EN VECKA TILL

 Hela försommaren har jag valt att pendla mellan stugan och hemma-kontoret. 

Det har ju inte varit så varmt - nu är det ju det - men innan har det minsann varit

kyligt ute på steg-udden! Vi hade ett litet vattenläckage i bastun i vintras/våras så 

det blev att skaffa ny vattencistern till tvättrummet och i samband med det blev det att

byta ut bastulave och -ugn och hela baletten. 

Det hela skulle ha varit en liten grej om snickarens och rörmokarens tidtabeller skulle

ha varit sisådär synkroniserade. Det var de inte. Sällan de är - känns det som. 

När jag som ganska gröngöling på att bygga och renovera började bygga vårt första hus

och samtidigt vår sommarstuga som nybliven 23 år gammal (!) mamma upplevde jag 

att det inte alls var speciellt svårt att få hantverkare och att tidtabellerna höll oftast. 

Och det var innan mobiltelefoner, innan mail. 

Kanske förgyller tiden minnena något, men minns inte alls att det

skulle vara så besvärligt som i dagens läge. Och jag är inte ensam om att gråta

över hantverkare vars tidtabeller aldrig håller. 

Antingen finns det färre hantverkare och så är de dessutom tidsoptimister hela bunten. 

Hur som helst så har jag valt att jobba hemifrån under veckorna och hoppas på att 

snickaren skulle hinna ta sig an vårt bastuprojekt. 

Kan inte riktigt jobba om det hamras och sågas och borras och skruvas rätt så intill. 

Men nu har snickaren (äntligen) lovat komma nästa vecka och fixa bastun. 

Så med god tur är den klar till midsommar!

Och skönt skulle det ju vara för då börjar jag min semester version 1. 

*

Det goda med den kalla försommaren har som sagt varit att blomningen har dragit ut på tiden,

så fast jag varit veckorna i stan känns det som om jag inte missat så mycket av det 

som hänt i trädgården, men skall nog bli så skönt att kunna vara där några veckor och bara njuta.

En vecka till.

LÖKFROSSA

Här ser ni förresten hur tätt intill skogen den lilla trädgården är. 

Bakom "växthuslådan", som för tillfället skyddar tomatplantorna mot

alldeles för kalla vindar och få värmegrader, breder skogen ut sig. 

Där börjar hjortarna rike. Och mitt är alldeles intill. 

Har varit mycket glad och överraskad över hur bra medlet mot hjortangrepp,

Trico Garden, faktiskt funkar, för alla tulpaner som jag lite upproriskt

mot oddsen att de skulle överleva valde att plantera har blommat. 

Och som de har blommat! 

Som så många andra börjar jag ju nog längta efter lite sommarvärme, men 

om man nu skall krysta fram något gott med kylan så är det en utdragen

blomning bland vårblommorna. 

Det gillar vi ju. 

I morgon skall tomaterna få flytta ut - de håller på och spränger taket

i den lilla växthuslådan. Istället skall jag fylla lådan med olika örter.

De skall få ha ett skyddande tak över sig här ute på den blåsiga udden. 

Nu skall jag ta på mig en varm tröja, sätta mig i kvällssolen och 

läsa en stund. Gubben är på stugan och jag hemma än. 

Skall fixa en del löpande ärenden i morgon bitti innan jag

styr bilen mot stugan jag med. 

I SKOGSTRÄDGÅRDEN I MAJ

Det är alltid med spänning och kanske lite ängslan man går 

omkring i trädgården och kollar in vad som överlevt vinter och hjortar. 

Det blir andra året i trädgården nu. 

Myllan som hämtades till rabatterna hösten 2021 var ju mer

lera än mylla, så i fjol våras fick jag jobba som ett litet djur för att 

förbättra jorden. Med bokashi, med torv (det här är ju ändå en trädgård i skogen,

så passar med lite surjord, med hästgödsel. 

De lökar jag hade satt hösten 2021 hade ju alla ruttnat bort i den våta, kompakta lerjorden. 

(ja, jag hade en liten diskussion med honom som jag delar kylskåp med och som

beställde myllan...)

Nå, slutet gott allting gott. 

Fick i alla fall bekräftat att det går att rädda en lerjord till 

hyfsat bra jord med jordförbättring. 

Och ett litet, men ack så glädjande, bevis på det är att backsippan inte bara övervintrat 

utan också förökat sig - och den är ju en filur som inte tål stående fukt. 

Den och min stora favorit kungsängsliljan, eller Fritillaria,  är primadonnorna på rabatt-scenen just nu. 

En annan trevlig bekantskap är de botaniska tulpanerna som kommit upp. 

Tycker ju nog väldigt mycket om de där stora fantastiska tulpanerna också, 

men de här mer anspråkslösa tulpanerna är nog så fina de också. 

Och så är de inte så kräsna som de där stora gräddiga. De här återkommer

ofta år efter år. Och det gillar vi ju! 

Vi gillar också överraskningar i rabatten. Sådana där som man nog själv

grävt ner men glatt glömt bort. Och glömt bort att anteckna. 

Redan då jag senast var här på stugan såga jag att något "enormt" var på

väg upp genom mullen, men hade inget minne alls vad det kunde vara. 

Nu när det börjar bildas blomknoppar kände jag igen en annan Fritillaria, 

mörk klocklilja som börjar ta ton i rabatt-kören. 

Den känns nästan lite manlig där intill de skira kungsängsliljorna och botaniska tulpanerna. 

Den står där liksom bastant och rakt ståndaktig. 

Få se hur det blir när den blommar. 

Men det är nog så att det behövs lite ruffare grejs också i en rabatt. 

För mycket skirt och fluffigt kan bli för mycket. 

Det har varit riktigt kyligt och blåsigt ett par dagar nu. 

Dahliorna som jag förgrott får ännu vänta på lite varmare

vindar (och nätter) innan de får komma ut i rabatten. 

Luktärterna har visserligen redan stått ute i sina odlingskärl 

ett bra tag, men tyvärr måste jag berätta att det var inte så många frön som grodde. 

Undrar vad som hände? 

Men några plantor skall väl ändå ge mängder av luktärts-buketter i sommar. 

Så visst kan man säga att det är på gångs här i den blåsiga skogsträdgården

på udden. Den lilla plätten trädgård-wanna-be inklämd mellan skog och hav. 

*

Finns en liten risk att det framöver kommer att bli en del växtrelaterade inlägg. 

Har kommit på att den egna blogg är en ypperlig hjälp för det egna minnet. 

Heh. 

 

VÄXTRAPPORT EFTER VINTERN

Det var ju med smått hyperventilerande hjärtslag jag lämnade

den nyanlagda skogsträdgården vid stugan å sitt öde

över en vinter i riket där hjortarna huserar. 

Jag formligen dränkte växterna i Trico Garden, och alldeles klart 

är att medlet hjälpte! 

Nu när det smått börjat bli varmare så var det med 

små glädjeskutt i hjärttrakten som jag kollade in vad som 

övervintrat och överlevt i trädgården. 

Det mesta har faktiskt gjort det. Endast vitlöken hade ruttnat bort

under vinter. Smått märkligt, men jag kanske satte den för tidigt så den växte

för mycket på hösten? 

Men till min stora glädje verkar ramslöken trivas där i skogsbrynet. 

En annan som verkar trivas är vallmon. Den är en sort som heter 'Royal Wedding' 

och är alldeles knasigt vacker. 

En av mina absoluta favoritväxter, både i kruka och i rabatt är växter ur 

Hosta-släktet. Det enda negativa med dem är att de är riktiga sömntutor när det gäller att vakna till

på våren. Under många år har jag redan varit färdig att tömma krukan de stått i när 

i n g e t händer i krukorna. Men så...en dag är de spetsiga bladknopparna på väg upp genom 

mullen och ja...de är mina favoriter. 

Är också mycket förtjust i taklökar, Ibland kan de tycka lite skrutt av för blöta

vintrar och så har det skett på sina ställen även i år. 

Lite svinn får man tåla innan man hittar de optimala växtplatserna för varje växt. 

Jag var aningen för sen för att uppleva snödropparnas blomning, den var 

så gott som över när jag kom ut till stugan. 

Men på tal om att trivas. En växt jag gillar mycket är jordrevan, men den

verkar trivas lite för bra, så det blir att gallra den med hårdhandskarna senare i vår. 

Den kan bli riktigt invasiv, jag är medveten om det, så har haft den mest i bergsskrevor där den inte kan sprida sig hur långt som helst, men tydligen har en liten planta kommit med

till en av rabatterna när jag flyttat någon annan växt dit. 

Och ja...den tar galant över om man ger den lillfingret. 

Och så var det de där växterna som övervintrat i kruka i ett kallt utrymme

- men med naturligt ljus. 

Buxbomskloten ser fina ut, men de kan alltid bli lite svårflörtade när man tar ut dem. 

De är ju på gränsen av sin personliga nordliga överlevnadsgräns. 

Men so far so good. 

Så gjorde jag ett litet experiment. 

Är hemskt förtjust i gråtimjan. Och i rabatten övervintrar den ju fint, men 

tycker om att ha dem i kruka också. 

Lite så där minimalistiskt. 

De jag övervintrade inne i det kalla utrymmet har övervintrat fint - och snyggt. 

Men den testkruka jag hade lämnat ute - där hade över halva krukans gråtimjan-

plantor gett upp. Förmodligen är det den där regniga kalla januari som 

spelade in på ett förödande sätt. 

Vintrarna här i södra Finland kan ju vara så otroligt olika, så svårt att veta.

Det som funkar ett år, funkar inte ett annat. 

Så är det bara. 

Men det som ser ut att ha lyckats i kruka i år är tulpanerna. 

Fina, robusta blad - förhoppningsvis blir det också blomning - har

kikat upp ur mullen. Det är sorten 'Black Parrot' som 

förhoppningsvis skall blomma i denna kruka. 

Men nu skulle det behövas regn. När jag körde hem från stugan, 

längs små sandvägar så var skogen intill alldeles "mångrå" av allt vägdamm. 

Det var inte bättre ju närmare stan jag kom. Gatudammet har lagt sig

som en hinna över allt även där. Nu behövs regn. 

Regn och så värme och så exploderar all växtlighet. 

I år igen, som alla andra vårar. 

Och det är så himla härligt! 

*

I övrigt då?

I går plingade min telefon ett antal gånger om någon grej som jag

borde uppmärksamma, men eftersom jag 

inte ansåg mig ha något som jag borde uppmärksamma under veckoslutet så

lät jag den plinga på. Tjugo minuter i sju på kvällen insåg jag att jag inte vill 

lyssna på det där plinget hela kvällen - mycket lättare att ignorera det om man är utomhus - 

så jag måste nu ta och kolla vad det var som var så jä*la viktigt. 

Det var en biljett-tjänst som hade försökt påminna mig om att jag 

har biljetter till kvällens Grease-musikal. Och den börjar om...tjugo minuter. 

Shit! 

Jag hade beställt biljetterna för flera åååår sedan. Så kom coronan och föreställningen blev flyttad, 

och så flyttad igen och biljetterna med det. Och ja, jag hade missat detta totalt! 

Fick något snopet meddela åt min yngre son, det är vi som går på musikaler i vår familj, att 

nu gick det så att jag har biljetter till en musikal som började för typ tre minuter sedan. 

Han skrattade skitigt. Kanske kom det en lite svordom också? 

Men vi är fortfarande vänner...tror jag. 

 

HJORTSKADOR OCH STUGBESÖK

Det var ju med en viss bävan och med tankar om ifall det alls är

lönt att anlägga en trädgård därute i skärgården med den stora

skogen som andra granne. I ett synnerligen tätt hjortområde. 

Och också i övrigt rätt utmanande växtplats. 

Ni vet, kallt, blåsigt, skuggigt, sur jord, nordligt läge. 

Alltså man känner ju hur en hel del växter skulle springa undan på sina

späda rötter av bara förskräckelsen - om de kunde, vill säga. 

Allt för att slippa bosätta sig i den här trädgården. 

Många känner ju redan till ämnet Trico Garden som skall hålla 

hjortarnas ivriga käftar borta från ätbart i trädgården och det har ju funkat

överraskande bra. Typ det sista jag gjorde innan jag packade ihop stugan

för vintern var att gå en sväng med sprayflaskan och dränka det mesta i 

Trico Garden. Osäker var jag dock om det skulle hålla dem på avstånd

en hel vinter. 

Men det såg rätt lovande ut. Mest orolig var jag för min idegranshäck. 

Jag hade lämnat två små idegransklot året innan oskyddade i det som 

skulle bli rabatter och de var totalt ner-gnagade. Visst, idegranen skjuter ju nya skott, 

men den är inte den mest snabbväxande så att mötas av en ner-tuggad idegranshäck 

på dryga metern var inget jag ville mötas av. 

Och den hade klarat sig. Visst hade ivriga hjortmular varit där och smakat lite, 

men lämnat resten i fred. Det enda de hade smaskat i sig var

några prydnadsgräs och det är ju ingen fara - de kommer igen. 

På tal om det här med hur man tänker på saker och ting från sin egen barndom. 

I min barndomsträdgård, som för övrigt var en ganska karg tall- och begsträdgård, 

växte det rhododendron. De blev med tiden gigantiska och som barn kunde jag

krypa in under deras grenar och ha en koja där. 

Men har alltså inte planterat 'rhodon' i någon av mina trädgårdar - innan nu. 

Här i skogsträdgården står ett par stycken och väntar på att få växa till sig. 

Och just idag när jag möttes av dessa städsegröna knoppiga typer undrade jag lite

varför jag väntat så länge? Kanske trädgårdarnas väsen inte förrän nu kändes 

välkomnande för en rhododendron. 

 

I övrigt kändes vårens knoppbildning rätt så långt borta. 

Det låg en tät dimma över havet, stundvis regnade det 

rätt ymnigt och det var så mycket snö kvar i skogen att jag 

vågade inte köra riktigt fram till stugan, utan fick lämna den ett stycke 

ifrån och kånka grejerna till stugan genom porösa snöhögar.

Våren kändes rätt så avlägsen, även om jag kunde

höra genom dimman ett sångsvanpar som trumpetande flög

över viken. 

Men det är faktiskt vårdagjämning i dag och Finland har för nte gången utsetts 

till världens lyckligaste land. Och bara för dessa faktum kan man ha ett visst 

överseende över att utsikten från stranden var smått...grått. 

VINDSTILLA, PLUS NOLL GRADER

Sitter i bilen, solen värmer och jag har plockat fram mina

nya solglasögon, de med styrka. Smältvattnet rinner längs vägarna. 

Klockan är kvart i tolv och radiorösten malar på med den långa väderrapporten, 

som tar en kvart.

- Vindstilla, plus noll grader...

Ler för mig själv. Tänk att en sådan liten mening kan kännas så vårig. 

Det blåser inte iskallt, och det är inte minusgrader. Inte riktigt plusgrader heller, 

men plus noll. Det utlovas ännu ett par kalla nätter, sedan ser det ut som om temperaturen

skulle hållas på plus dygnet runt. Det är vår! 

Kurvar via en plantbutik på vägen hem och kan inte låta bli att plocka

med mig en Helleborus. Det är en av min absoluta favoritblommor. 

Kan bara inte motstå dessa ljuvliga klockor! 

De julrosor som säljs till jul och är helvita heter på latin Helleborus niger, 

och de här som man hittar i handeln så här sen vinter/tidig vår är av sorten Helleborus orientalis, 

eller hybridjulros. De är ofta större och liksom robustare i sitt växtsätt 

och kan ha blommor i olika färger, med mer eller mindre rosa, vinröda, vita inslag. 

Dubbla och enkla. 

 

Det är lätt att bli förälskad i en Helleborus, men det är

en dam som inte trivs så himla bra inne i våra varma lägenheter. 

Sitt förnäma utseende till trots så trivs den här ute bara det 

nu inte blir riktigt, riktigt kallt. 

Eftersom det utlovats några minusnätter ännu så kommer jag att ta in 

"henne" till natten, men ut åker hon direkt på morgonen igen och 

blir det så som utlovats någon plusgrad dygnet runt, så får "hon" stanna ute. 

I vanliga fall skulle den nog klara någon minusgrad också, men 

i och med att jag köpt den idag och kommer från en skyddad 

miljö i ett växthus - om än svalt - så kan en riktigt kall natt bli

lite väl tufft. Bäst att "hon" mjukt får vänja sig vid friluftslivet, 

hur tuff "hon" än är. 

I sinom tid får "hon" flytta ut till landet och bli nedgrävd i rabatten. 

Tyvärr är inte jordmånen där riktigt lämplig för en Helleborus, 

De gillar kalk i marken, och min skogsträdgård är av naturliga skäl

rätt så sur, har ett lågt ph-värde. Men så otroligt fina

är dessa att jag tycker de är värda lite extra omsorg, så skall försöka

ge den en bra växtplats. En plats i lä, i kalkrik jord - inget som

sådär direkt finns att erbjuda i en skogsträdgård vid havet, 

men skam den som ger sig. 

Tills dess får hon vara primadonnan på min balkong. 

En riktig diva bland de mer anspråkslösa pärlhyacinterna. 

*

(Den här sorten heter förresten Helleborus orientalis 'Cinderella' och går

under det ljuvliga "produktnamnet" : Winter Angels - for garden & terrace). 

FRÖTIDER

Klockan har blivit nästan midnatt och jag är trött, men känner att jag inte

riktigt vill krypa ner i sänghalmen än. Jag har alltid varit en kvällsmänniska och 

den här tysta timmen, ibland timmarna, när gubben redan gått och lagt sig 

och känslan när alla tv-program är avstängda är så otroligt skön och

kraftgivande på något sätt. 

När det enda som hörs är ett stilla prassel från ljusen som brinner. 

Knappt så man hör ens det. 

Njutbart.

Hade min äldre grabb på snabbt besök idag och vi hann prata lite frön. 

Han har ganska länge kämpat mot sina "gröna"gener, men skrattande insåg han att 

nu när han flyttar till större lägenhet, med glasad balkong så blir han kanske smått tvungen att

börja odla ätbart. Han är nämligen en riktigt begåvad kock, så vad skulle väl vara bättre än 

att kunna gå ut på balkongen och skörda både det ena och det andra. 

Skall bli skoj att se vad han skall ha i sina odlingar. 

Själv har jag klickat hem luktärtsfrön. 

Köpte i fjol från Zetas frön och det blev så fina plantor av de så varför 

skulle jag inte välja ett säkert kort nu också? I år fanns det att välja, förutom enskilda fröpåsar,

frö-kollektioner vilket ju lät intressant. 

Och visst känns det ju onekligen smått lyxigt att få hem

frön i en så galet vacker förpackning. 

Det är "bara" frön, men jag är på inget sätt immun mot lite flärd i

själva förpackningen. För att vara ärlig så älskar jag det! Bara att ha paketet framme på 

fönsterbrädet vid mitt arbetsbord och få peta på det lite nu och då och längta sig 

fram dag för dag mot vår och sommar. Lyckat drag! 

*

Näe, nu blir nog ögonlocken bra tunga i alla fall, och eftersom det är 

arbetsdag för mig i morgon så skall jag nog hasa mig i säng ändå. 

Gonatt där ute i slott och koja! 

 

FRIVILLIG AVSKALNING

Minns inte riktigt när jag insåg att det här med att begränsa sig är en slags "styrka". 

Att välja bort istället för att välja till. 

Märker bara att jag ofta verkstäder detta i mångt och mycket av det jag gör, köper

eller väljer att ha. Jag tilltalas av tanken om minimalism, men min smak är inte fullt så

avskalad som då man får en bild av minimalism framför sig, men jag skalar av

rätt friskt utan att bli så där "asketisk med raka-linjer" i vardagen. 

Jag kanske borde kalla det frivillig avskalning? 

För mig tror jag att det började med kläder faktiskt. Är ju inte speciellt road av mode,

men helt immun är väl inte jag heller. Men över tid har det nu förädlats en färgskala i

min garderob som är  m y c k e t  avskalad. Har faktiskt bara kläder i färger som jag gillar. 

Och de färgerna är svart, grått, grönt, beige, vitt, naturvitt, brunt/orange och lite puder-/ gammelrosa. 

Och när jag kollar så är det de samma färgerna jag har i min inredning. 

Här hemma lite mer vinrött, och på stugan mer grönt och brunt. 

Denna avskalning har hänt egentligen utan att jag tänkt på det "i färger" utan mer att jag 

gjort mig av med saker, grejer, kläder jag inte längre trivs med och på det sättet har

min "färgskala" utkristalliserats och allt onödigt rensats bort. 

Så även om hemmet definitivt inte är minimalistiskt på något sätt så känns det ändå

städat och rensat för att färgskalan är så enkel. Och att välja bort är väldigt befriande. 

Nu har ju jag valt en dov naturfärgskala helt bara av den orsaken att jag gillat de färgerna 

sedan jag var barn. Gillar man färgerna gul-knallblå-cerise så är det ju samma sak. 

Ta bort allt det man inte gillar! 

Eller om man gillar allt - så kan man ju ha det kvar - förstås! 

Det är också ett val. Men i mitt liv och min vardag skulle jag uppleva

det stökigt och inte ge den rofylldhet som jag vill uppleva i min omgivning.

Här tror jag också det här med om man är introvert eller extrovert spelar in. 

Introverta trivs oftare med en mer avskalad, sober färgskala medan 

extroverta gärna tar i med den mer färgsprakande färgpenseln...*)

Och där - efter en galet lång åsnebrygga - kommer jag till det här med att 

välja tema för sommarblommorna. 

Nu låter det ju lite överdrivet, kan man tycka. Man tar lite blommor här, 

och så lite från torget, och det man fått av svärmor och ja...om man trivs med 

denna kakafoni av färger och sorter och stilar så är det ju rätt. 

Men om man inte tycker att det är så där fasligt snyggt så tänker jag att 

tänka i temafärger inte är så tokigt. Och sommarblommor - det är väl få saker som

är så förgängliga men ändå så synliga den tid de är -som just sommarblommor. 

Har själv haft några år nu ett ganska mörkt tema på mina växter. 

Det har varit svarta penséer, mörka bladväxter. 

Och jag vill gärna att mina sommarblommor också skall passa in då sommaren

går mot höst med de nyanser som då dyker upp i naturen. 

Så i år kommer jag att ha färgtema rosa/laxrosa/blekorange

Rosa för att jag tycker om det, och för att det är så fint till alla

de mörkbladiga mångåriga växterna jag har i trädgården. 

Laxrosa för att det är en färg som spänner över en ganska stor

båge, från blekrosa till nästan orange. 

Och där tar blekorange över och välkomnar soliga sommardagar

likaväl som sensommarens dova mustighet. 

Men när jag avskalar så här så behöver jag inte heller i vår ta ställning till 

de blå blommorna, eller de röda, eller de knallgula, eller de röda. 

(Eller jo, jag kanske behöver lite vinrött för att få lite djup i färgskalan, men

det är å andra sidan mycket sådant jag har i de perenna växterna). 

Så här tänker jag om frivillig avskalning. 

Less is more. 

*) Lyssnar på den bedårande podden rödavitarosen, med Victoria Skoglund från Zetas och

Jenny Strömstedt, journalist och programledare på svensk tv. Och i avsnittet där de smått

"kom ihop sig" om hur man definierar begreppet "tivoli" i blomsammanhang kom jag att 

tänka på att Victoria nog tänker mer som en introvert 

medan Jenny är mer åt det extroverta hållet. 

Och så kan det vara att är man mer lagt åt det introverta hållet 

så är "less is more" just det man tycker är lagom. 

Medan en extrovert själ behöver lite mer för att det skall vara ja, lagom. 

*  * *

Och ännu. Gällande kläderna. 

Numera tar det mig noll tid att välja kläder på morgonen.

För med en så avskalad färgskala så kan jag välja kläder med

ögonen stängda och det blir ändå hyfsat bra! 

Och det är fasligt skönt! 

 

RASTLÖSHET

Lika överraskande och plötsligt som jag på våren kan känna en längtan som nästan gör fysiskt 

efter att få komma ut till skärgården, lika överraskande tar rastlösheten i mig på

hösten. Jag skrev ju i förra inlägget hur skönt det varit med en slags enkelhet i

livet och vardagen, och nu babblar jag på om en rastlöshet. 

Lite motstridigt, jag vet. 

Men det är som om den stillhet och tysthet som kommer med att allt sakta vissnar ner, 

de sista fåglarna har flugit iväg söderut och naturen bara blir en stilla väntan på vinter. 

Det är då min rastlöshet tar tag i mig. 

 

Hade tänkt stanna ännu nästa vecka här på stugan, men några praktiska saker

får mig att tidigarelägga hemfärden. Blir lite bråttom att få ner 

lökväxterna och vitlöken i jorden. Packa ihop grillar och utemöbler, 

vända komposten och ta hem ett litet berg av tvätt...

Men nu känns det läge för det. 

FRÅN TRETTIO GRADER TILL TRETTON

Sommaren gick till höst på bara ett par timmar. Där det åskade

gick det än fortare. Hemma i stan kom det hagel stora som tum-ändan 

och till och med mer berättade gubben som var dit en sväng. 

Jag försöker känna efter om jag tycker att det skall bli

skönt med höst, om jag är klar med sommaren, men jag kan inte

svara på den frågan. Det har varit en märklig sommar, med 

egna små krämpor som gjort mig stundvis rätt immobil, och så 

brorsans bortgång och det faktum att det också gjorde att 

jag första gången någonsin faktiskt kunde stanna på stugan

vecka ut och vecka in, vilket aldrig har hänt tidigare. 

Det har alltid varit någon eller något som pockat på 

uppmärksamhet, omvårdnad, skötsel någon annanstans. 

Men nu är det bara att vara här - så länge jag vill. 

Det goda med coronapandemin är ju att den gav möjligheten till

distansarbete. Och det i sin tur möjliggör det jag längtat efter i 

åratal att ha möjlighet att leva en del av året här på min 

älskade udde vid havet. 

Höstmänniska som jag är så undrar jag in jag omedvetet väljer

färger på mina växter i trädgården som har den där murriga höstigheten 

i sig. Som inte skriker sommar när sommaren är över utan får 

tona in i hösten, mjukt och oförmärkt. 

Dessa lite dova tonerna som jag också tycker passar bra när sommarens 

kvava värme ligger dallrande över trädgården. Med lite vita inslag 

blir det tunga lättare. Som en regndag och en solskensdag. 

Ofta brukar jag vid den här tiden av året vara ganska redo med sommaren.

Men i år känns det annorlunda. Jag skulle vilja stanna kvar i den 

där kravlösa sensommaren ett tag till ännu. 

Jag vill att mina tomater skall mogna och bli så där solvarma och goda. 

Jag har egentligen inte alls några traditionella sommarblommor men jag kan 

känna en saknad att så småningom behöva klippa ner dahlian som 

gett alldeles knasiga mängder blommor - långt över hundra! 

Och luktärterna, som är högsommardoft när det är som bäst. 

Jag låter dem gå i frö nu så jag kan ta egna frön till nästa sommar. 

Men det betyder mindre blomning och att en nedvissning börjar.

Den kritvita luktärten är redan vissen och redo att avstå sina

fröskidor. Men det finns ett vemod. 

I år är vemodet vackert, så som det brukar vara för en höstmänniska. 

Men det finns också i år en saknad och en tomhet som jag 

inte riktigt kan sätta fingret på varifrån det kommer? 

Klart jag saknar min bror! Men det är också något annat. 

Som om jag genom att säga farväl till sommaren avstår från 

något mer - men vad? Det vet jag inte. Är bara en känsla. 

Men en sak vet jag - att jag nog ändå föredrar tretton (okej då,18 grader) 

framom trettio. Det är skönare såhär. 

Vilket för mina tankar till klimatet och torkan...

...men det tar vi en annan dag. 

Ikväll är det nordlig vind, inte så hård, men så det hörs 

när vågorna slår mot klipporna. Det där skäribruset. 

Det känns kallt om nästippen då jag sitter här på verandan, trots att 

jag inte fryser. De sista gässen flyger över fjärden 

till sina övernattningsplatser. 

Det, om något, är ett höstljud som är så där på riktigt. 

 

KÄRA ROSENSKÄRAN

 Klockan har blivit lite över elva på onsdagskvällen och jag sitter ute på verandan med

bara en enkel fönsterruta mellan mig och den redan alldeles becksvarta natten.

Det är inte längre hett - snarare nästan lite höstigt kallt. I alla fall efter de svettiga dagarna innan. 

Har dragit på mig inte bara en, utan två tröjor, för att det skall kännas behagligt att sitta här ute. 

Från havet hörs ett rejält brus av vågor som slår mot klipporna. Det har varit lugnt så länge

att jag reagerar på vågbruset. Det är inte bara skvalp, det är et tungt höstljud. 

Tills i morgon har det ändå utlovats somriga temperaturer igen, men det är ju ett faktum att hösten

strax är här. Nu på kvällen när jag gick en sväng i trädgården märkte jag att i flera rosenskäror

fanns det döda humlor. De hade bara dött där. Gett järnet hela sommaren och sedan fått, med slitna

vingar lägga sig till ro i en rosenskära och - dö. 

Som det nu verkar, så kommer jag att vara här på stugan ännu någon vecka. Allt beror ju på vädret.

Och på min rygg. Och på min fot. Båda har triskats rejält med mig denna sommar, och

det har varit en av de främsta orsakerna att det inte blivit någon utfärd eller resa alls för mig

denna sommar. Men det är okej det också. Med dessa bensinpriser och så. 

Nu skall jag gå och lägga mig en stund. Läsa vid det öppna fönstret som släpper in den

nu redan nästan kyliga nattvinden, får tyllgardinen att dansa. Dra på mig täcket och

för en gångs skull krypa djupt ner under täcket och låta kroppen värma

upp sovkokongen. Inte som det varit de senaste veckorna att man försöker undvika

täcket så mycket som möjligt. Jag vill så gärna sova med tyngden av ett täcke

runt mig. Sover dåligt med bara ett lakan. 

Det fina med vita roseskäror är att de lyser som små vita månar i den mörka sensommar-

trädgården och håller kvar sommarens skrira minne i sitt väsen. 

SKÖRDETID

Njuter av att odla. I liten skala.

Underbart att skörda. I liten skala. 

Till all tur behöver jag ju inte hålla en familj vid 

mat, alltså vara självhushålliga - allt detta är bara till lust. 

Men, tänker jag, det kan vara bra att upprätthålla konsten att 

odla. Så snurrigt märklig som världen är kan det vara en 

färdighet som faktiskt kan vara till nytta om det riktigt skulle krisa

till sig. Nu går jag ju inte omkring och funderar på det speciellt

ofta, men när grabbarna var små så hade vi en sådan där tankelek som 

vi ofta lekte i bilen som hette nåt i stil med "Zombierna kommer". 

Vi diskuterade, lekte med tanken, att något fasligt skulle hända och

hur skulle vi överleva då, med det vi har att tillgå. 

Då fanns inte på kartan att det i verkliga livet faktiskt skulle kunna uppstå

en sådan situation. 

Och så är det ju inte hos oss i dagens läge heller, men 

kriget i Ukraina, torkan i Europa, de alltmer stigande elpriserna

och en inflation som galopperar får en nog att lite tänka till. 

Det lilla jag odlar här på stugan gör oss nog inte ens självförsörjande 

över sommaren, men för varje liten erfarenhet i liten skala man samlar på sig

gör det lättare att sedan skala upp det hela. Om det skulle behövas. 

Så gäller att inte förringa det lilla odlandet. 

Inte för mängden utan för kunskapens skull. 

Men löken skall nog räcka ett bra tag in på hösten. 

Jag har inget regelrätt trädgårdsland utan i år odlade jag tex min lök 

bland frösådda rosenskäror. 

Tanken där var att när lökblasten börjar lägga sig ner så har rosenskärorna 

vuxit till sig så man inte ser den fula blasten som nu inte är så vacker. 

Dessutom har jag valt att sätta löken bakom en liten 

klippt häck av måbär som också döljer de skrumpnande lökblasten. 

I ett trädgårdsland skulle blasten inte störa mig, 

men samodlad med blommor i en rabatt så 

vill jag ju ändå ha en viss ordning och reda där - hela tiden. 

 

SMÅTT ROMANTISKT

Köpte tre påsar luktärter i våras, av de lite mer udda, 

kanske till och med lite ovanligare slaget. 

Fröna i påsen var både små och få. 

Men de grodde ju fint och jag hade dem ute på

balkongen då det ännu var rejält kallt och fick 

knubbiga fina plantor. 

När de väl kom i jorden tog det en bra stund på sig att 

etablera sig och jag tyckte ibland att de bara stod och stampade.

Men sedan i slutet av juli började det hända. 

Och det gäller ju att plocka, plocka för att stimulera 

mer knoppbildning. Och vad är väl bättre än det? 

Numera går jag varje morgon en sväng och plockar in ett

nytt fång luktärter att ha på verandabordet. 

Och doften! 

Snudd på att man blir riktigt romantisk på kuppen!

 

FÖRE OCH EFTER

Det är väl alltid roligt att kolla in före- och efterbilder?

Jag gillar i alla fall det! Själv är jag bara så dålig på att komma ihåg

att knäppa de där förebilderna. 

Men för en gångs skull så kom jag ihåg det! För ganska exakt

ett år sedan då vi fällde tallen vid stugknuten och började bygga

det lilla annexet som skulle komma att bli en 

kombinerad gäststuga och distanskontor. 

Ovan ser du hur här såg ut innan. 

Och så här blev det ett år senare. Kojan är målad och har

fått sitt gröntak. Skogsbacken bakom kojan har blivit till en 

liten trädgård till nytta och lust. 

Gäststugan/kontoret har fönster och glasdörrar ut mot havet så

där jag står och tar bilden så har jag havet i ryggen. 

Härligt att sitta och jobba med den utsikten! 

Det är alltså en mycket enkel koja, och inte vinterbonad

men har nog värme så man kan vara där tidig vår till sen höst. 

Till vintern har jag som sagt planerat att mina 

övervintrande växter får flytta in där. 

Men än är det långt till vinter! 

Även om jag faktiskt idag kom på mig med att

fundera på var jag skall placera fågelmatningarna så

jag ser dem från mitt kontorsfönster. Det var kanske

den största tveksamheten jag hade med att flytta till 

lägenhet. Att inte kunna mata fåglarna. Men det kan jag ju här! 

Har en viss förkärlek till mesar och den mest kära av dem

är ju tofsmesen. Så glad jag blev idag när jag fick besök

av hela familjen Tofsmes som yrade runt i tallarna efter ätbart. 

De är bedårande små tomtar och extra glad är jag att de finns

och förökar sig här i vår skog för de vill helst bo i sk gammelskogar

med murkna träd för de vill inte riktigt bosätta sig i holkar, 

utan vill flytta in i gamla hackspettsbon eller andra håligheter. 

Rör sig ogärna över öppna ytor, vilket gör att kalhyggen 

kan ställa till det för den då det på vintern går så mycket energi

åt att flyga runt ett kalhygge, istället för att gena över. 

Men här finns en gammelskog att bo i. 

Extra glad över den lilla flockens nya medlemmar!