ENDAST BRASAN SPRAKAR

Det har blivit måndagskväll och jag är tillbaka till stugan. Var en sväng till 

huvudstan för att fira gubbens kusin som fylde år. God mat, mysig båtrestaurang 

(en gammal skonert) och en chans att träffa människor man inte så ofta råkar på. 

Gubben stannade kvar i stan för han har ännu en klassträff att bocka av innan

han blir sommarskärgibo han med. 

Vi flyr som sagt fasadrenoveringen av husbolagets hus och stannar här så länge vi 

kan. Vi är som flyttfåglar. Kommer när snön smält och far hem tillbaka vid första 

frosten. Sådan är tanken i alla fall.

Ljudvärden där hemma, men alla maskiner som bänder loss tegel från fasaden, 

som sandblästrar och andra maskiner som gräver och liftar som höjs och sänks

i en evig rörelse, skiljer sig något från det jag hör här och nu. 

Kvällen har tystnat djuren, det är endast brasan som sprakar och så ljudet av 

mina tangenter. I övrigt är det total tystnad. Till och med

havet är tyst efter några dagars brus. 

Havskuften gör mig alltid så otroligt sömnig, innan jag vänjer mig med den. 

Klockan är inte speciellt mycket än, men jag kunde gå och lägga mig, ögonlocken

är tunga som blöta disktrasor. Dagen har varit solig och nästan sommarvarm och 

solen har satt sig i min hud. Den känns varm och frisk på samma gång. 

Som en sådan där utehud skall kännas. 

Brasan sprakar. Har inte orkat stiga upp för att tända några lampor. Vårkvällen är ljus och

himlen utanför är fortfarande varm gulorange, havet himmelsblått. 

En ensam tärna flyger förbi. Gubben ringde och önskade godnatt. 

Elden i spisen har falnat, dags också för mig att stiga upp från soffhörnet och gå och

lägga mig. Arbetsveckan sparkar igång i morgon bitti. 

Go natt!

 

NAKET I ESC - ÄR DET ÄGGLIGT?

Igår kväll gick första semifinalen i ESC av stapeln. Jag satt på stugan, gubben 

hemma i lägenheten och våra pojkar på var håll i sina hem. 

Men vi strävar efter att varje år gemensamt se på ESC - om så via WhatsApp eller

på annat sätt. Det är något med ESC som är alldeles underbart, lite galet, seriöst på ett

ändå lite oseriöst sätt. Underbar show. Musik - som man tycker - eller inte

tycker om. En liten bubbla av bubbel att krypa in i några timmar om året. 

Årets finska bidrag är en låt som egentligen är enligt mig riktigt bra! 

Showen är också genialisk. Humoristisk och lite galen. 

En (nästan) nakupelle-karl som vaknar i ett ägg av jeanstyg och yrar omkring på scen 

och letar efter sina jeansshorts som han till slut får och som det sprutar pyroteknik ur.

Ja...det låter som en av de där märkliga drömmarna som man kan ha ibland. 

Nå, hur som helst. Det är inte så att det är med enad förtjusning man i Finland ser på

årets bidrag. Man skäms lite. Vilket jag tycker är helt fel! 

Låten är bra. Många säger att det inte längre är en SÅNGtävling. Till dem rekommenderar jag

att lyssna på bidragen utan att se showen. Många bidrag är faktiskt riktigt bra - utan show. 

Endel är urusla - utan show. ESC innehåller båda. 

ESC kan inte heller vara sådan som den var förr, eller förr-förr. 

Om inte ESC skulle utvecklas och på det sättet leva och hitta nya fans 

så skulle den dö ut. Och det vore ju synd. 

Sedan kan jag tycka att det är aningen dubbelmoraliskt av det finska folket i 

synnerhet att himla sig över lite nakenhet på scenen. Windows 95-man är väl

ändå som vilken vanlig karl som helst? Sådana som de flesta finnar otaliga

gånger stött på i bastun. Vi finnar är inte speciellt ovana med naket. 

Att katoliker kan hicka till är en sak - men finnar??

Och man kan ju inte påstå att Finlands bidrag skulle vara speciellt naket. 

Det finns mängder av bidrag där övertrimmade och nästan anorektiska

kvinnor uppträtt mycket lättklädda och utmanande på scen - och det är okej? 

Eller där män ständigt tar sig på sitt kön medan de uppträder. Är det okej? 

Skall det nu nödvändigtvis vara naken hud på scen så tycker jag att det är ganska

härligt befriande med en karl som ser ut som karlar ser ut mest. Med lurviga 

ben och en lite mysig putmage. Det är inget utmanande översexigt i det. 

Det är bara så människor är. Och lite kroppspositivitet skadar inte. 

No rules - jag är som jag är. 

Heja Finland! 

Blir nog ingen seger, det tror jag inte på, men hoppas

att domarna också lyssnar på låten och inte bara sitter och kikar

efter hur mycket av hans rumpa (eller annat) som skymtar. 

Oberoende så den här familjen några timmar om året i en 

flummig, bubblig, showrumba. 

 

FÅGELSKÅDNINGSDAGEN PÅ GÅRDEN

Det är Birdlife Finland som ordnar detta trevliga jippo. 

Tanken är att man tar sig tid och kollar in vilka fåglar som rör

sig runt ens egna miljö. Kan vara hemmet, stugan eller någon annan plats. 

Regler för evenemanget är enkla. Man har en fast punkt, 

som tex i mitt fall sommarstugan och så har man en radie på 

100 meter inom vilken man skall hålla sig. 

Det är dock ok att anteckna fåglar som man ser/hör även utanför 

denna cirkel.  Man har ett dygn på sig att kolla fåglar, 

men det betyder inte att man behöver ha öron och ögon på helspänn 24 h 

utan man väljer hur länge man vill. 

Jag gjorde detta medan jag var ute och bökade i trädgården. Hade en liten lapp

som jag skrev ner vilka fåglar jag upptäckte. 

Ibland tog jag en liten paus och kollade med kikaren ut över havet eller 

lät min app med fågelljud analysera något ljud som jag inte kände till. 

Vilket är rätt många. Jag är inte bra på fågelläten alls. 

Känner igen fåglar om jag ser dem, 

men när det gäller läten är jag en riktig nybörjare. 

Har varit det de senaste 30 åren, så har inte stora förhoppningar på

att jag plötsligt skulle bli en hejare på det. Har bara inte det

språköra-minnet som gör att jag skulle minnas hur en viss

fågel låter. Så för mig är dessa appar som erbjuder alternativ vilken

fågel det kan vara som låter en stor hjälp. Jag känner ju till vilka fåglar kunde

vara sannolika i just den biotopen jag befinner mig i så helt lurad blir jag inte

av appens förslag. Dessutom har apparna blivit riktigt bra nuförtiden och erbjuder inte

tropiska guldfärgade tofssjungare som alternativ för en blandskog i Finland. 

Visar appen på en sannolikhet på kring 95% eller mer är det troligen rätt fågel. 

Med eller utan hjälpmedel, och jag ser en fågelljudsapp som likadant hjälpmedel

som en kikare, så är det en trevlig introduktion att lära sig mer om fåglar. Och att 

upptäcka närnaturen. Det finns massor med fint att uppleva där man är, bara man tar sig tid

att göra det. Och till det är ett sådant här evenemang guld. 

Nu var det senaste veckoslutet som evenemanget ägde rum och ännu idag kan 

man meddela sina iakttagelser till Birdlife Finland, men inget hindrar ju att man 

gör det här helt för sig själv vilken dag som helst. 

Om en vecka, eller två kommer det att vara helt nya arter som tar över

konserten i våra marker. 

Och det är alldeles ljuvligt. Våren är! 

 

MÖSS OCH ROSA BLOMMOR

Vinden har vänt, det har börjat blåsa från norr vilket antagligen betyder

att de där småljuva varma vårdagarna strax är ett minne blott. 

Den lilla doftpelargonen har fått flytta in tills det blir varmt

sådär på riktigt därute. Än är vi inte riktigt där. 

Hur mysig stugan än är vanligtvis, så blir den nog snäppet 

mer hemtrevlig när man har en växt på bordet. Växter är liv. 

"Ett liv på vår planet" av David Attenborough är boken

jag skall läsa till näst. Om det är ens lite varmt i morgon

skall jag sätta mig i solen och njuta. 

Både av sol och bok. 

Även om jag misstänker att boken kan ge mig endel

att fundera på. 

Men från globala tankar till små tankar om trädgården. 

Jag hade haft lite planer i huvudet om att årets 

sommarblomsfärg skulle vara blå, men så står jag där

i plantskolan och märker att det är rosa som jag lastar

i min kärra. Jag är inte speciellt romantisktfladdrig så

där som person, men det är något med rosa blommor som

tilltalar mig. Rosa och rost och vinrött och grönt. 

Det är mina favoriter. År efter år. 

Gillar ju kontraster också - när det ruffa "fulsnygga" får möta 

det ljusa fladdriga. Vilt mot formklippt. 

Hårda material mot mjuka former. 

Motvikt som skapar harmoni. 

Strävar ju också att den här trädgården skall ha en slags 

kontaktyta till omgivningen. Växtvalet i krukorna skall inte vara för

"vräkiga" mot den omkringliggande naturen. Även om 

de växterna är långt ifrån naturliga i miljön i sig, så skall de kännas

att de har samma lite återhållsamma känsla som den omkringliggande

skogen och de karga klipporna mot havet har. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg så lade jag ut lite kvarglömda nötter

till fåglarna som hade det ganska tufft i vintern som återkom innan Valborg. 

Lite nötter hade fallit ner på marken och vips kom en liten skogsmus och bar

hem nöt efter nöt till sitt lilla skafferi där under en björkstubbe. 

Nog är det ändå fint med vår! 

Och med en trädgård att väcka. 

Ha en skön söndag alla! 

 

STUGAN KORKAD, NY SÄSONG

Landade här på stugan på torsdagen, och nu är det söndagkväll. 

Fredagen distansjobbade jag hela dagen och på lördagen åkte

jag iväg på en lunchträff med en kompis och passade samtidigt på att, 

trots den kalla våren, snusa runt lite i plantbutiker och köpa något

smått i sommarblomsväg. 

Idag söndag har jag mest skurat, putsat, fejat. I vinter har vi, som jag kanske

nämnt, haft extra mycket möss inne pga kvarglömd mat - och det märks!

Är nog van med att det finns att skura och städa efter en vinter, så det är inte det, 

men i år var det rejält mer än vanligt. 

En annan sak som hör till mina vårrutiner är att kolla att brandsläckaren är så att

säga på grönt. Och det var den ju. Har äntligen hittat en så snygg brandsläckare så

den får gärna stå framme vid öppna spisen. De röda jag tidigare haft har jag alltid gömt

bakom en gardin...heh! 

När jag anlände hit så var det fortfarande rätt bistra vindar. Hittade lite nötter

i ett skåp och lade ut det till fåglarna. I synnerhet en hackspett (hona) var ivrig med att

hämta nötter och gömma dem under barken i de närliggande tallarna. Det här är ett "höstbeteende" 

hos hackspettar så antar att det här är en ung hona som inte riktigt har koll på årstiden? 

Dessvärre märkte ekorren snabbt vad som var på gång och i samma takt som hackspetten 

gömde nötterna i tallen, var ekorren där och nappade dem åt sig själv. 

Tog inte väldigt länge innan en hungrig bofinkshane märkte att hackspetten hade små

utmaningar i att försöka klämma in nötterna i en alldeles för ung tall (tallen är inte

så djupt fårad) så smulor av nötterna som hackspetten hackat på föll till marken. 

Och vips hade bofinken också fått lite smulor att ta till. 

Idag har det äntligen varit lite känning av en vårvärme. 

Det lilla olivträdet fick komma ut på sin sommarplats och jag satt till och med

en stund i korgstolen och bara njöt av solen! 

I morgon kommer gubben och äldre grabben för att fira Valborg. 

Min svägerska och svåger är också här i grannstugan så det blir lite 

släktkalas av det hela. Det gillar vi! 

Ringde precis till gubben och sade att han nog skall hämta mina frösådder med sig

när han kommer. Just nu känner jag att jag vill stanna lite längre här än bara

över Valborg. Våren i skärgården är underbar. Lite kallare, lite senare, lite 

långsammare, men ack så vacker. Och när man väl är här så vill man inte bort. 

 

OLIK KÄNSLA AV ENSAMHET

Nu hände det sig att jag packade mitt pick och pack och återvände hem

från stugan. Även om jag älskar den lilla stugan på udden så denna gång

var det i ärlighetens namn bara ganska kallt, råfuktigt - och ensamt! 

Allt annat utom det sistnämnda var jag beredd på, men inte på att jag skulle

känna mig ensam. Det var nytt! 

Jag är ju rätt så introvert av mig och har hela livet trivts alldeles utmärkt 

i mitt eget sällskap, därför kändes ensamhetskänslan lite överraskande! 

När barnen var små, och man själv var uppe i det mest hetsiga livspusslet

med stressigt jobb och en fartfylld fritid så var det där att komma ut till stugan,

till havet, till skogen, till tystnaden som en lisa för själen. 

Plötsligt kunde jag andas djupt och lugnt. 

Under en tid innan jag blev utbränd på jobbet minns jag att det var

fantastiskt att få tillbringa en hel vecka ensam på stugan och bara hitta 

mig själv och mitt inre lugn igen. Hur jag då drömde om att sedan när barnen

inte bor hemma mer, sedan när tid finns, sedan när möjlighet finns, sedan skall

jag bara vara på stugan - hela tiden - från tidig vår till sen höst! 

Nu när sedan är här märker jag att jag saknar det inte alls

på det där nästan maniska sättet som jag gjorde då. 

Och framför allt så kände jag mig ensam. 

Det var inte alls magiskt att tassa upp på morgonen och gå ut för att kissa. 

Det var bara kallt. Fuktigt och kallt. 

Det var för tidigt för att pyssla i trädgården, det mesta var ännu fruset. 

Fruset och fult. Hjortarna hade bajsat på mina trädgårdsgångar. 

På spaljen för min clematis flagnar färgen, den ser inte alls så fin ut längre. 

Det är för kallt att måla, eller kanske jag borde såga bort den helt och hållet? 

Den har blivit lite skev också. Skev och sned och ja...ful. 

Jag hittar inte sågen, så jag går in. 

Skriver artikeln som jag lovat - långt före deadline - vilket är skönt.

Det går snabbt när jag väl sätter igång. Brasan hinner inte ens falna innan jag

blir klar. Bra flow där. Vad skall jag nu göra? 

Blir rastlös och känner mig ensam. 

Sätter på radion och babblar i telefon. 

Inser att jag vill hem. Vill inte stanna kvar. Inte nu, inte än. 

Kanske är det den långa vintern som ännu håller kvar sitt melankolitäcke på

mina axlar. Kanske är det vårens långsamma framfart med väldigt få

riktigt soliga dagar som matar min nedstämdhet och får mig att känna

den sortens ensamhet som jag inte alls är van att känna? 

Kommer hem och gubben undrar; 

- Är du hemma redan? 

- Jo, jag kände mig ensam, piper jag lite nedstämd. 

- Det var lite ensamt här också utan någon som snusade intill mig, svarar gubben med ett flin. 

VÄCKA EN SOMMARSTUGA

Det är den tiden på året igen. Spindelnäten skall sopas och 

mösskiten dammsugas. Dags att väcka upp stugan från sin vintersömn. 

Låter värre än det är, eller hur det brukar vara. I vanliga fall så har jag sällan mycket möss-

skit att städa upp efter vintern för jag är noga med att inte lämna något framme som ens 

skulle kunna tolkas som ätbart för mössen. 

Nu var det dessvärre så att i höstas så var det gubben och lillungen som var de sista på

stugan och om vi nu snällt utrycker det så är det en viss skillnad på noggrannheten i

att ställa undan allt ätbart mellan mig och resten av familjemedlemmarna...

Kan bara nämna att ett paket farinsocker, ett stort knäckepaket och en del annat

gött som blivit framme förser en hel bataljon möss med energi över en vinter. 

Här har det varit mössfest under vinterns mörka månader kan jag lova! 

 

Så ja, jag har städat mer mösskit än typ någonsin...

...och skall ta ett samtal med familjen. 

Lite frostvarning i rösten liksom. 

Skogsträdgården är på väg mot sin tredje växtperiod. 

Två vintrar ligger bakom och än ser man ju inte hur växterna överlevt.

Här i skogen intill havet är det rätt utmanande växtförhållanden men en av de största 

utmaningarna är ju nog hjortarna. För en ständig kamp mot dem genom att 

försöka välja växter som de ratar och rätt bra har det gått, trots allt. 

Endast idegranarna har blivit ätna in på bara grenen. Nu är ju idegranen en

av de få barrväxterna som kan skjuta nya barr direkt från grenarna, så plantorna

överlever nog men de ser ju onekligen smått taniga ut och fyller inte helt min 

sinnebild om en välmående, tät och stilig häck som vindskydd mot

kalla vindar från havet. Nix, det är mer som en luggsliten, gles hög med

nästan skalliga pinnar som spretar ur marken. 

Måste tänka om.

Däremot är jag riktigt nöjd över hur den här skuggiga, fuktiga skogsmiljön 

får krukorna att bli så där härligt mossiga - precis som jag vill att de skall se ut

här i skogsträdgården. Trots att våren knappt nått hit till udden så 

börjar jag lite fundera på sommarblommor.

Det är fortfarande tjockt istäcke på fjärden. Svanarna flyger förbi och 

vid måsskäret hördes några förvirrande skrän av måsarna som anlänt. 

När jag gick ut i morse flög ett gäng fåglar (kanske storskrakar, 

hann inte se så noga) skrämt iväg från stugtaket där de kanske övernattat?

Kanske värmde de sig i värmen från skorstenen? Knappast så, men en 

mysig tanke är det ju? Det är nämligen riktigt råkallt. Så som det nu alltid 

är på våren härute vid havet. Isen på havet kyler otroligt mycket fastän det i

skogen är nästan snöfritt redan. Våren tar sina steg lite mer försiktigt här ute. 

Det är kallt än. Minusgrader på nätterna, så vattnet kan inte kopplas på

än. Påsken verkar enligt senaste prognosen bli varmare än vad som tidigare utlovats

men det ser nog ut som om vi ändå firar påsken i stan. 

I år blir det faktiskt sönerna som skall stå för påskmiddagen och det skall ju bli skoj. 

Jag lovade leka påskhare i år igen och gömma påskäggen - det är en tradition som man

minsann inte växer ifrån så där bara  - och så fick jag efterrätten att tillreda på min lott. 

Men innan det skall jag hänga några dagar här på stugan, har några semesterdagar att ta ut. 

Bara vara och småpyssla med dittan och datten, fixa lite nya påskägg, skriva en artikel till en 

tidning, kratta gångarna rena från nedfallna kvistar, bränna upp gamla papper som inte 

längre behöver sparas (jo, jag har en papperförstörare hemma men den är så 

liten och trög och använder den egentligen bara till jobbrelaterat), promenera i skogen, välja ut

recept till mitt lilla kokboks-projekt, läsa böcker, mysa brasa. 

Inte göra något speciellt och ändå sådant som är viktigt för själen. 

Att jorda sig till stuglivet efter en lång vinter. 

 

ÄNNU LITE STUGBILDER

Det har hunnit bli torsdagkväll och min jobbvecka är så gott som klar. 

Skall bli skönt med en ledig fredag även om jag har ett möte och ett 

måste-ta-samtal inbokat. 

Vi har ju, gubben och jag, varit lite däckade av kräksjuka som inte riktigt

vill gå om. Alltså inte så att vi kräks längre, men vi märker att vi "har en mage" liksom. 

 Och det tar lite musten av en. Energinivån är långt från den vanliga. 

Så efter jobbet har det blivit att vila. Och det har kameran också fått göra - så 

därför lite bilder från förra weekenden på stugan. 

Däremot har jag läst en hel del nu om kvällarna vilket har varit 

väldigt skönt! I morgon hoppas jag ändå att jag har tid och ork att 

ta mig ut en sväng. Och ta kameran med. Får se hur det blir...

Det har varit underbart varmt även på kvällarna än. Inte nu kanske direkt 

sommarvarmt, men njuter massor av att sätta mig på balkongen en stund efter

arbetsdagen och läsa ett slag. Vi har kvällssol på balkongen och även om den 

nu inte direkt värmer längre så är det ändå skönt att sitta där i den fårskinnsbeklädda

korgstolen och låta sig flyta in i litteraturens underbara värld. 

Har alltså inte varit speciellt aktiv på fritiden denna vecka...

...men lite har jag ändå fått gjort! Inte mycket, som sagt, men

av mängden tomater som hade mognat - och inte mognat - i trädgården

fixade jag till två olika sorters tomatmarmelad. 

En av de gröna tomaterna och en av de röda. 

Fattar inte varför jag inte lagat tomatmarmelad innan? 

Av de gröna tomaterna brukar jag göra inlagda gröna tomater som 

ju är galet gott till kötträtter, men denna gång blev det marmelad.

Har bara smakat på dem då de ännu var varma och jisses vad gott det var! 

Nu längtar jag bara efter lite gott bröd och en ännu godare ost som kan få

gifta sig med marmeladen! 

Marmeladen jag gjorde av de röda tomaterna kanske jag sparar till julen?

Eller lite av den, så tomteröd som den är! 

Inkommande veckoslut skall jag ta mina (matglada) grabbar och åka på 

en slowfood-marknad. Det ser vi fram emot! 

SISTA STUGWEEKENDEN ?

Så där i princip stängde vi stugan för säsongen nu. 

I princip av den orsaken att gubben och grabbarna mina kommer att åka

dit om ett par veckor för att förnya trapporna ner till stranden. 

Åker jag med eller inte, det är lite öppet än. 

Men trädgården är klar för vintern. 

Det tycker jag är skönt. Allt det där utomhus är fixat. 

Krukorna tömda och tvättade i väntan på nästa vår. 

Det sista skördat, och lite nya lökar nedpåtade i jorden. 

När jag kom hem från resan hade jag ett gäng lökar som väntade

på mig i posten. Mest nyfiken på hur de kommer att se ut är Majlöken,

som jag inte haft i mina rabatter innan. På bilden ser den alldeles ljuvlig ut. 

Och idag när jag körde hem från stugan så lyssnade jag på podden 

RödaVitaRosen där de faktiskt tog upp just Majlök och sade att den 

är en sådan lök som återkommer år efter år, att den sprider sig. 

Och är den i verkligheten så fin som på bilden så får den gärna göra det!

I övrigt blev det mest lite narcisser som jag grävde ner. 

Inga nya tulpaner i år. De som blommade i våras får gärna återkomma

om det vill sig, men de kändes kanske lite för "yviga" för min smått sparsmakade

skogsträdgård så om de inte orkar ta ett år till så är det också okej. 

Jag kan i framtiden tänka mig ha ett gäng av dessa fladdriga primadonnor, 

men sparsammare än jag hade i år. 

I övrigt, gällande trädgården så har det mesta klarat sig bra.

Ena rosen fick ett angrepp att steklar vars larver satte igång att käka

upp bladen. Borde ha bytt ut jorden under busken för att bli av med

eventuella larver som övervintrar där, men där växer en så himla fin matta av 

gråtimjan så jag nämndes bara inte börja gräva upp där. 

Eller jag å jag...skulle ha varit att be gubben göra det. 

Kräksjukan (noro-viruset?) som kom på besök var av den mer

ilskna varianten och krävde sin tid av återhämtning, om man säger så. 

Han var det också som fick greppa grepen och ta upp den sista potatisen. 

Lite Rosamundor blev det. Med tyngdpunkt på lite. Och små. 

Bara att inse att platsen jag satte potatisen i år är alldeles för

skuggig och alldeles för lerig och alldeles för ointressant

för potatis att växa i. Bara att tänka om tills nästa år. 

Men det är ju så där som det är med trädgård. 

Det blir som det blir. 

I år var inget vidare år för vare sig luktärt eller dahlia. 

Inte heller tomat på friland. 

Men de flesta perenner som planterades i fjol har växt rejält till sig och

mår alldeles förfärligt bra. Så bra att jag nog redan nästa år får lova att 

dela på vissa för att det ite skall bli för tätt. 

Men det tar vi nästa år. När Majlöken blommar. 

 

STUGSÄSONGSAVSLUT

Ja, alltså den här helgen som var har haft så många orsaker att plocka fram en 

flaska god chardonnay och sätta en liten extra guldkant på tillvaron. 

I Finland firar vi Den Finska Naturens Dag - vilket från och med i år också är en flaggningsdag! 

Det gillar vi! Vår fantastiska natur - och allemansrätten är något att vara stolta över! 

Vi firar också "Sova-Ute-Natten". 

Och det rekommenderar jag varmt att man testar åtminstone någongång under

sin jordavandring. Det är väldigt väldigt skönt! 

Jag sov visserligen denna natt i en skön säng, men med ett stort fönster på vid gavel

ut mot natten och regnet. Att få somna om till ljudet av ösregn - det är bara så underbart! 

Och så var det minsann också det som, lite beroende på var i svenskfinland man råkar befinna sig, 

kallas antingen "villa-avslut" eller "venetiansk afton" eller "forneldarna natt". 

Allt är lite "samesame - but different" liksom. 

Man firar att sommarsäsongen är slut, att man lämnar villa-/stuglivet och åker till-

baka till stadslivet och vardagslunken. 

För egen del blev det att tassa över med en bukett luktärter och en flaska chardonnay till

grannstugan där svägerskan från Sverige landat på en sensommarsemester. 

Vi käkade räkor så vi sprack! Och en gudomligt god ostpaj. Och äppelpaj...

...hon är en jäkel på att baka, min svägerska! 

*

Visst åker jag ännu ut till stugan en sväng innan vintern, 

men det dröjer ett bra tag så på det sättet var det ett litet avslut för min del. 

Inkommande veckan kommer snickaren som skall byta filt på vårt tak

och fixa lite smått här och där som behöver en hantverkares kunnande. 

*

I övrigt måste jag bara nämna att nu om någonsin skall man ge sig ut i 

svampskogen! Det finns svamp som jag sällan upplevt! 

Hoppas läget ännu är det samma när jag nästa gång landar

där ute på udden och har möjlighet att ta mig en sväng i skogen. 

Innan det blir det en liten roadtrip som ni får följa med på! 

Ha det så gott! 

TORSDAGSTANKAR

 Har jobbat den här veckan från stugan, men nu torsdagkväll landat 

en sväng hemma "i stan" för ett möte här i knutarna i morgon bitti. 

Kom som sagt hem till lägenheten och öppnade min vana trogen

alla fönster och balkongdörrarna, men rätt snart märkte jag att

brrrr vad det är kyligt. Även om det inte egentligen, i grader mätt är det,

men ändå kändes det kallt. Nästan lite höstkallt. 

Och jag som ännu har sommar-semesterdagar att ta ut! 

I trädgården, som anlades i huvudsak för ett år sedan, 

har det växt riktigt fint. Däremot har det varit lite sparsamt med tomatskörd i år. 

Har ju inte växthus, bara ett litet wannabe-sådant, bestående av ett tak av genomskinlig plast

på en av mina odlingslådor. Sakta mognar nog tomaterna där, men de jag har i kruka mot sydväggen

har inte varit en framgång precis. För kallt, trots den heta försommaren? 

Rosenbusken har blivit angripen av larver som glatt tuggar i sig bladen - tydligen någon form av

stekel som lägger ägg i knopparna. Gul rosenstekel heter den jäkeln...

(syns förresten på rosenbilden i nedre högra hörnet, märker jag nu).

Som fullständig ointressant information så har jag ikväll nyst säkert femtio gånger. 

Antingen reagerar jag på dammet som lagt sig över hemmet medan man själv varit borta, 

eller så har jag en förkylning på väg. Hoppas på det första - det är liksom enklare avklarat. 

Var visserligen en sväng via min yngre grabb (jo, han "lillungen") och hämtade lite

matuppköp till honom. Han gör sista svansen av sin civiltjänst i en skola, och man vet ju

hur det är - när skolorna börjar börjar flunsorna. Och med några år av corona-skydd då knappt

 ingen insjuknade i vanliga flunsor heller så är det rätt troligt att det i 

höst ploppar upp både en och annan flunsa-våg. 

Skulle vara logiskt. 

Men tror knappast han smittat mig - tror mer på "allerginysning" mot dammråttorna som

glatt förökat sig och tagit över lite varstans i hemmets dolda vrår. 

Det skall nog bli en rejäl städning bara jag hinner sopa ihop min motivation. 

Det är med mig med städning som det är med matlagning. 

Jag är föga intresserad av småstädande och vardagsmat. 

Det skall liksom till lite projektkänsla så (kanske) jag går igång. 

Eller så går jag och gör något roligare! 

Som att plocka svamp till exempel. Sjukt bra svampår i år. 

När jag efter morgondagens möte kurvar ut till stugan igen skall jag minsann

ta en sväng i skogen - om min trilskande tå (!) tillåter det. 

Nu skall jag gå och tända lite lampor här hemma. Märker att det blir snabbt 

mörkt nu, hösten klampar nog på med rejäla stöveltramp. 

Hörs igen! 

LIVET ÄR SOM EN CYKELTUR

 

Häromdagen snarvlade jag med min son om egentligen ingenting speciellt, 

han hade ringt mig för några små vardagliga problem. Inte ens problem i 

ordets egentliga bemärkelse, mer sådant som man förr eller senare snubblar över i 

livet när man bott i eget hushåll ett tag. 

Men så sade han så fint att han uppskattar i mig - som mamma - att jag är på

det sättet skön att ha att göra med (tack för det...;)) att jag sällan fastnar i

själva problemet utan alltid börjar leta på en lösning på det. 

Man reder ut det efter bästa förmåga och så går man vidare igen. 

Det var lite överraskande. 

Har aldrig tänkt på det, men det kan faktiskt hända att det är just sådan jag är. 

Problem och motgångar kan inte bara fås att försvinna, men man 

kan försöka se hur man skall se till att det blir så "lite skada som möjligt". Typ. 

Och problem och motgångar kommer nog ingen undan i livet. Men att 

bli och älta sig i det redan skedda har sällan rett ut några problem alls. 

Nu är det ju inte så att jag önskar problem och utmaningar år människor, men 

ibland tänker jag att lagom mängd motgångar får en nog att bli lite tuffare, 

och att en livsväg utan motiga uppförsbackar sällan bjuder på njutningen av en riktigt 

skön nedförsbacke då det går fort och snabbt och vinden är ljummen, 

och det är bara av njuta av färden. Då man är medveten om att livet ler. 

Efter den där jobbiga uppförsbacken. 

Sällan vill man nu på livets cykeltur ha ständiga upp- och nerförsbackar heller. 

Emellanåt kan det kännas helt skönt att liksom färdas som en holländare. 

Så där att i skön lunk få trampa framåt längs plana vägar och utan större ansträngning

ta sig framåt i livet. Att de perioder kan måhända upplevas lite slöa, tråkiga och monotona men 

är de transportsträckor ändå är på sitt sätt som ett träningspass - energigivande utan att matta ut. 

Ger en skön känsla i kroppen, men inga sjuka muskler dagen därpå. 

Känner att jag i min livsvandring är just nu inne i en sådan där cykeltur då

det är mest plant och ganska skönt, lagom på alla sätt. 

Lite händelsefattigt kanske, men behagligt. 

Med åldern - och de där livets små uppförsbackar - så uppskattar man kanske

ännu mer dessa stunder av jämna vägsträckningar då livscykeln liksom bara flyter fram,

endast någon liten tramp behövs nu och då för att allt skall rulla vidare. 

Tids nog lär det komma en uppförsbacke igen, ett nytt problem att ta itu med och 

försöka lösa. För livet är som en cykeltur. Det är inte jämnt jämt. 

Men just nu trampar jag på flack mark, händer inte så mycket, 

och just nu njuter jag av det. 

Även om det inte blir så intressanta berättelser att berätta av det. 

DET VILAR ETT LUGN

Det finns en kravlöshet över mina semesterdagar som är så 

dominerande att jag undrar om jag alls upplevt något liknande sedan jag själv var barn? 

Inte för att jag kan påstå att mina semestrar varit på något sätt stressiga innan, men 

nu vilar det ett alldeles speciell loj-het över mina dagar. 

Första gången på evigheter, känns det som, finns det inget som ger ens ett litet 

dåligt samvete om att man borde vara någon annanstans, och göra något. 

Vi har inga projekt. 

(Jo, takfilten skall bytas i sommar, men det är inte vi som gör, det

kommer fackfolk och fixar det). 

Men i övrigt är det väldigt loja dagar. 

Förmodligen därför jag också känner att jag inte har något att skriva om. 

Håglösa dagar i ett pärlband är underbara att uppleva - mindre exotiska att läsa om. 

Börjar mina dagar på samma sätt. Kokar kaffe, sätter mig på verandan, läser nyheter på 

datorn och glor ut över havet. 

Stundvis kan jag tröttna på nyheterna och märker att jag allt oftare klickar in mig på 

en sida på vår största tidning där man skriver om vilka nyheter som var nyheter 

för femtio år sedan. Då var jag sju år och hade mitt alldeles första sommarlov. 

Märker att, oj....där finns ju personer jag minns. Ministrar, popstjärnor, skådespelare, 

händelser...Jag minns ett halvsekel bakåt i tiden...

Oj! 

Nu i dagarna - men för femtio år sedan alltså - var det väldigt mycket om ESK, Europeiska 

säkerhetskonferensen i Helsingfors. 

(läs mer H Ä R)

Men då var jag föga medveten om detta stora internationella mötet. 

Min mamma hade semester dessa dagar och vi bestämde oss för att cykla

till en närliggande skog och plocka blåbär. Skogen låg alldeles intill Helsingfors-Vanda flygfält.

På den tiden hette det Sjöskog flygfält. Numera är skogen nermejad och ersatt av enorma

områden av hallar och lager för alla världens tänkbara varor som skall ut till folket. 

Blåbärsskogen har för länge sedan ersatts av en skog av logistikjättar. 

Men tillbaka till 1973, en alldeles vanlig solig julidag. 

Sommarlov och semester. Vi, mamma och jag, cyklade för att plocka blåbär

till en paj. Vi hade inte hunnit vara länge i skogen innan det började surra en 

helikopter ovan oss och strax ljöd över trädtopparna en uppmaning, utropad med

megafon från helikoptern, om att vi skall ta oss bort från området. 

Vi hade visst förirrat oss för nära flygfältet och tolkades

som en "säkerhetsrisk" för alla höga herrar som deltog i mötet. 

Vi vinkade till helikoptern och trampade hemåt, bakade en blåbärspaj och

åt den till eftermiddagskaffet i schersminbersån. 

Den loja sommardagen fortsatte. 

Föga anande jag att jag femtio år senare skulle slöläsa om ESK-mötet, 

skriva om den dagen i en blogg och le över minnet. 

Och känna samma kravlöshet över sommardagen nu som då. 

Det enda som känns märkligt är att femtio år har gått så fort. 

Det har jag svårt att ta till mig ibland.