MILDA NOVEMBER

 

En murrig novemberfredag. 

Sitter hemma och har en ta-itu-med-projekt-dag. På mitt brödföda-arbete börjar nu

årets hetsigaste och mest stressiga period alldeles i dagarna, så jag vill gärna städa undan

projekt som jag sysslar med som freelance. 

Börjar dagen med att koka det där viktiga kaffet, sätter på lite klassisk musik som inte 

pockar på uppmärksamhet. En sådan där fokus-spellista som precis lagom söndrar tystnaden i 

huset, men utan att det som sagt kräver att man "lyssnar". 

Det är speciellt milt idag. Tolv grader plus. 

Egentligen har det inte ens varit rejält kallt ännu denna höst. 

Klockrankan som jag har på balkongen klämmer fram nya knoppar fortfarande. 

Och skickar iväg nya rankor. 

På sitt sätt är det skönt. Jag tycker om milda november. Vinter lär det komma trots allt. 

Men ändå är det ju ett tecken på att allt inte är helt som det skall vara med klimatet. 

Och det vet vi ju i och för sig, men ändå är det kanske de där små ändringarna som kommer

nära inpå som gör att man reagerar mer än då man läser nyheter och statistik om uppvärmning, 

hur en halv grad påverkar hit eller dit. Framför allt när den riktigt stora påverkan förmodligen ligger

i framtiden. Och människan har väl aldrig varit speciellt bra på att ta itu med framtida problem. 

Vi har fullt upp med att göra samma misstag som man från historien vet inte är så smarta. 

Nå väl, på kort sikt. I min lilla livsbubbla gillar jag ju milda november. 

Gillar när min klockranka blommar i november, men hajar till när jag läser att det i 

Finland bara 4 gånger sedan 1959 (då man började föra digital statistik) har varit grader på

+ 13 °C. År 1999 var ett sådant år. 

Och så åren 2015, 2020 och 2021. 

Alltså är Milda November en ny norm? 

De freelance-projekt jag skall försöka hinna beta av idag, eller senast under helgen, har

också med natur och klimat och ekologi att göra. 

Det är egna skriverier, lite översättning och så ett litet projekt som tangerar

både skog och foto vilket ju hör till mina absoluta favoriter bland ämnen.

Men mer om det sedan om/när det blir något av det.  

Att sätta sig så här en stund vid bloggen är en skön inkörsport till annat skrivande. 

Mitt bästa sätt att komma in i någon slags skrivmood. 

Nu skall jag bara ta nåt att äta också, efter kaffet här innan, och så är det dags att kavla ärmarna och börja jobba. Ute har det slutat regna. 

I morgon skall det vara sol. Sol och närmare + 15°C.

Du milda november!

I MITT SKAFFERI

Under årens lopp har det utkristalliserat sig vissa ingredienser som jag 

nog nästan alltid har i mitt skafferi. 

Potatis, morötter, lök, vitlök, ägg, tomatkrossburkar, linser mm. 

Sådant där bas-stuff som man alltid kan "trolla" ihop något mättande av. 

Ofta blir det ju soppa/gryta/pastasås men nu har jag hittat en ny grej som 

ramlar in på listan

"Mat att laga när man inte orkar gå till butiken"

Bilden från dagens lunch, då jag värmde upp det som blev över i går. 

En mycket enkel Shakshuka. 

(detta recept från Anton&Anton) 

För två hungriga: 

1 lök

2 vitlöksklyftor

1 morot

3 msk olja

1,5 tsk spiskummin

1 burk tomater 

1 dl vatten

1 tsk salt

2 tsk honung

Svartpeppar enligt smak

3-4 ägg

Ost som smälter lite, typ mozzarella

Gräslök eller annat färskt grönt. 

Riv moroten och tärna lök och vitlök. 

Stek moroten i olja någon minut, jag använde en wokpanna. 

Ha efter det i spiskummin (passa att det inte bränns) och så

lökarna efter det. Stek några minuter. Man kan lägga till lite vatten

om det verkar vara för torrt. 

Ha i tomaterna och lite vatten, om man inte lagt i det tidigare. 

Om man använder hela inlagda tomater så kan man dela dem 

lite. Krydda med salt, peppar och honung (eller socker om man vill). 

Låt koka på svag värme i några minuter tills det blir lite "stadig" i konsistensen. 

Knäck ett ägg i taget i ett glas och gör med sked en liten grop i 

såsen och häll ett ägg/ grop. 

Låt äggen koka i ca 10minuter. 

Smula under tiden osten och hacka gräslöken. 

Strö ost och gräslök över shakshukan och ät med en sallad

(som på bilden tagit slut redan dagen innan, alltså ;))

*

Hade i en mozzarella-aktig ost, och just mozzarella är

något jag har börjat shoppa i lite större mängder och har

av dem i frysen. 

Enligt receptet kan man ha i lite malen koriander, men jag hör till den där

halvan av befolkningen som   a v s k y r  koriander, så jag skippar!

*

Det här receptet är riktigt milt och lagom för mig som numera lätt får

halsbränningar av för stark mat. Men det är fritt fram att svepa i med chili

eller sambal oelek så mycket som själen och tungan tål. 

Och så kan man ju ha i lite vad man nu vill. 

Shakshukan har sina rötter i norra Afrika och Mellanöstern, 

där man ofta äter den som frukost/brunch. 

Men som sagt, ett trevligt tillägg till mat som man kan sno ihop av det där

som man nästan alltid har hemma i sitt skafferi. 

EN SISTA FLÄKT AV SOMMAR

 Sitter i mitt kontor hemma, det är lördagsförmiddag och jag har precis avnjutit en

långfrukost. Det skall börja storma idag. Utanför fönstret böjer sig den nu redan avlövade

björken sina långa smala stammar än hit än dit. 

Det är alltså en flerstammad björk. 

Fyra stammar har den, en björkbukett nästan. 

Regnet kommer och går. Det är höstrusk på gångs. 

I år är det många som välkomnar en storm nu och då för det 

betyder billigare elpriser för dem som har elavtal som styrs av

dagspriset på el. Idag är en dag som man skall ha tvättmaskin på 

och knäppa på bastun om man vill göra det lite billigare. 

Eller göra ett långkok i ugnen. Idag är det den dagen. 

Som exempel så den 24.10 kostade elen som mest 40,5 c/kWh medan det i

dag är nere på 1,5 c/kWh. Enorm skillnad med andra ord. 

Senaste vecka då jag var till stugan för att stänga för gott, så 

märkte jag att vallmon (Royal Wedding, heter den) hade fått för

sig att nästan november skulle vara en lämplig tidpunkt att

krysta fram ett par blomknoppar! 

Hade det varit lite tidigare så hade jag lämnat blommorna kvar

för att fröså sig, men nu är det för sent för det, så jag knipsade av dem och tog dem hem.

Sommarens sista bukett. Det är det.

En vecka tog knoppen på sig innan den börja veckla ut sin flortunna kjol.

Hade väntat mig en öppen blomma följande dag, men på morgonen hade

alla kronblad redan ramlat ner. 

Kanske är det så det skall vara? 

Sommarens sista blomma dansade bara en natt.

En flyktig stund av kvarglömd sommar. 

HALLOWEEN, KEKRI OCH ALVABLOT

 Snart är det halloween-helg. Jippiii....???

Nja, jag kommer nog inte att någonsin ta till mig den högtiden. Så säger jag varje år.

Den är för mig för vräkig och ful (förlåt) i tiden då naturen går mot en vila och tysthet, 

och det finns tid för eftertanke och att samla krafter i det kravlösa skymningsljuset. 

Jag är inte ensam med min avoghet mot Halloween, och många skyller på att det

nu är ett sådant där vräkigt Amerika-tjafs. 

Och visst är det ju så, det kan man väl inte förneka, men historiskt kommer Halloween-

firande till USA i medlet av 1800-talet från Irland med immigranter som 

flydde hungersnöden och nödåren som härjade på den tiden. 

Det känner många till. 

Men det var först rätt nyligen som jag fick reda på att 

en del av den irländska traditionen Halloween anses ha historiska kopplingar 

ända till vikingatiden. Kelterna börja anamma delar av vikingarnas traditioner och seder

under de århundraden som vikingarna härjade på i dagens brittiska öar. 

Och varifrån vikingarna kom, det vet vi ju. De var våra gossar, från våra breddgrader, 

eller hur man nu skulle uttrycka det? 

Vikingarna firade band annat höstblot. 

då man tog farväl av den ljusa tiden och 

välkomnade mörkret. Eller kanske de firade Alvablot?

Man vet egentligen rätt lite om hur höstblot eller Alvablot firades på förkristen tid. 

Man man har tolkat att det har med tiden för slakt. Tidsmässigt torde höstblot 

firats tidigare på hösten (i september, vid höstdagjämning) och Alvablot någonstans

mellan medlet av oktober till början av november. 

Slakten har helt klart en koppling mellan liv och död - den enas död, den andras bröd. 

Kanske offrade man blod till alverna? Alverna som man ansåg bodde i 

de gravrösen som var den tidens gravgårdar. 

Och där har vi en koppling - kanske något svag - men ändå en 

koppling till dagens Halloween. 

I Finland har man haft en egen höst-högtid, Kekri. 

Den firades lite på olika tider i landet, allt berodde på när man blev klar 

med skörden, men ofta var det just i dessa tider, i oktober. 

Då skulle det firas och man skulle äta så man sprack och ta det lugnt. 

Umgås med släkt och vänner. 

Offra till andeväsen och besöka gravar. Tända eldar och ljus. 

Lite som ett mischmasch av allt från skördefest till det som vi i dagens läge

känner till som julfirande. 

Vi kanske inte tänker på att det firande vi har idag, de seder vi 

håller fast vid har bra mycket längre rötter än vi kan ana. 

Eller som vi är medvetna om. 

Och att det i denna tid på året finns så mycket mystik, 

andlighet och gåtfullhet som vi kanske kan känna av då

vi går till gravgården för att tända ljus på gravarna. Kanske

tycker vi att ljuden vi hör från skogen då mörkret lagt sig är 

främmande och skrämmande. För vem vet, kanske alver och vettar

vågar sig fram först efter mörkrets ankomst? 

Kanske kan vi känna en rofylld vila i att glo in i 

ljusets låga och ana något. Vad? 

Det är upp till var och en att känna. 

FROSTNATT

 Tidig väckning i morse, eller för mig tidig. 

Klockan ringde klockan 6 för att jag skulle hinna köra min 

bil på service, skall inlämnas senast 6.45. Gäsp! 

Genast när jag jag kom ut såg jag att bilarna hade en frosthinna

på vindrutorna och när jag satte mig i bilen visade mätaren som

kallast på -3 ° C. Och mörkt är det! 

Känner mig privilegierad som kan fortsätta jobba på distans, att man

inte måste ge sig ut i den kalla och mörka morgonen. 

Känner att det, för min del är just det som triggar igång en

höst-trötthet. Får jag börja mina arbetsdagar i mjuk belysning, 

med en kopp kaffe och lite lugn musik, eller bara tystnad så 

känner jag knappt av att det har blivit mörkt och kallt

och senhöst därute. 

 Men den här morgonen påminde mig om det. 

*

Idag, då jag är ledig från mitt ordinarie jobb skall jag samla

ihop de foton som jag skall använda i familjens årsbok. 

Det är aldrig svårt att hitta bilder, men det börjar bli alltmer

knepigt att hitta på vad jag skall skriva. Åren är ju ändå 

rätt lika på något sätt. Det känner jag att det är här på bloggen också. 

Dessutom har ju åren med corona bidragit till att utrymmet man lever i 

liksom har krympt. Och i år har jag ju varit månader på stugan och

även om livet där är underbart och skönt så är det ändå ganska

händelselöst för att vara ärlig. Trivs ju förfärligt bra med

den sortens tillvaro men väldigt tacksamt att skriva om är det inte...

*

Väntar hem gubben idag, han har varit till Sverige några dagar

för att hjälpa sin syster där med ett och annat. Jag trivs ju för mig själv,

men det skall vara riktigt skoj att få hem honom. Stundvis har det varit

lite väl tyst här hemma faktiskt. 

Nu hör jag nyckeln vridas om i låset och jag 

skall gå och ge en kram och sätta på kaffet. 

LÅT OSS TALA DOFTER

Känner att jag hade minsann en jättetur som hittade en trevlig, 

kunnig, och svensktalande (bonus) frissa bara ett stenkast från där jag bor. 

Men det som var märkligt med den frissa-salongen var att den var 

totalt doftfri. För att frissan själv blivit allergisk för dofter. 

(Så hon klipper enbart, färgar tex inte håret och använder enbart

medel som inte doftar och önskar att man kommer o-doftande till salongen). 

Vilket jag gjorde men fick mig också att tänka mer på det här med dofter. 

Det är inte så att jag är på något sätt ett vandrande doftmoln,

men jag gillar när det doftar gott. När jag doftar gott. 

Men känner ibland att jag inte är sinnebilden för de där

superblommigtkvinnliga dofterna som ändå många parfymer är. 

Är en stor vän av CLEAN-parfymerna och har några av vilka dofterna

'Warm Cotton', 'Fresh Laundry', 'Rain' och 'Warm Cashmere' är favoriter. 

Men nu till hösten kände jag att jag längtade efter nåt "tyngre" som inte skulle vara

sådär femmefataledramaqueenkvinnliga - vilket liksom inte heller är helt jag. 

Då mindes jag en doft som jag testade under någon resa på något

flygfält - måste ha varit innan pandemin - och att jag inte alls

blev speciellt förtjust i den i shoppen, men väl när den fått landa på huden

ett tag. Det vill säga när jag satt i flyget någonstans bland molnen så 

inser jag hur underbart doften utvecklat sig och jag sitter och sniffar på min 

handrygg resten av flygresan. Lite knasigt, jag vet, men det är nu så där ibland. 

Sedan kom koronan och man reste inte så det störde och jag glömde bort

hela parfymen. Men nu, då jag besökte den doftfria frissan på blev mitt 

minne efter doften liksom aktiverat på något bakvänt sätt och jag måste

leta fram parfymen. Jag skriver parfym, för jag tycker om det ordet, men 

i praktiken talar jag om Edt - bara för att vara tydlig ;). 

Den heter alltså Eau Duelle av ett franskt företag som jag aldrig hört om

innan, Diptyque. Hittar parfymen på nätet och läser att den egentligen är

framtagen för att passa både kvinnor och män. Unisex. 

Hm...klickar hem den och hoppas den är lika bra som jag minns. 

* 

Och om den är! 

Den är just så varm och lågmält lyxig som jag mindes att den var. 

Tycker nog att den är lite mer kvinnlig, om jag skall vara ärlig. Har 

lite svårt att tänka mig den på en man, eller nja...kanske ändå. 

Den är liksom varm, kryddig, men absolut inte tung. 

Måste googla lite vad man blandat ihop för att få doften och hittar att där finns

Vanilj, elemi (en slags trähartser), kardemumma, en, rosépeppar, rökelseträd, 

svart te, bergamot, ambra, mysk, saffran

Nu kan jag ju inte påstå att min näsa skulle kunna direkt urskilja men

främst är doften (i min näsa och på min hud) som just träig vanilj, alltså inte söt.

Inte som vaniljglass för att vara tydlig, heh. 

När jag läser mysk så kan jag ana det också, men bara lite. 

Så det kryddiga. Kardemumma, rosépeppar, en? Kanske bidrar det till att det inte är 

så blommigt. Kanske lite österländskt men på ett mjukt sätt. 

Inget tungt alltså. 

Men vad är ambra? 

Fram med google. Och läser att ambra är: 

"En gråaktig, vaxartad substans från kaskelotens tarmar, bestående av 

kolesterol, oljor, bensoesyra, amperen och andra ämnen".

(vad dessa andra ämnen från tarmarna är lämnas onämnt - kanske bra så)!

Jaha...jasså det är DET som doftar så gott i min parfym! 

Lite tarmsekret...

Och mysk då? 

Ja det kommer ju ursprungligen från ämnen som myskhjortarna

har i sina testiklar, det har man ju läst om. Lättad att det numera oftast 

ändå används syntetisk myskdoft till parfymer. 

Men ambra? 

Hur kom man ens på att lukta på det? In the first place?

Strunt i det! 

Det är i alla fall en synnerligen god doft, denna Eau Duelle! 

Fick också en testdoft till av samma tillverkare;

'Tamdao', riktigt härlig den med! 

I övrigt har jag roat mig åt att avnoppa mina grovtröjor. 

En riktigt avkopplande syssla medan man lyssnar på någon 

podd eller en ljudbok eller bara låter tankarna vandra iväg medan

noppätaren tuggar i sig noppor och efterlämnar en nästan 

"ny" tröja. Investerade i en lite bättre (får man hoppas) nopp-ätare

efter att den gamla (billiga) som jag hade tog en rejäl tugga av en av mina

tröjor och förorsakade mer skada än nytta - om man säger så. 

Hoppas den här kan bete sig bättre och göra ett bra jobb. 

OM ATT HA - ELLER INTE HA - VÄXTER INOMHUS

Ni vet det där uttrycket om att skomakarens barn går utan skor? 

Till en viss del kan jag sträcka upp handen och erkänna att så är det. 

Är ju trädgårdsmästare riktigt till papers och har mångårig florist-erfarenhet i bagaget

och då skulle man ju kunna tro att det dräller växter på mina fönsterbräden. 

Många tror så. Och har fått frågan under sommaren hur jag tar

hand om mina grönväxter när jag är vecka efter vecka på stugan. 

Svar: Jag gör inte. Inte mycket i alla fall. 

Jag har samma simpla system för bevattning som jag 

har för mina utekrukor, och det får lov att räcka till det lilla jag har

grönväxter inomhus. Har faktiskt aldrig varit speciellt förtjust

i grönväxter, och ännu mindre förtjust i blommande inomhusväxter. 

Finns ingen rationell orsak varför. Det är bara så. 

Ute får det blomma. Inne...kanske, om det är en orkidé. 

Kanske. Jul-lökar går också. Och vår-lökar. 

Så de som kämpat med att överleva sommaren i ett övergivet hem är:

En amaryllis från förra vintern (den mår fint och har inte haft en tanke på att vissna ner, 

vilket den borde ha gjort, trots absolut minimal bevattning...). 

En vanlig porslinsblomma som trivs så bra att den aldrig blommat. Bara växer och växer. 

En kalatea - som brukade vara den som visar att nu är det dags att vattna. Ja brukade. Den dog. 

Ett par orkidéer som trivs och har inte haft speciellt stora problem med gles bevattning. Lite skruttiga 

i luftrötterna när jag kom hem, men det är åtgärdat. Åter frid i orkidé-världen. 

Så en muehlebeckia i badrummet. Den visste jag skulle dö, det mesta dör där för det finns

nästan inget ljus alls, men vill ändå ha en växt där. Usch, nu låter det som krukväxternas

tortyrkammare eller nåt...Men nej, kommer inte fake-växter över min tröskel. 

En amazonlilja som också klarade sommaren ensam och övergiven med glans. 

Och så sist men absolut inte minst - i annat än storlek - min lilla fulfina växt:

Hjärtporslinsblomman 'Hoya kerrii'. 

 

En liten porslinsblomma som krystar fram ett hjärtformat blad i året. 

Med god tur. Ingen snabbväxande en, med andra ord.  

Inte direkt en skönhet, men jag är barnsligt förtjust i den lilla fulingen. 

Men ja...det fanns väl inte fler?!

Så att såpass glest är det mellan krukväxterna hos mig alltså. 

Var ändå och införskaffade några nya, bland annat en kottepalm.

Den gillar jag! Bara tanken att den fanns här på jorden för miljoner år sedan

säger ju sig självt att den är en fighter. Skall väl klara kommande 

somrar smått övergiven? 

Och så köpte jag en aloe vera, också en av mina favoriter. 

Hemmets lilla apoteksväxt. 

Minns hur jag imponerade på någon unge i tiderna som 

bränt sig på nåt och jag knipsade av en bit aloe, 

tryckte på brännsåret

 och sade att det här lindrar strax. 

Tror jag fick ett wow! som tack. 

Och blev förmodligen häxstämplad för eviga 

tider hos den lilla grabben...

*

En riktigt färdigt jättestor monstera skulle jag gärna ha som 

skulle täcka in väggen mellan hallen och biblioteket. 

Hmmm...kanske man skulle skaffa en sådan? 

SOVMORGON

 Gubben hade redan gett sig iväg på sina ärenden när jag vaknade. 

Det var alldeles tyst, endast höststormens tunga suckar når mig

i sängen. Kan inte påstå att min livssituation just nu är stressig på

något sätt, men ändå känns det lite lyxigt att ha en totalt tom dag som

får börja med att ligga länge och mojna sig i sängen, sedan tassa upp, koka sig

det där kaffet, tända ljusen och läsa in sig på vad som hänt i världen sedan sist. 

Absolut inget extra alltså, men ändå så skönt! 

Kunde lyssna på hur vinden får det att prassla till i aspens löv hur länge

som helst, se hur den stora, flergrenade björken, niger djupt vid varje vindby. 

Se hur talgoxarna inte kan låta bli att i sin enorma nyfikenhet hacka

och riva i en papplåda som jag har på balkongen. Deras hackande

lockar hackspetten, som kommer för att kolla om det är något

ätbart de hackar på. Det är det ju inte. Talgoxar kan bara inte motstå

papp-lådor. 

Det är första helgen hemma sedan min långa sommar på stugan. 

Det känns lite festligt nästan! På något märkligt sätt. 

Veckan har ju gått i jobbets tecken och på kvällarna har det varit 

tvätt-talko för att få alla kläder, sängkläder och handdukar tvättade. 

Passade på dessutom de kvällar då det varit blåsigt, för då halkar el-

priset ner. Känns lite märkligt att man skall behöva tänka på sådant nu. 

Men det är sådana tider. Så länge har jag ändå tassat här på jorden att jag 

lärt mig att inget är statiskt och märker på mig själv att jag tar det hela mer med ro, 

medan mina pojkar och andra ungdomar stressar mer. 

Kanske är det det omtalade lugnet som kommer med åldern...? 

På tal om lugn...nu kom gubben hem och jag skall gå och äta en

brunsch tillsammans med honom och planera vad jag skall göra idag. 

Eller om jag skall göra något alls? 

HEMÅT, HEMÅT

Lite som en nystart känns det som att återvända till stan.

Ser verkligen fram emot en massa saker att fixa till här hemma. 

De senaste morgnar när jag tassat i nattsärken ut till utetoan har tanken

på ett varmt badrumsgolv kommit smygande. Eller på kvällen när

det är så mörkt att man inget alls ser och ändå skall ut. 

Trädgården lägger sig sakta till vila, och för ett par dagar sedan så

flög enorma tranplogar över stugan. Tusental tranor som drog söderut. 

Kvar i viken är endast skäggdoppingen och ett gäng knipor. 

De övriga har dragit. 

Dags nog för mig också att dra. 

Lyssna på den längtan. Men vad jag vill ta med mig från mina

fjorton veckor på stugan är det där enkla sättet att leva som 

jag skrev om för ett tag sedan. Jag längtar efter att ytterligare 

rensa upp hemma och plocka bort tjafs som jag inte behöver. 

Skall redan i morgon börja med att gå igenom mina kläder, dels packa

undan sommarkläder, men också med grov hand sortera bort sådant som 

jag verkligen inte använder. Mycket kan jag sortera bort utan minsta

lilla tvivel, men gällande kläder blir jag alltid lite tveksam. 

Tänk OM jag ändå skulle vilja använda den här någongång - fast jag inte använt 

plagget på evigheter. Och likaväl har jag svårt att släppa ifrån mig plagg som 

varit riktiga favoriter, men som inte ens med god vilja längre är vare sig snygga

eller prydliga på grund av att jag använt dem så mycket. 

Märk väl att jag inte ens är speciellt klädintresserad, och gillar inte att handla

kläder, och ändå har jag en stöttesten här. Så märkligt svårt

kan det vara att rensa ut - även till synes enkla saker. 

Men nu känner jag att jag har en lust att förenkla.

Tur att jag har ledig dag i morgon, så jag kan ta tag i det genast då jag vaknar...

Lite vemodigt var det ändå att se tillbaka längs stugvägen. 

Som ett litet farväl - om så bara över en vinter. 

Och även om jag kommer att åka dit ännu i år, så kändes det 

ändå som ett avsked till en tidsperiod då stugan varit mitt hem. 

Kanske blev det lite, inte nu känslosamt direkt, men något lite 

mer än bara att gasa iväg, för att jag så länge drömt om att få stanna

en längre tid på stugan. Och nu blev den drömmen sann. 

Det har varit underbart - men det är också väldigt underbart att 

komma hem och få kliva in i den vardagen. 

RASTLÖSHET

Lika överraskande och plötsligt som jag på våren kan känna en längtan som nästan gör fysiskt 

efter att få komma ut till skärgården, lika överraskande tar rastlösheten i mig på

hösten. Jag skrev ju i förra inlägget hur skönt det varit med en slags enkelhet i

livet och vardagen, och nu babblar jag på om en rastlöshet. 

Lite motstridigt, jag vet. 

Men det är som om den stillhet och tysthet som kommer med att allt sakta vissnar ner, 

de sista fåglarna har flugit iväg söderut och naturen bara blir en stilla väntan på vinter. 

Det är då min rastlöshet tar tag i mig. 

 

Hade tänkt stanna ännu nästa vecka här på stugan, men några praktiska saker

får mig att tidigarelägga hemfärden. Blir lite bråttom att få ner 

lökväxterna och vitlöken i jorden. Packa ihop grillar och utemöbler, 

vända komposten och ta hem ett litet berg av tvätt...

Men nu känns det läge för det. 

LEVA SÅ DÄR ENKELT

Börja så småningom vara dags att stänga sommarstugan och överge det enkla livet

för denna säsong. I år har det varit möjligt för mig att vara på stugan nästan

tre månader nonstop - och jäklar vad skönt det har varit. 

Enkelt och simpelt och bara så skönt. 

Det har inte enbart varit som semester, eller ens att efter att semestern var över att

liksom "leka semester" utan det har varit som att bo här så där "på riktigt". 

Det är lite svårt att beskriva den där skillnaden mellan semesterstug-liv och 

bopåstugan-liv. Men det senare är mer liksom lugnt - det är inte på ett veckoslut, eller 

ens på fyra hetsiga semesterveckor som "allt" skall hända. 

Ja, det är mer lugn. 

Jag har nog behövt mina lugna dagar den här sommaren. 

Märker att ågan jag haft under åren som min brors närvårdare har

satt sina spår och jag har haft lite svårt att släppa den stressen på ett 

mentalt plan även om jag verkligen har kunnat varva ner - dels 

på grund av min trilskande rygg, men annars också. Har inte 

haft deadlines vare sig gällande studier, skriverier eller något alls. 

Jag har lite saknat det, men insett att jag gjorde rätt att tacka nej till

både fotouppdrag och skrivuppdrag och har bara skött mitt

ordinarie jobb och i övrigt levt så där enkelt. 

Nu börjar jag dock känna att det börjar räcka. Att det skall 

vara skönt att stänga ner och bädda stugan inför vintern. 

De sista tomaterna är nu plockade, och ligger på eftermognad 

på ett galler intill mitt arbetsbord. Minitomaterna 

kommer nog att försvinna i min mage efterhand som de mognar. 

De större tomaterna kommer förmodligen inte att orka rodna. 

så av de blir det nog att laga inlagda gröna tomater. 

Av de mogna minitomaterna blev det en tarte tatin.

Enkelt, gott och vackert. 

 

DET SKYMMER

Det lilla köket fylls av doften av stekt kål, fönstren

immar igen av fukten som kålen avger. 

Det doftar höst och mustighet. Skymning och lite

senare mörker kryper fram och tar över efter

en dag av regnskurar och inte så mycket ljus alls. 

Plockade in en liten bukett innan regnet skulle

göra blommorna blöta och tunga. Doftliljans 

karakteristiska väldoft tävlar om doftrikets

herraväldet med kållådan som långsamt 

gräddas klar i ugnen. 

Det är kanske inte en så bra kombination, men

symboliserar mötet mellan en sommar på väg bort, 

och en annalkande höst. Det får lov att vara så. 

Dofta så. 

Det doftar också äpplen här inne. 

Riktiga finska äpplen som har kvar sin doft. 

Inte som de där grandiosa gröna och röda som bortavlats

sin doft. Broileräpplen kallar jag dem. 

De här är lagom små, och doftar höst och barndom. 

Jag vet, det är ännu för tidigt att börja bjuda fåglarna extra föda, 

men kan inte låta bli att lägga ut några äpplen av mitt överflöd. 

Märkte att koltrasten är kvar än, kanske det smakar åt honom? 

Eller kanske kommer räven att skutta upp efter en tugga? 

Mest sannolikt blir det en ekorre, som snor äpplen. Hoppas det blir

den som har en så fin nästan svart svans och som visar sig så sällan. 

Följde idag en flock mesar som vimsade från tall till tall, 

tjattrande, småpratande, letande efter insekter. De har gott om 

mat i naturen än, och saknar inte mina frön eller nötter på ett tag. 

Jag tänker att de nog säger till när det är så dags att öppna

fröbaren. Än är vi inte där. 

Bilderna ovan är tagna från dörren till mitt distanskontor. 

Det där är det jag har utanför dörren. Och jag älskar det!

Lyssnade förstrött på ett webinar och kunde sitta tillbakalutad

i min kontorsstol och glo ut på skogen. Där händer sällan något. 

Något man ser, men trots det är det skönt att vila blicken där. 

Antagligen gjorde tystnaden inne i mitt lilla kontorskrypin det att

en liten skogsmus vågade sig fram för att äta på blåbären som 

fortfarande sitter kvar på riset. En god stund höll den på. Sträckte på sig för

att nå till de där blåbären högst upp. Sedan snabbt ner igen och in i skydd av 

risvegetationen. Endast den lilla rörelsen i blåbärsriset gjorde att jag kunde

följa med var den gick. Så knarrade stolen jag satt i till och den 

lilla skogsmusen försvann i ett nafs. 

Som uppslukad av skogen. 

*

Kållådan är nu färdig. 

Och ute börjar det skymma. 

Skogen har tystnat. 

TING

 Det är min höstsemesters sista dag och efter dagar av blåsigt väder

är det nu nästan stiltje och nästan lite varmt. 

Sätter mig på verandan iklädd långkofta och dunväst, min

favoritklädsel. Läser en bok skriven av bröderna Västö

(Mårten och Kjell). Åren heter den och baserar sig på brev och mail

skrivna bröderna emellan. Kanske jag har lätt att koppla upp

i deras tankegångar eftersom jag i ålder landar där mellan bröderna.

Deras ungdomsminnen tangerar mina. Finns en igenkänningsfaktor. 

I boken beskriver de hur de kör sin mors bohag till soptippen efter hennes

bortgång, känslor det väcker och där kastas jag tillbaka till min egen situation. 

* 

Åkte till min brors lägenhet då jag hade vägarna förbi, för att kolla om det 

kommit något post - några räkningar som skall betalas. Någon vecka sedan jag varit

där senast. De flesta av dödsboets räkningar är överförda till att komma till mig. 

Det fanns ingen post på dörrmattan. Det luktade unket i lägenheten och 

de flesta blommorna hade vissnat. Jag råkade ha lillungen med mig, han tog en 

växt, en fiolfikus, till sig. Det var först meningen att äldre grabben skulle ta växterna, 

men han har fullt upp. Och har egentligen inte tid eller ens plats för dem. 

Ser mig om i lägenheten. Det mesta är kvar så som det var då brorsan 

blev intagen på sjukhus. En sista gång. 

Till och med frukostskålen står ännu, diskad, uppochned på kant

på diskbordet. Skeden bredvid. 

Ser på sakerna, tingen, som väntar på ett nytt liv någonstans. 

Eller på en död på en soptipp. Sådant finns också. Sådant som ingen vill ha, 

som ingen har plats för, som inte längre skall finnas. 

Låser dörren och lämnar lägenheten. Senare i höst blir det att ta tag i detta. 

Att tömma ut. Har väldigt få saker som jag kommer att ta till mig. 

Någon enstaka liten prydnadsgrej som fanns i barndomshemmet. 

Tänker på att det finns förstås på sitt sätt ett minne i tingen, eller 

man minns bättre, kanske mer, med hjälp av ting, men tingen i sig

bär inte på minnen. Hos någon annan har tingen tappat, om inte sin historia,

så det emotionella värdet. 

Hmmm...det blev en massa snarvel om ingenting. Höstsolen lyser alldeles

för skönt och milt på mig här på verandan för att jag skall orka hålla tankarna 

samlade. Vill helst blunda och kanske slumra till en stund här i korgstolen. 

Kanske jag skall göra det. 

I morgon kommer regnet. 

SVALA, NEJ KALLA, KVÄLLAR

 Inte så mycket bastubadande för mig denna sommar. Jag klarar inte riktigt av bastu när det är bastu ute.

Men nu har det ju varit några rejält kalla dagar så till och med jag har med glädje krupit upp

på laven och känt värmen sprida sig i hela kroppen. Och mjuka upp stela leder. 

En är inte sjutton längre...

Så köpte jag också ett par yoga-sockor som jag skall testa på bara ryggen 

tillåter lite mer yoga-på-riktigt. Och skulle det nu inte bli av så tänkte jag att de 

här är perfekta också för en frusen fotograf! Händer och tummen fri för rattarna på kameran, men 

varmt långt upp mot armen. Har märkt att bara man har varmt om fötter, handleder och hals

så fryser man inte även om man inte skulle ha tjockaste dunjackan på sig. 

Men egentligen var det inte alls det jag tänkte skriva om. 

Jag har gjort rekord på att vara här på stugan i ett kör. Det har gubben också. 

Det har varit en underbart varm sommar då vi mest suttit ute på kvällarna och

även om korgstolarna är si-så-där bekväma så kan man få till det med lite dynor

på diverse strategiska ställen. Man boar in sig i sin korgstol, helt enkelt. 

Men nu är det höst och hur bastuvarm man än är, och hur mycket ylle man än

sveper om fötter och hals (och handleder) så har vi alltmer insett att det 

är skönare inomhus...

Och här kommer vi till ett litet dilemma. 

Stugan är yttepytteliten. Och jag har velat ha ett stort matbord för att det är 

så där härligt inbjudande till middagar, men också tycker jag om att kunna breda ut mig med

mina trädgårdsböcker eller annat pysslande som kräver lite yta. 

(Mer om vad det är närmare jul...vilken cliffhanger, alltså...;))

Vi har haft en bäddsoffa som är en MBI (MycketBilligtInköp). 

Obekväm som fan. En person kan kanske - med hjälp av ett dussin dynor - få till

en något bekväm ställning, men att två skulle sitta skönt i den? Inte en chans. 

Alla hatar den soffan! 

Men den har varit en bra reservbädd. Och den är liten och nätt. 

Lagom för denna yttepyttelilla stuga. 

Men nu har jag då "kapitulerat" och insett att om jag /vi skall ha det

ens hyfsat bekvämt så har jag beställt en soffa, en fullstor soffa. 

Och den kommer i morgon. 

Och nu sitter jag här och inser att för att den skall platsa, och för att

alla andra funktioner i en liten yttepytte-stuga skall få plats så kommer

inköpet att leda till en möbelcirkulation. 

Tur att man har semester och tid att flytta runt på möbler.

Och tur att gubben är här och snällt nog hjälper till då 

en ryggbruten vill möblera om för att få allt att funka. 

Eller ja, han vet ju inte om att jag planera att totaländra på allt. 

Vi låter honom leva i villfarelsen att jag "bara köpt en bekväm soffa"  - än så länge...

INFÖR HÖSTEN

 Sätter mig i lä för nordanvinden som luggar den lilla stugan på udden. 

Har gjort det nu i några dagars tid. Hösten kom med besked och på en gång. 

Även här ute på udden, dit jag ibland tänker att världens elände inte vill nå, 

har jag börjat fundera på hur vintern kommer att bli, med de skenande energipriserna 

och allt annat som är kopplat till det. Läser att en av våra största tomatodlare stänger ner 

sina växthus för i vinter just på grund av de skyhöga elpriserna. 

Det kanske blir brist på inhemska tomater i vinter. 

På något plan kan jag ändå inte tycka att det är så farligt. 

Förvisso är det synd om dem som blir permitterade och på övriga,

som logistikföretagen, som berörs. Men ändå tänker jag att det kanske också varit 

lite overkligt och knasigt att vi i kallaste Nord skall ha tillgång till tomater året runt. 

Tomater som inte ens smakar så mycket under de där kalla vintermånaderna. 

Kanske är det helt bra med en elkris som får oss att tänka på att allt inte är, 

eller skall ens vara, en självklarhet hela tiden. 

Har nu bott på stugan, som alltså är, inte spartansk, men kan definitivt inte heller

liknas med ett egnahemshus. Det är utedass, handdisk och handtvätt som gäller. 

Bastu finns och i samband med den en dusch, men vill man duscha i varmt utrymme

vår och höst gäller det att bära ved och elda. 

För mig, eller oss är det inget problem. Att en kylig dag planera att ikväll vill jag duscha. 

Så har vi haft det här hela tiden, vilket kanske bidrar till att det inte är så

himla viktigt att varje dag ha tillgång till golvvärme och långduschar morgon

och kväll. Visst kan man duscha här när man vill, men vill man duscha varmt

gäller det att planera lite. 

Det kanske är en generations grej också. 

Märker att jag helt spontant tänker i banor som att om jag vill spara ström 

så kanske jag stänger av den stora frysen och lagar lingon- och äppelsylt på

gammeldags sätt istället för att frysa ner bären. 

Är av den generationen att jag var ett barn vid energikrisen på 70-talet. 

Har genomlevt 90-talets ekonomiska kris. 

Den andra ekonomiska krisen på 2000-talet. 

Ju äldre man blir desto lugnare är man när det krisar till. 

Är det sedan globalt eller privat. Livet har lärt. 

Vad som än händer så går livet vidare. På sätt eller annat. 

Och det ligger en trygghet i sig i det. 

Det kommer en höst - en vinter - men också en ny vår! 

FRÅN TRETTIO GRADER TILL TRETTON

Sommaren gick till höst på bara ett par timmar. Där det åskade

gick det än fortare. Hemma i stan kom det hagel stora som tum-ändan 

och till och med mer berättade gubben som var dit en sväng. 

Jag försöker känna efter om jag tycker att det skall bli

skönt med höst, om jag är klar med sommaren, men jag kan inte

svara på den frågan. Det har varit en märklig sommar, med 

egna små krämpor som gjort mig stundvis rätt immobil, och så 

brorsans bortgång och det faktum att det också gjorde att 

jag första gången någonsin faktiskt kunde stanna på stugan

vecka ut och vecka in, vilket aldrig har hänt tidigare. 

Det har alltid varit någon eller något som pockat på 

uppmärksamhet, omvårdnad, skötsel någon annanstans. 

Men nu är det bara att vara här - så länge jag vill. 

Det goda med coronapandemin är ju att den gav möjligheten till

distansarbete. Och det i sin tur möjliggör det jag längtat efter i 

åratal att ha möjlighet att leva en del av året här på min 

älskade udde vid havet. 

Höstmänniska som jag är så undrar jag in jag omedvetet väljer

färger på mina växter i trädgården som har den där murriga höstigheten 

i sig. Som inte skriker sommar när sommaren är över utan får 

tona in i hösten, mjukt och oförmärkt. 

Dessa lite dova tonerna som jag också tycker passar bra när sommarens 

kvava värme ligger dallrande över trädgården. Med lite vita inslag 

blir det tunga lättare. Som en regndag och en solskensdag. 

Ofta brukar jag vid den här tiden av året vara ganska redo med sommaren.

Men i år känns det annorlunda. Jag skulle vilja stanna kvar i den 

där kravlösa sensommaren ett tag till ännu. 

Jag vill att mina tomater skall mogna och bli så där solvarma och goda. 

Jag har egentligen inte alls några traditionella sommarblommor men jag kan 

känna en saknad att så småningom behöva klippa ner dahlian som 

gett alldeles knasiga mängder blommor - långt över hundra! 

Och luktärterna, som är högsommardoft när det är som bäst. 

Jag låter dem gå i frö nu så jag kan ta egna frön till nästa sommar. 

Men det betyder mindre blomning och att en nedvissning börjar.

Den kritvita luktärten är redan vissen och redo att avstå sina

fröskidor. Men det finns ett vemod. 

I år är vemodet vackert, så som det brukar vara för en höstmänniska. 

Men det finns också i år en saknad och en tomhet som jag 

inte riktigt kan sätta fingret på varifrån det kommer? 

Klart jag saknar min bror! Men det är också något annat. 

Som om jag genom att säga farväl till sommaren avstår från 

något mer - men vad? Det vet jag inte. Är bara en känsla. 

Men en sak vet jag - att jag nog ändå föredrar tretton (okej då,18 grader) 

framom trettio. Det är skönare såhär. 

Vilket för mina tankar till klimatet och torkan...

...men det tar vi en annan dag. 

Ikväll är det nordlig vind, inte så hård, men så det hörs 

när vågorna slår mot klipporna. Det där skäribruset. 

Det känns kallt om nästippen då jag sitter här på verandan, trots att 

jag inte fryser. De sista gässen flyger över fjärden 

till sina övernattningsplatser. 

Det, om något, är ett höstljud som är så där på riktigt.