VINDSTILLA, PLUS NOLL GRADER

Sitter i bilen, solen värmer och jag har plockat fram mina

nya solglasögon, de med styrka. Smältvattnet rinner längs vägarna. 

Klockan är kvart i tolv och radiorösten malar på med den långa väderrapporten, 

som tar en kvart.

- Vindstilla, plus noll grader...

Ler för mig själv. Tänk att en sådan liten mening kan kännas så vårig. 

Det blåser inte iskallt, och det är inte minusgrader. Inte riktigt plusgrader heller, 

men plus noll. Det utlovas ännu ett par kalla nätter, sedan ser det ut som om temperaturen

skulle hållas på plus dygnet runt. Det är vår! 

Kurvar via en plantbutik på vägen hem och kan inte låta bli att plocka

med mig en Helleborus. Det är en av min absoluta favoritblommor. 

Kan bara inte motstå dessa ljuvliga klockor! 

De julrosor som säljs till jul och är helvita heter på latin Helleborus niger, 

och de här som man hittar i handeln så här sen vinter/tidig vår är av sorten Helleborus orientalis, 

eller hybridjulros. De är ofta större och liksom robustare i sitt växtsätt 

och kan ha blommor i olika färger, med mer eller mindre rosa, vinröda, vita inslag. 

Dubbla och enkla. 

 

Det är lätt att bli förälskad i en Helleborus, men det är

en dam som inte trivs så himla bra inne i våra varma lägenheter. 

Sitt förnäma utseende till trots så trivs den här ute bara det 

nu inte blir riktigt, riktigt kallt. 

Eftersom det utlovats några minusnätter ännu så kommer jag att ta in 

"henne" till natten, men ut åker hon direkt på morgonen igen och 

blir det så som utlovats någon plusgrad dygnet runt, så får "hon" stanna ute. 

I vanliga fall skulle den nog klara någon minusgrad också, men 

i och med att jag köpt den idag och kommer från en skyddad 

miljö i ett växthus - om än svalt - så kan en riktigt kall natt bli

lite väl tufft. Bäst att "hon" mjukt får vänja sig vid friluftslivet, 

hur tuff "hon" än är. 

I sinom tid får "hon" flytta ut till landet och bli nedgrävd i rabatten. 

Tyvärr är inte jordmånen där riktigt lämplig för en Helleborus, 

De gillar kalk i marken, och min skogsträdgård är av naturliga skäl

rätt så sur, har ett lågt ph-värde. Men så otroligt fina

är dessa att jag tycker de är värda lite extra omsorg, så skall försöka

ge den en bra växtplats. En plats i lä, i kalkrik jord - inget som

sådär direkt finns att erbjuda i en skogsträdgård vid havet, 

men skam den som ger sig. 

Tills dess får hon vara primadonnan på min balkong. 

En riktig diva bland de mer anspråkslösa pärlhyacinterna. 

*

(Den här sorten heter förresten Helleborus orientalis 'Cinderella' och går

under det ljuvliga "produktnamnet" : Winter Angels - for garden & terrace). 

PLAN A, NEJ B, NEJ C, NEJ D

 

(bild tagen från mitt hotellrumsfönster)

Så kan det gå ibland. 

 Plan A blir till plan B, blir till plan C som blir till plan D, eller är det här kanske

rentav plan E? 

Nu och då har jag en träffis med mina barndomsvänner, en tjejweekend, en världs-förbättrar-helg.

Och det har kommit sig att bli ett veckoslut på stugan. 

Män förbjudes närvara. Även om samtligas avec är synnerligen trevliga så har de portförbud. 

Inklusive min egen gubbe alltså. Så han får lov att fly fältet. 

Min gubbe har ett gäng - gubbgänget - som består av gamla skol- och studievänner. 

De brukar träffas nu och då, men oftast väljer de att gå ut på restaurang och fira en kväll där. 

Men i och med att alla gubbarna (mycket kärleksfullt uttryckt alltså) gärna ville se

hur vi bor numera så föll det sig naturligt att bjuda hela slurven till oss på bastu och middag.

Inga avec alltså - och ja...ni förstår? Det kändes som om det skulle vara läge för ett knappt 

dygn i exil för min del. 

Det finns ju ett alldeles självklart val av exilplats för mig och det är stugan. Så var planen 

när datumet fastslogs och jag inbillade mig att det skulle vara vår...

Men så visade sig att vintern igen tagit övertaget och en kall, vintersovande, insnöad stuga 

lockade inte så där fasligt mycket. Plan A som gick i stöpet. 

Då kom jag på att jag kunde sova över hos min äldre grabb (konvalscenten från ett tidigare

inlägg) för då innan operationen var tanken att han skulle kocka för gubbgänget.

Sova över hos oss och jag kunde bo hos honom då.  

Vad vi inte visste då var att han faktiskt skulle vara riktigt sjuk hela veckan efter operationen

och vara hos oss hela veckan och bli ompysslad. Hemma i sitt nya hem var allt bara ett enda

flyttkaos - han flyttade ju en dag innan operationen. 

Så den planen gick i stöpet - han var inte kry nog att vara kock

och ville bara hem och fortsätta vila. 

Och jag, ja kändes inte så lockande att sova på en obekväm soffa i ett flyttkaos. 

Plan B som föll. 

Nå men, nåt skall jag väl hitta på.

Funderade på att ringa en väninna, men hon bor själv i exil pga fuktproblem i

sin lägenhet. En annan som jag kunde våldgästa har fullt upp med nytt jobb och 

flytt till Spanien, så henne lämnar jag också ifred. 

Och så tänkte jag vidare att egentligen skulle jag vilja ha lite egentid. 

Det har varit en del grejer som varit tunga på det emotionella planet

så helt okej med lite skön ensamhet. 

Så kom plan C till. 

Jag skall senare i vår skriva om, köra och fota längs den historiska Tavastländska oxvägen, 

en av Finlands äldsta vägar, den mellan Åbo och Tavastehus och 

då kunde jag ju börja i Tavastehus med att bekanta mig med slottet där. 

Vilken bra plan, tänkte jag förutom att det utlovats skitväder, med

snöstorm, hård vind och det kan ju vara fint, men när det inte nu är det. 

Inte för mig. Jag skrinlade den idén, jag vill strosa omkring i Tavastehus när

vädret är skönt, inte när det kommer snö vågrätt. 

Där rök plan C. 

Jaha, och nu? 

Vad skall jag nu hitta på?

Boka ett hotell i Helsingfors, gå på teater, se en utställning. 

Men jag kände att egentligen ville jag inte alls ha 

människovimmel. Har samlat på mig en del som skall skrivas 

(dock långt till deadline, men om man skulle börja i tid för en gångs skull?) 

och jag skriver bäst i en miljö utan större störningar. 

Det var då jag kom på att det i Esbo - alltså samma stad som jag bor i -

finns ett hotell som heter Korpihotelli (Ödemarkshotell kunde det kanske 

översättas till). En rätt ful (men skyddad) hotellbyggnad i betong från 1977

mitt ute i skogen. Naturen omkring ger faktiskt lite ödemark/lappland-vibbar

trots att det bara är en halvtimme från Helsingfors och från flygfältet. 

När jag sitter här i soffan i mitt rum och skriver, tittar ut genom fönstret är det bara skog jag ser, 

det är skönt tyst, snön yr ner och det flyger några korpar ovan tallarna. 

Det är väldigt rofyllt, väldigt vilsamt. 

Nu skall jag påbörja mitt "riktiga" skrivande. 

(att skriva ett blogginlägg är ett ypperligt sätt att komma in i en skrivmood) 

Hinner skriva ett par timmar innan restaurangen öppnar, skall unna mig

nåt riktigt gott, sedan skriva lite till och så kasta mig i den mjuka

sängen och kolla in Mello-final. Bra plan! 

Och tills i morgon har de lovat solsken, då skall jag se

om jag skulle ta en tur i naturen runt detta "ödemarkshotell". 

Kanske plan D ändå blev den bästa planen. 

Så kan det gå ibland. 

KONVALESCENTEN OCH PRYLAR

Jag åkte efter mina nya glasögon och wow så det kändes vågigt därute. 

Solen skiner, smältvatten rinner och är man i lä känns det riktigt varmt! 

Kunde inte motstå frestelsen att kurva in via en plantbutik och snusa vad där finns. 

Så här i början på mars, så är det ännu lite glest, mest inomhusväxter och det är jag

rätt så ointresserad av. Köper dem mest i inredningssyfte, och glömmer lätt

bort att de behöver lite vård också, och när (inte om) de dör så sörjer jag dem föga. 

Finns några favoriter, men de är få. 

Så ja, det hände sig att jag kom hem med en liten vårblomma som kan planteras 

ut sedan - ljuvliga fritillaria, kungsängsliljan. 

Hemma har jag en konvalescent. Min äldre grabb blev opererad i går och eftersom

hans käresta är på andra sidan jorden så mottog han tacksamt erbjudandet att komma

och sova hos oss ett par nätter. 

Inget värre, men man är väl lite skakig efter en operation ändå och jag

har honom mer än gärna här ett tag. 

Han har nämligen precis flyttat - dagen innan operationen - och har inte fått 

sina prylar på plats än. Han flyttar in i min brors lägenhet. 

Min bror var ingen samlare precis, som jag kanske skrivit innan.

Men det är mycket grejer som blir efter en när man tassar vidare oberoende. 

Eftersom det redan tidigare blev klart att grabben skall flytta så har jag, eller vi, inte

haft speciellt bråttom med att rensa ut det sista. 

Mest småprylar som kärl, lampor, krukor, rakapparater - sådant. 

En del möbler får stanna kvar, andra har redan hittat nya hem. 

I samma byggnad, dit grabben min nu skall flytta, finns ett loppis. 

Och jag har tänkt att vad behändigt - då kan man hyra en hylla där och 

få det sålt på det sättet. Men men...döm om min förvåning när vi

kollade om det skulle finnas lediga hyllor/bord att hyra. 

Jodå, svarade en trevlig tjej - i juni finns det första lediga platsen. 

Det var i februari! Alltså om fyra månader? 

Beklagar, sade tjejen. Det är så många som säljer nu. 

Vi körde grejerna till en återanvändningscentral, och även där

var det lite suck och stön när vi kom med grejerna. 

Det finns så mycket saker redan...

Det överraskade mig lite. För något år sedan då jag hade min egen

stora utrensning, så kunde jag boka bord till loppis oftast till veckan därpå. 

Kanske är det de skenande priserna, de höga elpriserna som 

driver människor att sälja sina överlopps prylar nu mer än tidigare? 

Vet inte om det är så, bara en tanke som slog mig. 

Eller har människor bara tröttnat på att ha så mycket grejs? 

På tal om att spara på prylar, så har jag fortfarande kvar julkransarna. 

Den på väggen i mossa har börjat lite, lite bli brun på sina ställen, 

men på håll är den fin. Och jag har inte ännu kommit på vad jag skulle vilja

ha där på väggen ovan byrån. 

Och så har jag också kvar julkransen av  idegran och nåt som liknar lummer,

fast jag tror att det är något annat, kommer bara inte på det just nu. 

Kransen har torkat helt, men jag tycker om den där på byrån - den blir

lite som en grönväxt, som jag annars, som sagt var, har så lite av - så får den vara kvar. 

Lite som vår möter vinter nu när kungsängsliljan står där och väntar på att få slå ut

i sin krans av grönt.  

*

Nu börjar konvalescenten visa små livstecken där i gästrummet, skall gå och kolla

om han vill ha nåt. Ta en kaffe till exempel. 

OCH TVÄTTMASKINEN SNURRAR PÅ

Sätter mig vid mitt skrivbord, glor med smått tom blick ut över 

vinterlandskapet, som är vackert, men ack så på något sätt

hopplöst. Jag har gnällt om det där till lust och leda, mest leda. 

Men det är så på ytan Hela Tiden. Mer än vanligt, faktiskt. 

Hade en kompis på middag i går kväll, vi åt blinier och i 

bästa samklang klagade vi över januari och februari. 

Så befriande att hitta någon som exakt vet hur jobbiga dessa

årets två första månader kan te sig. 

Men i år har det som sagt varit värre än vanligt. 

Och så kom jag på det. Det är för att det enda jag egentligen tycker om att göra

vintermånaderna är att gå långa  promenader. Och det har jag ju nu inte 

kunnat göra pga strul med fot och rygg. Och då blir det glest med positiva

upplevelser i snön därute. Det blir mest en och annan rusch av något 

negativ hat-hormon som aktiveras när man skall gräva fram bilskrället ur snön - igen! 

Men ja, det är ledig fredag för min del och jag var till posten efter de första 

dahlia-knölarna och dito gödsel jag beställt på nätet. Nice. 

Det lindrar ju inte vårlängtan alls att ha knölar och frön drällande i knutarna 

som bara väntar på våren de med. Men men...snart, snart...!

Men det är en skön fredag i alla fall. 

Blev över lite rom från gårdagens blinimiddag och ikväll

tänkte jag ta den enkla vägen i köket och 

bara laga fish and chips men med lite lyxig romröra till. 

*

På årsdagen till Rysslands anfall mot Ukraina känns det onekligen lite 

fjuttigt att gnälla över att vintern känns jobbig. Och jag skäms lite

när jag tänker efter - så banalt av mig! 

Men samtidigt är det med tacksamhet jag tänker på att om jag 

i mitt liv har "råd" att känna mig risig och dämpad bara på grund av en årstid,

så har jag det alldeles fantastiskt väl och bra. 

Och är medveten om det - trots lite gnäll. 

Och lite ryggont är inte heller något som är mer än 

ett litet irritationsmoment, när det kommer till kritan. 

"StandWhithUkraine"

*

Och tvättmaskinen har slutat snurra och påminner mig om att jag har 

små husmorssysslor att ta tag i. Denna trots allt vackra

vintriga februaridagen. 

 

FRÖTIDER

Klockan har blivit nästan midnatt och jag är trött, men känner att jag inte

riktigt vill krypa ner i sänghalmen än. Jag har alltid varit en kvällsmänniska och 

den här tysta timmen, ibland timmarna, när gubben redan gått och lagt sig 

och känslan när alla tv-program är avstängda är så otroligt skön och

kraftgivande på något sätt. 

När det enda som hörs är ett stilla prassel från ljusen som brinner. 

Knappt så man hör ens det. 

Njutbart.

Hade min äldre grabb på snabbt besök idag och vi hann prata lite frön. 

Han har ganska länge kämpat mot sina "gröna"gener, men skrattande insåg han att 

nu när han flyttar till större lägenhet, med glasad balkong så blir han kanske smått tvungen att

börja odla ätbart. Han är nämligen en riktigt begåvad kock, så vad skulle väl vara bättre än 

att kunna gå ut på balkongen och skörda både det ena och det andra. 

Skall bli skoj att se vad han skall ha i sina odlingar. 

Själv har jag klickat hem luktärtsfrön. 

Köpte i fjol från Zetas frön och det blev så fina plantor av de så varför 

skulle jag inte välja ett säkert kort nu också? I år fanns det att välja, förutom enskilda fröpåsar,

frö-kollektioner vilket ju lät intressant. 

Och visst känns det ju onekligen smått lyxigt att få hem

frön i en så galet vacker förpackning. 

Det är "bara" frön, men jag är på inget sätt immun mot lite flärd i

själva förpackningen. För att vara ärlig så älskar jag det! Bara att ha paketet framme på 

fönsterbrädet vid mitt arbetsbord och få peta på det lite nu och då och längta sig 

fram dag för dag mot vår och sommar. Lyckat drag! 

*

Näe, nu blir nog ögonlocken bra tunga i alla fall, och eftersom det är 

arbetsdag för mig i morgon så skall jag nog hasa mig i säng ändå. 

Gonatt där ute i slott och koja! 

 

MER REGN?

Det var verkligen så att det förra regnet torkade in innan det hann börja regna på riktigt. 

På sina ställen lär det ha kommit rejält, men ute i skärgården var det bara att se 

hur regnmolnen drog förbi utan att släppa mer än en 

yttepytteliten regnskur över de torra markerna. 

Nu är jag hemma igen, efter en "vintersemester"-vecka på stugan. 

En behövlig paus har det varit. Utvilad och "nollad" och 

redo att ta tag i vardagen igen med nya tag sitter jag hemma på

balkongen och bara njuter av kvällssolen. 

Koltrasten drillar glatt i den närliggande tallen och 

staren flyger skytteltrafik till boet i björken som knäckts någon gång i 

någon storm och nu fått få stå kvar och murkna till glädje för både

insekter och fåglar som gärna bosätter sig i håligheter i träden. 

Kvällssolen värmer skönt och jag blundar och håller på att somna. 

Än är det bara lagom skönt med sol, hettan är inte ännu här. 

Undrar om jag någonsin redan i maj längtat så mycket efter ett rejält regn som i år?

Men i morgon ser det ut som om det utlovats regn i ett dygn. 

Man tackar! 

EN SÅDAN TOTAL TYSTNAD

 Ibland tänker jag att det är nästan overkligt att det kan vara så tyst

som det är vissa stunder här på udden. 

Havet ligger spegelblankt och allt är vindstilla. 

Ställer försiktigt ner kaffekoppen och håller andan bara för

att lyssna på - ingenting. 

Plötsligt hörs ett bekant knapper utifrån. 

Hackspetten har gett sig i kast med de sista nötterna som 

jag hittade i en kvarglömd påse. Med frenesi lösgör den

nöt efter nöt och gömmer i de närliggande tallarna. 

Den håller på en stund, sedan flyger den iväg djupare in i skogen. 

Och det är åter total tystnad som råder. 

TVÅ TON STEN

 Vet ni vad? Det är så mycket enklare och framför allt lättare

att under vinterns mörka kvällar sitta hemma vid skrivbordet och skissa på

vad man skall hitta på i sin trädgård. 

Det är till och med så mycket lättare att klicka hem de

där skiffer- och kullerstenarna som man så 

enkelt ritat in i sin trädgårdsskiss. 

Det är när det kommer till att faktiskt förverkliga de där

trädgårdsidéerna som det blir mindre lätt. 

Det blir snarare riktigt tungt. 

Skam den som ger sig - en sten i taget.

Och armmusklerna blir bara starkare och starkare. Ugh! 

På bild ser ni förresten också mitt lilla "klot" av idegran som

blev hjortmat i vintras. Tills vidare får den stå där och se

om den tar sig. Idegranen är på det sättet en alldeles fantastisk

barrväxt att den är den enda som skjuter nya skott direkt från stammen,

så med lite tid (och skydd här i skogsträdgården) blir den nog

ett litet klot igen. 

REGNAR DET SNART?

Sällan, om någonsin har jag så längtat efter regn i maj som i år. 

Visst är det fint med alla soldagar efter en lång och grå vinter, men 

naturen är verkligen knastertorr - redan i maj! 

Har faktiskt äntligen kommit åt att ta ut min vintersemester så 

njuter av stughäng i en veckas tid nu. Inte alls fel! 

Det är fortfarande ganska svalt så här vid havsbandet, och 

på sitt sätt tur det för skulle det vara sommarvärme så skulle

torkan vara ännu värre. 

Det har utlovats regn till kvällen, himlen är redan mulen och det finns

som en väntan i luften. Kollar in väder-appen och ser

att dessvärre verkar det komma mindre nederbörd än det som

utlovades ännu igår. Då planerade jag hur jag skulle

bädda ner mig i vår verandasoffa med en bok och bara lyssna till 

regnets sång. Skulle vara så mysigt. 

Och doften av ett maj-regn - finns det något bättre. 

Återstår att se hur lång den njutningen kommer att bli. 

DEN ENAS DÖD DEN ANDRAS BRÖD

Det är så livet är. Det finns lika mycket död - som det finns liv. 

Att inse det gör det kanske aningen lättare att godkänna död.

Och vilken död är godtagbar, och vilken inte? 

Finns det ens något sådant? 

Finns det en skillnad på maskrosen jag river upp som stör mig

samtidigt som jag berövar pollinerarna mat med hjorten som snaskar i

sig mina med möda uppodlade eller med dyra pengar köpta

växter, som för mig bara är till lyst. 

 

Gubben och jag (läs mest han) har under åren satt upp mängder med fågelholkar. 

Nu inför försommarens ringmärkning av ungarna så brukar vi kolla i vilka

holkar det finns häckning och vilka som är tomma. 

I en av uggleholkarna, där kattugglan häckat de senaste åren, hade en knipa 

påbörjat ruvningen, men blivit överrumplad av mården som slängt sig in

och prydligt halshuggit knipan. Huvudet - som ju är ytterst näringsrikt - hade

den tagit med sig. På något sätt hade det känts mer "okej" om den 

gjort tvärtom. Bara för att det är så vi människor gör. 

Vi lämnar oftast huvudet och hjärnan

men tar gärna filéerna och låren. 

Kanske det bara är så enkelt att man spontant känner mer för offret? 

Vi tömde holken och lämnade resterna av knipan intill en skogsstig. 

I min fantasi föreställer jag mig en hungrig räv i kvällningen komma 

traskande längs stigen och få vittring och sedan tänka att det är dens 

Lucky Day. 

Och inget går till spillo. 

KYLIGT

 Var en sväng till stugan och pysslade lite smått med än det ena än det andra. 

Ryggen är inte samarbetsvillig och skall i morgon till Tant Doctor för att reda

ut lite vad jag har ihop med mig. 

En inser ju att en inte blir yngre precis, men allt kan man inte lägga på 

kontot övergångsålder heller. Så bäst att checka upp. 

Jag har ju inte haft en trädgård innan på stugan där i skärgården, bara nåt smått i

någon odlingslåda så kan verkligen inte påstå att jag har en erfarenhet av 

hur trädgårdsväxter beter sig i lite kargare klimat. 

I fjol beställde han jag bor med (obs! inte jag alltså) jord til det som skulle

bli mina rabatter. Den jorden var av ganska tung lerjordstyp så redan 

på hösten när jag grävde ner en och annan lök så hade jag mina dubier om 

att blomlökarna skulle tycka att det var en skön tillvaro att övervintra i. 

I synnerhet om det blev en blöt vinter. 

Kände att mina farhågor nog besinnades då det för ett par veckor sedan inte

syntes tillstymmelsen av något som kunde liknas vid lökblomknoppar. 

Förutom stor allium. De verkade trivas! 

Men nu hade det faktiskt börjat dyka upp något litet grönt lökskott lite här och där. 

Dessvärre hade jag ju markerat mina lökars växtplats med vattenresistent tusch på 

växtpinnar av plåt. Inte med vattenfast tusch alltså, vilket vintern med

smärtsam tydlighet upplyst mig om att har en viss relevant skillnad. 

Så nu får jag bara snällt vänta på vad som dyker upp "lite här och lite där" 

och försöka identifiera de lökar som lyckats övervintra i den blöta, kalla lerjorden. 

Utöver att lerjordar alltid är lite sen i starten pga att den behåller vinterns kyla kvar så länge, 

så har ju hela våren varit kall och sen. Och så har vi det utsatta läget. 

Inser att jag bara skall glömma det här med tidig blomning på skärgårds/skogstomten

som skall bli en liten trädgård-ish. 

Märkte också med ett par nyplanterade växter hur viktigt mikro-klimatet är när man 

väljer att anlägga en trädgård i ett aningen krävande läge. Mer bildmaterial om det 

nästa vecka då jag förhoppningsvis kan tillbringa min vintersemestervecka (!) 

på stugan - i slutet av maj. Men bättre sent! Och det är helt själv-valt, alltså. 

Behöver kanske tänka till med växtval på arter som gynnas av en varm höst. 

För där havet kyler på våren så värmer det på hösten. 

*

Tydligen har vi häckning av knölsvan i närheten för ännu för en vecka sedan så simmade

båda knölsvanarna längs stranden och betade. Nu bara hanen då honan kanske redan ligger 

och ruvar? Han verkade ganska trött och slumrade in i denna till synes rätt 

obekväma ställning. Men vad gör man när vattnet är iskallt och vinden inte ett dugg bättre? 

Över en timme nickade han där på strandklippan. 

Med näbb och ena foten skönt inlindad i värmande dunkappa. 

Hoppas det snart blir varmare. 

Både djurlivet, växterna och jag skulle uppskatta det. 

* 

Varnar redan nu på att följande inlägg kommer att innehålla 

inte så "trevliga" bilder på naturens gång. 

Det hör dock till livet, så kanske också bra att plocka fram 

hur det sker när starkast vinner...

OCH DET VART MORSDAG

*gråtimjan*

Det var morsdag minsann häromdagen.

I år sammanstrålade alla två ungar och gubben på stugan i 

arbetsläger-tecken. Om jag någongång stönat över pojkarna mina

då de var i tonåren och bara var stora fötter som luktade kamel

så än mer tacksam är jag över deras muskler nu då de blivit

starka vuxna män. 

Har haft en rygg som trilskats med mig så när jag försiktigt kollade om det fanns något

intresse alls till arbetsläger så blev jag jätteglad över det jakande svaret jag fick. 

Dessutom är storungen en riktigt grym kock, så när han dessutom lovade agera muskelmaskin

OCH kock är ju en mammas lycka ganska på topp!

De delar som sagt inte mitt trädgårdsintresse, men höll god min då jag igen dirigerade vart sanden skulle

bredas ut, vart det skull kånkas myllsäckar och vilka (kommande) rabatter som skulle få en 

påse hästskit utspridd. Så var det lite skiffersten som skulle flyttas och ett gäng kantsten som 

också skulle från plats A till plats B. 

Kantstenarna kommer egentligen bara att agera en slags "synvilla" för att trolla bort den 

stora grusyta som vi måste ha i och med att vi behöver kunna parkera och svänga våra bilar. 

Hade det från början (nu talar vi 1990, typ) varit planerat in en trädgård här så hade man ju tänkt 

annorlunda. Nu får man göra så gott det går utan att ta in en catepillar (och en tjock plånbok) 

och göra om allt. Det varken vill, kan eller orkar vi göra. 

Och så har vi det här med hjortar. 

Tillsvidare har vi varit ganska befriade från deras framfart, men 

dessvärre så tror jag att de inte fattat än vilket matförråd jag 

håller på att bygga upp för dem. 

Men försöker välja växter som kanske inte skall vara de smakligaste. 

Buxbom i kruka har jag haft många år - det har fått vara ifred, 

likaså taklöken. Hur det är med den japanska lönnen är 

oklart, men tänker att förhoppningsvis avskräcker buxbomens kattkiss-lukt

(förlåt, men den luktar kattkiss...) lite. Och så har jag sprayat Trico Garden- medlet på 

allt som jag kan tänka mig skulle locka en hjortmule att ta en tugga. 

Och så har vi den där glasflaskan - en damejeanne - som man sett i diverse inrednings- 

och trädgårdssammanhang. Det var när jag bläddrade i någon tidning som jag kom på

att de där är ju snygga! Och praktiska. Så hos mig har de faktiskt en uppgift. 

Kommer att ha dessa som min bevattningsreservoar och rigga upp mina

Blumat-bevattnare bara det blir lite varmare. 

Vackert och praktiskt. 

Så skall det vara! 

 

TIDENS GÅNG

Grävde efter en bild på bloggen och ramlade över ett inlägg om att jag hade en idé 

om att göra en family-kokbok från alldeles det där första blogg-året. 

(och det är länge sedan...)

Om jag fått den hopknåpad? Nå nä...

Men fotat mat under årens lopp - det har jag minsann gjort. 

Känner att det liksom hela tiden kommer maträtter som blir nya favoriter,

och de där gamla godingarna bleknar bort. 

Kanske det är något typiskt för vår tid? Att så mycket kommer och går i en 

allt snabbare takt och inget stannar kvar som en "kvarleva". På ett bra sätt. 

Och att det inte riktigt finns tid för att låta något stanna och fastna

till en tradition? 

Mycket ambivalent här, för samtidigt som jag tycker det är fräscht att förnya, 

eller föryngra traditioner så vill jag ha kvar vissa traditioner. 

Men inte till tänder och klor. För det måste finnas en utveckling i allt. 

Har funderat på att är jag, eller är jag inte, en sådan där person som hakar på trender. 

Oftast omedvetet, för jag är verkligen ingen trend-nissa. 

Men så där lite smygande? Byter jag ut något i hemmet för att hemmet skulle

verka mer 2022? 

Inser att så är det inte. Blir alltmer en sådan som skalar av och väljer bort. 

Någon Freud skulle säkert läsa av att det har med åldern att göra. 

Och jag tvivlar inte. 

Ju äldre jag blir, desto mer nöjd med "så som saker och ting" är blir jag. 

*

Att krypa runt i gamla blogginlägg fick mig också att inse att jisses så mycket av

alla möjliga inredningsgrejs fortfarande finns hemma hos mig. 

Och hur lite nytt som kommit in. 

En tanke kommer krypande; hade jag den där grejen Redan Då - när bloggen var ung? 

Använder den ju fortfarande. Eller plockar fram den till vissa årstider. Beroende på. 

Tror att de flesta vid något skede når ett mål där man mer är nöjd med det som finns,

och som man har, än att sukta efter mer. 

Personligen känns det ganska skönt att ha uppnått den nivån. 

Det mesta är bra som det är. År efter år. 

Finns något skönt vilsamt i det. 

Men jo, alltså....tomatpajen - DEN skall få en sida i den där kokboken

som jag endera året får hopknåpat. 

SKOGSTRÄDGÅRDEN

 Så jag har bökat! 

Med (muskel)hjälp av yngre grabben och gubben har jag nu flyttat över ideér från papper

till verklighet. Lite ryggbruten har jag testat på att vara arbetsledare och peka med handen än

ditåt och så hitåt. Kunde vänja mig med detta arrangemang! 

Nja, faktum är att det är inte alls så jag vill ha det. 

En del av charmen med trädgård är ju just det där att kunna böka och stuva och gräva

och konka och bära och ändra och ändra sig igen och göra om. 

Göra bättre. 

När man har arbetskraft, må vara en snäll familj, så vill man att det skall bli rätt med

en gång. Även om lillungen mycket gulligt sade att han nog kommer och hjälpa mig 

om jag så är 102 år och vill anlägga en trädgård.

Stackarn visste nog inte riktigt vad han gick och lovade! 

*

Trädgården blir ju inte stor, som en radhustäppa ungefär, men när man börjar från

tallrötter och blåbärsris så finns det liksom lite att bygga upp. 

En liten taklök hamnade i ett fat avsett för vatten åt fåglarna. 

Dessvärre är det ganska litet och torkar upp i ett nafs, och har faktist inte sett

en enda fågel landa där för att dricka, så har nu fixat den biten på annat sätt. 

Och en taklök fick en ny hemvist. 

Det är lite så med trädgård. När något inte funkar få man hitta på en annan

lösning - eller helt enkelt skrota idén. 

Och så är det ju maj-månad, hörni! 

En av årets finaste månader. 

ÄNTLIGEN REGN

 

Vill bara skutta in här helt snabbt och skriva några rader. 

Att bo så här med sjön ett stenkast ifrån (bilden tagen från balkongen) så måste jag bara meddela att idag så försvann isen från sjön. Ännu på morgonen flöt några tunna isflak omkring men nu efter kvällens regnskur så är även de borta och sjön är fri från sin ismantel. 

Det har varit en mycket torr vår, med väldigt lite regn, så eftermiddagens och kvällens regn var mer än välkommet. Nog för att det finns fukt i marken efter all snö som smält ner, men gator och trottoarer är så dammiga att även jag som inte i vanliga fall reagerar på gatudamm så är både rödögd och täppt i näsan av det. Efter den besvärliga is-vintern finns det mängder av sand som städer och kommuner uppenbarligen  inte hinner sopa upp i samma takt som vi varit vana. 

Men ett vår-regn fräschar upp och lindrar lite gatudammet att virvla hejdlöst runtrunt. 

Nu i kvällningen ligger sjön spegelblank och rodnar sakta i den än lite bleka solnedgången. 

 

KALL VÅR

 Det är kallt för årstiden. I natt var det flera minusgrader och tills i morgon har det utlovats regn, 

möjligen snö...!

Hade egentligen denna kväll tänkt åka iväg och lufta kameran lite, men ljuset är gråslött och

dessutom är jag solokvist hemma, vilket jag gärna utnyttjar till att skriva. 

Inte för att gubben skulle vara speciellt störande, men ibland behöver jag ensamhet för

att skapa text lite mer än ett Facebook-inlägg eller några rader i bloggen. 

Ingen som tassar i köket, tömmer diskmaskinen eller tar sig en dusch. 

Usch - vad jag är krånglig, heh! 

Under många år redan har jag gjort årsböcker om vad som hänt i familjen och däromkring. 

Lite som bloggen, men mer inkluderande de övriga i La Familia. 

Av bekväma logiska skäl har årsböckerna följt kalenderåret, men idag när jag skulle

börja skriva så kändes det avigt att börja från januari. Inom mig är det som om

året innan 24.2 liksom inte räknas. Även om mitt lilla liv tuffar på med

samma lugna lunk som innan, så ändrades världen då Ryssland anföll Ukraina. 

Det blev en ny era, helt enkelt. 

Och det känns underligt att skriva om en tid då detta inte ännu hänt. 

Lite överraskad över hur mycket det i det fördolda ändå påverkat mig. 

Verkar som om Finland (och kanske eller förmodligen också Sverige) kommer att gå med

i Nato under våren eller sommaren. Finland har väl varit ett steg närmare redan innan, men

som vår statsminister Sanna Marin sade innan i en intervju att Finland inte skulle söka

Nato-medlemskap "on her shift". Detta så sent som i slutet av januari i år. 

Så radikalt kan allt ändra. 

*

Oaktat av det politiska läget i världen, oaktat om våren envisas med att vara kall, 

allt detat oaktat kommer flyttfåglarna, parbildning sker, blåsipporna blommar 

i skogsdungen på andra sidan vägen. Allt oaktat går livet sin gilla gång. 

VINTERSÅDD

 Visst har jag under tidigare år hört om vintersådd, men har inte själv testat på det innan. 

Och för att vara ärlig så har jag till och med varit lite småskeptisk till det hela. 

Vet inte varför, men det har känts "fel" med att utsätta små frön för frost och kyla,

men det här funkar ju alldeles utmärkt. Mer än utmärkt! 

Mitt "experiment" innehåller egentligen två olika sorters vintersådd. 

Men vi tar dem i ordning. 

Det första jag sådde i år var kronärtskockan, utan större förhoppning att det skulle bli bra utan

tilläggsbelysning och att ha plantorna i ett fönster där endast kvällssolen kommer åt att lysa

kunde vara lite utmanande så där i slutet av februari.

Men kronärtskockan behöver få ta tid på sig. Och tid är ju i och för sig gratis. 

Sådde bara två frön och de grodde fint, växte också helt glatt, men var fasligt rangliga och veka. 

Då kom jag att tänka på ett tips som jag hört om gällande luktärter och tänkte testa samma

på kronärtskockan. 

Sådde också mina luktärter i god tid, eftersom de frön jag sådde för ett par år sedan

tog all världens tid på att gro, men de här, som jag faktiskt fått av en polsk samarbetspartner, 

grodde i ett nafs. Suck - det är just så här med växter, de gör lite som de vill...

Och det var då jag mindes knepet med plastpåsen! 

När luktärterna grott och kommit upp en bit (som pekfingret ungefär) så ställer

man dem i en plastpåse med öppningen öppen och för ut dem. Då var det

någon plusgrad på dagen, men frost på natten. Och de klarar sig hur bra som helst. 

Ränner inte iväg och blir rangliga utan stannar lite upp i växten, men blir stadigare. 

Tänkte att mina rangliga kronärtskocksplantor kanske skulle behöva samma 

härdning? Sagt och gjort - ut med dem också i en öppen plastpåse och samma 

fenomen, plantorna stannade upp i växten men blir tuffare och grövre hela tiden. 

Dessutom avhärdas de både mot vind och sol. 

Dessa har alltså grott inne och fått växa till sig inne, men så gjorde jag också en 

regelrätt vintersådd. Eller vårvintersådd. 

Sparade några tomat/vindruve/blåbärs-askar som hade hål i botten och sådde i dem. 

Köpte faktiskt en sådan där plastback med lock som skulle få agera "växthus". 

Det skulle ju vara logiskt att borra lufthål i locket, men fick tipset att göra det på backens

sidor istället så eventuellt regn eller snö inte skulle rinna in i backen och förorsaka en 

ödesdiger översvämning - det vill vi ju inte. 

Finns det snö, kan man lägga snö på sådden (inne i lådan) som får smälta i sinom tid, och på

det sättet naturligt bevattna sådden. 

Hade nog snö kvar på gården då jag sådde, men tänkte 

a) testa med att bara fukta ytan och se hur det funkar och 

b) det hade känts lite knasigt att gå ut på gården och bära IN snö för att ha den på balkongen. 

De flesta människor gör liksom tvärtom...hahahaaa. 

Inte för att jag bryr mig ett skvatt vad andra tänker, men det blev nu bara bekvämare såhär. 

Men ja, det jag sådde var palmkål och grönkål. Drivsallad och persilja. 

Så inget fancy speciellt. Ville bara liksom testa om det verkligen fungerar.

Och ja, nu har båda kålarterna grott och salladen ät rejält på gång. 

Endast persiljan, som nu är lite trög i starten har inte grott. 

Men det var att vänta. Och jag är glatt överraskad hur bra det gick! 

Nu slipper jag ha dessa sådder inne på det redan något fulla fönsterbrädet, och när

vintersåddens plantor vuxit sig stora nog för att skolas om, så är det säkert redan mer 

vår därute, så de kanske inte alls behöver komma in en sväng. 

Perfekt! 

Man lär sig nytt så länge man lever. 

ÄNTLIGEN GRÖNT GRÄS

 Pysslade med min vintersådd (mer om det i ett annat inlägg) på balkongen häromkvällen. 

Koltrastarna rafsade i perennrabatten som löper längs huset och det var ett sådant där härligt vår-ljud. 

När de med energi och frenesi river och drar i fjolårslöv för att se om det inte skulle 

gömma sig en eller annan mask eller insekt därunder. 

Plötsligt låter rafsandet lite annorlunda och när jag kikar så är det ett par harar som skuttar runt och är alldeles uppslukade av 

de där första gröna stråna som börjat dyka upp genom fjolårsgräset. 

Bara klicket av min kamera får den ena att för en stund höja på huvudet, sluta tugga och vaksamt blicka omkring. 

Återgår till mitt pysslande med sådden. I år har jag sått mer än jag gjort på många år. Lite märkligt med tanke på att jag bor i höghus nu, men hoppas ju tack vare det att kunna vara mer på stugan än under tidigare år. Än finns vissa "förpliktelser" som gör att jag inte kan helt flytta ut till landet från vår till höst, men det är nu så som livet är. 

Sjön här hemma är ännu istäckt men för varje dag som går så blir isen mörkare och mörkare, så en tidsfråga när också sjön ligger fri. Vackert att se och följa med. 

Som allt med våren. Så fint! 

ÖPPNA DÖRREN MOT VÅREN

 Visst är det ju ändå så att påsken är en målstolpe i årets vandring. Inte bara den kristna utan annars också. Redan de goda gamla hedningarna insåg att den här tiden på året så börjar det hända grejer i naturen. 

I går kväll, då jag förde ut vår pascha på balkongen för att det är så fullt i kylskåpet, så hörde jag

kattugglan ropa ett stycke ifrån. Då var det redan i övrigt tyst, vårnattens mörker hade lagt sig. 

På morgonnatten vaknade jag av att gräsänderna, som nu kommit till det lilla öppna stråket vatten vid stranden, ilsket och upprört kvackade. Kanske det var en räv som strök förbi och kändes hotande? 

Mot morgonkvisten vaknar stararna, koltrasten, måsarna börjar skräna. Sångsvanarna drar in över

sjön med sin "sång". Mesarna visslar. Kunde ligga hur länge som helst och bara lyssna på 

ljudvärlden utanför fönstret. Det är våren som låter. 

*

I veckan kommer jag att ta ut ett par lediga dagar och åka till stugan för att vårstäda. 

Jag brukar inte  städa så där väldans på hösten, och i synnerhet i år då där varit hantverkare som 

förnyat våra element så tänkte jag att det kanske är lite onödigt. 

Och vintern behövs alltid ändå skuras ut. 

Och jag gör det gärna ensam. Det är en rätt meditativ syssla. Att damma sängkläder, 

Plocka fram borddukar från skåpet. Skura gammal flugskit från fönsterbräden. 

Ha dörren öppen, det blir lite kyligt men friskt inne. 

Bära ut utemöblerna, placera krukorna i väntan på planteringar. 

Ta en kopp kaffe mot den varma (förhoppningsvis) söderväggen. 

Lyssna på de fåglar som finns där i skogen. 

De är delvis andra än de som kvittrar utanför

hemmet här i stan. 

Aj jo, och så skall odlingslådorna på plats. Bokashin tömmas och...och...och...

Vi öppnar dörren mot en ny vår och sommar! 

PÅSK-YRSEL

Ja, alltså det är nog mer så att det är en synnerligen lugn påsk i och med att jag har drabbats av yrsel.

Har haft det tidigare också, nåt med kristaller i öronen, så helt ofarligt, men ack så störande när världen

snurrar vad än man gör - eller låter bli. 

Satt, mycket påpälsad, en stund ute på balkongen och njöt av vårvindar friska. 

Slöläste en deckare i 'sällskap' med min påskhöna och hennes betongägg. 

Lite tystlåten är hon, hönan! 

 

Däremot hörde jag ett ljud som jag inte hört på ett tag nu. 

Ljudet av små kluckande vågor, och rinnande porlande små smältvattensbäckar. 

Det här är stranden precis nedanför vår balkong och nu äntligen verkar isen släppa greppet. 

Längtar efter att gå på en promenad, men det får bli till en annan gång. 

Skall krypa upp i det där soffhörnet nu en stund och fortsätta läsa om mord och elände. 

Ibland är det läge för det också.