ju över en mängd inlägg som fick mig att häpna över hur fort

tiden går. Det var ju alldeles just nåt hände och så visar det sig att det minsann 

flutit tio eller mer år under broarna, och jag tycker att det var precis nyss! 

På bilderna ovan skiljer det fjorton (14!) år. 

Endast bordet är utbytt och det också så att det gamla bordet 

numera är vårt "verandabord" efter att jag hittade ett gammalt slagbord som 

fick flytta in i stugan. 

Och det gamla bordet som varit ute på verandan har blivit ett 

arbetsbord ute i lidret. 

Det som är smått märkligt är att jag tyckte ju att det var alldeles nyss jag 

målade soffan (som förresten införskaffades till vårt första gemensamma

nybygge 1990, så den var inte heller ny då den hittade sin plats här på stugan.

Minns när jag hittade pressglas-skålen på ett loppis för ingen peng alls, 

och tänkte att den är ju söt - att servera frukt ifrån. 

Och där är den än - år och åter år senare. 

Lampan är densamma, ett köp från Indiska då jag en kort tid jobbade där

för...22 år sedan. 

Kan hålla med om en vits som jag läste på något socialt medium häromdagen, 

gick ungefär såhär: 

"Någon uttalade sig om en händelse för tjugo år sedan och jag var helt att...

....ahh, vi talar 80-talet, innan jag insåg att det var 2003..."

*

På något sätt känns det ganska skönt att se att jag, trots ett visst inredningsintresse, 

ändå inte bytt ut allt med något års mellanrum - snarare har jag behållit betydligt 

mer grejer år efter år, årtionden efter årtionden, utan att jag egentligen tänkt på det. 

Vissa grejer har bara hittat hem, och valt att stanna. Kanske för gott. 

Och det är ju bara bra - absolut inget fel med det - är bara själv lite överraskad över

att så mycket hängt med i årtionden redan. Bara att jag själv tycker

att det var alldeles "nyss" jag skaffade det. 

Men det är väl så det är när man själv åldras. 

Det som förr var en kort tid, ett år eller så verkar alltmer bli

till att det som hände för ett decennium sedan, eller till och mer mer, 

var det man skulle kunna kalla "alldeles som igår!"

*

Alla borde vardagsblogga - det är en sann pärla på tillbakablickar i 

en alldeles vanlig människas tillvaro. 

Framtidens folkloristikstuderande - tacka mig - och alla er som orkar blogga. 

Heh. 

HEMÅT, HEMÅT

Lite som en nystart känns det som att återvända till stan.

Ser verkligen fram emot en massa saker att fixa till här hemma. 

De senaste morgnar när jag tassat i nattsärken ut till utetoan har tanken

på ett varmt badrumsgolv kommit smygande. Eller på kvällen när

det är så mörkt att man inget alls ser och ändå skall ut. 

Trädgården lägger sig sakta till vila, och för ett par dagar sedan så

flög enorma tranplogar över stugan. Tusental tranor som drog söderut. 

Kvar i viken är endast skäggdoppingen och ett gäng knipor. 

De övriga har dragit. 

Dags nog för mig också att dra. 

Lyssna på den längtan. Men vad jag vill ta med mig från mina

fjorton veckor på stugan är det där enkla sättet att leva som 

jag skrev om för ett tag sedan. Jag längtar efter att ytterligare 

rensa upp hemma och plocka bort tjafs som jag inte behöver. 

Skall redan i morgon börja med att gå igenom mina kläder, dels packa

undan sommarkläder, men också med grov hand sortera bort sådant som 

jag verkligen inte använder. Mycket kan jag sortera bort utan minsta

lilla tvivel, men gällande kläder blir jag alltid lite tveksam. 

Tänk OM jag ändå skulle vilja använda den här någongång - fast jag inte använt 

plagget på evigheter. Och likaväl har jag svårt att släppa ifrån mig plagg som 

varit riktiga favoriter, men som inte ens med god vilja längre är vare sig snygga

eller prydliga på grund av att jag använt dem så mycket. 

Märk väl att jag inte ens är speciellt klädintresserad, och gillar inte att handla

kläder, och ändå har jag en stöttesten här. Så märkligt svårt

kan det vara att rensa ut - även till synes enkla saker. 

Men nu känner jag att jag har en lust att förenkla.

Tur att jag har ledig dag i morgon, så jag kan ta tag i det genast då jag vaknar...

Lite vemodigt var det ändå att se tillbaka längs stugvägen. 

Som ett litet farväl - om så bara över en vinter. 

Och även om jag kommer att åka dit ännu i år, så kändes det 

ändå som ett avsked till en tidsperiod då stugan varit mitt hem. 

Kanske blev det lite, inte nu känslosamt direkt, men något lite 

mer än bara att gasa iväg, för att jag så länge drömt om att få stanna

en längre tid på stugan. Och nu blev den drömmen sann. 

Det har varit underbart - men det är också väldigt underbart att 

komma hem och få kliva in i den vardagen. 

RASTLÖSHET

Lika överraskande och plötsligt som jag på våren kan känna en längtan som nästan gör fysiskt 

efter att få komma ut till skärgården, lika överraskande tar rastlösheten i mig på

hösten. Jag skrev ju i förra inlägget hur skönt det varit med en slags enkelhet i

livet och vardagen, och nu babblar jag på om en rastlöshet. 

Lite motstridigt, jag vet. 

Men det är som om den stillhet och tysthet som kommer med att allt sakta vissnar ner, 

de sista fåglarna har flugit iväg söderut och naturen bara blir en stilla väntan på vinter. 

Det är då min rastlöshet tar tag i mig. 

 

Hade tänkt stanna ännu nästa vecka här på stugan, men några praktiska saker

får mig att tidigarelägga hemfärden. Blir lite bråttom att få ner 

lökväxterna och vitlöken i jorden. Packa ihop grillar och utemöbler, 

vända komposten och ta hem ett litet berg av tvätt...

Men nu känns det läge för det. 

LEVA SÅ DÄR ENKELT

Börja så småningom vara dags att stänga sommarstugan och överge det enkla livet

för denna säsong. I år har det varit möjligt för mig att vara på stugan nästan

tre månader nonstop - och jäklar vad skönt det har varit. 

Enkelt och simpelt och bara så skönt. 

Det har inte enbart varit som semester, eller ens att efter att semestern var över att

liksom "leka semester" utan det har varit som att bo här så där "på riktigt". 

Det är lite svårt att beskriva den där skillnaden mellan semesterstug-liv och 

bopåstugan-liv. Men det senare är mer liksom lugnt - det är inte på ett veckoslut, eller 

ens på fyra hetsiga semesterveckor som "allt" skall hända. 

Ja, det är mer lugn. 

Jag har nog behövt mina lugna dagar den här sommaren. 

Märker att ågan jag haft under åren som min brors närvårdare har

satt sina spår och jag har haft lite svårt att släppa den stressen på ett 

mentalt plan även om jag verkligen har kunnat varva ner - dels 

på grund av min trilskande rygg, men annars också. Har inte 

haft deadlines vare sig gällande studier, skriverier eller något alls. 

Jag har lite saknat det, men insett att jag gjorde rätt att tacka nej till

både fotouppdrag och skrivuppdrag och har bara skött mitt

ordinarie jobb och i övrigt levt så där enkelt. 

Nu börjar jag dock känna att det börjar räcka. Att det skall 

vara skönt att stänga ner och bädda stugan inför vintern. 

De sista tomaterna är nu plockade, och ligger på eftermognad 

på ett galler intill mitt arbetsbord. Minitomaterna 

kommer nog att försvinna i min mage efterhand som de mognar. 

De större tomaterna kommer förmodligen inte att orka rodna. 

så av de blir det nog att laga inlagda gröna tomater. 

Av de mogna minitomaterna blev det en tarte tatin.

Enkelt, gott och vackert. 

 

DET SKYMMER

Det lilla köket fylls av doften av stekt kål, fönstren

immar igen av fukten som kålen avger. 

Det doftar höst och mustighet. Skymning och lite

senare mörker kryper fram och tar över efter

en dag av regnskurar och inte så mycket ljus alls. 

Plockade in en liten bukett innan regnet skulle

göra blommorna blöta och tunga. Doftliljans 

karakteristiska väldoft tävlar om doftrikets

herraväldet med kållådan som långsamt 

gräddas klar i ugnen. 

Det är kanske inte en så bra kombination, men

symboliserar mötet mellan en sommar på väg bort, 

och en annalkande höst. Det får lov att vara så. 

Dofta så. 

Det doftar också äpplen här inne. 

Riktiga finska äpplen som har kvar sin doft. 

Inte som de där grandiosa gröna och röda som bortavlats

sin doft. Broileräpplen kallar jag dem. 

De här är lagom små, och doftar höst och barndom. 

Jag vet, det är ännu för tidigt att börja bjuda fåglarna extra föda, 

men kan inte låta bli att lägga ut några äpplen av mitt överflöd. 

Märkte att koltrasten är kvar än, kanske det smakar åt honom? 

Eller kanske kommer räven att skutta upp efter en tugga? 

Mest sannolikt blir det en ekorre, som snor äpplen. Hoppas det blir

den som har en så fin nästan svart svans och som visar sig så sällan. 

Följde idag en flock mesar som vimsade från tall till tall, 

tjattrande, småpratande, letande efter insekter. De har gott om 

mat i naturen än, och saknar inte mina frön eller nötter på ett tag. 

Jag tänker att de nog säger till när det är så dags att öppna

fröbaren. Än är vi inte där. 

Bilderna ovan är tagna från dörren till mitt distanskontor. 

Det där är det jag har utanför dörren. Och jag älskar det!

Lyssnade förstrött på ett webinar och kunde sitta tillbakalutad

i min kontorsstol och glo ut på skogen. Där händer sällan något. 

Något man ser, men trots det är det skönt att vila blicken där. 

Antagligen gjorde tystnaden inne i mitt lilla kontorskrypin det att

en liten skogsmus vågade sig fram för att äta på blåbären som 

fortfarande sitter kvar på riset. En god stund höll den på. Sträckte på sig för

att nå till de där blåbären högst upp. Sedan snabbt ner igen och in i skydd av 

risvegetationen. Endast den lilla rörelsen i blåbärsriset gjorde att jag kunde

följa med var den gick. Så knarrade stolen jag satt i till och den 

lilla skogsmusen försvann i ett nafs. 

Som uppslukad av skogen. 

*

Kållådan är nu färdig. 

Och ute börjar det skymma. 

Skogen har tystnat. 

SVALA, NEJ KALLA, KVÄLLAR

 Inte så mycket bastubadande för mig denna sommar. Jag klarar inte riktigt av bastu när det är bastu ute.

Men nu har det ju varit några rejält kalla dagar så till och med jag har med glädje krupit upp

på laven och känt värmen sprida sig i hela kroppen. Och mjuka upp stela leder. 

En är inte sjutton längre...

Så köpte jag också ett par yoga-sockor som jag skall testa på bara ryggen 

tillåter lite mer yoga-på-riktigt. Och skulle det nu inte bli av så tänkte jag att de 

här är perfekta också för en frusen fotograf! Händer och tummen fri för rattarna på kameran, men 

varmt långt upp mot armen. Har märkt att bara man har varmt om fötter, handleder och hals

så fryser man inte även om man inte skulle ha tjockaste dunjackan på sig. 

Men egentligen var det inte alls det jag tänkte skriva om. 

Jag har gjort rekord på att vara här på stugan i ett kör. Det har gubben också. 

Det har varit en underbart varm sommar då vi mest suttit ute på kvällarna och

även om korgstolarna är si-så-där bekväma så kan man få till det med lite dynor

på diverse strategiska ställen. Man boar in sig i sin korgstol, helt enkelt. 

Men nu är det höst och hur bastuvarm man än är, och hur mycket ylle man än

sveper om fötter och hals (och handleder) så har vi alltmer insett att det 

är skönare inomhus...

Och här kommer vi till ett litet dilemma. 

Stugan är yttepytteliten. Och jag har velat ha ett stort matbord för att det är 

så där härligt inbjudande till middagar, men också tycker jag om att kunna breda ut mig med

mina trädgårdsböcker eller annat pysslande som kräver lite yta. 

(Mer om vad det är närmare jul...vilken cliffhanger, alltså...;))

Vi har haft en bäddsoffa som är en MBI (MycketBilligtInköp). 

Obekväm som fan. En person kan kanske - med hjälp av ett dussin dynor - få till

en något bekväm ställning, men att två skulle sitta skönt i den? Inte en chans. 

Alla hatar den soffan! 

Men den har varit en bra reservbädd. Och den är liten och nätt. 

Lagom för denna yttepyttelilla stuga. 

Men nu har jag då "kapitulerat" och insett att om jag /vi skall ha det

ens hyfsat bekvämt så har jag beställt en soffa, en fullstor soffa. 

Och den kommer i morgon. 

Och nu sitter jag här och inser att för att den skall platsa, och för att

alla andra funktioner i en liten yttepytte-stuga skall få plats så kommer

inköpet att leda till en möbelcirkulation. 

Tur att man har semester och tid att flytta runt på möbler.

Och tur att gubben är här och snällt nog hjälper till då 

en ryggbruten vill möblera om för att få allt att funka. 

Eller ja, han vet ju inte om att jag planera att totaländra på allt. 

Vi låter honom leva i villfarelsen att jag "bara köpt en bekväm soffa"  - än så länge...

INFÖR HÖSTEN

 Sätter mig i lä för nordanvinden som luggar den lilla stugan på udden. 

Har gjort det nu i några dagars tid. Hösten kom med besked och på en gång. 

Även här ute på udden, dit jag ibland tänker att världens elände inte vill nå, 

har jag börjat fundera på hur vintern kommer att bli, med de skenande energipriserna 

och allt annat som är kopplat till det. Läser att en av våra största tomatodlare stänger ner 

sina växthus för i vinter just på grund av de skyhöga elpriserna. 

Det kanske blir brist på inhemska tomater i vinter. 

På något plan kan jag ändå inte tycka att det är så farligt. 

Förvisso är det synd om dem som blir permitterade och på övriga,

som logistikföretagen, som berörs. Men ändå tänker jag att det kanske också varit 

lite overkligt och knasigt att vi i kallaste Nord skall ha tillgång till tomater året runt. 

Tomater som inte ens smakar så mycket under de där kalla vintermånaderna. 

Kanske är det helt bra med en elkris som får oss att tänka på att allt inte är, 

eller skall ens vara, en självklarhet hela tiden. 

Har nu bott på stugan, som alltså är, inte spartansk, men kan definitivt inte heller

liknas med ett egnahemshus. Det är utedass, handdisk och handtvätt som gäller. 

Bastu finns och i samband med den en dusch, men vill man duscha i varmt utrymme

vår och höst gäller det att bära ved och elda. 

För mig, eller oss är det inget problem. Att en kylig dag planera att ikväll vill jag duscha. 

Så har vi haft det här hela tiden, vilket kanske bidrar till att det inte är så

himla viktigt att varje dag ha tillgång till golvvärme och långduschar morgon

och kväll. Visst kan man duscha här när man vill, men vill man duscha varmt

gäller det att planera lite. 

Det kanske är en generations grej också. 

Märker att jag helt spontant tänker i banor som att om jag vill spara ström 

så kanske jag stänger av den stora frysen och lagar lingon- och äppelsylt på

gammeldags sätt istället för att frysa ner bären. 

Är av den generationen att jag var ett barn vid energikrisen på 70-talet. 

Har genomlevt 90-talets ekonomiska kris. 

Den andra ekonomiska krisen på 2000-talet. 

Ju äldre man blir desto lugnare är man när det krisar till. 

Är det sedan globalt eller privat. Livet har lärt. 

Vad som än händer så går livet vidare. På sätt eller annat. 

Och det ligger en trygghet i sig i det. 

Det kommer en höst - en vinter - men också en ny vår! 

FRÅN TRETTIO GRADER TILL TRETTON

Sommaren gick till höst på bara ett par timmar. Där det åskade

gick det än fortare. Hemma i stan kom det hagel stora som tum-ändan 

och till och med mer berättade gubben som var dit en sväng. 

Jag försöker känna efter om jag tycker att det skall bli

skönt med höst, om jag är klar med sommaren, men jag kan inte

svara på den frågan. Det har varit en märklig sommar, med 

egna små krämpor som gjort mig stundvis rätt immobil, och så 

brorsans bortgång och det faktum att det också gjorde att 

jag första gången någonsin faktiskt kunde stanna på stugan

vecka ut och vecka in, vilket aldrig har hänt tidigare. 

Det har alltid varit någon eller något som pockat på 

uppmärksamhet, omvårdnad, skötsel någon annanstans. 

Men nu är det bara att vara här - så länge jag vill. 

Det goda med coronapandemin är ju att den gav möjligheten till

distansarbete. Och det i sin tur möjliggör det jag längtat efter i 

åratal att ha möjlighet att leva en del av året här på min 

älskade udde vid havet. 

Höstmänniska som jag är så undrar jag in jag omedvetet väljer

färger på mina växter i trädgården som har den där murriga höstigheten 

i sig. Som inte skriker sommar när sommaren är över utan får 

tona in i hösten, mjukt och oförmärkt. 

Dessa lite dova tonerna som jag också tycker passar bra när sommarens 

kvava värme ligger dallrande över trädgården. Med lite vita inslag 

blir det tunga lättare. Som en regndag och en solskensdag. 

Ofta brukar jag vid den här tiden av året vara ganska redo med sommaren.

Men i år känns det annorlunda. Jag skulle vilja stanna kvar i den 

där kravlösa sensommaren ett tag till ännu. 

Jag vill att mina tomater skall mogna och bli så där solvarma och goda. 

Jag har egentligen inte alls några traditionella sommarblommor men jag kan 

känna en saknad att så småningom behöva klippa ner dahlian som 

gett alldeles knasiga mängder blommor - långt över hundra! 

Och luktärterna, som är högsommardoft när det är som bäst. 

Jag låter dem gå i frö nu så jag kan ta egna frön till nästa sommar. 

Men det betyder mindre blomning och att en nedvissning börjar.

Den kritvita luktärten är redan vissen och redo att avstå sina

fröskidor. Men det finns ett vemod. 

I år är vemodet vackert, så som det brukar vara för en höstmänniska. 

Men det finns också i år en saknad och en tomhet som jag 

inte riktigt kan sätta fingret på varifrån det kommer? 

Klart jag saknar min bror! Men det är också något annat. 

Som om jag genom att säga farväl till sommaren avstår från 

något mer - men vad? Det vet jag inte. Är bara en känsla. 

Men en sak vet jag - att jag nog ändå föredrar tretton (okej då,18 grader) 

framom trettio. Det är skönare såhär. 

Vilket för mina tankar till klimatet och torkan...

...men det tar vi en annan dag. 

Ikväll är det nordlig vind, inte så hård, men så det hörs 

när vågorna slår mot klipporna. Det där skäribruset. 

Det känns kallt om nästippen då jag sitter här på verandan, trots att 

jag inte fryser. De sista gässen flyger över fjärden 

till sina övernattningsplatser. 

Det, om något, är ett höstljud som är så där på riktigt.