OM ATT ÅLDRAS

 

Förmodligen är jag med någon form av ära och förståndet i behåll ute 

där på andra sidan klimakteriet. Har inte haft en vallning på 

år känns det som, och mens kan jag knappt stava till. 

Inte för att jag kunde det innan heller för varit hormonspiralare sedan länge. 

För säkert minst tio år sedan så minns jag hur jag över en middag talade med

min knappa tio år äldre väninna om hur jag ser fram emot att bli en tant.

- Nej, det vill du inte svarade hon.

- Jo, sade jag. Jag vill bli en sådan där Tasha Tudor-tant med en vacker trädgård. 

Nu har tio år gått och jag kunde vara en Tasha Tudor-tant, men jag är inte 

riktigt lika övertygad om det är det jag vill. 

Egentligen har jag inget emot att åldras. I synnerhet om man tänker vad alternativet är. 

Det skulle vara sorgligt. Det alternativet hoppas jag ligger en bra bit fram i tiden. 

Men hur åldras jag? 

Plötsligt märker jag att jag är äldst på jobbet. När hände det?

Jobbar i en liten organisation, så utbudet av lik-åldriga är något begränsat, 

men jag kan ändå inte riktigt förlika mig med tanken. 

Det var ju alldeles just som jag hörde till de där yngsta. 

Vad hände? 

Lyckligtvis har jag inte snubblat över någon åldersrasism eller så, 

mer sådant jag går och tänker för mig själv. 

Man vill ju inte stagnera även om jag inte känner någon större

längtan bakåt i tiden, eller så. 

Mer har jag reflekterat i det sköna om att känna förnöjsamhet.

Saker är bra som de är. 

Jag gillar att plocka fram de där samma krukorna varje vår, samma

julpynt till jul, inhandla samma växter, äta samma mat. 

Klä mig i likadana kläder som jag nu gjort i åratal och strunta

blanka godmorgon i om det är mode eller inte, om det är

passande eller inte. Bara det är skönt och liksom jag. 

Sådan jag varit de senaste par decennierna. 

Svarta tights. Kan man ens existera utan dem? 

Scrollade i instagram häromdagen när jag inget vettigt hade för mig. 

Förresten så upplever jag att jag alltmer ofta har stunder som på intet sätt

kan påstås innehålla något vettigt. 

Jo, var blev jag? Just det instagram. 

Jag såg en bild på en bekant och hon hade en scarf snurrat runt halsen på ett

så snyggt sätt, tyckte jag. 

Och så i nästa sekund insåg jag att så klär jag också alltid på mig scarfen.

Och hon och jag är ungefär likåldriga. Det är ju bara en liten petitess, 

en oviktig detalj, men jag reagerade på den. Någonstans stannar man

upp i det bekväma, liksom fastnar i det där man trivs och

struntar i att - avskyr lite ordet i det här sammanhanget men - förnya sig. 

Och då tänker jag förnya sig på det sättet som var naturligt när man var yngre. 

Man testade på klädstilar, hårfrisyrer, inredning, maträtter. 

Ibland för att försöka passa in i en miljö, kultur, klass dit man ville höra, 

men oftast också bara för att det var roligt. 

Och så en dag är allt bara bra. Man har slutat leta och ständigt sträcka sig vidare 

efter nåt nytt och den där förnöjsamheten lägger sig till ro i en. 

Ibland lägger den sig till ro i en tillsammans med ett och annat extra kilo som

också liksom bara uppenbarat sig från ingenstans. Men mer om det en annan gång...

Jag kan inte tycka att det är fel. Att välkomna en belåtenhet med

sig själv, även om det är bra långt från något perfekt. 

Däri ligger en ro. 

Jag kommer säkert att återkomma til detta tema, för att det är

aktuellt för mig - hahhaaa - men också för att jag tror att varje ålder

har en guldkant. Ibland måste man bara polera fram den lite mer. 

Som i mitt fall köpa samma pelargoner och iklä mig svarta tights. 

Och sluta färga håret för sjuhundrafemtioelfte gången.

Men mer om det - också - en annan gång. 

VÄXTRAPPORT EFTER VINTERN

Det var ju med smått hyperventilerande hjärtslag jag lämnade

den nyanlagda skogsträdgården vid stugan å sitt öde

över en vinter i riket där hjortarna huserar. 

Jag formligen dränkte växterna i Trico Garden, och alldeles klart 

är att medlet hjälpte! 

Nu när det smått börjat bli varmare så var det med 

små glädjeskutt i hjärttrakten som jag kollade in vad som 

övervintrat och överlevt i trädgården. 

Det mesta har faktiskt gjort det. Endast vitlöken hade ruttnat bort

under vinter. Smått märkligt, men jag kanske satte den för tidigt så den växte

för mycket på hösten? 

Men till min stora glädje verkar ramslöken trivas där i skogsbrynet. 

En annan som verkar trivas är vallmon. Den är en sort som heter 'Royal Wedding' 

och är alldeles knasigt vacker. 

En av mina absoluta favoritväxter, både i kruka och i rabatt är växter ur 

Hosta-släktet. Det enda negativa med dem är att de är riktiga sömntutor när det gäller att vakna till

på våren. Under många år har jag redan varit färdig att tömma krukan de stått i när 

i n g e t händer i krukorna. Men så...en dag är de spetsiga bladknopparna på väg upp genom 

mullen och ja...de är mina favoriter. 

Är också mycket förtjust i taklökar, Ibland kan de tycka lite skrutt av för blöta

vintrar och så har det skett på sina ställen även i år. 

Lite svinn får man tåla innan man hittar de optimala växtplatserna för varje växt. 

Jag var aningen för sen för att uppleva snödropparnas blomning, den var 

så gott som över när jag kom ut till stugan. 

Men på tal om att trivas. En växt jag gillar mycket är jordrevan, men den

verkar trivas lite för bra, så det blir att gallra den med hårdhandskarna senare i vår. 

Den kan bli riktigt invasiv, jag är medveten om det, så har haft den mest i bergsskrevor där den inte kan sprida sig hur långt som helst, men tydligen har en liten planta kommit med

till en av rabatterna när jag flyttat någon annan växt dit. 

Och ja...den tar galant över om man ger den lillfingret. 

Och så var det de där växterna som övervintrat i kruka i ett kallt utrymme

- men med naturligt ljus. 

Buxbomskloten ser fina ut, men de kan alltid bli lite svårflörtade när man tar ut dem. 

De är ju på gränsen av sin personliga nordliga överlevnadsgräns. 

Men so far so good. 

Så gjorde jag ett litet experiment. 

Är hemskt förtjust i gråtimjan. Och i rabatten övervintrar den ju fint, men 

tycker om att ha dem i kruka också. 

Lite så där minimalistiskt. 

De jag övervintrade inne i det kalla utrymmet har övervintrat fint - och snyggt. 

Men den testkruka jag hade lämnat ute - där hade över halva krukans gråtimjan-

plantor gett upp. Förmodligen är det den där regniga kalla januari som 

spelade in på ett förödande sätt. 

Vintrarna här i södra Finland kan ju vara så otroligt olika, så svårt att veta.

Det som funkar ett år, funkar inte ett annat. 

Så är det bara. 

Men det som ser ut att ha lyckats i kruka i år är tulpanerna. 

Fina, robusta blad - förhoppningsvis blir det också blomning - har

kikat upp ur mullen. Det är sorten 'Black Parrot' som 

förhoppningsvis skall blomma i denna kruka. 

Men nu skulle det behövas regn. När jag körde hem från stugan, 

längs små sandvägar så var skogen intill alldeles "mångrå" av allt vägdamm. 

Det var inte bättre ju närmare stan jag kom. Gatudammet har lagt sig

som en hinna över allt även där. Nu behövs regn. 

Regn och så värme och så exploderar all växtlighet. 

I år igen, som alla andra vårar. 

Och det är så himla härligt! 

*

I övrigt då?

I går plingade min telefon ett antal gånger om någon grej som jag

borde uppmärksamma, men eftersom jag 

inte ansåg mig ha något som jag borde uppmärksamma under veckoslutet så

lät jag den plinga på. Tjugo minuter i sju på kvällen insåg jag att jag inte vill 

lyssna på det där plinget hela kvällen - mycket lättare att ignorera det om man är utomhus - 

så jag måste nu ta och kolla vad det var som var så jä*la viktigt. 

Det var en biljett-tjänst som hade försökt påminna mig om att jag 

har biljetter till kvällens Grease-musikal. Och den börjar om...tjugo minuter. 

Shit! 

Jag hade beställt biljetterna för flera åååår sedan. Så kom coronan och föreställningen blev flyttad, 

och så flyttad igen och biljetterna med det. Och ja, jag hade missat detta totalt! 

Fick något snopet meddela åt min yngre son, det är vi som går på musikaler i vår familj, att 

nu gick det så att jag har biljetter till en musikal som började för typ tre minuter sedan. 

Han skrattade skitigt. Kanske kom det en lite svordom också? 

Men vi är fortfarande vänner...tror jag. 

 

PARBILDNING I ALLA VIKAR

 Det är nu det sker, det där viktiga som vi människor kanske har en förmåga att strö

lite romantiskt skimmer över, men som för djuren är årligen återkommande rutin. 

Usch, vad jag lät oromantisk nu, men det är ju bara så som det är. 

Det är ganska krasst egentligen, och minst sagt tuffa tag för att i år igen försvara sina revir.

Eller försöka vinna nya revir av något försvagat par. 

Vi har både sångsvan och knölsvanpar som patrullerar här på sjön. 

Knölsvanen har i alla fall en rival och har under flera dagar nu kunnat följa med deras

kraftmätningar. Tyvärr lite för långt borta för mitt objektiv. 

(På bilden ett sångsvanpar) 

Det är lätt att lära sig att skilja på ljudet mellan sång- och knölsvan.

Knölsvanens vingar låter när den flyger, medan sångsvanen trumpetar (sjunger???) 

medan de flyger (eller så är de tysta). Men när något låter som om det skulle med sina

sista krafter försöka flyga så är det en knölsvan. 

Har inte hunnit väldigt ivrigt följa med hemsjöns invånare, har mest bara blivit iakttagelser

från balkongen, men i varje fall finns här knipor, gräsänder och till och med

ett skäggindoppingpar - även om jag tror att de bara var "passing by" på väg vidare. 

I morgon bär det i alla fall ut till stugan. Gubben stack iväg redan för ett par dagar sedan, 

men jag valde att stanna hemma och jobba från ett bekvämt hemmakontor. 

Till sommaren blir det nog att flytta även jobbet ut till stugan. 

I morgon skall jag också få en ny kamera att testa över veckoslutet. 

Jag är kanske lite som ett barn på julafton även om jag vet att det

inte skall vara sååå stor skillnad till den kamera jag haft innan. 

Det är mest den jag haft ett år nu som jag inte är nöjd med och vill byta ut. 

Få se vad jag gillar den. 

KOLTRASTENS SÅNG

Har satt mig ute på balkongen, det har blivit eftermiddag och solen når snart min korgstol. 

Det är fortfarande kyligt, men så fort man nås av solstrålar så kommer värmen. 

Ändå saknar jag regnet.  Ja, ja...aldrig är man nöjd. 

Förra veckan kom det en liten liten regnskur och oj, oj, den doften!

Men det är nu inte bara doften som jag saknar, utan också 

naturen skulle må bra av lite regn. Det är faktiskt väldigt länge sedan det regnade. 

Senast det gjorde det var det i form av snö. 

Det varnas för gräsbränder i markerna, och känsliga ögon som mina

blir torra och sträva av allt gatudamm som än finns kvar. 

Skall jobba en vecka ännu, sedan har jag några dagar ledigt och skall 

åka ut till stugan för att öppna upp där. Längtar. 

Även om djurlivet här hemma "i stan" minsann bjuder på upplevelser så är det 

ändå ut till den "riktiga naturen" jag längtar. 

Häromdagen när jag satt och läste på balkongen (i kvällssolen) så 

hörde jag hur det krafsades i rabatten nedanför vår balkong. Smög mig upp för att 

kolla - trodde nog att det var koltrastar som krafsade, men minsann - stod där inte ett 

råddjur och käkade på nåt fräscht grönt. 

I går kväll såg jag hur en mårdhund hade lagt sig för att dåsa i kvällssolen. 

Också det alldeles intill vår balkong. Den lät sig snällt fotograferas. 

 

I morse hade en del av den redan isfria sjön fått en ny tunn isskorpa. 

Längs de smala stråk öppet vatten utkämpades tuffa strider mellan 

ett par svanhanar. Våren är inte enbart ljuv musik och parbildning. 

Det var hårda tag som gällde för att jaga iväg rivalen. 

Så pass häftigt gick det till att det skrämde iväg några harar som legat 

och tryckt intill stranden att ta till flykt över isen. 

Nu i kvällningen sjunger koltrasten för allt vad den kan och

hackspetten klättrar koncentrerad uppåt längs björkstammen i jakt på 

något ätbart. Själv har jag gjort mig en smörgås och tänkte avnjuta den

sittande i kvällssolen. Blunda och låta solvärmen sätta sig i pannan, på

kinderna. Dra ner den tjocka tröjans ärmar över de något kalla

händerna som börjat frysa medan jag skrivit detta inlägg. 

I morgon skall jag byta till sommardäck - också det ett vårtecken!

OM ATT SLÄPPA TAGET

Igår när jag vaknade låg jag en stund kvar i sängen och bara lyssnade på ljuden 

utifrån. Måsarna, sångsvanarna, duvorna, kniporna, talgoxarna, 

rödhakarna, trädkryparen och koltrasten. Alla var de där och sjöng in våren.

Var och en på sitt sätt. 

I sjön finns en syrepump som förser vattnet i vår sjö med syre, varje dag. Året runt. 

Det har gjort under för vattenkvaliteten i denna lilla sjö mitt i huvudstadsregionen. 

Det är där kring pumpen som de första öppetvatten-pölarna bildas nu på våren. 

Bilden till vänster tog jag kring klockan två på eftermiddagen då jag från mitt arbetsrums fönster

märkte att isen märkbart mörknat sedan morgonen. 

Till höger är hur det såg ut då jag slutade jobba vid fyra-snåret. 

Och idag är det mer öppet vatten än is. Dags för vintern att släppa taget. 

*

Jag har idag varit på en begravning. 

Han hade dött i ett akut sjukdomsanfall. Ingen hade sett det komma. 

Jag gillade honom. Det fanns en skön otvungenhet över honom som jag tyckte

om. Han var så där rejäl och utan krångligheter, som man kanske ibland

tänker att den finska mannen är. Inte så mycket ord, men med en inneboende

hjärtlighet som är genuin och äkta. 

Jag blir alldeles för emotionell på begravningar. Hade jag levt för länge sedan hade

jag säkert kunnat tjäna mitt levebröd som allmän gråterska. 

Det är något som berör mig på djupet - varenda gång. Och märkligt nog 

på något sätt olika från gång till gång. 

Som om min känsla inför varje enskild sorg är unik. Låter knasigt, men det är så det känns. 

Som om jag har ett eget - oftast tunt, ibland lite grövre - band att släppa taget om för att 

den sorg själen känner skall få bli till minnen att bevara. 

*

Det var en vacker begravning. De flesta begravningar är vackra. 

Sorgliga, men vackra. 

Efteråt, på minnestunden är stämningen ofta lättad och ganska uppsluppen

till och med. Precis som det skall vara - man har släppt taget. 

Sorgen finns naturligtvis kvar, och skall så få finnas, men där finns också 

en lättnad om att ett smärtsamt farväl är taget och man har släppt 

greppet om det där bandet man aldrig ville släppa. 

Men måste. 

För att gå vidare. 

*

Hemma senare på kvällen ser jag ut över sjön. 

Ytterligare isflak har sjunkit och försvunnit. Vattnet svallar än mer öppet. 

En ny vår är på kommande. Nytt liv spirar. 

Eller som prästen sade innan han gick från minnestunden; 

Han tackade för att fått vara med, men han hade ett dop som väntade. 

Livet. 

Det som kommer och går. Och som man har en rätt kort stund att förvalta. 

*

Vila i frid Lasse! 

 

PÅSK SCRIPTUM

 Vi är ju en familj som alla är lika glada i god mat. 

Många högtider är i vår värld samma som mathögtid. 

Och så får det vara. Varför liksom ändra på ett fungerande koncept, heh!

I år hade jag som någon form av tema att laga maträtter under påsken

som alla innehöll gult, orange och grönt i någon form. 

Blev dillstuvad potatis med gravad lax och ärter. 

En gul currykyckling med pasta, mango och  avocado. 

Och så "huvudmiddagen" då vi alla samlas runt bordet. 

Förrätt med halva ägg, avocadokräm, gravad lax och gul "rom"

och så en klassisk långkokgryta av lamm, ugnsbakad vitlök, gelé av mynta

 och potatismos. När jag tänker efter så har ofta påsken blivit en 

högtid då vi äter vinterns sista köttgryta eller annan "vintrig" mat.

Av någon orsak är vi alla mer intresserade av det salta. 

Det är sällan vi ids laga efterrätt eller något annat sött, 

men i årets gula tema passade ändå in en citronkaka som 

slinker ner även hos de flesta. 

Receptet är från kokboken Annas mat och har 

under åren blivit en favorit hos oss. 

Länk till receptet H Ä R

* 

Våren har idag (igen) tagit ett litet steg bakåt. 

Igår var det riktigt varmt och jag satt första gången ute på balkongen

och läste en bok i kvällssolen, såååå skönt! 

Men idag är det hård blåst och mulet. Isen på sjön har ändrat

färg från snövitt till något som påminner om stålgrått, eller egentligen -blått. 

Måsarna har anlänt och jag vaknar numera av deras skrän. 

Ett sångsvanpar flyger fram och tillbaka över sjön, trumpetande kanske lite upprört över att

isen ännu ligger kvar. Och kniporna flyger också visslande längs stranden. 

Kanske för att kolla in årets boplats. 

Fastän det är lite kallt än, så står vårens alla tecken där och bara väntar på

att få ge sig av i full galopp. 

Nu skall jag gå och kolla min bokashi-kompost som borde vara klar för att läggas ut i 

balkongkrukorna i väntan på sommarens invånare. 

OCH ISEN LIGGER KVAR PÅ SJÖN

 Vilket fantastiskt väder det varit denna påsk. 

Det blev ju varmare än de hade utlovat, men känner ändå att det var ett 

bra alternativ att stanna hemma istället för att åka till stugan. 

Jag fick en artikel skriven som har deadline nästa veckoslut, skönt att få 

det undan i tid. Annars är jag väl nog mest den som väntar till sista minuten.

Vet inte egentligen varför. Bara är sådan. 

Från mitt arbetsrum, där jag också nu sitter och skriver så ser jag ut över sjön. 

Isen ändrar sig varje dag. Den blir fläckig och man ser hur den blir allt mer porös. 

I fjol dröjde det så länge som till 28:e april innan isen försvann helt och hållet. 

Det går snabbt sedan när det händer. På en dag i fjol ser jag att jag 

antecknat i min bok "One line a day". 

Trots den stora vita bländande ytan på sjön börjar det vara barmark lite överallt. 

Har försökt hålla mig med att vara för tidig med att väcka liv i frön och

blomknölar, men idag måste jag få dahlia-knölarna i jord. 

Hade tänk spara det till då jag kommer ut till stugan, men det lär nu 

ännu av olika orsaker dröja, så lika bra att starta upp dem härhemma. 

I fjol förtrodde jag dahliaknölarna i stora hinkar och det funkade jättebra. 

I år blev det att testa att sätta knölarna i plastpåsar med lite jord i. 

Tar ju mindre plats också när de skall transporteras till stugan. 

Har också en växt som jag aldrig ens försökt mig på att odla från knöl,

nämligen ranunkel. 

Den lär vara lite klurig att ha att göras med, så tar det som en utmaning. 

Skall testa med att låta den gro inomhus, men sätta ut den så fort den visar

livstecken (och det är på plus dygnet runt). Det får gärna vara svalt. 

Nåt nytt måste man ju testa. 

I oktober i fjol grävde jag ner några knölar av balkansippa i en kruka. 

Krukan har fått stå ute hela vintern och för ett par veckor sedan tog jag 

in krukan, men det har sett rätt dött ut i krukan, men igår när jag kikade in under 

det skyddande mosstäcket så såg jag att i alla fall en liten blomma är på väg upp. 

Yejjjj! 

Ibland är det den där utmaningen och att lyckas med något

minst lika värdefullt som ett fullkomligt resultat. 

Nu går jag ju minst fem gånger om dagen och kikar in i krukan

om det skulle eventuellt dyka upp en blomstjälk till? 

Näe...om man skulle gå och sleva i sig den sista pashan. 

Sätta sig i soffhörnet med en bok och njuta av kvällssolen som börjat 

krypa in genom fönstret. 

Ha en skön andra påskdagskväll. 

Snart släpper nog isen också från sjön och 

vi får njuta av blått glitter. 

PÅSK I STAN - I ÅR IGEN

 

Det är minsann inte många påskar som jag, eller vi, inte åkt ut 

till stugan och öppnat upp för säsongen. 

Men inte åkte vi ifjol för att det var så kallt, och inte åker vi i år för att det är så kallt. 

Möjligen är det så att en börjar med åldern bli lite bekväm av sig? 

Kan det vara så? 

Att en råkall stugan utan vatten inte känns riktigt hemskt lockande.

I synnerhet som påsken ändå är en mathögtid för oss alla i familjen och att kocka

utan rinnande vatten och diska i havsvatten som skall värmas på spisen. 

Nja...inte denna gång. Tids nog hinner vi dit. 

*

Är ingen ivrig påsk-pyntare, för varje år blir det lite glesare med

vad jag plockar fram. Men min höna hon skall få komma fram varje år. 

I år fick hon lägga sig och ruva i jul(!)kransen som fortfarande är

hur fin som helst! Sällan jag nu ändå återanvänder julpynt till påsk.

Nu har det också skett. 

En annan sak som också händer (alldeles) för sällan är att jag plockar

fram mina vattenfärger. Ännu mer sällan får jag för mig att måla påskägg, 

men i år har jag till och med gjort det! 

Mina påskägg går ju i samma naturfärgsskala som det mesta i 

mitt liv, hahaha, MEN jag har lovat bjuda på gul (och lite orange och grön) 

 mat genom hela påskenhelgen. 

Få se vad jag skall komma på att röra ihop. 

Men nu gott folk därute i stugorna. 

Ha en riktigt skön påsk! 

💛

EN SAK ATT KOLLA - ROTSNURR

Åkte till plantbutiken nära begravningsplatsen med den 

djupa övertygelsen om att bara och enbart köpa narcisser till gravarna. 

Men hir det nu kom sig så kom jag hem med en uppstammad rosmarin. 

Inte ens mina egna förklaringar att det minsann behövs rosmarin till

påskens lamm-rätter gick helt igenom. 

Nu finns det ju inte egentligen någon som skulle tycka skrutt över 

en rosmarins varande eller inte varande hos oss, det vad det mest gäller är

mina planer om att faktiskt så småningom sommarflytta ut till stugan, 

och jag har redan en del växter som kommer att få komma ut på 

grönbete där. Men en rosmarin till spelar väl ingen större teater? 

(Bara bilens lastutrymme som börjar komma emot...) 

Nå men, till saken, till det viktiga! 

I en värld där det mesta drivits till sin (lönsamhets)spets är plantor inte ett undantag. 

Ofta odlas plantorna i så små krukor som det bara går för att minimera kostnaderna

för utrymme under odling och transport. 

Allt oftare stöter jag på hemköpta växter som knappt har någon jord alls i sin kruka. 

Där de odlats har de förmodligen konstant matats med gödselvatten för från 

krukjorden har de inte fått någon näring alls. 

Plantans rötter vill av naturliga skäl söka sig vidare i omgivningen, men när det 

inte finns utrymme nog att breda ut sig börjar rotsystemet snurra runtrunt i 

krukan på jakt efter mer jord och näring. 

Ställer man en sådan köpt planta i en ytterkruka utan att erbjuda ny jord eller

konstant kraftig gödselbevattning så blir den inte långvarig. 

Så mitt tips är att alltid, alltid lyfta plantan från krukan och om det ser ut som 

en rot-centrifug och det knappt finns jord i krukan, så är det bästa man kan göra 

är att plantera om den i en något större kruka. 

Men det viktiga är att med en sekatör/gammal kniv skära eller klippa av 

en del av dessa karusell-glada rötter så att snurrfarten slutar. 

Gör man inte det så kommer rötterna att fortsätta växa runtrunt och inte ta sig ut 

till den omkringliggande jorden. Och plantan lider och/eller dör för att

den inte får sina rötter ut i den nya myllan. 

En växt med rotsnurr är lite som om den skulle ha ett tvångsbeteende som 

måste avbrytas lite brutalt med kniv. 

Så ja, som ett tips - kika i den nyköpta krukan. 

Orsaken att nyköpta växter bara dör behöver inte vara avsaknad av

gröna fingrar, orsaken kan vara i gömman i krukan. 

 

I går var det riksdagsval här i landet. Förr, när jag var barn, var det en 

högtidlig grej att gå och rösta. Och det förstås på själva valdagen. 

På den tiden fanns det inte möjlighet till förhandsröstning. 

Sedan gick man hem och drack valkaffe med bulle. 

Länge höll jag på traditionen och röstade alltid på valdagen, men 

så kom tiden då jag gärna smet iväg till stugan på valveckoslutet och 

blev en förhandsröstare. 

Kaffet har ju också blivit - frånsett morgonkaffet - för egen del och

bulle är inte heller min stora passion. Så bara för att uppehålla någonslags

valdagstradition blev det sillsmörgås med hemlagad must (kotikalja). 

Mycket länge sedan jag gjort det, men på svärmors begravning här för en

tid sedan bjöds det på det och jag tänkte att det kunde man ju göra hemma också. 

Men det receptet kommer sedan i ett annat inlägg. 

Valresultatet då. 

Med en viss bävan funderar jag hur och vad vår nästa regering 

skall förverkliga. Hårda värderingar sitter nu på makten. 

LENT, SVALT, VÄRMANDE OCH HELT UNDERBART LINNE

Minns inte längre när jag köpte hem mitt första linnelakan-set. 

Men det är länge sedan, ett bra tag innan det blev "mode". 

Har bara alltid gillat känslan av linne mot huden. 

Undrar om det inte var på min bröllopsresa för...en massa år sedan...

till Jordanien som jag verkligen insåg vilket underbart tyg linne är. 

Vi var ju till Jordanien i februari då det var varmt om dagen, men rejält kallt

om nätterna. Och där är ju linnets väsen! Varmt när det är kallt och svalt när

det är varmt. Nåh, nu slirar jag ut i mina tankar. 

 

Minns inte heller längre riktigt när jag började sova med öppet fönster 

året runt. Men det är länge sedan, även det. 

Gillar känslan av frisk luft och syre i sovrummet. 

Det är helt makalöst! Kan säga att enligt min något skrangliga 

empiriska forskning så har min sömn aldrig varit så bra som nu. 

Enligt min klocka, som mäter bla djupsömn, så sover jag oftast 

djup sömn runt hälften av den tid jag sover. 

Vet inte nu hur mycket man kan lita på en sådan där klocka, 

men jag vaknar alltid med en utvilad känsla - även om jag kunde tänka mig

sova längre, men det är mest bara för att jag tycker om att sova, heh! 

Vår "gräns" går någonstans vid -8°C, men även om det är kallare än så, 

så har vi ofta fönstret öppet en stund på kvällen. 

(helt klart har vi värmen avstängd i sovrummet hela tiden, och dörren 

stängd till resten av hemmet, om någon undrar ;)). 

Men det är här linnelakanen kommer in. 

Jo, jag vet - smått lång åsnebrygga - jag vet! 

Men skulle vi använda oss av bomullslakan så skulle det 

säkert kännas betydligt kallare, linne blir så där skönt varmt av kroppen och 

även om man rör på sig så blir det aldrig riktigt kallt mot kroppen. 

Linnelakan är inte speciellt billiga - även om de enligt mig är värd

varje slant - så finns det ändå de som känns lite bättre än andra. 

De skönaste har jag köpt från HM, de har jag använt sönder. 

Har köpt andra lite härifrån och därifrån, men ibland är de 

för styva och hårda, ibland för sladdriga. 

Men HÄR (kliketiklick) har jag hittat riktigt fina lakan som är 

precis lagom mjuka men har en viss stadga kvar (och fina disiga färgnyanser). 

Har ju inget som helst samarbete med någon som helst så det jag rekommenderar 

här har genomgått min nitiskt kritiska, men ytterst personliga, kvalitetskontroll. 

*

Och på tal om kyla. 

Det har ju varit rejält kalla nätter den senaste tiden. 

Jag är lite tuff mot mina blommor, och har haft min

julros ute sedan jag köpte den, trots natt-temperaturer närmare -10 °C. 

Den har varit totalt djupfryst och alla blad och blommor varit helt stela, 

men det klarar den galant. De där fantastiska 'Helleborus orientalis' som 

nu finns ute i handeln är en riktigt tuff brud (i lyxförpackning). 

Ha inte den inomhus - det klarar hon inte. 

För ut henne även om det känns ruskigt. Det gillar hon mer. 

Lite som jag. Fast jag kryper i och för sig in under sköna, 

varma linnelakan, tar min padda och läser en stund innan det 

blir dags att dra vidare till fjäderholmarna och knarka syre

en hel natt. Och sova gött. 

Den lilla kvisten julros som jag har i vasen knipsade jag in

för att det dessvärre inte är riktigt balkongväder än, och 

jag vill ju liksom lite äta kakan och ha den kvar. 

Vem vill nu inte egentligen det? Om vi skall vara ärliga, heh. 

DET HÄR MED VÅRKYLA

 Jag vet att då jag för någon vecka sedan läste om att polarvirveln som snurrar på där 

ovanför Arktis höll på att kollapsa så skulle det med största sannolikhet betyda

att kyla skulle komma åt att sprida sig söderut. 

Enkelt förklarat är polarvirveln en slags "centrifug" som håller det riktigt 

kalla vädret just där vid Arktis. Blir den av någon orsak försvagad så 

släpper den igenom kall luft som sedan sprider sig stället för att hållas på ställe

där högt upp i norr, ovanför Nordpolen. 

Och när den här polarvirveln försvagas eller kraschar så 

här på vårvintern, så betyder det att man kan se sig i rumpan efter vårvärme. 

Detta hände i fjol, och det hände igen i år. 

Och se - det snöar! 

Det känns lite knäckande såhär efter en lång vinter. 

Skall det liksom aldrig bli vår och varmt. 

Paradoxalt nog är det faktiskt jordens uppvärmning som 

är en bov i dramat att polarvirveln hamnar i otakt och börjar vabbla omkring

och släppa greppet om kylan. 

Forskare är inte helt överens om exakt vad det är som förorsakar den här 

obalansen i virveln, men rätt eniga är de flesta över att det har med den 

globala uppvärmningen att göra. Att tex då det arktiska istäcket minskar 

så stiger det varmare luft uppåt och räddar till takten i virveln. 

Jag skall inte gå djupare in på nåt jag inte alls kan nog om. 

Egentligen nästan inget alls, men otroligt intressant är det. 

På stugan har jag den olästa boken 'Väder som förändrade världen' av 

Marcus Rosenlund. Han förklarar så bra dessa fenomen. 

Och så ett tips till. Om man inte fått nog av is så kolla in den 

danska dokumentärfilmen 'In to the ice'. 

Den ger insikter om global uppvärmning, den är intressant och 

stundvis riktigt actionfilm-spännande och sist men absolut inte

minst - filmen är hisnande vacker! 

VITLÖKSSKOTT OCH TRÖSTMAT

 Det är den tiden på året då det mesta man har i sina skafferi börjar visa

tendenser att vilja växa till sig och främst syns det ju bland lökarna

och potatisen som glatt skjuter skott där i sitt mörka, svala skafferi. 

Det finns förstås mängder av olika sätt 

att använda bort sin våryra vitlök på, och till det här behövs inte så mycket

vitlök att det nu nämnvärt skulle minska på antalet skottskjutande vitlöksklyftor, men fick en 

akut längtan efter just den här dressingen, så den blev det. 

Receptet är från kokboken Annas mat från 1997.

N O B I S D R E S S I N G

1 st kokt 3-minutersägg

2-3 tsk  vitvinsvinäger

1 tsk ljus dijonsenap

2 kryddmått salt

1 kryddmått mald svartpeppar

2 msk finskuren gräslök

ca 2 dl olja (inte olivolja)

1/2 pressad vitlöksklyfta

Det viktiga är att ägget faktiskt är kokat i exakt 3 minuter. 

När vattnet börjar bubbla så sätter man i ägget och kastar sig över

timern. Låter petigt men det blir bäst så. 

Ägget skall vara verkligt löskokt. 

Gröp ur ägget med en tesked direkt ner i en skål

(eller matberedare eller mixer). 

Lägg i vinäger senap, salt, peppar, gräslök. 

Mixa eller vispa hårt. 

Droppa sedan ner oljan i en tunn stråle medan man

fortsätter mixa/vispa. 

Ha i den pressade vitlöken och vispa ett tag till. 

Såsen blir rätt tjock och håller sig minst någon dag i kylskåpet. 

Vill man ha en tunnare sås, som till en sallad tex så späder jag med

vatten som har en neutral smak. 

Jättegod till - nåh, det mesta. 

*

Första gången jag lagade denna dressing var till min äldre unges

studentfest. Bjöd på olika sallader och ört/vitlöksmarinerade grillade hönsbröst. 

Hade lagat en enooooorm mängd dressing, men fick hastigt fixa till lite då skålarna

började gapa tomma. Någon kommenterade senare att hon inte täcktes ta så mycket som hon velat, 

och en annan sade att han hade lust att slicka tallriken. 

I kylskåpet väntar en lite trött sallad som skall förgyllas med

denna fina dressing. 

Är det kväll snart? Kan vi äta snart? 

Ha en skön kommande vecka, som 

trots klockflytt till sommartid ser, och känns, 

synnerligen vinterlik. 

NÄMEN VA FAAAAAAN...

 ...det snöar igen. 

Tyckte att fjolårets kalla vår var ganska så utmanande för min själ och framför allt

för en hel del (läs alla) blomlökar som jag hade grävt ner i rabatten. 

Med en viss bävan ser jag att denna vår verkar ha lite samma tendenser och 

förutom att jag personligen är så  j ä v l a  trött på vintern så oroar jag mig 

en hel del över blomlökarna där ute i den våta, kalla jorden. 

Hittade en påse malt i skåpet, en påse som rätt snart skulle uppnå bäst före. 

Den måst man ju använda bort. 

Så det blev ett gäng sk. maltbröd. 

Passade på att göra en lite större sats av vilket det brev ett par "normal-stora" bröd, 

men också tre stycken mindre som kommer att bli perfekta till små 

uppskurna förrättsmunsbitar i sommar. 

(OM det nu blir någon sommar...eller ens vår...)

Men ja, det var i alla fall min fantasibild när jag bakade dessa. 

HJORTSKADOR OCH STUGBESÖK

Det var ju med en viss bävan och med tankar om ifall det alls är

lönt att anlägga en trädgård därute i skärgården med den stora

skogen som andra granne. I ett synnerligen tätt hjortområde. 

Och också i övrigt rätt utmanande växtplats. 

Ni vet, kallt, blåsigt, skuggigt, sur jord, nordligt läge. 

Alltså man känner ju hur en hel del växter skulle springa undan på sina

späda rötter av bara förskräckelsen - om de kunde, vill säga. 

Allt för att slippa bosätta sig i den här trädgården. 

Många känner ju redan till ämnet Trico Garden som skall hålla 

hjortarnas ivriga käftar borta från ätbart i trädgården och det har ju funkat

överraskande bra. Typ det sista jag gjorde innan jag packade ihop stugan

för vintern var att gå en sväng med sprayflaskan och dränka det mesta i 

Trico Garden. Osäker var jag dock om det skulle hålla dem på avstånd

en hel vinter. 

Men det såg rätt lovande ut. Mest orolig var jag för min idegranshäck. 

Jag hade lämnat två små idegransklot året innan oskyddade i det som 

skulle bli rabatter och de var totalt ner-gnagade. Visst, idegranen skjuter ju nya skott, 

men den är inte den mest snabbväxande så att mötas av en ner-tuggad idegranshäck 

på dryga metern var inget jag ville mötas av. 

Och den hade klarat sig. Visst hade ivriga hjortmular varit där och smakat lite, 

men lämnat resten i fred. Det enda de hade smaskat i sig var

några prydnadsgräs och det är ju ingen fara - de kommer igen. 

På tal om det här med hur man tänker på saker och ting från sin egen barndom. 

I min barndomsträdgård, som för övrigt var en ganska karg tall- och begsträdgård, 

växte det rhododendron. De blev med tiden gigantiska och som barn kunde jag

krypa in under deras grenar och ha en koja där. 

Men har alltså inte planterat 'rhodon' i någon av mina trädgårdar - innan nu. 

Här i skogsträdgården står ett par stycken och väntar på att få växa till sig. 

Och just idag när jag möttes av dessa städsegröna knoppiga typer undrade jag lite

varför jag väntat så länge? Kanske trädgårdarnas väsen inte förrän nu kändes 

välkomnande för en rhododendron. 

 

I övrigt kändes vårens knoppbildning rätt så långt borta. 

Det låg en tät dimma över havet, stundvis regnade det 

rätt ymnigt och det var så mycket snö kvar i skogen att jag 

vågade inte köra riktigt fram till stugan, utan fick lämna den ett stycke 

ifrån och kånka grejerna till stugan genom porösa snöhögar.

Våren kändes rätt så avlägsen, även om jag kunde

höra genom dimman ett sångsvanpar som trumpetande flög

över viken. 

Men det är faktiskt vårdagjämning i dag och Finland har för nte gången utsetts 

till världens lyckligaste land. Och bara för dessa faktum kan man ha ett visst 

överseende över att utsikten från stranden var smått...grått.