VINTERSÅDD

 Visst har jag under tidigare år hört om vintersådd, men har inte själv testat på det innan. 

Och för att vara ärlig så har jag till och med varit lite småskeptisk till det hela. 

Vet inte varför, men det har känts "fel" med att utsätta små frön för frost och kyla,

men det här funkar ju alldeles utmärkt. Mer än utmärkt! 

Mitt "experiment" innehåller egentligen två olika sorters vintersådd. 

Men vi tar dem i ordning. 

Det första jag sådde i år var kronärtskockan, utan större förhoppning att det skulle bli bra utan

tilläggsbelysning och att ha plantorna i ett fönster där endast kvällssolen kommer åt att lysa

kunde vara lite utmanande så där i slutet av februari.

Men kronärtskockan behöver få ta tid på sig. Och tid är ju i och för sig gratis. 

Sådde bara två frön och de grodde fint, växte också helt glatt, men var fasligt rangliga och veka. 

Då kom jag att tänka på ett tips som jag hört om gällande luktärter och tänkte testa samma

på kronärtskockan. 

Sådde också mina luktärter i god tid, eftersom de frön jag sådde för ett par år sedan

tog all världens tid på att gro, men de här, som jag faktiskt fått av en polsk samarbetspartner, 

grodde i ett nafs. Suck - det är just så här med växter, de gör lite som de vill...

Och det var då jag mindes knepet med plastpåsen! 

När luktärterna grott och kommit upp en bit (som pekfingret ungefär) så ställer

man dem i en plastpåse med öppningen öppen och för ut dem. Då var det

någon plusgrad på dagen, men frost på natten. Och de klarar sig hur bra som helst. 

Ränner inte iväg och blir rangliga utan stannar lite upp i växten, men blir stadigare. 

Tänkte att mina rangliga kronärtskocksplantor kanske skulle behöva samma 

härdning? Sagt och gjort - ut med dem också i en öppen plastpåse och samma 

fenomen, plantorna stannade upp i växten men blir tuffare och grövre hela tiden. 

Dessutom avhärdas de både mot vind och sol. 

Dessa har alltså grott inne och fått växa till sig inne, men så gjorde jag också en 

regelrätt vintersådd. Eller vårvintersådd. 

Sparade några tomat/vindruve/blåbärs-askar som hade hål i botten och sådde i dem. 

Köpte faktiskt en sådan där plastback med lock som skulle få agera "växthus". 

Det skulle ju vara logiskt att borra lufthål i locket, men fick tipset att göra det på backens

sidor istället så eventuellt regn eller snö inte skulle rinna in i backen och förorsaka en 

ödesdiger översvämning - det vill vi ju inte. 

Finns det snö, kan man lägga snö på sådden (inne i lådan) som får smälta i sinom tid, och på

det sättet naturligt bevattna sådden. 

Hade nog snö kvar på gården då jag sådde, men tänkte 

a) testa med att bara fukta ytan och se hur det funkar och 

b) det hade känts lite knasigt att gå ut på gården och bära IN snö för att ha den på balkongen. 

De flesta människor gör liksom tvärtom...hahahaaa. 

Inte för att jag bryr mig ett skvatt vad andra tänker, men det blev nu bara bekvämare såhär. 

Men ja, det jag sådde var palmkål och grönkål. Drivsallad och persilja. 

Så inget fancy speciellt. Ville bara liksom testa om det verkligen fungerar.

Och ja, nu har båda kålarterna grott och salladen ät rejält på gång. 

Endast persiljan, som nu är lite trög i starten har inte grott. 

Men det var att vänta. Och jag är glatt överraskad hur bra det gick! 

Nu slipper jag ha dessa sådder inne på det redan något fulla fönsterbrädet, och när

vintersåddens plantor vuxit sig stora nog för att skolas om, så är det säkert redan mer 

vår därute, så de kanske inte alls behöver komma in en sväng. 

Perfekt! 

Man lär sig nytt så länge man lever. 

VINTERNS JÄRNGREPP

 Jädrans vad segt det skall vara att sparka igång lite vår i år! 

Kom till stugan en sväng med lillungen, jag behövde hämta lite grejer inför påskfirandet här och grabben hängde med som sällskap. Väl här blev jag lite fundersam om det skall bli något påskfirande här, eller om man bara skulle stanna hemma i den varma lägenheten. Laga god middag i ett rejält kök och ja...gå på en innetoalett. Det är inte vår alls här ute i skärgården. 

Visst snön har smultit lite, lite sedan jag var här senast, men rabatterna är ännu snötäckta och likaså den kommande uteplatsen där jag har planerat lite stenläggning (som männen i mitt liv skulle hjälpa till med under påskhelgen). 

Fjärden ligger isbelagd ännu, bara längs råken i isen simmade ett knip-par. 

Det är så kallt att vi har inte ännu kunnat koppla vattnet, så det där med att smälta snö till diskvatten är...ja lite jobbigt faktiskt. Det går ju om man är ensam, eller som nu bara vi två, och dessutom väljer att laga mat som är mest så där fingermat. Men att skruva ihop en påskmiddag här känns just nu inte speciellt lockande. Usch vad trist jag låter, men en vinter som inte vill släppa sitt grepp har den inverkan på mig.

Förlåt! 

Lite flyttfåglar såg vi ju ändå på vägen hit. De har nog redan varit här ett tag, men rätt tyst är sången i skogen än. En rödhake-hane kvittrade lite försiktigt i gammelskogen bakom toan, men det var också allt. 

På åkrarna ser man lärkor, starar och tofsvipor. På flere ställen såg vi också tranor som par om par traskade runt med sina majestätiska kliv. Tranorna har verkligen ökat i antal under bara den relativt korta tid som jag mer medvetet börjat iaktta fågellivet. 

Lärkan som är filuren här på bilden, är en av de allra första flyttfåglarna. Och jag såg mina första lärkor för snart en månad sedan. På finska finns det ett ordspråk som i stora svängar går ut på att från första lärkan är det en månad till sommaren, och från första svalan inte ens en dag. Nå, skall det där med en månad hålla sträck får våren nog sätta lite fart! 

På svenska finns det ordspråk som: 

"Först när lärkan har snöat ner tre gånger blir det vår." Och DET, gott folk, har det gjort med råge redan denna "vår". Och mer lär det komma än...

FRÖER SOM TRILLADE GENOM BREVLUCKAN

Sitter i soffhörnet och är så där förkyld, ni vet? Så där som man var förr. Lite hängig, hostig, snuvig, ingen feber, ingen halsont - och ingen corona - alltså. Gammeldags förkyld. 

Borde egentligen ha varit på teater ikväll, efter en paus på två (corona-)år, men även om jag efter ett par tester inte är corona-positiv så känner jag att det oaktat är det risk för lite dålig stämning i publiken om jag sitter där och hostar. Så jag skickade iväg gubben med ett stycke son istället. 

Jobbade bara en liten stund med sådant som jag inte ville lämna till nästa vecka, men hjärnan kändes såpass snortyngd och tankeverksamheten rätt trög så det blev att sjukskriva mig resten av dagen. Det är ju rätt sällan det klämtar till i vår brevlucka då jag inte beställer på någon tidning och räkningarna slinker direkt in i nätbanken, men idag låg det ett brev på golvet i alla fall. 

Hmmm....hade jag beställt mer frön? 

Uppenbarligen, för där låg ett gäng påsar med diverse frön. Faktum är att jag totalt glömt att jag gjort denna beställning, men visst hittade jag det i min mailbox från ett par, tre månader sedan. Alldeles tydligt hade jag ett visst "färgtema" i tankarna när jag beställt dessa. Och en förhoppning på tidig vår, som jag nämnde om i förra inlägget. 

Av det här gänget sådde jag idag Chilipepparn, Auberginen och Basilikan. Resten får vänta på att jag får hopknåpat mina odlingslådor. Däremot skall jag testa på att vinterså vissa fröer, men det tar vi sedan när jag är på fötter och tagit mig ut till stugan. Tanken är att vintersådden skulle få lite sköta sig själv där på stugan i och med att jag har begränsat med utrymme här hemma av fönsterbräden och så är jag inte hemskt sugen på att transportera en massa sådder (det blir det ändå...hahhhahahaa) hemifrån till stugan, utan att allt sådant som kanske kan få gro där skall göra det. 

Bara jag kurerat mig så skall jag åka efter lite plastbackar att vinterså i, några stallhinkar som får agera groplats för dahliorna och som sedan, då dahliorna fått flytta ut i rabatten, få agera växtplats för tomater och auberginen - om den hunnit gro. Känns lite sent att få fröna till den först nu, den tar ju sådan tid på sig att utveckla frukter, men man får hoppas att denna 'Patio Baby' är lite snabbare. 

Återstår att se! 

P.s Och nej, jag har ju inget växthus (än) men nog en sådant där "tak" som man kan lägga på odlingslådorna, så därför vågade jag mig på fröer som kräver lite varmare växtplats. 

 

STICKER INTE UT NÄSAN IDAG

 Visst vet jag att aprilvädret kan vara nyckfullt, men en snöstorm (som dessutom skall pågå någon dag) känns inte så där uppmuntrande precis. Lite tröst i min vårlängtan ger de där kvistarna som jag köpte häromdagen där små fina blommor en efter en börjar slå ut. 

Hellre vita små flingor av kronblad på borduken än tusental i skogen...

Jag har alltså inte stuckit ut min näsa idag. Bilden är tagen från balkongen då jag smög mig ut i stormen för att plocka in sittdynorna som jag i min naiva våriver redan hunnit placera ut i korgstolarna. Så där i väntan på att man skulle kunna dricka sitt morgonkaffe där...Nu torkar de i badkaret. Suck! 

Vårivrig verkar jag nog i och  för sig varit tidigare i vintras också, för idag kom det ett mail om att de nu postat mina frön som jag beställt. 

- Jaha....har jag beställt frön? Och det är inte alldeles lite frön jag beställt, om man säger så. Jag har kanske, kanske varit aningen för optimistisk med att hinna få allt fixat inför sommaren. Ja, men liksom de där odlingslådorna på stugan. I en annan (fantasi)värld hade det varit lite mer vår ett bra tag redan och jag hade fått dem på plats och fyllda med läcker ny jord och min bokashi som jag sparat på under mörka vintermånader. 

I verkligheten är ju lådorna fortfarande ihopsatta och fastfrusna i ishård snöskorpa och hela tiden, medan jag skriver, vräker det ner  ä n n u  mer snö. Jordsäckarna är antagligen djupfrysta de med, liksom bokashin som jag körde till stugan för ett par veckor sedan. Nu KAN det ju svänga och gå fort, det vet jag nog. Man har ju en ansenlig mängd vårar i bagaget, så allt är möjligt. Men det oaktat känns det inte skoj, detta väder!

 

ÖVERRASKANDE MYCKET SNÖ

 

Idag är det vårdagjämning, men igår när jag åkte ut till stugan en sväng kändes det nog att vintern inte helt lätt tänker släppa sitt grepp. Fjärden var ännu isbetäckt och även om solen värmde skönt och graderna var på plus-sidan så rann det inte så mycket smältvatten någonstans. 

Hade lite naivt tänkt att jag skulle kunna breda ut min bokashikompost i de kommande rabatterna, men det fick jag snällt glömma. Rabatterna (eller det som skall bli rabatter) ligger ännu under en 20 cm snölager. 

Men dagen var ändå oroligt vacker. Över havet låg solrök som gjorde hela världen till en akvarellmålning i pastell. 

På håll hörde jag knipor visslande flyga över skäret. Spillkråkan knackade lockande på murkna trästammar ett stycke upp i skogen. Havsörnen flög över på låg höjd. 

På hemvägen såg jag både lärkor och starar som höll till vid åkerkanterna. Förmodligen ätandes frön som blivit kvar i marken? Eller några yrvakna småkryp kanhända? 

Nog blir det vår - fast den än finns överraskande mycket snö kvar. 

DESSA GRÄNSLAND...

 ...mellan vinter och vår, mellan gryning och dag, mellan liv och död och mellan krig och fred. 

Jag vill inte låta kriget i Ukraina krypa så in under huden som den gör. Men det påverkar mig starkt och kan inte riktigt skaka av mig tankarna när de kommer krypande. Samtidigt har jag också i min närkrets en pågående kamp om liv och död och det gör mig säkert också än mer mottaglig och känslig för mänskligt lidande. Död är sällan vackert. På något plan. 

Och det enda man kan göra är att hjälpa och vara tillhands för det man kan bidra med. 

Jag har börjat vakna alltmer tidigare på morgnarna. Kan det ha med åldern att göra? ;)

I morse vaknade jag av hackspetten som trummade in våren och gryningen. Där i gränslandet mellan sömn och vakenhet finns en så skön tillvaro. Att kunna ligga kvar en stund och låta kropp och själ sakta vakna är en underskattad syssla. 

Idag är det äntligen så där på riktigt vårigt! Vinterns rygg är lite kuvad känns det som. Snöhögarna står ju ännu höga som små hus, men det bara rinner och stänker vatten längs vägarna och bilen...ja man kan ju vara glad över att ha en grå bil så där som grundfärg. 

I morgon hoppas jag att det blir en liten fotoutfärd - så himla länge sedan senast! Jag har ju hunnit skaffa mig en ny kamera här under vinterveckorna och behöver bli lite mer van med den innan våren är här på riktigt och fotosäsongen tar fart på allvar. 

*

Aj, vad som gror under odlingsklockan? Något fasligt skirt och fint - om odlingen lyckas, vills säga. Återstår att se...

GANSKA TOM I SKALLEN

Igår när jag stängde ner min arbetsvecka lyste en blek vårvintersol in på min vildpelargon. Sådant brukar göra mig så där vårfladdrig, ivrig och glad, men nu kände jag bara en märklig trötthet. 

Det är uppenbart att alla de förfärliga nyheterna från kriget i Ukraina har satt sina spår i min själ. Och jag är alldeles säkert inte ensam i att känna såhär. Något sådant här trodde man inte skulle hända. 

Känner mig trött och tom i skallen. Och så erbarmligt sorgsen. 

Idag, fredag, är min lediga dag. 

Ensam hemma och njuter av ett fullständigt tyst hem. Det är vilsamt. 

Sitter alldeles stilla och det enda jag hör är min egen andning. Tittar ut över sjön, där skidar någon med långa lugna glid. En koltrast landar på balkongräcket, men flyger förskräckt iväg när jag lite rör på mig. 

Funderar på att stiga upp och koka mig en kopp kaffe då jag hör dem. Sångsvanarna kommer flygande, ivrigt trumpetande, över sjön. Än är den isbetäckt, sjön, men de är ändå här. Svanarna. 

Fast världen inte längre är som den var för bara en vecka sedan, så är naturen som den alltid varit. Och det blir nog en vår, fast det nu känns kallt och blåsigt. Det gäller att försöka att inte oroa sig i onödan. 

Lättare sagt än gjort, tror jag många tänker. 

I veckan lyssnade jag på en intervju av en ukrainsk kvinna som flytt med sina barn. Hon lät stark och beslutsam. Bara när hon i slutet av intervjun uppmanade alla lyssnare att ta vara på sina liv, för när som helst kan det tas ifrån dig, bröt rösten ihop. 

Det berörde mig djupt. Ena dagen har man en vanlig vardag, en stilla, kanske lite tråkig lunk. Och så ställs allt på ända. 

Behöver ju inte vara ett krig. Tänkte att även mindre saker kan ställa till det. Olyckor, sjukdomar. 

Och att man kanske borde vara mer tacksam över sitt medel-lagom-sisådär-vardag som ändå är det bästa - och det enda - man har. 

Nä, nu skall jag ta mig den där koppen kaffe som skall få igång mig idag. 

Ha en skön fredag. 

 

EN BLEK VÅRSOL

 Vädret har kastat sig från ena ytterligheten till den andra, så som det skall göra förstås när vår och vinter börjar sin kamp om herraväldet över årstiden. 

Ena dagen är det snöstorm, så strålande sol, sedan regn med plusgrader så all snö bara blir en sörja och så fryser det på igen och alla vägar, både mindre gator, för att inte tala om gångvägarna är som en potatisåker av is. Inte skoj att promenera på alls. 

Har sådana där bra skor med nabbar, men det är något i ljudet av nabbar på is som får rysningar i kroppen på mig. Lite som naglar mot en griffeltavla, ni vet. Då blir promenaden inte en njutning precis. 

Prövade på att ha lurar i öronen, men ljudet flyter liksom genom kroppen ändå, så föga hjälp där. Dessutom märker jag att läget i Ukraina påverkat mig starkt. Håller inte riktigt fokus på min ljudbok, vilket jag annars också kan ha lite svårt med. 

Det är fastlagssöndag i dag. Och ja, jag behöver ta tag i mina coronakilon. I år blir det fastetid på riktigt. Tror jag. 

ARSENIK, MORD OCH ANDRA INTRIGER

Det ni inte visste om mig: 

I ungdomens ljuva dagar höll jag på med amatörteater, rätt så många år faktiskt, men så kom livet och husbygge och barn och hund och katt och sommarstugebygge och hela den baletten och teatern fick bli. Numera känner jag inte ens att jag skulle tycka att det var så roligt att stå på scen direkt, men teatermänniskor är ändå ett alldeles speciellt pack (sagt med all den kärlek) och det har jag kanske saknat ibland. 

Ingen blev väl mer glad än jag då min barndomskompis frågade om jag ville vara med. Inte på scen, men som scenograf och ansvarig för reklam och marknadsföring. Det är en bedårande pjäs som kommer att få sitt uruppförande i slutet av mars. Och det bästa av allt, det är min kompis som skrivit pjäsen och hennes dotter som regisserar den. Mycket duktiga teatermänniskor båda två. En pjäs skriven i äkta Agatha Christies anda och heter också Agathas Arv. 

Och så härligt när kulturevenemang igen kan börja öppna upp. Kanske för gott denna gång? Att det inte kommer någon ny corona-våg mer. 

Och jaaaa....Finland tog ju sitt första ishockeyguld i de olympiska spelen. Heja! 

Och så skall det komma ytterligare 20 cm snö i morgon. Inte Heja, alls! 

I SNART TVÅ ÅR

Vissa morgnar när jag snurrar mitt hår till en, numera ganska gigantisk, hårtofs på huvudet så tänker jag på att det snart gått två år sedan coronan kom in i våra liv. Det känns samtidigt som nyss och jättelänge sedan. Samma dag som Finland stängde ner så där tjuff bara så hade jag tid till frissa. Tänkte väl då att jag bokar tid senare på våren, men så vid något skede blev det här med frissabesök till en princip. Jag tänker låta håret växa tills corona-pandemin är över. 

Aj, om jag har både långt och grått hår numera? Nå, gissa!

Nu är det ju inte så att jag inte skulle ha kunnat och vågat gå till frissan, det bara blev en fix idé hos mig och nu är det ju lite skoj att se "hur långt corona(h)åren blivit". En granne här, en man, har tydligen haft samma idé. Han startade ju från betydligt kortare hår, men numera har han också en smått imponerande ponnysvans. Själv tycker jag att det är rätt skönt med långt hår som man kan snurra i en knut och så är man klar för en ny dag. Tar ca 38 sekunder. 

För två år sedan var jag på en veckoslutskurs i photoshop. Kursen skulle ta två (eller tre?) veckoslut och det första veckoslutet var vi på plats, satt alla inpackade i ett klassrum, gick och äta samtidigt, satt tätt packade i samma bord. Kursveckoslut två var redan på distans. Bland de första möten/kurser jag hade på distans. Sedan dess har det ju blivit mer norm än att träffas på riktigt. 

Längtar nog efter att få bränna alla andningsskydd på bol. Hör till dem som känner en viss (mental) andnöd när jag använder dem. Har inte vant mig på två år. Inte alls. Jag kommer verkligen ha en ritual när man kan slopa dem på riktigt - och förhoppningsvis för gott. 

Idag snöstormar det...igen! Minns att då på kursen för två år sedan blommade snödropparna intill en husvägg på området. I år blir det att vänta ett bra tag än innan det blommar där ute. Eller innan jag kan peta ner dessa pärlhyasintlökarna i trädgården. Tills dess får jag njuta av dem här inne. 

 

SNÖ VAR ORDET

 

Jäklar, vad det har kommit snö den senaste dryga veckan. En snöstorm per veckoslut! Så här ser det ut från köksfönstret och det är min bil där på bilden. Innan den blev fram-skottad syntes bara en liten bit av däcket...

Det är sådana här dagar som jag, med min rygg som trilskar, tänker att det här med lägenhet var ett ovanligt bra val. Dessvärre har jag skaffat en del grejer från nätaktioner som skall till stugan och hade tänkt att jag kör dem till stugan här endera dagen. Men med denna mängd snö lär det inte bli i närmaste rappet precis. Vi har alltså inte väg plogad fram till stugan. Och även om jag kunde få någon att ploga så syns det inte var mina nyuppgrävda rabatter är och vill helst inte att man kör sönder dem. Skall komma ihåg till nästa vinter att sätta upp granruskor så det är tydligt var man kan ploga och var inte. 

Skulle ju vara skoj att vara någon weekend på stugan också på vintern - då det är mycket snö. Vid hyfsad barmark har jag ju varit där vintertid många gånger. Och då körde jag fyrhjulsdrift. Vet inte riktigt vad jag tänkte på när jag bytte till tvåhjulsdrift. Dessutom har vi förnyat våra värme-element i stugan, så det skall säkert hållas bättre varmt i stugan framöver när snön viner i knutarna. De gamla var över 30 år gamla och orkade inte riktigt värma när det var kallt på riktigt. 

Har semester om en månad - om man är lite optimist så hoppas jag snön smält så mycket att jag kommer fram till stugan då. Återstår att se...

Finns ju en 50/50 % risk att det kommer lika mycket snö till som att det smälter ner till hälften. 

Men ändå. Idag sjöng mesarna för fullt där ute. 

NÄR VALTER KOM

Vinterstormen Valter, alltså. 

Och fick kanske lite en känsla av att man (meteorologiska institutet och än mer kvällspressen) ropade "Vargen kommer" genom att dra alla varningsspakar till rött, och så blev det slutligen inte så mycket mer än en helt vanlig snöyra. Visst kom det snö, men inte mer än det brukar komma så där när det är vinter. 

Nå, hur som helst så är det här tusen gånger trevligare med mycket snö, ren fin snö, än det är med det fula brunslasket som vi hade för en vecka sedan. Och detta trots att jag bär på den där vårlängtan. Den har jag lite botat genom att så kronärtskocka. Kan hända att det är lite väl tidigt, med tanke på att jag inte har en växtljuslampa, bara stora fönster. Men man får se. Får väl hoppas på soliga dagar heeeela februari.

Sådde bara tolv frön, så om det här skiter sig så har jag minst lika många frön till att så om senare på våren. Kronärtskockan behöver ändå ett bra tag på sig att växa till sig så man på dessa nordliga breddgrader ens kan hoppas på skörd. Ens en kronärtskocka. Eller två. 

Kronärtskockan är lite utmanande, och jag har ingen aning om den ens kommer att bli lämnad ifred av hjortarna i skogsträdgården - om de kommer så långt ens. Kanske jag bara odlar delikatesser för diverse klövdjur? Man kan aldrig veta. Kanske är det ändå mest för att ha något som gror på fönsterbrädet vid mitt hemkontor. 

Amaryllerna börjar nu dra på sista versen. Längst höll den vita multiflora-amaryllisen. Den blommade samtidigt med sex stänglar och varje stängel hade sex klockor. Men nu ser jag att där ännu är två stänglar som sticker upp. Så vinter möter vår, nu när också kronärtskockan har grott och skjuter upp sina första kronblad. Den ena skjuter upp sina sista och den andra sina första. 

 Nu skall jag skissa på en plantering som jag lovat hjälpa till med att planera. Så skoj! 

VINTERTRÖTT - SÅ SLÖTT

 Har en ledig dag, så här mitt i veckan, och hade tänkt få en hel del gjort, men icke sa Nicke. Världen därute är slaskig, hal och ful. Eller kanske jag bara inte orkar få upp mina ögonlocksgardiner så mycket att jag skulle finna något njutbart? 

Jo, förresten, det var härligt syrefriskt i luften därute. Skönt att andas in sådant! Men i och med att vi igen återgått till att sova med fönstret öppet då temperaturen ligger där runt noll, så känner jag ju att jag knarkar syre nätterna igenom så kan inte ens det motivera mig. Hur dämpad får man bli? 

Tycker att jag vaknar utvilad och nöjd, men så blir jag bara så seg efter ett tag. De dagar jag jobbar, fast jag jobbar hemifrån, känns mer energigivande för det finns något att fokusera på. Och fast jag minsann skulle ha saker som borde fokuseras på under fritiden också så går jag bara och släpar fötterna efter mig. Slänger längtansfulla blickar till sängen och den där varma filten. 

Petar på orkidéns knopp - skall du inte slå ut NÅN GÅNG DÅ? Köper hem tulpaner och sprider ut dem lite här och där. Läser trädgårdsböcker (för femtioelfte gången) och försöker hitta inspirerande trädgårdsprogram på vilkenplattformsomhelst på nätet att glo på. 

Egentligen borde jag...Vet ni, jag slöläste en kvällstidning här medan jag väntade på att lunchen skulle bli varm och där talade man om inreda sommarstugor, och hur lätt det blir att man bara hänger upp en klocka, en tavla eller nåt där det från förr funnits en krok eller skruv. Ajajjj, den meningen tog skruv, för det är just det jag gjort härhemma då vi landade här för ett halvår sedan. Tavlor hängdes lite hipp som happ där det råkat finnas en ledig krok. Bara man fick bort dem från golvet liksom - hahhahaa! Och där hänger de än. 

Vi har velat hit och  dit om vi skall måla om i lägenheten. Och efter det planera en vettig upphängning av diverse prylar. Men lägenheten är hyfsat fräsch som den är - och så kan man alltid hänga någon tavla över ett annat hål i väggen. 

Aj, man skall inte göra så? Nej, helt enig! Ingen med kritiskt öga skulle falla ut i applåder över kompositionen över det vi valt att hänga på väggarna. 

Kanske jag bara borde sluta gnälla över vintertröttheten och göra något åt saken istället? 

Eller så tar jag en bok och slänger mig på sängen - bara en liten, liten stund.....zzzzzzz

EN GAMMAL KENWOOD

 

Egentligen borde man baka mer. Eller man och man, jag borde baka mer. Finns inget så gott som ugnsvarmt nybakat bröd! Och egentligen är det ju inte svårt alls och inte tar de sådan tid heller. 

Finns liksom inte så många bortförklaringar som man kan ta till. Om man inte räknar med att jag har en barnslig avsky för att få deg under naglarna - och för att avhjälpa det kan man ju ha en hushållsassistent. Så jag plockade fram min gamla Kenwood som landat hos mig efter att min mamma gick bort. Assistenten  har nog inte behövt anstränga sig i mitt kök, men den hade onekligen något årtionde på nacken. Och någon gång kommer slutet emot. 

När jag startade den så började den hoppa och skutta som ett vilt föl, bra att sladden satt fast i väggen, annars hade jag fått springa efter den längs lägenheten! Och eftersom en del av attiraljerna som man kan koppla till assistenten redan gått sönder var detta nog en sista dödskamp för den gamla Kenwooden. 

Rask som jag kan vara ibland så googlade jag snabbt in vad en ny kostar och när jag hittade en med 40 % rabatt så kastade jag mig över enter-tangenten och skakade fram bankkortet. Följande dag kunde jag avhämta den i butiken. 

När jag kom för att hämta hem min nya assistent, så var killen i kassan vänlig nog att erbjuda sig att bära ut den till bilen. Först tänkte jag att de nya grå stråna i min kalufs minsann verkar väcka en artighet i de yngre personerna, fast nog skulle jag nu orka med en hushållsassistent. Men så fortsatte killen: 

- Det här är ju en lite större variant, än den du hade innan. 

Jag hade alltså lämnat in den gamla till elgrunkornas begravningsplats i samma butik. 

Jaha, vad då större? Men det är säkert bara lådan, tänkte jag och seglade ut genom dörren med killen i kölvattnet. Väl hemma insåg jag att det nog inte bara var lådan som var större...Jag hade tydligen missat de där XL-bokstäverna. 

Så nu har jag en assistent som har en degkrok som man kunde blanda cement med om man tittar till grovleken och en degbunk som kan svälja minst dubbelt större degar än de jag gjort innan. 

Med andra ord, nu skall det bakas i detta hushåll! Med en assistent som är både tystare och dessutom står på stället medan den arbetar. 

JULENS HÖJDPUNKT

 Redan några år har jag reflekterat över det där med att jag inte egentligen alls är så väldigt förtjust i just julafton. Adventstiden är alldeles underbar, likaså juldagarna och mellandagarna då julen får tona ut. Men just julafton har jag lite märkligt ambivalenta känslor inför. 

Kanske för att det på sitt sätt ändå är kopplat med en hel del stress och man vill ju bjuda på det bästa till de bästa. Och även om vårt julfirande skalats ner en hel del efter att vi nu är i ett livsskede med bara vuxna runt julbordet, och mängden rätter som skall tillredas och minskat, så sitter någon märklig julstress kvar i mig som ett muskelminne i huvudet. 

Alla min jular under hela mitt liv har varit fina och det har aldrig funnits något som skulle söndra idyllen mer än att någon kanske någon gång har fått en tassig julklapp, och ändå är jag ganska lättad när julaftonen är över. Tvivlar på att jag är den enda som känner så här, men det är kanske inte är så att man står och hojtar om det heller. Och visst njuter jag av att se hur alla de mina har det bra och myser. Och visst blir jag glad när någon klapp får det att lysa upp i ansiktet och visst känns det härligt när vi rings följande dag och jag får höra hur fint och gott och mysigt det var. Ändå tar det en bra bit in på juldagen innan jag känner att jag liksom slappnar av i axlarna. 

Jag kan inte ens skylla på att det skulle finnas några måsten som man inte skulle kunna rucka på. Till exempel valde vi i år bort nästan all traditionell julmat och körde hjortfilé istället. Faktiskt lika juligt för det. I år hade vi inte heller så mycket julrim som vi brukar för dels är min yngre grabb urusel på att rimma, han gillar inte det alls, och det är ju inte så skoj om alla andra har fyndiga rim, men han inte riktigt får till det. Och så hade vi äldre sonens flickvän vid julbordet i år och hon talar inte svenska så då blir det ju så att hon missar en del. Så ja, en del av rimmen skalades av i år. 

Istället hade vi en riktigt rolig julklappslek. Som faktiskt alla gillade. Det är nog en lek som passar bäst då det inte finns barn med som kan bli ledsna om någon annan får fler, eller till och med alla paket. Men vi vuxna hade hjärtligt roligt. Så här går den till: 

Alla köper 1-3 paket för en max summa på tex 10 €. Eller vad man nu vill bestämma för summa. Som en vink om man är många runt bordet så funkar det bättre med ett paket per person, men är man som vi, lite färre, så är det roligare med lite fler paket än deltagare. 

Så behövs en tärning. 

Man lägger alla de inpaketerade paketen i en hög på bordet. Och så börjar man i tur och ordning slå tärningen. Vi har en sådan regel att yngsta börjar. Slår man 1 eller 6 så får man välja ett paket från högen. När alla paket är "utdelade" så sätter man en timer på 10 minuter om man är många, 5 minuter om man är få. Så får man slå tärningen igen och om man slår 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett paket av någon annan.  När tiden gått ut öppnar alla sina paket. Endel kan nu ha fler paket, någon annan får bara se på. När paketen är öppnade så sätter man igen timern på. För fler personer 5 minuter för färre personer 2 minuter. Och nu slår man med tärningen igen och - som tidigare - slår man 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett öppnat paket från någon annan. Riktigt skoj spel. Där man också kan lite taktikera genom att vara supersnabb om man vill ha något paket och kanske inte fullt så snabb om man själv råkar sitta med ett paket som man inte vill bli av med. 

Så det kanske kom sig så att det kom en ny tradition till våra jular. Den tillför i alla fall ingen stress, heh. Annat än att man skall se till att man har en tärning hemma. 

NATUREN MÅ MAN MÖTA ENSAM

 De senaste två åren har jag inte haft något riktigt stort fotoprojekt på gång. Inte sedan min bok om skogen blev klar i slutet av 2019 så har jag haft några projekt större än diverse fotouppdrag och artiklar till diverse tidningar. Men inget sådant som spänner över tid. 

Efter boken var det ganska tomt i den kreativa kistan. Mycket vardagliga grejer kom in i bilden som tog mer tid och fokus från det kreativa. En tid var jag ganska nöjd med att bara vardagsfota, hit till bloggen, till min årliga familjebok, till fejan och Instagram. Men redan tidigare i höstas kände jag att det skulle vara läge för ett större helhetsprojekt, få något som spänner över tid att bita i. 

Nyåret som närmar sig väcker alltid lust till rensning. Hör kanske inte till dem som varje januari börjar "ett nytt liv", men en viss nystart blir det ju ändå. Och att ge mig själv mer tid ute i naturen - ensam - är något jag tänker ge mig själv. Njuter så otroligt varje gång jag fått iväg mig själv och min kamera på en upptäcktsfärd i naturen. 

Att möta naturen ensam är en slags terapi och retreat som är svårslaget. 

Givetvis är det skoj också att åka med en grupp eller med en kompis på fotoutfärd, men de mest meditativa stunderna - och de mest kära bilderna - föds i ensamhet. Jag vet inte varför det är så, men det är. Kanske därför också skogen varit mig ett så kärt foto-objekt. För där rör jag mig oftast ensam, där möter jag naturen - ensam. 

Bilden är något missvisande. Den är inte tagen i skogen, utan från min balkong under en kafferast i jobbet för någon dag sedan då det ännu var frost och kallt. Vacker vinter. 

ÅRETS SISTA MÅNAD

 

För mig är årskiftet och tiden mellan halva november till halva januari den mest hektiska på hela året. På jobbet alltså. Varje år vet jag att det blir sjukt mycket jobb under 6-8 veckor, och varje år tänker jag så där i november att det skall nog gå bra. Två veckor in i ruschen börjar jag tvivla även om det gått vägen alla år. Hedern är i behåll. 

Och i januari pustar jag och mina kolleger ut - vi klarade det! 

Nu har vår ruschtopp inget med julen att göra, det bara råkar sammanfalla mer med att det blir ett nytt år. Mycket inom finansbranschen har ju den dåliga smaken att starta upp ett nytt år - just vid nyår. 

Jag äter ganska sällan godis, blir kanske mest under långa bilresor då jag är chaufför för att hålla blodsockret på en "pigg nivå". Inte speciellt hälsosamt, men det är nu så. 

Och då är det ofta lakrits jag köper. 

Så eftersom jag då visste att min december kan medföra vissa stressiga jobb-moment så unnade jag mig en riktigt lyxig lakrits-jul-kalender. (Köpte nog sådana åt mina inte alldeles små barn också, och de tyckte det var toppen med en sådan där "vuxenstilig julkalender"). 

Och att jag skall njuta i dagarna 24. Lite plus för kalendertillverkarna att det verkar finnas två lakrits-kulor per dag. Så om man känner sig givmild och generös så kan man ju alltid bjuda sin man/fru/sambo/partner/vän/granne på en lite lyxig kula. 

Nam! Är det inte den andra december snart? 

LILLAJUL OCH ADVENT

En av de mest roliga grejer med att flytta in i ett nytt hem är att känna efter hurudant julhem detta hem kommer att se ut som. Nu är det ju inte en helt passiv händelse att julpynta, men olika hus, olika hem styr liksom på något magiskt plan själv lite hur de vill se ut. Inte bara till jul, annars också förstås, men som julmänniska så är jag kanske mer lyhörd för vad hemmet säger just i juletid. 

Nå, det där låter ju lite märkligt. Som om väggarna skulle tala, men när jag idag plockade fram mina lådor av jul, eller adventspynt, så märkte jag att mycket sådant som krupit fram ur sina lådor tidigare år inte alls verkade känna sig hemma i detta nya hem. 

Klart, skillnaden att nu bo i en lägenhet med 70-talskänsla och stora fönster, öppna ytor är ganska långt ifrån förra hemmets hundra år gamla små spröjsade fönsterrutor och spegeldörrar. Sedan spelar ju naturligtvis ens livssituation i övrigt in på hur man jular till det för en. Nu är vi två vuxna med råge på vuxenåren som ingendera är så där väldigt tomtiga av oss, utan mer gillar det där enkla. 

Julgranens vara eller inte vara blev till en liten diskussion. Gubben tyckte att skall jag verkligen ha julgran och jag svarade att ja! Finns två saker jag inte (än) vill släppa och det ena är julgran och det andra är pepparkaksbak. Och båda har med dofter att göra. Men då det gäller julgranen har den också ett symbolvärde då julen är över. Att få så där konkret "bära ut julen" och starta upp ett nytt år är lite viktigt för mig. 

Men vi är inte där än. Inte nära på. Nu börjar en av årets finaste tider. 

Advent. 
 

JULMARKNAD 1.0

Det finns en trädgårdsbutik som jag redan för många år sedan förälskat mig i. Och jag överdriver inte speciellt mycket om jag säger att en av de största irritationsmomenten med corona-pandemin har varit att inte helt så där bara kunnat köra ombord på de stora färjorna mellan Finland och Sverige för att besöka denna handelsträdgård. 

Men nu kunde jag inte hålla mig längre! Prickade in en dag i Stockholm med kompisträff men började dagen med att besöka Zetas och samtidigt fick jag ju lite bonus i och med att det var julmarknad där minsann! 

Tyvärr var jag inte direkt ensam om att ha detta som lördagsprogram, så även om jag körde som en biltjuv genom Stockholm för att vara på Zetas bara yttepyttelite efter att de öppnat, så fick jag snällt lov att parkera bilen, förmodligen inte helt laglydigt, en bra bit bort. Vilket något begränsade lusten att shoppa av alla vackra krukor där fanns. Och stora korgar och och...

Ja, blev liksom mer sådant som jag orkade släpa på tillbaka till min bil. 

Blev ju tröstad av personalen att krukorna som jag suktade efter kommer att finnas i vår till salu. Så det    k a n   h ä n d a att jag behöver åka över en sväng i mars-april så där. Med stoooora bilen. 

Men även om jag inte kom hem med bilen fullastad av vackra ting till balkong och trädgård, så kom jag hem med än mer inspiration och lustlängtan till nästa vår då det blir att inreda både stugans terrasser och kommande trädgård samt "stadshemmets" balkong. 

Om inte det skulle vara en liten jul på kommande så skulle jag längta mig sönder till en ny vår! 

 

I NATT LADE SIG ISEN

Det är något alldeles otroligt vacker, skirt och nästan lite andäktigt i stunden när isen lägger sig. 

När det där elementet som annars lever av minsta lilla vindil som bildar krusningar på ytan som klingande musik. Ytan som på sommaren glittrar ikapp med solen och som under stormiga dagar viker sig och bildar dramatiska skumfigurer. 

Jag känner en alldeles otrolig ynnest att nu få bo alldeles intill en sjö och ha denna vy varje morgon jag vaknar. Vi firar ju ännu en slags smekmånad, eller smekår - sjön och jag. Vi har inte ens känt varandra ett halvår än. 

Gick en promenad längs stranden i eftermiddagens blekt vackra novembersol. Är något sinnligt i stunden då vatten blir till is. Dess väsen stillar sig och lägger sig till ro. Även växterna som isen omfamnar blir stilla i sin väntan på en ny vår. En stilla väntan. En lång längtan. 

För varje år börjar jag mer och mer gilla november. Det finns något sinnligt vackert i naturen just i november då höstens sprakfärger har stigit åt sidan, när det diskreta, subtila, det dunkla får stiga fram och ta plats. Och i det finns en skönhet som jag tycker är så otroligt vacker. Det ligger något sofistikerat över novembers väsen. Tystlåten och sparsmakad - men när man går ut och verkligen möter november - möter man en ack så förfinad månad.