Snart är det halloween-helg. Jippiii....???
Nja, jag kommer nog inte att någonsin ta till mig den högtiden. Så säger jag varje år.
Den är för mig för vräkig och ful (förlåt) i tiden då naturen går mot en vila och tysthet,
och det finns tid för eftertanke och att samla krafter i det kravlösa skymningsljuset.
Jag är inte ensam med min avoghet mot Halloween, och många skyller på att det
nu är ett sådant där vräkigt Amerika-tjafs.
Och visst är det ju så, det kan man väl inte förneka, men historiskt kommer Halloween-
firande till USA i medlet av 1800-talet från Irland med immigranter som
flydde hungersnöden och nödåren som härjade på den tiden.
Det känner många till.
Men det var först rätt nyligen som jag fick reda på att
en del av den irländska traditionen Halloween anses ha historiska kopplingar
ända till vikingatiden. Kelterna börja anamma delar av vikingarnas traditioner och seder
under de århundraden som vikingarna härjade på i dagens brittiska öar.
Och varifrån vikingarna kom, det vet vi ju. De var våra gossar, från våra breddgrader,
eller hur man nu skulle uttrycka det?
Vikingarna firade band annat höstblot.
då man tog farväl av den ljusa tiden och
välkomnade mörkret. Eller kanske de firade Alvablot?
Man vet egentligen rätt lite om hur höstblot eller Alvablot firades på förkristen tid.
Man man har tolkat att det har med tiden för slakt. Tidsmässigt torde höstblot
firats tidigare på hösten (i september, vid höstdagjämning) och Alvablot någonstans
mellan medlet av oktober till början av november.
Slakten har helt klart en koppling mellan liv och död - den enas död, den andras bröd.
Kanske offrade man blod till alverna? Alverna som man ansåg bodde i
de gravrösen som var den tidens gravgårdar.
Och där har vi en koppling - kanske något svag - men ändå en
koppling till dagens Halloween.
I Finland har man haft en egen höst-högtid, Kekri.
Den firades lite på olika tider i landet, allt berodde på när man blev klar
med skörden, men ofta var det just i dessa tider, i oktober.
Då skulle det firas och man skulle äta så man sprack och ta det lugnt.
Umgås med släkt och vänner.
Offra till andeväsen och besöka gravar. Tända eldar och ljus.
Lite som ett mischmasch av allt från skördefest till det som vi i dagens läge
känner till som julfirande.
Vi kanske inte tänker på att det firande vi har idag, de seder vi
håller fast vid har bra mycket längre rötter än vi kan ana.
Eller som vi är medvetna om.
Och att det i denna tid på året finns så mycket mystik,
andlighet och gåtfullhet som vi kanske kan känna av då
vi går till gravgården för att tända ljus på gravarna. Kanske
tycker vi att ljuden vi hör från skogen då mörkret lagt sig är
främmande och skrämmande. För vem vet, kanske alver och vettar
vågar sig fram först efter mörkrets ankomst?
Kanske kan vi känna en rofylld vila i att glo in i
ljusets låga och ana något. Vad?
Det är upp till var och en att känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar