VINTER IGEN, PÅNYTT, ÅTER

 Det är som det är, är man ingen vintermänniska så blir det tjatigt att gå och räkna dagarna

fram till mars - som i alla fall i teorin är en vårmånad. 

Och det är ju helt klart det skall vara vinter i februari...men ändå! 

Jag kan inte förneka att inte vintern skulle kunna vara vacker, galet vacker. 

Men det är ändå något som gör att jag bara längtar framåt på året.

Nu är det inte ens det att jag skulle tycka illa om kylan. Jag, eller vi, sover med fönstret öppet

året runt, och ibland är det rejält kallt i sovrummet när man vaknar - men det är sååå skönt! 

Jag hävdar att denna "ovana" har ändrat hur min kropp upplever kyla. Det är sällan jag fryser. 

Har nästan helt skippat vinterjackan utan väljer hellre en tjockare tröja och väst. 

Men ändå längtar jag till vår och sommar. Och att få träffa min nyanlagda skogsträdgård

efter vintern. Strosa runt i trädgårdbutiker och välja vilka sommarblommor får bli

årets primadonnor. Snusa på örter att plantera i det lilla "växthuset", peta på frön att

så i odlingslådorna. I badrummet har jag en liten jordfabrik, jag bokashar vårt köksavfall 

nästan året runt. Var förresten senaste söndag till en trädgårdsförening 

och höll ett föredrag om Bokashi-kompostering.

Det har varit en paus med föreläsningarna 

sedan innan corona-pandemin. Det var riktigt roligt att damma av

mig själv och träffa ivriga trädgårdsmänniskor som först nu börjat upptäcka det fina

med Bokashi. 

Jag hade min vintersemester senaste vecka. Lite "kryck och protes" som jag är nu

för tillfället så blev det inte att kasta sig ut i skidspåret eller ens ut på en skogstur. 

Så jag hade en annorlunda ta-hand-om-mig-själv vecka. 

Lite frissa och fotbad. Inte samtidigt dock. Lite omvårdnad av båda ändorna. 

Beställde nya glasögon åt mig. Märkte till min fasa att de jag har nu är från 2019,

och då beställde jag också dem från en nätbutik, med uppgifter om styrkan på

mina glasögon från ett tidigare besök hos optiker - typ 2016, kanske 2017? 

Men till min - och lite också min optikers - stora förvåning så har jag exakt samma

styrka nu på mina glasögon som för nästan 7 år sedan. 

I och för sig ingen orsak att byta om man trivs med sina brillor, ser bra med dem

och att de håller ihop efter min något slarviga inställning till mina synförbättrare. 

Jag är långsynt och behöver bara glasögon då jag kör bil, skall försöka identifiera

en fågel på håll, plockar svamp och dammsuger (så jag ser alla dammråttor som 

försöker göra sig osynliga). Men jag har dem minst lika mycket uppe

på hjässan som jag har dem på näsan. Eller så har jag dem dinglande i 

sådant där "demens-snöre" som må vara hur tantigt som helst, men en

fantastisk grej för alla oss som behöver brillor bara nu och då. Heh! 

VÄNDAG OCH SNÖKLOCKOR

 Visst är det fint med en bukett tulpaner på bordet, och det har vi nästan alltid. 

Här vi bor nu ser man genom hallen direkt in i rummet där vi har vårt matbord,

och det känns självklart och välkomnande att ha en bukett där som 

hälsar en när man kommer hem. 

Han jag bor med, gubben, är minst lika ivrig att köpa hem buketter och 

då blir de oftast rejält färgsprakande och väl tilltagna. 

Han är alltså den mer yviga av oss två, och så som vi diskuterade när

han kom hem med en gigantisk bukett med alla färgers gerberor som man

kan tänka sig till vår bröllopsdag att det är klart att det är okej. 

Det är ju han som köpt buketten, och han njuter av denna färgprakt, den gör

honom glad - och då får sparsmakade jag hitta på något mer subtilt

till följande vecka. 

Nå, nu har jag sannerligen dragit det subtila och sparsmakade till sin spets. 

Köpte en kruka med snöklockor och delade dessutom på de bleka skotten

och lade dem lite här och lite där i diverse skålar och fat. 

Det är något med att liksom följa naturens klocka även inomhus. 

Våren startar upp med de där första späda, små lökväxterna. Det är

fantastiskt att följa med hur de för var dag växer och får mer klorofyll i bladen. 

Snart syns väl den första knoppen?

Nu när jag tänker så går jag ofta i mina tulpanbuketter också från

vita, ljusrosa bleka färger där efter nyår mot allt mer färgmättat fram till påsk. 

Har inte tänkt på det, men gör nog så. Följer naturens "färgmättnad". 

Skoj att lite så där "analysera" sig själv också, hehe! 

Men så är det ju vändag, eller alla hjärtans dag idag också. 

Jag är inte så fasligt extra förtjust i den dagen. Missförstå mig rätt, jag tycker det är

fint att lite extra komma ihåg sina vänner, men mest störs jag av den där

kommersiella delen. Stack mig in i en större butik häromdagen och där fanns

e n o r m a  m ä n g d e r  av färdigt bundna blombuketter med en massa

krimskramshjärtan instuckna än här och än där. På något sätt en typisk produkt som

(kanske isynnerhet män?) plockar med sig hem. Buketterna är bundna för länge sedan och 

står varmt i ett varuhus med någon som kanske - kanske inte - kommer ihåg

att kolla att de har vatten. Och så kommer man hem och buketten vissnar

i ett nafs, alla blir besvikna på snittblommor och kvar är bara ett rosa 

hjärta tillverkat någonstans i Kina som ingen vill ha...egentligen. 

Som fd. florist blir jag så sorgsen över de här broilerbuketterna. 

De är en nidbild över vad snittblommor kan vara. 

Nåja, blev lite gnäll och marr, det var ju inte meningen, men ibland när jag sätter

mig ner för att skriva ett blogginlägg så vet jag inte vart tankarna kommer att ta mig. 

Lite som ett babbel över en kopp kaffe under en fikarast. 

Men ja, ha en skön vändag alla ni därute. 

Och köp blommor - åt någon - eller åt dig själv. 

Men välj klokt, hållbart och fräscht! 

<3 

FEBRUARIRASTLÖS

Det händer nästan varje år. Jag blir så där februarirastlös som är en alldeles

egen form av rastlöshet. Den är pepprad med tröttnad på vinter och saltad med

vårens ljuva längtan. Försöker minnas om det alltid varit så här. Kände jag så här

sedan som barn, eller ungdom? Kanske det inte var så tydligt då, men minns nog

starkt att den stunden när smältvattnet börjar rinna längs vägarna. 

Det har alltid fått starka känslor i darrning inom mig. 

Men rastlösheten. 

Den väcks till liv av ljuset som återkommer. 

Den sprider sig till mitt trädgårds-jag, men också till mitt

roadtrip-jag. Får alltid en sådan längtan att bara ge sig iväg - någonstans. 

Gärna utan väldigt mycket inplanerat. En ram kanske, men

där själva motivet på tavlan skapas längs resans gång. 

Nu är en plan gjord. Det lättar lite på längtan att få ge sig

iväg någonstans. Till och med ett preliminärt datum inprickat. 

Så det har jag roat mig med denna februarisöndag. 

Nu är rastlösheten kanske stillad - för stunden. 

 

ESBOVIKENS NATURSKYDDSOMRÅDE

Har en tid redan haft lite strul med ryggen, och är det inte den så är det

foten. Måntro man börjar få de där första ålderskrämporna? 

Nå, hur som helst så har jag börjat kolla in sådana där lite kortare 

naturstigar då tiden eller fysiken sätter stop för längre promenader. 

Ett stycke från där jag bor, så jag hamnar tyvärr ta bilen hit, ligger 

Esbovikens naturskyddsområde. Ett litet område, någon hade skrivit att

det är Finlands minsta men mest sympatiska naturskyddsområde, och 

det är lite så den kändes denna nästan vårliga februaridag när jag 

tog mig dit för att kolla in stället. 

Till en början - om man början från parkeringen att gå medsols - så går man

längs en stig med en ko/fårhage på vänster sida. 

Hagen gränsar till en vassvik, Kallviksundet. 

Naturskyddsområdet ligger mellan två åar, Esbo å och Gumböleån. 

Själva naturstigen är inte lång, en dryg kilometer bara, och lätt att gå. 

Passar bra för barn - och krampa tanter...heh! 

Nu var stigen isig och hal och ojämn, trots mina vinterdäck-dojor fick jag 

hålla tungan rätt i mun för att hållas upprätt, men kan föreställa mig hur vackert 

det kommer att vara i denna lundmiljö när vårens sippor börjar slå ut. 

Tror att det kommer att finnas mängder av dem här. 

Vid stigen finns en bänk som man kan sätta sig ner vid och ta en kaffepaus, 

och är man fågelintresserad så kan man klättra upp i ett fågeltorn som där

också finns. Havsviken är säkert välbesökt av fåglar, men de får man nog mest 

syn på under våren, för vassen breder ut sig både brett och långt. 

När man fortsätter stigen fram så kommer man till Gumböleån eller Mankån, båda

namnen används för samma å. En liten sympatisk å som denna vinterdag

sakta flöt fram, nästan öppen. 

Hade nästan förväntat mig höra någon gräsands kännspaka kvaakkvaakkvaakkvaaaaak! 

men icke, diverse mesar vimsade ändå tjattrande omkring och verkade nyfiken på 

mig - kanske någon annan vandrare brukar ha lite gott med sig? 

De betedde sig lite så. Såg ändå ingen fågelmatning någonstans. 

En ensam hackspett pysslade på med matsökande i en av de 

stora alarna som växer längs hela stigen. 

På håll hördes trafiken från Ring III, men i det stora hela var den korta turen 

precis lagom för att koppla bort sig från vardagen och insupa lite

natur. Mötte en joggare, som likt en långbent älgkalv inte verkade ha några

som helst besvär med halka och ojämnt underlag. 

Själv saknade jag nästan lite mitt enbensstativ - inte för fotandets skull utan 

för att det hade varit helt okej med lite stöd där det var som halast. 

Skall komma ihåg att ta med det nästa gång om det fortfarande är lika halt. 

För en andra gång blir det helt klart. Ser fram emot att möta våren här. 

De första flyttfåglarna och den första skira grönskan i lunden. 

Hit återkommer jag.

IGEN ETT FARVÄL

 Det var inget oväntat, hon skulle ändå ha fyllt 99 år om några veckor bara. 

Min svärmor, mina barns farmor. 

Stilla hade hon somnat in, omgiven av sina barn.

Inget dramatiskt. Sorgligt - förstås - men som sagt inte oväntat. 

Men jag tänker att med henne går också en slags era i graven. 

Hon, tillsammans med min svärfar så länge han levde, var en sammankallande

magnet. Bondgården där hon bodde ända tills för ett par år sedan var en naturlig 

samlingsplats. Där fanns alltid kaffe för en förbivandrare. En öppen dörr. 

Det var där man stack sig in för en pratstund. I över sjuttio år. 

Det hade alltid varit så. 

Efter henne kommer det inte att finnas den naturliga knutpunkten. 

Barn och barnbarn och barnbarnsbarn är spridda över världen. 

Men också kusiner och annan släkt som varit vana att sticka sig in hos henne.

Förr på gården, de senaste två åren på vårdhemmet, efter att hon inte längre klarade

av att bo hemma, ens med hjälp av sitt yngsta barn hos vem hon bodde en tid

innan vårdhemmet. På vårdhemmet blev hon också snabbt en omtyckt person

både bland andra boende och personal. Hon var sådan. 

Alltid glad, positiv och välkomnande. 

Han som jag, förresten idag, varit gift med i 34 år har samma läggning. 

De som läst min blogg en längre tid kanske minns att vi hade en period då

vi inte bodde ihop, men vi kom aldrig att skilja oss, och efter några år kom vi på att

vi nog egentligen trivs fasligt bra tillsammans. 

Men ja, han har samma utstrålning som sin mamma. 

Och samma manér, vilka blir allt tydligare ju äldre han blir. Heh. 

Men ja, med henne avslutas ett slags tidevarv, traditioner som kommer att vara

svåra, kanske omöjliga att upprätthålla. Och det är kanske inte ens meningen? 

En livstil, som husmor på en gård hela sitt liv, sådant finns inte längre. 

Dagens gårdar måste ofta ha fler ben att stå på. 

Ibland tänker jag att hennes centrala roll inom släkten kanske på något sätt också

var en slags nostalgi till en tid som funnits i mångens barndom, 

men som inte återkommer. Med hennes bortgång blev det som ett 

farväl till det också. Till en tid som varit. 

*

Ikväll skall vi ha en liten familjemiddag. 

Skall bli blinier. Älskar det! 

Älskar båda. Både blinier OCH familjemiddagar! 

Livet går alltid vidare. 

FRÖTIDER

Klockan har blivit nästan midnatt och jag är trött, men känner att jag inte

riktigt vill krypa ner i sänghalmen än. Jag har alltid varit en kvällsmänniska och 

den här tysta timmen, ibland timmarna, när gubben redan gått och lagt sig 

och känslan när alla tv-program är avstängda är så otroligt skön och

kraftgivande på något sätt. 

När det enda som hörs är ett stilla prassel från ljusen som brinner. 

Knappt så man hör ens det. 

Njutbart.

Hade min äldre grabb på snabbt besök idag och vi hann prata lite frön. 

Han har ganska länge kämpat mot sina "gröna"gener, men skrattande insåg han att 

nu när han flyttar till större lägenhet, med glasad balkong så blir han kanske smått tvungen att

börja odla ätbart. Han är nämligen en riktigt begåvad kock, så vad skulle väl vara bättre än 

att kunna gå ut på balkongen och skörda både det ena och det andra. 

Skall bli skoj att se vad han skall ha i sina odlingar. 

Själv har jag klickat hem luktärtsfrön. 

Köpte i fjol från Zetas frön och det blev så fina plantor av de så varför 

skulle jag inte välja ett säkert kort nu också? I år fanns det att välja, förutom enskilda fröpåsar,

frö-kollektioner vilket ju lät intressant. 

Och visst känns det ju onekligen smått lyxigt att få hem

frön i en så galet vacker förpackning. 

Det är "bara" frön, men jag är på inget sätt immun mot lite flärd i

själva förpackningen. För att vara ärlig så älskar jag det! Bara att ha paketet framme på 

fönsterbrädet vid mitt arbetsbord och få peta på det lite nu och då och längta sig 

fram dag för dag mot vår och sommar. Lyckat drag! 

*

Näe, nu blir nog ögonlocken bra tunga i alla fall, och eftersom det är 

arbetsdag för mig i morgon så skall jag nog hasa mig i säng ändå. 

Gonatt där ute i slott och koja! 

 

VINTERSÅDD

 Nu är det inte så att jag skulle ha speciellt mycket att så och odla, men lite skoj

är det ju ändå att pyssla på med det. 

Förra vinter vintersådde jag för första gången, och det var en såpass lyckad

erfarenhet att jag tänkte testa på det i år igen. 

Så här i januari när det egentligen ännu är vaaaaansinnigt långt till vår och såtider så där

i stort så kan längtan bli smått olidlig. 

Och då kommer vintersådden in som en räddare i nöden. 

I fjol sådde jag sallad, några kålsorter, persilja och nåt till som jag nu redan glömt

vad det var. Och det funkade som sagt finfint - med minimalt arbete. 

Vad jag gjorde var att jag tog en sådan där genomskinlig plastlåda med lock och borrade några 

hål i övre delen av själva lådan (inte locket). Nu har jag ju min "växthuslåda" på balkongen under tak, 

så kunde säkert ha luftningshålen i locket också, men tänkte att om jag någon gång vill 

testa detta utan skyddande tak så finns det en risk att det regnar in och hela sådden blir för blöt. 

Burkarna jag sår i är plastburkar som det varit tomat, vindruvor eller annan frukt i och 

som har färdigt små hål i botten. Fyller med såjord, på med fröna och så 

toppar jag med vermikulit. Det går nog bra utan också, skulle jag tro. Har sått utan

vermikulit i tiotals år, men nu råkar jag ha en stoooor påse som jag i misstag klickat hem

för x-antal år sedan. Skulle väl köpa en liten påse, men klickade fel och ja...nu har 

jag vermikulit så länge jag lever med den något anspråkslösa volym jag

har på mina odlingar. Men ja...alltså, på med lite vermikulit - om man har. 

Och så tar man lite snö och "klickar på" Den lilla lådan in i den stora

och så locket på den stora och så är det bara att vänta. 

Nu har man liksom efterliknat naturen därute men med den skillnaden

att man kan lätt flytta plantorna sedan till sin tilltänkta växtplats. 

Och man slipper fjäska för de där små plantorna där på fönsterbrädet som

är lite för varmt, lite för mörkt, stundom är jorden lite för torr eller lite för våt. 

Jag är inte så bra på det där med att fjäska...heh. 

Först ut i år var kronärtskockan. Den tar ju lång tid på sig att växa till sig, 

och ändå kan det vara att den, på dessa breddgrader, inte riktigt hinner gå i blom,

så det alls blir några kronärtskockor att doppa i smält smör. 

Så jag tänkte testa med vintersådd för dessa. Vi får se vad det blir helt enkelt. 

Nu skall jag ta fredagskväll och slänga fötterna upp i soffan, tända ljus

och bara njuta. Har haft en vecka med mer att göra än känns helt okej, 

så veckoslutet tas emot med glädje! 

Gubben är och träffar sitt "gubb-gäng" så har helt en singelqvist-kväll. 

Hade köpt en fryspizza åt mig av ett nytt märke som såg hyfsat god ut. 

Glömde dessvärre den framme ett par timmar...och så när jag äntligen kom 

åt att sätta den i ugnen så blev det...äh, jag vill inte ens tänka på det - bara

rena rama pannkakan. Så jag ringde efter en pizza från den lokala

pizzerian här i byn. Så NU är det så fredag det kan bli! 

EN SISTA KNUT PÅ ÅRET SOM VAR

Eftersom jag är en glad fotograf och en ivrig slitare av tangentbord,

så har det under de senaste åren blivit så att jag knutit ihop året som

gått till en bok. I år blev det så att boken ramlade in i postlådan då

jag inte var hemma och då jag kom hem möttes jag av ett uppslitet emballage 

och en gubbe som satt nöjd (i mitt soffhörn) och bläddrade i boken. 

- Det här kommer att vara så värdefullt i framtiden. 

Nja? Kanske det, möjligen kommer barnen att tycka att det är skoj att kunna bläddra 

tillbaka i åren, i vår vardag. Men framför allt har jag själv fasligt roligt då

jag fotar och då jag får skriva. Och - jag skall inte sticka under stol med att det är

tusen gånger mer tillfredsställande att se sina bilder tryckta på bra papper än

att nu och då bläddra i dem på maskin. 

Vad skriver jag då? 

Jag delar upp mina årsböcker - överraskande - i månader, då blir det liksom ett eller två

textstycken per månad. Ibland fler, beroende på vad som hänt den månaden. 

Det är inte som en dagbok, utan mer som en slags påminnelse om händelser både 

inom familjen bara, men också mer globalt. 

Alltså kan jag under samma månad skriva om längtan till våren, och vad jag tänkt 

göra i trädgården detta år. Men också skriva om kriget i Ukraina, vad det väcker för känslor. 

För om något år kommer det att vara hjälp för minnet - att minnas. 

Man behöver inte skriva ut allt, bilderna väcker också minnen till livs. 

Jag satsar lite på mina årsböcker. Det har ju blivit några nu redan. 

Tänker att har jag ändå satt såpass mycket tid och energi på att fota och att skriva texter 

till så vill jag att slutresultatet skall vara faktiskt lite lyxigt till och med! 

Jag använder mig av ett företag som heter Blurb. 

Jag har enbart och bara varit nöjd med deras kvalitet och service. 

Man laddar ner ett program som heter "book wright" och väljer där

storlek på boken, papperskvalitet osv osv. 

Jag har testat andra fotoboksproducenter också men denna har varit i 

bästa kvalitet/prisklass för mig. Också det faktum att man kan ha boken

under arbete under hela året (kanske andra också har det?) är för mig en fördel. 

Eftersom mina årsböcker har landat i en egen layout som jag tycker om 

så har jag i programmet fixat till så att jag kan välja min egen layout bara med

ett snabbt klick. För att hitta en för mig fungerande layout så bläddrade jag i 

kokböcker, i inrednings- foto- och trädgårdsböcker för att känna efter hur jag

vill att mina böcker skall se ut. 

Numera har jag mycket sällan mer än tre bilder per sida för att det inte skall bli 

plottrigt. Eftersom jag ändå vill ha en hel del bilder med, så har böckerna en tendens

att bli rätt så tjocka. Men det är också en slags lyx. 

Tjockt papper, många sidor, tyngd i boken. 

För att få den där "riktig bok" känsla så lägger jag också till några tomma

sidor i början och i slutet av boken. 

Det heter kanske försättarblad, har inte helt koll på det, men 

eftersom jag har färgade blad som markerar ny månad, så använder jag tomma

blad med samma färg och så har jag ännu en vit sida där jag upprepar

titeln och mitt namn från pärmen. 

Lite onödigt kanske men ger en genuin känsla åt boken. 

Jag brukar välja ett papper som heter Mohawk Superfine Eggshell, ett papper

som är nästan som ett akvarellpapper, fast med lyster. Jag tycker mer om de dämpade tonerna

som pappret ger åt bilderna. Men vill man ha glansigt så skall man nog också

välja ett lite tjockare papper - det är värt den lilla satsningen. 

Jag gör mina böcker stora, Large Landscape heter modellen, och får lite 

coffee table book-känsla. Jag har gärna mina årsböcker framme så man

får bläddra i dem, nämligen. 

Oj oj...det blev visst ett lite längre inlägg än jag tänkt mig. 

Men jag tycker man gott kan ge sina bilder - och sina nerskrivna tankar -

en liten lyxig förpackning. 

Ha de gott! Jag skall nu invänta den äldre sonen som lovade

ta över i köket och bjuda på en smarrig torsdagsmiddag.

Bara för att januari är lite deprimerande. 

 

SMÅTT TUDELAD

Så här är det nu bara då man bor längs kusten. 

För en vecka sedan var jag och fotade i underbart krispigt

vinterväder med snötyngda grenar och en kyla

som gav vinterrosor på kinderna. 

Och i dag är det rejält på plus, det regnar, och har regnat i dagar, 

så snart är snön borta om det fortsätter så här.

Vilket det ser ut att göra...

Jag skulle väl vara felvaccinerad om jag inte skulle tycka att

minus tio grader, skygg vintersol och snö skulle

vara det absolut vackraste? Och ett sådant vinterväder gillar

mina perenner, mina blomlökar som ligger i jorden och 

inväntar våren. 

Så blir det då milt och snön smälter, det blir blött. Det 

avskyr lökarna där i jorden. De ruttnar bort innan de fått 

ens en chans till att blomma ens en endaste vår. 

Däremot gillar endel av mina övervintrande växter när

det är lite mildare. Växter som bor ute i kruka, både här hemma

på balkongen, och på stugan där de finns både ute och inne i kallt

förråd. De har ju en lite större chans att få återuppleva en ny

vår och sommar om det inte är så kallt i långa perioder. 

Så ur den där trädgårdsmästarjaget är jag tudelad över vilket

vinterväder jag föredrar. 

Esteten och fotografjaget har en klar favorit. 

Och det är inte regn...

 

VARDAGEN IGÅNG

Skönt med vardag, även om flunsan lagt en del

sordin på hur glättigt och glammigt det varit under nyår 

trettondag. Svettigt och dammigt är kanske närmare sanningen...

Men efter att febern släppt var det fasligt skönt att ta kameran och 

gå ut en sväng i det vackra vintervädret. 

Nära där jag bor nu finns Träskända Gård med en härlig park som

består av en del landskapspark i engelsk stil och en skogsdel. 

Det är en av mina favoritplatser att tassa runt i. 

Den här gången hade jag en kompis med mig som ville bli fotograferad,

då hon behövde porträttbilder till diverse olika ändamål. 

Hon hade tagit med sig sin bedårande vackra hund. En mycket sympatisk 

hund dessutom. Det är förresten intressant, jag som hela mitt vuxna liv

haft hund, har inte det minsta hundfeber efter att min Aida 

tassade till sällare tassemarker för ett och ett halvår sedan. 

Men att fota porträtt, det är inte min grej - jag tycker det är så svårt! 

Inte att fota i sig, för kameran den kan jag ju utan och innan, men att 

liksom få människor att posera. Och gärna posera rätt. 

Jag har aldrig varit någon poserare själv så har inte ens från egna 

erfarenheter något att dela med mig. 

Till all tur är min väninna synnerligen "självgående" så det blev nog 

helt fina bilder ändå. 

Att fota är ju dessutom en slags terapi och aktivt varande 

i stunden för mig. Med kameran över axeln känner jag att jag har 

lättare att stanna upp för att kolla in detaljer, ta en stund att hitta

en komposition som tilltalar. Beundra landskap och detaljer. 

En annan väninna skrev för en tid sedan en artikel om kraftgivande fotografering

som jag översatte till svenska. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, 

innan jag började översätta texten, men förstår det så väl att det finns - och att det behövs. 

Just det där meditativa i att fotografera är otroligt kraftgivande för mig. 

Därför går jag gärna ensam på mina fotoutfärder. 

Eller med någon annan fotograf, för det är lätt hänt att jag försvinner in i någon 

slags fotodimma och märker knappt sällskapet. 

Vilket jag ju förstår att kan vara smått störande, om någon tänkt sällskapa med mig. 

En annan fotograf förstår bättre. 

Kanske det är därför jag aldrig riktigt känt porträttfotograferandet som min grej. 

Är gärna social då jag inte har kameran med, men att kombinera kamera och

socialt babbel är utmanande och inget som kommer naturligt för mig.  

Kanske jag borde ha en poseringskunnig assistens som skulle babbla med

personen som skall bli fotad, medan jag bara kunde knäppa bilder ;). 

ÅTMINSTONE ÄR DET INTE JANUARI

 

För en tid sedan lyssnade jag på en språkpodd (Nästsista Ordet) som handlade 

om ordspråk, eller inte vilka ordspråk som helst utan sådana som fått sig en något odödlig 

tillvaro som  broderitalvla upphängd på väggen. 

Tänk Mormor och "Hem, ljuva hem" och ja sådana i stil med den. 

Men här var det mer de där uppdaterade ordspråken som var på agendan, 

och de var bara bäst! Har hört om detta fenomen med broderitavlornas nya

kommande, men som den icke-handarbets-människa jag är så har detta underbara

fenomen gått mig totalt förbi! 

Nå, i podden myntades en mängd underbara ny-ordspråk och en blev

direkt min favorit. 

"Åtminstone är det inte januari!"

Tammetusan om jag inte skall ta och föreviga det ordspråket någonstans

på något sätt. 

Januari är en sådan dötråkig månad så det kryper i kroppen på mig

bara jag tänker på det. Och så känner jag att om jag hade en sådan där

tavla att få syn på nu och då så kunde en skitdag i april kännas så mycket 

bättre för det är INTE januari...

Men nus är det ju precis det som det är och denna januari har börjat på 

ett riktigt skitsätt. Flunsigt. 

Tror att det var första gången någonsin som jag knappt orkade hasa

mig ut på balkongen för att kolla in nyårsraketerna - än

mindre att jag skulle känt någon speciell känsla av

fräschhet inför det nya året. 

Tog en klunk hostmedicin i stället. Skål! 

Äh, jag skall inte börja året med att gnälla - trots att det faktiskt är januari. 

Inatt snöade det och världen är fantastiskt vacker därute, solen skiner, 

så månaden verkar ju bjuda på sin bästa sida trots allt. 

Och flunsa är ju en övergående tillvaro - trots allt. 

Som januari...heh!

MELLANDAGARNA

 

och en titt på årets julgran(ar). 

Alla berörda var rörande eniga om att ingen traditionell 

julgran behövs för att få julstämning. 

Vi verkar ändå vara mer för det där vad vi kan stoppa i oss. 

Maten. 

Och ljus, man kan aldrig ha för mycket levande ljus. 

Och visst är grandoften och allt det där som har med granen att göra en viktig del av

jultraditionerna, och den kanske återkommer till oss något annat år, 

men i år var vi granfria. 

Nästan i alla fall. 

Jag hittade faktiskt något relativt nyinförskaffat julgrans-pynt i jul-lådan. Dessa är

egentligen lite för tunga att hänga i julgranen - de väger rejält nämligen. 

Men då kunde de ju få agera julgran(ar) i år, tänkte jag och 

hängde upp dem på några av de gamla skåp som jag verkar ha samlat på mig

under årens lopp. Lite så där att mina slitna gamla skåpkärlekar

fått en uns av jul-glimglim på sig. Lagom durabelt pynt för dessa bastanta

träpjäser som ändå har en anselig mängd år på nacken. 

Så ja, sådana granar i år - och barrar garanterat inte, vad det nu stressar lite glitter på

golvet då man skall ha något från skåpet. 

Men sådant får man leva med. Lite glitter här och där är inte heller fel.

EN DAG KVAR

Tänk så det kan ändra under åren det här med julförberedelser. 

Tänker på alla som är mitt uppe i de där mest hektiska åren med barn och 

julfester på skolor och dagis, föräldrar och svärföräldrar och övrig

släkt som man skall försöka synkronisera julfirandet med utan att någon

känner sig åsidosatt eller sårad över att just deras sätt att fira jul kanske 

inte uppskattas fullt upp. Om jag skall vara ärlig så 

saknar inte alls den tiden speciellt mycket. 

Och idag hade jag min lediga dag. 

Sov länge och vaknade av att posten meddelade att den nu 

levererat ett paket utanför min dörr. Det är min julklapp till mig själv. 

(Jo, man får göra så!) 

(och ja, jag skall blåsa bort dammet från ljusstaken innan vi sätter oss till bords...heh!)

Idag har jag pysslat med lite småkockande i köket. Har en enkel sill

som jag bara måste ha varje år. Behöver inte ens ha den på julbordet, men 

den skall finnas där i kylskåpet när jag blir sugen på en sillsmörgås. 

I år blir det julskinka på bordet, efter många år av annat.

En ekologisk, inhemsk skinka. Kostade som skjortan, men 

må så vara om grisen haft ett bra liv innan slakt. 

Fast jag blir nog ändå alltid lite fundersam när jag plockar fram köttgaffeln

som vi använder till julskinkan, men när tre fjärdedelar av de runt julbordet önskar 

skinka och det varit länge sedan sist så ja...en ekologisk då. 

I år har vi skippat efterrätten. Ingen av oss är sådär fasligt

för det där söta. Lite kaffe efter alla sillar och skinkor blir perfekt. 

Och till det en liten söt munsbit bara. Från gottebordet, det får räcka. 

Lite onödigt att stuva i sig en efterrätt som ingen 

egentligen vill ha. Men visst har det varit så hos oss innan. 

För att det måhända är lite svårt att släppa de där traditionerna. 

Visst har jag också gjort saker som ingen egentligen uppskattat speciellt

mycket, bara för att det "hör till". 

 

Sedan skall ju julen vara en matfest, och på sitt sätt en dag av överflöd 

och en dag med avsaknad av vardagens bekymmer och utmaningar. 

Bara en fest. 

Och även om jag rensat i mina julmatstraditioner, så blir det kanske inte

speciellt avskalat på matbordet ändå. Mina grabbar hämtar nya influenser och

nya smaker lanseras på julbordet. Och det är precis så det skall vara. 

Traditioner i all ära, men även de skall få leva och utvecklas. 

Och så kan det vara helt okej också att ta tillbaka en traditionell maträtt, 

som julskinkan, även om den kanske inte är den mest "rätta" att ha på julbordet. 

Men om den dyker upp där var sjätte år så får den kanske tillbaka

något av den feststatus den i tiderna hade? Förr när man slaktade sin gris på hösten,

saltade in skinkan och sparade den till julen som en slags "kronan på verket" hade

den garanterat en högre status än dagens broilergrisar vars liv innan slaktbilen

inte kan ha varit speciellt skoj. 

Och förr togs resten av grisen tillvara på alla tänkbara sätt. Där på gården. 

Men idag har vi ingen aning om vad det blev av resten av grisen. 

För rymt, med Miss Piggy, det har den inte. Det vet vi med säkerhet. 

Jag tror faktiskt jag skall utmana min familj, som gärna äter kött, med att 

i år be dem tillreda och äta mat av djurets alla slaktdelar. 

INTE SÅ MYCKET FÖR PEPPARKAKOR

 Oj, det blev lite boudoir-stämning över den bilden, 

fast det bara är en enkel kökshandduk och hemlagade godis som

det föreställer. Men visst är det lite lyxig "sammet och konfekt"-stämning

över det hela? 

Men det är alltså mycket enkla julgodis.

Tre ingredienser, enkelt att få till och så är de ju så vackra! 

Jag har för om åren gjort motsvarande med andra smaker, men i år blev det med pepparkaka.

Dels för att mitt förhållande till pepparkaka är lite tudelad. Älskar doften av pepparkaka och

kan gott äta av degen, men just pepparkakan som sådan är...njah! 

Men här är det nästan som att äta en chokladpralin som smakar pepparkaksdeg, 

fast inte så skarpt utan mer som en hint bara. 

Vad skall jag babbla här. 

Här kommer receptet: 

200 g pepparkakor

(jag tog Annas (tunna) pepparkakor som 

är enkla att mosa till smulor) 

ca 100 g Philadephiaost. 

150-200 g vit choklad + några bitar mörk choklad

(eller mjölk- eller mörkchoklad, precis som man vill) 

1 pepparkaka smulad till dekoration

Smula pepparkakorna så fint det går. Tillsätt philadelphiaosten, börja med 

knappa 100 g och arbeta ihop en slags lite torr deg. Tillsätt ost tills degen hålls ihop 

då man kramar den till en boll. 

Rulla bollar, av den här satsen blir det ca 15 praliner. 

Lägg bollarna på ett fat och ställ svalt medan du smälter 

chokladen över vattenbad. 

Jag brukar använda lite mer choklad än i receptet, det går enklare att doppa de 

där sista bollarna då, och det som blir över kan man ju spritsa ut i olika former

till senare bruk (eller bara äta upp det...;))

När chokladen har smultit så sticker jag en tandpetare/grillpinne i 

bollen. Doppar den i smält choklad, låter rinna av lite och sätter dem 

på ett tallrik. Dekorera med tunna strimlor av en annan choklad, 

och eller lite fint smulad pepparkaka. 

Sätt dem i kyl, eller för ut, för att svalna. 

Precis lagom för en som inte är så mycket för pepparkakor men 

ändå vill ha lite av det till jul! 

SÅ VART DET SNÖ

 Av olika orsaker blir det nu så att jag postar här en bild från balkongen 

två gånger efter varandra. 

Av den enkla orsaken att det är ungefär så långt jag rört mig den senaste veckan. 

Var visserligen med mina kolleger på jullunch till en mycket trevlig restaurang, 

med en omgivning som sakta fylldes med snötyngda träd. 

Men hade inte kameran med mig. Och är fånigt dålig på att fota med mobilen. 

Men snö var det, vackert var det. 

Och så har det hållit på, träden har dag för dag blivit alltmer snötyngda. 

Och glad och tacksam är jag att jag inte har mer att skotta än bilplatsen. 

Med en rygg som är ungefär lika stabil och stark som en daggmasks

och med en gubbe som är på resa i Ecuador så har det varit precis lagom utmaning. 

Blir knasig om jag inte får ordning på ryggen snart! 

Men om man frånser vissa praktiska utmaningar, så är det ju fantastiskt vackert nu. 

Må det hålla över jul, för vad är vackrare än vintervit natur? 

Här i huvudstaden har vi närmare 50 cm snö nu. 

I fjol hade vi denna tid 4 cm. 

Skall bli intressant attest hurudan snövinter det blir denna gång. 

Det som är avsevärt annorlunda är att i fjol så frös sjön till is innan snön kom,

men i år hann det knappt frysa alls innan det kom ett snölager på så mitt 

förnuft säger att isen i år måste vara mycket svagare än i fjol. 

SJÄLVSTÄNDIGHET OCH MINNEN

Finns det något mer finskt än granar, tallar och en insjö? 

Och en björk, fast så här vintertid är den lite - avskalad i sin framtoning.

Det här är utsikten från vår lägenhet, och en av de mest vägande skälen

till att det blev en lägenhet för vår del. Har inte ångrat en sekund! 

Och inte heller tröttnat på utsikten. Inte ens en smått grå decemberdag. 

Om ni undrar vad dessa streck på isen är, så hände något med isen då

pumpen som skall hålla vattnet öppet nere vid vinterbadsvaken intill vår strandbastu

startades. Dessa streck spred sig över hela sjön. Såg helt galet ut. Antagligen bildades det 

någon form av strömmar (?) som gjorde att det kom vatten upp på ytan. 

Isen är ännu alldeles flortunn. 

Det är Finlands självständighetsdag idag. Med tanke på vad som pågår i

Ukraina tror jag varenda kotte i Finland tänker lite mer på vad denna dag verkligen betyder

än man gjort annars? Vi har ju liksom också känt av den tokiga ryssen, om man säger så. 

Firar dagen ensam hemma, utan desto större riter. Har till och med lite 

vardagligt bestämt hem pizza, för det är ju så himmelens tråkigt att laga

mat åt sig själv. Så jag gör inte det. 

Däremot skickade lillungen en bild på hur de där i sitt gemensamma kök

med de andra hyresgästerna (det är ju några ungdomar som tillsammans hyr ett

egnahemshus) förbereder självständighetsdagsfirandet med risgrynsgröt, tända ljus,

filmen Okänd soldat (som sänts på TV varje sjätte december 

så länge jag kan minnas) och glögg. 

Glögg! 

Jag borde nog ha någon kvarglömd flaska från i fjol i något skåp. 

Och visst fanns det! Och så gräver jag fram mitt glögg-glas, 

tar det med ut på balkongen och tittar en stund på det där, 

i denna tappning något urbana national-landskapet. 

Lite motstridigt med tanke på mitt förra inlägg då jag osade på om all världens onödiga

prylar här i världen så inser jag att det nog sitter starka minnen i grejer också. 

Min glöggmugg - finns bara en kvar av ursprungliga sex stycken - är en kär

julpryl. Eller kanske mer vinterpryl, för jag dricker gärna en vin chaud från den

under kalla vintermånader. Det måste ha varit i början av 1990-talet, för jag hade redan 

ett eget hem, ett nybyggt stort hus som var lite tomt på grejer. Jag var med min

mamma till ett köpcentrum här i Esbo, numera ganska nära där jag bor. 

Minns min hänryckning och totala förälskelse då jag såg dessa glögg-glas. 

 

Min mamma tyckte väl att jag inte skulle köpa dem just då och där - kanske hon insåg en

potentiell julklappskandidat i dem, men jag ville ha dem

nu-nu. Som NU-NU. Kanske representerade de den lite gammaldags stilen som 

då hade börjat utkristalliseras att bli min stil, och som jag inte någonsin kom att överge helt. 

Med åren har den kanske blivit mer rustik, mer raklinjad, men lite snirkligt kan man behöva? 

Glaset är flortunt, som isen på sjön, så det är nog försvarbart att 

fem av dessa har gått ett tragiskt öde till mötes, men än finns ett glas kvar. 

Och med den en hel del minnen från trettio år. 

Sparade rätt länge metallkopparna, med den fåfänga tanken att jag skulle

hitta glas som passar, men det gjorde jag aldrig och så vid någon flytt insåg jag 

att de nog inte längre skall fylla mina skåp. Så kvar blev denna ensamma. 

 Den må vara udda, men bär på en massa jul- och vinterminnen. 

Undrar om inte den spökat på både ett och annat foto här i bloggen under årens lopp. 

Nu skall jag ta och fylla på mitt glögg-glas, sätta mig i det där soffhörnet

och glo på någon film. Blir inte en krigsfilm - jag har minsann sett på 

Okänd soldat i mina dar, men på det sättet kan jag tycka att det är bra att den

sänds i repris, för det finns alltid nya generationer som behöver bli 

påminda om vilket elände krig är, vilken uppoffring de som måste

försvara sitt land gör. De skall aldrig glömmas bort. 

Slava Ukraini!