KYLSLAGEN PÅSK OCH STUGÖPPNING

Det blev nu ändå så att vi åkte till stugan, vattnet kopplades på av en 

bybo som kan det här si så där tusen gånger bättre än vad vi gör. 

Det är krångligt med alla pumpar och kranar och vippstakar som skall 

vara i rätt läge för att vattnet skall forsa till. 

Vi är två stugor som delar på samma brunn så det är en hel del trixande, 

så vi har valt att låta proffsen sköta det här vår och höst. 

Samtidigt satte han på lite värme i stugan så det inte var helt iskallt då 

man kom. Men det tar ändå ett par dagar innan vinterkylan och fukten 

försvinner från stugan. Tredje dagen här nu, och nu börjar det kännas varmt och

mysigt inomhus. Tänder en brasa nu och då för att få bort vintern som satt sig

i väggarna. Men tar det försiktigt med eldandet - pipan är ännu kall och fuktig. 

Och så städar man...å städar. 

Försöker varje höst vara så noga med att inte lämna minsta lilla smula

ätbart i stugan, men i höstas blev uppenbarligen en skål med

Marianne-godis framme på en hylla (trodde väl den var tom, skålen) och

ja mössen har haft kalas i vinter. Små, små rödvit-randiga flisor av godis papper

fanns överallt!  Och dessa små pripelbajskorvarna. 

Hade också glömt ett par t-skjortor i hörnet av ett skåp, och minsann hade

inte mössen haft det som sitt vinteride, bara att slänga dem. Urk! 

Gick igenom allt annat, korgen med sockor och mössor och vantar, 

men de verkar ha blivit lämnade ifred. 

Mössen är söta - ute i naturen - men är inte överförtjust i dem så här

på vårkanten...

Och inte är jag så här på vårkanten överförtjust i hjortar och rådjur heller. 

De har, som jag kanske nämnt, ätit upp alla mina idegransbuskar och lämnat

bevismaterial efter sig dessutom, så ingen oklarhet i vem som är den skyldiga. 

Har precis beställt den taggigaste av alla taggiga rosor som jag skall ha i

stället för de uppätna idegranarna. Ha! Tugga på där om ni kan, hjortskrällen! 

Tog hemifrån lite nötter och pumpafrön som hade blivit oanvända hos oss och 

bjöd på lite godis åt fåglarna. Visst hittar de redan annat ätbart i naturen, men

istället för att slänga bort, tänker jag. 

Nej, det är inte det mest strålande fina påskväder precis, men 

ett otroligt skönt, nästan meditativt väder - även om det är kylslaget - 

Bara ett par grader varmt. Men fjärden ligger lugn och på håll hör man

knipornas flygt över vattenytan. Ett sådant underbart vår-ljud! 

Några av vikens övriga invånare har också anlänt. Knölsvanen och storskraken, 

men inga ejdrar hörs och ingen skäggdopping syns till, men de kanske kommer? 

En annan som kanske kommer är mina mängder av snödroppar som jag i höstas

planterade i ett tråg. Än har bara några få tittat fram ur myllan, så kanske de 

övriga också sticker upp om ett tag? 

Så här startade våran påskhelg. Efter att kojan och annexet blev putsade och sängarna 

bäddade med rena lakan var det dags för bastu. Nu är allt rent - till och med vi själva.

Och en ny stugsäsong kan inledas! 

Ikväll blir det påskmiddag med lamm, rödvinssås och vitlökspotatis och sparris. 

Och pasha. Och äggletning och sådant. 

Vår familj är inte speciellt religiösa av oss så har nog inte alls kolla på 

vad som skall ätas när under påskhelgen. Beroende på vilken dag vi hinner

sammanstråla - då blir det Stora Påskmiddagen. 

Så på tal om det: 

Glad påsk  från mig till er alla! 

 

VARFÖR INTRESSERAR VÄDRET OSS - ELLER GÖR DET?

Det var i veckan här som sjön jag bor vid öppna upp.

Isen gick.

Strax började plinga till i bolagets WA-grupp och det var många som kommenterade

att nu är minsann sjön isfri. En dag senare än i fjol, visste någon berätta. 

På något plan gillar jag det här, att man har koll på sådana saker. 

Är ingen fågelbongare precis, men gillar att följa med BirdLife Finlands sida

som heter Tiira där bongare rapporterar om fåglar de sett. 

Och just så här på våren, när flyttfåglarna kommer, är det ju som mest

intressant. Bland det första jag gör när jag kokat mitt morgonte och satt mig vid datorn

för att kolla in vad som hänt under natten ute i världen är ändå att kolla vädret. 

Är det bara en vana, eller är jag genuint intresserad?

Visst är det skoj att följa med årstiderna och dess växlingar. 

Gick igår en sväng för att se om jag kunde hitta tussilagon, men 

den lilla tur jag gick var så pass skogig och saknade södersluttningar 

så jag fick nöja mig med lite tickor och fjolårs rallarros. 

Nu är jag ändå inte en sådan som skriver upp varje dag grader och

så - men för att vara ärlig så är det inte långt ifrån. Jag gillar tanken.

Varför? Har ingen aning faktiskt. 

Kanske en kvarleva från min förfäder som var bönder,

som nu så många andra i Finland, och i Norden överlag. 

För dem var det viktigt att kunna sia i väder och 

jag fascineras fortfarande av bondepraktikan. Och älskar att 

försöka läsa i moln, att försöka reda ut om det är lågtryck, 

eller högtryck som är på kommande när det blåser. 

Ibland kan det hända att det är för att jag sett på väderleksrapporten

dagen innan som jag tycker mig kunna tolka rätt...heh. 

Påsken och väder har alltid varit nåt som hört ihop i vår familj. 

Vi har alltid strävat efter att fira påsken på stugan och öppna upp

säsongen därute vid havet. Några år har vi backat i sista stund och

stannat hemma, men i år skall vi nog fira påsken där. 

Allt hänger och står med att vi får vattnet kopplat så man får vintern

(läs möss-skit och damm) bortstädat.

Och om vi får vattnet kopplat beror på temperaturen. Påsken är tidig i år, 

men så är också våren. Ändå kan det vara lite si och så för de har 

trots allt lovat nattfrost. Men det skall väl gå bra ändå. 

Sååå kallt skall det inte ändå bli. Gäller att hålla koll på väderleken ;). 

Men ännu om väder. Ibland är det också väldigt skönt att ha något

så trivialt som väder att tänka på - åtminstone en liten stund av dagen. 

Det finns alldeles för mycket annat i välden just nu som känns 

för ostabilt och gungigt och rentav helknasigt. 

Så väder, det är stabilt - om än omväxlande. 

Läste precis för ett tag sedan att många gillar att lyssna på 

den långa väderrapporten för sjöfarare på radio, den där man läser 

upp vattenståndet, vinden och sikten på de olika mätstationerna. 

Det är nästan meditativt! 

Nä, nu har jag pratat om väder och vind här alldeles tillräckligt

och skall gå och fixa till lite ostsmörgåsar åt oss. 

Vi hörs! 

Kram från mig

 

TIDIG VÅR I ÅR

Alla säger att våren är tidig i år, och det tackar vi ju för. Vi som inte 

faller i trans av snö och kyla. 

Nästa vecka är det påsk, och vi skall släpa oss till stugan för att öppna upp

där. Iris får igen komma ut på "sommarbete" och känna havsvindar i sina

morrhår. Och vi människor får städa och feja, putsa och skura. 

Vi velar lite mellan att stanna där sedan en längre tid, men det har 

samlats en del grejer som vi gärna skulle vara med på "i stan", så 

antagligen blir det bra ett besök över påsken. 

Vi får se.

Efter coronaåren, så jag började jobba heltid på distans så har vi haft 

möjligheten att stanna längre tider på stugan, och det var en 

välsignelse då vi hade den stora fasadrenoveringen i husbolaget. 

Men det är inte små lass med grejer som skall släpas fram och tillbaka

varje vår och höst. Ser ut som ett flyttlass nämligen...

Kläder, sängkläder, torrskaffning, tvättmedel, krukväxter (jo...jag vet...)

frösådder och mylla till utekrukorna. 

I år slipper jag kuska på myllan i alla fall då lillungen

som har en pickup i ett svagt ögonblick lovade köra mullsäckarna till stugan. 

När jag hörde det så vips var jag och beställde lite extra säckar

och lite extra hästskit. Gratis hemleverans, det är inte illa det, hehe.

Nå, lovade ändå bjuda på lammstek med så mycket vitlök att 

vilddjuren flyr från skogen. 

Sitter för tillfället och väntar på att min trognare till bil skall bli klar. 

Den har rullat sina modiga kilometrar, men skall väl nog orka en

bra bit till med god omvårdnad. 

Min kompis, hennes dotter och jag planerar en lite roadtrip till 

norra Sverige och Norge i slutet av sommaren. Eftersom min bil

är den största så åker vi antagligen med den. 

När tre kvinnor åker iväg, med vandringsutrustning och kamerautrustning

är det nämligen inte riktigt lätt packning som gäller. 

Man får snåla med kläderna istället. Och hoppas en varm augusti. 

Kram från mig

 

EN LITEN UTFÄRD TILL HAVET

Förra fredag åkte jag och min kompis på en lite utfärd till Hangö, 

Finlands absolut sydligaste spets, i hopp om att se lite flyttfåglar komma

inflygande då sydliga vindar utlovades. 

Dessvärre blev det mer storm, vilket kanske inte syns på bilderna, 

men det luggade rejält kan jag lova. Luvan hölls knappast på då jag var på den

sydligare sidan av Hangö udd. Även om det var sydlig vind så var den

knappast varm då den ändå tog med sig en isig andedräkt från ett isigt hav. 

På norra sidan av udden var havet ännu istäckt, men här på den södra sidan

kunde man ändå skönja öppet hav, kanske en kilometer ut, om alls mina

ögonmått håller streck. 

På den sydligare sidan var det mer lä och där låg isen ännu tryggt förankad i 

sin vinterskrud, men det skall väl inte dröja länge innan den får ge sig. 

Våren kommer med rejäla kliv, lite tidigt så Gubben Frost kan ännu ge igen, 

men ändå känns våren nära nu. 

På hemvägen såg jag på flera ställen rådjur som hade tagit sig ut på åkrarna

för att förse sig med det späda, späda gröna som börjat växa där. 

Lärkorna och tofsviporna flög på åkrarna de med. 

Vårtecken de med, om något! 

 

Jag besöker den här stranden och naturstigen nu och då, nu var det

något år sedan senast, men kvar är den sista biten av vraket som en gång

var ett skepp. Fartyget Palawan som lastad med vedlast 1932 började

brinna utanför stranden, gick på grund och slutligen drev delar av 

skeppet upp på stranden, och där är de än nästan hundra år senare. 

Där har det legat år ut och år in. Om en vrakdel nu kan uppleva något, 

vilket är föga troligt, men om så tänk vad det kunde berätta! 

Denna gång kunde jag tyvärr inte promenera så långt vilket en envis

ryggskada satte stopp för, men man får njuta av det man kan. 

Man kanske inte kan bestiga Mount Everest, men man kan upptäcka det fina

och allt det vackra man kan nå. Eller som Ernst säger:

"I det lilla bor det vackra".

*

På tal om ryggbesvär. 

Kommer aldrig att glömma den gamla damen som giktbruten 

kom in i den blombutik som jag jobbade i för snart 30 år sedan. 

Hon gick nästan i 90 graders vinkel. 

I mitt stilla sinne undrade jag om hon alls kunde se sina

blommor där på bordet i sitt hem, så krum som hon var. 

Hem till sig köpte hon en lite bukett vårblommor, och som om 

hon läst mina tankar så sade hon:

"Jag kanske inte hela tiden kan se min blommor där på bordet, 

men jag vet att de finns där, och jag kan känna doften! Det räcker".

När jag slog in priset för den buketten drog jag av en rejäl rabatt.

För det kändes som det enda rätta. 

Det kanske blev ett litet minus i kassan, men ett stort plus i min själ. 

Och nu 30 år senare kan jag så väl förstå det där. För vad som än 

hindrar en, vilka utmaningar - tillfälliga eller bestående - man än har

så finns det alltid något i ens tillvaro som är tillgängligt och som man kan njuta av. 

Och som man bör göra. Ta till sig, glädja sig åt. 

*

Men nu, nu skall jag ta och ha en date med John Blund. 

Gör ni det med! 

Kram från mig

 

ATT INTE ODLA TOMATER

 

Magbobba - jag säger då bara. Ju äldre jag blir desto jobbigare känns det. 

Själva akuta skedet gick över rätt fort, men gudars skymning så trött jag var efteråt, 

bara att ta sig en sväng till butiken och så hem igen tröttade ut mig. 

Huuu....men nu börjar livsandarna återkomma. 

När jag inte riktigt var i skick passade jag på att öva på temat i målarkursen jag 

deltar i. Behövligt skulle jag säga, för att måla glas är en riktig utmaning! 

Svårt, men roligt! 

Vad har det här nu med tomater och göra, kan man undra. 

Allt och inget. Jag hade redan i fjol, eller året innan till och med, bestämt

mig för att inte odla tomater. Är ju större delen av sommaren på stugan

och där härskar tuffa förhållanden, där blåser typ alltid från något håll. 

Skönt heta sommardagar för oss människor, men tomaterna är lite mer...känsliga. 

Har väl lekt med tanken om ett växthus, men nja...det känns ändå lite att ta i.

Dessutom är jag mest orolig om det kommer mycket snö på vintern och

man inte kommer fram för att få ner snö från taket. Och så 

tänker jag att det får väl ändå vara någon gräns på hur mycket hem-

odlat får kosta? Så ja, jag skulle inte odla tomater! 

Men så finner jag mig peta på lite gamla fröpåsar i min frölåda.

De är lite överåriga, men man kunde ju ändå testa? Inte förlorar man något...

...och vips har jag ett gäng krukor innehållande tomatfrön. 

Hur gick det nu så här? 

Kanske var det bara våren som drabbade mig?

För nu är det vår i luften! Solen skiner, snön smälter.

Sjön ligger ännu istäckt, men isens utseende ändrar från dag till dag och

i går morse när jag försökte få upp mina trötta ögonlock hörde jag

sångsvanarna trumpeta medan de flög ett varv eller två över sjön! 

Hann inte ut med kameran innan de redan besvikna dragit vidare, men 

satte mig vid mitt målarbord och målade vinterns sista vintermotiv. 

För nu är det vår! 

Och jag odlar tomater - som jag inte skulle! 

Kram från mig

VI SKALL FIRA VÅRA MÄN OCH ANDRA TANKAR

Visste ni förresten att det tre dagar om året firas  

"mannen-har-alltid-rätt-dagar? 

De dagarna är 29, 30 och 31 februari. 

Det tycker jag är ytterst hyggligt! 

Visst skall vi kvinnor uppmärksamma det - eller hur?

*

Heh, nåja...men det man på riktigt kan fira är att vinter-

kylan verkar ha släppt. Det är vackert ute när det är kallt, det

kan jag inte förneka och att det är fult när det blir plusgrader

och regn och slask och den vita snön förvandlas till bajsbrunt. 

Men visst välkomnar jag plusgraderna, 

och med de ett litet löfte om vår. 

De första lärkorna har bongats redan i sydvästra Finland så visst 

sjutton är det något på gång! Regnet har gjort att snön på hemma-

sjön börjat smälta och blottar isen därunder. Nu ändrar isen

från dag till dag. Hörde en rapport från stug-grannen som kunde

berätta att havsisen ännu ligger tjock över fjärdarna. 

Samtidigt petar jag bland fröpåsarna och skall faktiskt i morgon 

vinterså ett gäng frön. De får leva sitt eget liv på balkongen. 

Börjar längta till stugan, men än är där för mycket snö för att ens

min fyrhjulsdrivna bil skall klara av den sista biten oplogad väg. 

Och har inte lust lägre att konka på vatten och mat och allt annat 

i och med att de numera synnerligen vuxna ungarnas pulka sprack

itu här för något år sedan. I brist på barnbarn har det inte varit

prio ett att skaffa en ny pulka eller kälke. 

Och med de elpriser vi har för tillfället så känner jag inte stor lust

att värma upp stugan heller. Blir bara att vänta snällt på mer vår. 

Tror också att Iris-katten börjar känna sig lite otålig med att bara

tassa omkring inomhus. Visst, hon har en stor balkong som hon kan 

vara på men det är inte samma som att få känna havsvinden i 

morrhåren och käka nyfångad fisk istället för Whiskas eller

någon annan kattmatsmärke. Vi varierar lite. 

På tal om katter - passade på att kludda åt mig ett nytt bokmärke

när jag hade lite färg som blev över från ett annat arbete. 

Och NU skall jag ta mig en dusch, krypa in i de skönaste byxorna som

ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och den bylsigaste av alla bylsiga

tröjor jag har. Skall förbereda lite snacks till kvällens musik-kavalkad. 

Först UMK och sedan Mellodeltävling (hur månte har jag ingen aning om, heh)!

Storgossen och jag har en liten tävling här gällande snacks. 

Rädd för att han kommer att vinna för han har tydligen involverat sin

hustru att inhandla nåt fantastiskt från storstaden...

...rädd att jag inte når så högt med mina hemmapoppadepopcorn. 

Men jag har ändå ett hemligt kort! Spanskt salt som passar bra till fisk, 

men jäklar vad gott det är till popcorn också! 

Ha det i lördagskvällen! 

Kram från mig

EN VECKA KVAR AV OXVECKORNA

I vanliga fall brukar jag vara så utled på vintern vid det här skedet, 

och det är jag kanske lite nu också, men ändå tycker jag att 

dessa oxveckor i januari och februari gått överraskande fort detta år. 

Ofta brukar jag idka verklighetsflykt till diverse frö- och knöl-

butiker och odlat trädgårdsdrömmar i fantasin.

Mycket har jag målat vinter, men efter förmåga (en rygg som bråkar) har

jag också tagit mig ut i den verkliga vintern. 

Havsvattennivån har varit otroligt lågt denna vinter. Först kom det nordliga

vindar som knuffade vattenmassorna söderut här i mina vatten. 

Östersjön är ju som ett badkar, det skvalpar lätt åt ena och andra sidan. 

Men sedan efter de nordliga stormarna kom högtrycket som pressade ytterligare

på havsytan och "skvalpet" söderut kom liksom inte tillbaka. 

På sina ställen längs den finska kusten har vattennivån inte varit så här lågt

på 100 år! Bland annat bilfärjor, sk "lossin", mellan öar har på sina ställen 

fått ändra på hur många bilar de kan ta ombord per tur för att inte köra på grund! 

Nu när det har blivit mildare och högtrycket lättat kommer det att börja

rinna vatten tillbaka igen och vattennivån stiger. Det är nu som bryggor 

kan ta stryk. Isen sitter så hårt fast i byggnationer att när

vattnet stiger underifrån så kommer isen att lyfta och flytta på 

mången brygga. 

Vi förlorade vår bryggas yttersta kista för något år sedan just en sådan

isvinter då vattennivån åkte bergochdalbana. 

Det är enorma krafter som sätts i rörelse. 

När högvatten kommer in släpper isen också längs stränderna så 

plötsligt kan det vara svårt att komma ut på isen. 

Har själv varit med om att man på morgonen kunnat gå ut längs isen

till en holme, men när vi skulle hem på kvällen så fick vi

skutta över en ränna av vatten som dykt upp längs strandlinjen. 

Så kan jag tipsa om en mycket trevlig bok, när vi nu talar här om

skärgård, nämligen Mikael Kilpis fantastiska bok om Ejdern. 

Ejdern är den ultimata skärgårdsfågeln som hela tiden minskar i 

antal. Ejderhanens, gudingens, Oooo-ande vår vårarna är DET ljudet

man vill höra. Men det ljudet minskar år för år. 

Finns en hel del orsaker till det. Kanske skriver jag 

mer om det en annan gång. Eller så lånar man eller köper

boken. Mycket läsvärd om man är intresserad av natur. 

Idag är gårdsbjörkens grenar inte längre frostnupna. Kändes helt märkligt att gå

ut och det var bara någon enstaka minusgrad. Kändes nästan att jackan var överlopps! 

Om det inte hade blåst så förstås. Blåsten har också gjort att all den vackra snön som

legat på grenarna är nu borta. Det är naket och smågrått därute. 

Men bara en vecka kvar innan det är mars och man kan börja räkna

vårtecken så där på allvar! 

Kram från mig

 

FASTLAGSDAGS

Årligen uppstår diskussionen om det skall vara mandelmassa eller sylt 

i fastlagsbullarna. Personligen gillar jag sylt mer vilket inte är helt renlärigt,

om jag förstått saken rätt? 

Och i år tänker jag än mer töja på gränserna! Det gjorde jag redan i fjol, eller kanske det var

året innan det genom att baka rätt så små fastlagsbullar, för jag tycker de färdigt köpta är

rätt så stora och är liksom mer bulladeg än vad som sjunker ner i mig. 

Ja, ja...man kan ju tycka att varför köper jag det då överhuvudtaget? 

Eller varför jag inte delar bullen med någon? 

Bra fråga i och för sig, men mitt "dilemma" är att jag gillar att ta fasta på 

mattraditioner och vill inte riktigt släppa det här med fastlagsbullen. 

Men så råkade jag snubbla över en familj som "någonstans på de sociala

medierna" kom med ett tips som jag tänkte att det vill jag testa! 

Tyvärr minns jag inte var och av vem jag nu snott idén men tack till den

som kommit på detta! 

Det var hur som helst en familj som gått ut på en vintrig tur i naturen. 

Men i ryggsäcken fanns sådana där burkar av färdig croissant-deg. Lite

olja att fritera dessa i. Och en trangia förstås.

Och så sylt (eller mandelmassa om man nu är envist traditionell) och 

lite vispad grädde. 

Istället för att rulla ut den färdiga degen i typiska croissant-trianglar 

så rullas dessa i rektanglar som delas på hälften. 

Från en degtub får man sex "fastlagsbullar". 

Sedan är det bara att hetta upp oljan till ca 170 °C 

och fritera degklumparna ca 3 minuter per sida. 

Låt svalna och skär upp, lägg sylt eller mandelmassa och spritsa

eller bara klicka i vispgrädde och strö över lite pudersocker

och en lite annorlunda, men otroligt god "fastlagsbulle" att hugga

tänderna i har sett dagens ljus. 

Nu gjorde jag ju mina hemma i köket, men tänker att de här måste ju vara otroligt 

enkla och goda att fixa till ute i naturen med barn eller barnbarn. 

Lite program också på samma gång! 

Här i mina hoods är det sportlov den här veckan,  så 

varför inte testa det här? 

Kram från mig

 

STILL GOING STRONG,OCH VARFÖR SKULLE DE INTE DET?

Det händer att jag ibland använder min blogg som ett slags kartotek.

Till torsdagens målningskurs letade jag efter ett foto som jag visste att

fanns "någonstans" här i bloggens skumma gömslen. Och så hände

det som ibland händer när man skall "städa och rensa" i ett skåp eller i en 

garderob som man inte karterat på ett bra tag. Man blir fast. 

I nostalgi och i minnen. 

Så gick det för mig ja. Snubblade över följande inlägg från februari 2009, 

Man skulle ju snabbt tänkt kunna tycka att "det var ju alldeles nyss", men si om

inte min matematiska talang fullständigt spelar mig ett spratt så är det

faktiskt 17 (!!!) år sedan. Svårt att tro, men lär vara så! 

Då hade jag precis blivit frälst av den där chabby chic-stilen och förvandlade

det mesta som kom i min väg till ja...

L Ä S S J Ä L V (klicketiklick)

(Och nej, på den tiden hade jag inte full koll på tekniken i Blogger, 

eller så var Blogger bara så knepigt och outvecklat. 

Jag väljer att tro på det senare, heh). 

Och kanske jag aldrig ens riktigt släppt den stilen, och

märker att jag minsann har en hel del grejer kvar från den "eran" som

är i så gott som daglig användning hos oss. 

Glaskuporna har mirakulöst nog överlevt både vilda ungar, klumpiga

ungdomar med nollkoll på sina kroppar, katter och hundvalpar. 

Och ett par karlar med stora nävor också. 

 

Gjutjärn och tenn, mina favoritmaterial. 

Rejälare än så kan det inte bli. Det gamla inläggets vita urna

är par till denna svarta. Den vita finns på stugan, den svarta här hemma. 

Och skyddet för tändsticksasken - den används varje dag av mig när

jag tänder mina "kvällsljus". 

Det enda som ändrat sedan det gamla inlägget - om man nu frånser det lilla

faktum att det gått "något litet år" - så är att lillungen numera är minst lika

intresserad av gammalt, antikt och den "loppbitna stilen" som jag. 

Senaste fredag hade vi ledigt och drog iväg till Lahtis för att snoka

runt i några antikbutiker och ett par loppisar. 

Så med andra ord verkar det som om jag, trots min tvivel då 2009,

ändå lyckades omvända honom och så ett litet frö av kärlek till

gamla ting i honom. 

*

Hur det gick för den verbala "generalen" även kallad storungen. 

Ja, han har nog fortfarande koll på sina ord. Han och jag är de enda i familjen som

fortfarande är hårda Mello-fans och gör vårt bästa med att överträffa 

varandra verbalt i analys av bidragen. 

Numera via Whatsapp, så det gäller att låta tangenterna sjunga! 

Kan hända att det faktiskt är just det som är största charmen med Mello numera? 

Men Mello hör liksom vårvintern till. Så där som fastlagsbulle! 

Och även också en liten dos nostalgi hör till när man tappat bort sig i sin egen blogg! 

Ha en fin början på veckan! 

Det är måndag, men solen skiner! 

Kram från mig

RESTMAT PÅ RESTMAT PÅ RESTMAT

Vi har haft en märklig, men mycket god, matvecka här hemma. Inget speciellt i sig,

men när jag på torsdagen längtade efter risotto så blev det risotto. 

Och med risotto är det som med så mycket annat, det är knepigt att laga

små mängder. Mängder för två kråkor. Mig och gubben då. 

Så det blev över - förstås. 

Nu råkar ju jag gilla risotto, och italiensk mat, och italienare om någon

är väldans duktiga på att göra nåt ännu bättre av rester än någon annan.

Ta nu pizza till exempel. Gottgott - det förnekar nu väldigt få. 

Okej...vi har lite motsvarigheter här i Norden också, rotsaksgryta och så hade 

man i vad man råkade ha hemma i köttväg, pyttipanna...

Men nu hade jag alltså lite väl mycket risotto så det blev över och risottorester 

känns lite nja och hmm att bara värma upp på nytt, så jag kom ihåg att jag

några gånger ätit sådana där risbollar på någon resa och tadaaa...

Inte svårt alls att knåda (bokstavligen) ihop till ett gäng arancinis. 

De är försvinnande goda! 

Vilket ledde till att vi smällde i oss ett överdrivet antal och så blev det över av 

diverse skinka och korv och oliver och ost som jag plockat fram, som 

i sin tur gav dagens middag. Några småskruttiga rödbetor som hängt kvar i kylen 

sedan jul och så rester från igår och så har vi igen en smarrig måltid. 

Jag gillar när det går så här smidigt att den ena maträttens rester leder till

nästa rätt. Nu lyckades ju inte alltid och då får man leva med att det kan bli lite

märkliga ihopsättningar. Men vi är båda två sådana att vi ogärna slänger mat.

Gubben är mindre kräsen än jag och klarar utan större problem kombinationer

som osökt får mina ögonbryn att höja sig i ett lite onödigt utdraget:

- Jaha,jahaaa, du tänkte såååå?!???

Men ofta hittar man faktiskt en lösning på de rester man har i kylskåpet

och i skafferiet som blir riktigt, riktigt bra! Arancini är en sådan. 

Så koka lite extra mycket risotto nästa gång så att du har lite "rester" att ta av. 

Kram från mig

 

DEN ÅRLIGT ÅTERKOMMANDE

Man skulle ju kunna tro att en blogg skulle räcka för att spara

tankar och funderingar för eftervärlden, men si så är det inte alls. 

Gubben och våra gemensamma ätteläggar skulle aldrig hitta fram

till min blogg, även om de försökte. 

Inte för att den är speciellt hemlig, men för att det intresserar dem föga. 

Jag menar, jag delar ju mer än gärna mina små funderingar (och fågelmats-

kolosser) och andra viktiga och mindre väsentliga åsikter med dem 

var gång vis ses. Och vi gör ju det rätt så ofta i alla fall. 

Men det oaktat har jag nu de senaste åren klämt till med en årsbok.

Den äldsta jag hittar i bokhyllan är från 2009, så ganska samma tid som jag 

började blogga. För ca tio år sedan blev de mer "proffsiga" i och med att mitt 

fotointresse och kunskapen växte. I böckerna finns text som är mer 

direkt relaterat till familjen och släkten. Sådant som inte intresserar någon

utanför kärngänget. 

Samtidigt är det en helt annan grej att se sina fotografier tryckta på papper. 

Datorn, sociala medier och allt det där i all ära, men att kunna stryka handen över en

bild, där är något speciellt. Att se samma bild på skärmen framkallar aldrig samma

kontakt till stunden. Fråga inte mig varför, men det är så. 

Kanske en av orsakerna till att jag orkar och vill fortsätta 

blogga - och skriva årsböcker - är just det där med att lyfta fram det 

där mest vardagliga upp från sin "vardaglighet". För vi behöver kanske upp-

märksamma var vardag för att finna en slags förnöjsamhet i sitt eget liv. 

Innan jag började med att blogga, innan jag började skriva om

min, vår familjs, vardag samlade jag vardagsfoton i traditionella

fotoalbum. Så även om jag inte tänkt på det så har jag hela tiden fotat, 

även om det fram till för 15 år sedan som det var hellre än väl, om

man uttrycker det snällt. Men ja, i en av de allra första fotoalbum som 

kan räknas till att vara en vardagsbetraktelse finns ett foto av gubben som sitter

på sängkanten och har mina trosor på huvudet! För samtidigt som han böjde upp

sig efter att ha satt på strumporna råkar jag slänga iväg mina trosor mot sängen. 

Alltså de som jag skulle ta på mig efter duschen (ja, de var rena...hahahhaha) dit jag 

var på väg. Tydligen hade jag fått för mig att knäppa en blid av den något

komiska situationen. Minns inte alls att jag hade en kamera inom räckhåll, men

när jag ser bilden minns jag precis den stunden. 

Inget egentligen att spara för eftervärlden kunde man tro, men redan då

hade jag en lust att berätta historier om just vardagen. Och i dagens läge

får ju en sådan lite naiv bild oss, som var iblandade, att le och

minnas just den lite småkomiska händelsen. 

Just det är kanske inget som framtida folklorister, eller arkeologer, kommer att falla i 

trans för, men kanske det ändå berättar något om ett ungt pars vardag från

nyförälskade, till "nybyggare" ute på landet, till familj med barn och djur och

vardagssolstrålar och ditohöststormar fram till idag då man sakta börjar 

bädda för en pre-pensionärstillvaro. Tänk, jag har 40 år i vardagsbilder 

i någotsånär kronologisk ordning. 

I ett icke digitalt format dessutom. Det är nog det enda jag skulle försöka

rädda om det skulle börja brinna i knutarna, så där konkret brinna. 

Familjen bläddrar nog i albumen/böckerna även om de aldrig kommer att 

orka tugga sig igenom min blogg. Heh! 

Näe, hörni nu skall jag nog gå och plocka fram ett par sockor för 

även om mitt hem nu är ett bekvämt höghusboende så när

det smäller så här hårda köldgrader så känns det kyligt här i mitt soffhörn

som är precis intill ett gigantiskt fönster. 

Men det är ju vinter så...

Kram från mig

VARGAVINTERNS SMÅFÅGELGODIS

Brrr....nu är det rejält kallt därute. När jag vaknade i morse visade

termometern på -23 °C. Senast nu är det läge att fixa till lite 

extra gottgott till fåglarna. 

Tyvärr har vi här i husbolaget förbud mot att mata fåglarna på vårt område.

Väldigt synd, för även fåglar i bostadsområden med höghus är väl 

lika hungriga som på andra platser. Men...regler är regler, och

förbudet baserar sig ju på att fågelmatning onekligen lockar till sig

råttor och andra ovälkomna gäster. 

Dem vill många inte ha i knutarna, även om jag personligen aldrig

upplevt dem som ett större problem på platser jag tidigare bott. 

Men i en skog ett stycke ifrån är det fritt fram att hänga upp mat

åt fåglarna. Så bara att sätta igång. 

Min erfarenhet av att bara använda kokosfett är att det blir så 

otroligt hårt i lite tuffare köldgrader så jag mixade en egen blandning. 

Jag hade i: 

ca 1 kg kokosfett 

300 g lard 

50-100 g smör

och några rejäla matskedar jordnötssmör

Det har visat sig att den här blandningen blir ganska så bra. 

Mängderna är nu sådär mellan tummen och pekfingret, men har

märkt att ungefär hälften skall vara kokosfett, och de övriga fetterna 

som man råkar ha hemma så får stå för den andra delen. 

Av den här satsen blev det kanske 1,5 l färdig fettstång. 

Eller stång kanske man inte kan kalla det, mer som en koloss. 

En klump! 

Gjorde mina i urtvättade mjölkkartonger, 

men allt som är enkelt att riva av när fettet stelnat fungerar. 

Stack ett litet hål i botten på mjölkkartongen och trädde 

igenom ett snöre i samma storlek som hålet. 

Använder jag mindre formar tejpar jag bara snöret i botten. 

Man gör hur man vill. 

Jag tejpade ännu runt hålet för säkerhets skull så det inte skulle rinna ut. 

Snöret nertill har jag för att kunna fästa en pinne där när allt har stelnat. 

Hade bara lite skalade solrosfrön och lite nötter som jag lade i botten.

Till färdigt köpta fettkorvar har jag brukat sticka in chopsticks

eller liknande, men när jag gör egna blandningar så kan man 

aldrig riktigt veta om det funkar att köra igenom den stelnade

fettklumpen en pinne utan att riskera att hela alltsammans 

spricker itu. Har hänt nämligen...

Men här gick det bra. Värmde pinnen under hett vatten och så 

var det bara att sticka den igenom. 

Vad jag däremot INTE kom ihåg att göra var att se till att snöret i övre ändan var 

i mitten innan jag förde ut dem för att stelna. Det är nu mest bara en kosmetisk grej, 

Lika väl funkar den fast den hänger lite "på sniskan". 

Lillungen var här och åt middag med oss, och han fick också

med sig hem en fettklump att ge åt sina fåglar. 

Bara att ge fantasin vingar och göra sina egna bollar, korvar, kolosser.

Ett år gjorde jag små "bollar" i muffinsformar, och i fjol (klicketiklick) 

knåpade jag ihop små snögubbar av fettet. 

Att vintermata fåglar jag jag gillat att göra redan som barn. Där gubben min 

är mer intresserad av att bygga fågelholkar och hela den biten så är det

här med vintermatning mer min grej. Vi kompenserar varandra ganska så

bra där, eller hur? Det gör vi ju annars också - jag råddar ner i köket

(läs lagar mat) och han städar upp efteråt. 

Men nu skall jag nog gå och hämta lite kvällssnacks åt mig, 

för ganska snart kör ju Mello igång. Mello, UMK och Eurovisionen som 

är just så där oskyldigt fladdrig, tokig och underhållande och alldeles, 

alldeles extra allt av - allt! Så vi behöver det i en tid av turbulens. 

Ha en skön lördagskväll alla ni därute i stugorna. 

Mata fåglarna! Glöm inte det! 

Kram från mig