EN SEMESTERS BESTÅNDSDELAR

Tänker ibland på hur annorlunda semestern blev från det som 

var på planeringsstadiet då i vintras - innan covid19. 

Planerna innehöll norra Norge, innehöll naturfotografering, innehöll mer resor. 

Nu blev det ju inte så. Inte för att jag inte skulle ha kunnat åka till Norge, men 

det blev ju så otroligt populärt att åka dit, så jag avstod. Folkmassor - i synnerhet på 

leder ut i naturen - är inte riktigt min grej. 

Istället har jag faktiskt varit mer än ivrig att uppdatera min andra blogg och 

Ta mig istället längs kungsvägen allt närmare östgränsen. Det har medfört besök i städer som 

på sitt sätt är så bekanta att det annars helt enkelt inte blir att "turista" i dem 

om jag inte hade haft en "orsak". 

Men visst har jag också hängt på stugan och glott på havet också. Men kanske

inte fullt så mycket som jag brukar. Det har dels med vädret att göra faktiskt. 

Den här sommaren har ju inte varit sådär tokvarm som några somrar innan, vilket

jag personligen tycker att är riktigt skönt, för då orkar man göra annat än bara flämta sig

genom dagarna och vänta på lite svalka framåt natten. 

Och sådana dagar försöker jag uthärda helst vid havet. 

Men nu när det inte varit så hett har jag också trivts hemma i trädgården. 

Det bästa är att få sätta sig i pergolan, hälla upp ett glas vin och börja gå igenom

bilderna från dagens utfärd. Sitta en stund för sig själv och njuta. 

Idag är semesterns sista fredagkväll. Som alltid är det lite sentimentalt. 

En plog med gäss flög just över och det om något bådar höst. 

Kvällarna blir mörkare. 

Det är vemodigt, men samtidigt skönt med vardag och rutiner igen. 

Som idag då det blir fredagspizza. 

Vi har i byn fått en ny företagare som serverar äkta napolitanska pizzor. 

De måste testas! 

* 

Edit: Pizzorna var underbara! 

Blir alltid glad när omgivning och mat känns bra, båda två.

Och så ett extra plus för den supertrevliga betjäningen! 

Har ni vägarna förbi, stanna på en pizza, en lunch eller en kaffe med italiensk glass

HÄR

MURRIG KVÄLL

Det ena regnmolnet efter det andra drar förbi, skvätter lite regn, mest bara för att blöta ner

en aning, lite åskmuller på håll. Det är kyligt och fuktigt, myggorna kommer fram

ur sina vrån. Det kliar vid ankeln där de kommit åt att bita. 

Det är naturligtvis ännu mycket sommar framför, men när det är så här kyligt och ruggigt så 

går tankarna osökt till höst. Nej, nej - jag vet det är låååångt till hösten, men höstmänniska som

jag är så är det inte helt oväntat att jag för min inre syn ser hur trädgården skall se ut i höst. 

Nästan som instinktivt brukar jag ofta välja växter som har fin höstfärg eller

andra höst-kvaliteter framom häftig sommarblomning. Men att planera inför hösten är inte

bara höst. Det är nu jag tittar i mina rabatter var det kan finnas plats för lökväxter till våren. 

Perenner eller buskar som är lite sena att komma igång på våren, men nu är frodiga

och fina. Där är det lämpligt att i höst gräva ner lite lökar. Lökarna blommar innan

de här lite sena växter vaknat, men när de sedan kommit igång så täcker de snyggt

lökväxternas vissnade blast. 

I år har mörkbladiga växter mer än någonsin innan flyttat hem till mig. 

Kanske de har en viss känsla av höst och tyngd som jag gillar. 

Och passar perfekt för en lite murrig kväll som ikväll. 

INNAN REGNET

Går en sväng i trädgården innan kvällens utlovade regn och rusk. 

Solen orkar så smått titta fram mellan molnen, och då blir det riktigt varmt och gött. 

Nej, saknar inte 30-graders tillvaron, och gillar faktiskt sommarregn. 

Även om det känns lite väl höstigt med sin tunga vind. 

Går runt i trädgården och funderar på det där varför något blir stämplat som ogräs

medan andra får vara i finrummet jämt. 

Jag brukar kasta mig över röllekans minsta lilla tofs som tar sig in i mina rabatter och 

rycka bort dem, medan jag kan tycka att de är så fina där de står i skuggan av den stora 

hasselbusken och lyser upp dunklet. 

Ogräs på fel plats, en fin växt på rätt plats. 

Och så kan det vara tvärtom också. Vi har ju en del invasiva växter som varit 

trädgårdsväxter från början, men som sedan tagit sig allt längre ut i naturen. 

Till all tur är riddarsporren inte en sådan. Den hålls prydligt och lydigt på utvisad

plats, och blir bara lite mer robust för varje år. 

Och även om den blir lite mer robust, så behöver den stöd - 

isynnerhet innan en sommarstorm som är på kommande ikväll. 

Det är ett skönt trädgårdspyssel. 

En kväll då sommaren är sval och regnet väntar bakom knuten. 

EN STILLA KVÄLL

Nu börjar det vara riktigt varmt på dagarna. Jag är som sagt tillbaka

"i stan" och jobbar på - än på distans. Idag var en sådan där

skön dag, fast det var jättevarmt ute så blåste det och jag kunde ha fönstret 

öppet vid mitt hemmakontor och vinden svalkade som den bästa fläkt i världen. 

Efter jobbet blir det att samlas vid grillen, laga mat, präppla på om hurudan dag

var och en har haft. Det är härligt att ha familjen, även de vuxna barnen samlade

såpass nära att spontana middagar inte behöver bli "ett program". Bara ett samtal eller en textare: 

- Vi tänkte käka om en halvtimme, skall jag slänga i ett par extra potatisar? 

eller

- Här finns en extra kycklingklubba, vill du ha den till kvällsmat eller tar du den som frukost?

eller

- Hämtmat idag? Vem hämtar? Och vad?  

Det är skönt och kravlöst. Och jag älskar se någon av mina grabbar - eller båda - 

komma släntrande över gräsmattan för en gemensam bit mat. Det är så det är just nu. 

Ingen av dem har något allvarligt i kärleksväg på gång som drar.

 Inget avlägset jobb, den ena skall börja studera till hösten och den andra jobbar, 

som så många andra på distans. Då det finns jobb, vill säga. 

Att vara freelance är frihet, men också osäkerhet. 

Kanske en extra kycklingklubba kompenserar bra i matkassan...?

Jag har ju haft dem båda bosatta i andra länder, i andra städer, så det känns härligt att 

ha dem här i knutarna denna sommar i alla fall. 

Det är så just nu - till hösten kan det ändra. Och så skall det vara när man är ung.

Tids nog sitter man fast i bostadslån och ... en vardag. 

Lyckligtvis har jag själv så gott som alltid tyckt om min vardag. 

Inte bostadslånet, men vardagen. Gillat det enkla och okomplicerade. 

Därför har kanske inte heller denna corona-vår drabbat mig speciellt hårt. 

Tvärtom har den gett mig tid och ro att anlägga nya rabatter, och nu

är det läge att njuta av dem. Till skymningen går jag ofta ut i trädgården och 

bara umgås med mina blommor. Ja, men hur tantigt låter inte det? 

Men så har jag alltid varit. När skymningen lägger sig kommer en ro

över växterna och absolut över den som får betrakta allt detta. 

Denna stilla kväll är det jag. 

MAJ I BILDER

Maj har ju förstås varit så mycket mer än det här. 

Men här ett litet potpurri i alla fall.

Murklor! Aningen överraskande hittade jag murklor i trädgården som 

vi förvällt på alla tänkbara sätt som man skall göra med denna

ändå giftiga svamp. Och många kan tycka att man kunde bara låta bli

den då den, som sagt, ändå är rätt giftig. 

Men den bara är så god! 

Nu när sommarvärmen så sakta börja komma glömmer man hur mycket

regn och rusk och till och med snö vi fick i nacken på oss under maj månad.

Jag sådde mer än jag gjort på eviga tider, främst genom att jag fortsatte jobba

hemifrån och hade bättre koll på att vattna i tid (och otid). Sådde sega

palmkålsfrön som tog en evighet på sig, men också snabba squash som det 

är en glädje att följa tillväxten på! 

En av vårens absoluta favoriter är mina svarta violer. 

De är bara så gaaaaaalet fina!
Liksom den vilda pelargonen som jag bara älskar!
Växer så det knakar i krukkanten.

Som en senare sommarpotatis-sort satte jag några lila

potatisar. Har ju temat i trädgården från blå-lila till rosa-vinrött. 

Potatisen kommer att passa så bra in i gänget! 

Och ja! Ni läste rätt! 

Jag planerar för hösten. Helt knasigt! 

Men det är faktiskt så att det är nu man skall skriva upp var man 

vill att det skall finnas lökblomning och annan tidig blomning nästa vår. 

Tror du att du kommer ihåg i september var det var glest i rabatten.

Näe, tänkte väl det.....;)

DETTA REGN, DETTA RUSK

Skulle det bara vara för regnet, så skulle jag (kanske) inte klaga. 

Eller jo, jag skulle klaga, men inte så mycket.

Men när det kommer snö och frost och hagel och storm och åska och 

liksom allt utom värme så blir jag lite tjat-tant. Jag vet. Förlåt! 

Inser att jag kanhända är lite som den där klassiska bilden av bönderna

och deras syn på väder - det är sällan riktigt bra, och riktigt optimalt. 

Sorry bönder, I feel you, men ni vet hur ni kan låta....

Och precis så låter jag nu också. 

Jag är glad över regnet så jag slipper vattna för det har jag 

inte just nu riktigt tid med om man skall vara ärlig. 

Jag är inte glad över snön, för det får mig att hyperventilera över mina

nyplanterade växters vara eller inte vara. 

Fast jag vet att de borde klara det. Men man vet aldrig. 

Jag är glad över det svala vädret som gör att mina nyplanterade

plantor förmodligen får en längre tid på sig att etablera sig på sin

nya växtplats när det inte är vare sig hett eller torrt. 

Mindre stress helt enkelt. 

Men jag är så otålig över att allt stampar på ställe för jag vill så gärna

se hur allt växer, utvecklas, spirar, sprider - ja, lever! 

Men salladen har grott, och överlevt både snö och hagel. 

Och funkians blad är kanske vackrast just efter regn. 

Det gäller bara att finna det vackra i rusket...

SAKURA-TID

Precis när Valborg och första maj "festligheterna" är förbi så kunde man ställa till med ett

Hanami i trädgården. Hanami är ju den högtid som man firar i Japan, och numera 

också på många andra håll, då körsbärsträden blommar. 

Vi har på gården ett jättestort träd av japanskt körsbär. 

Sakura.

Jag brukar skämtsamt säga att elva månader, tre veckor och två dagar står

den där och är ganska så oansenligt och nästan lite osynligt. 

Men så kommer de där några dagarna i april-maj då hela trädet blir till en

enda stor gräddbakelse. 

Det går så fort! 

Ena dagen är det bara djupröda knoppar och så nästa gång man 

blickar mot trädet är det bara rosa fluff alltsammans. 

Kommer det sedan en blåsig dag är allt över. 

Hanami betyder "att beskåda blommor" och när körsbärsträden står i blom

går det inte att undgå. Att betrakta det vackra i blomman hör till den japanska 

estetiken, men den vill också få en att tänka på livets väsen och dess

förgänglighet. De olika skeden i blomningen skall påminna oss om

det. På japanska finns ett utryck för det, mono no aware. 

Den mest korrekta översättningen är "tingens patos" men man tolkar det 

också som "empati gentemot tingen" eller

"känslighet för det kortlivade". 

Där finns ett visst vemod och melankoli i det hela. 

Vetskapen om att alla goda ting inte varar för evigt, 

men att man skall njuta av de stunder som är. 

Då de är. 

För en vindpust och det vackra kan vara över.

Men tills det. Bara att njuta. 

DET LILLA PROJEKTET

Ja, det var väl någonstans här det hela började. Med de där första bestämda spadtagen.

Finns något skönt i den där stunden när man börjar ett nytt projekt. 

Det må vara ett trädgårdsprojekt, ett skrivprojekt, ett vad-som-helst-projekt. 

Det första spadtaget, konkret eller bildligt, är så himla viktigt. 

Man startar en resa, en vandring. Som skall leda till ett mål man lagt. 

Mina trädgårdsmål har alltid varit synnerligen "snälla". På det sättet att jag strävar efter att 

trädgården aldrig, aldrig skall kännas som en börda, som ett måste. 

Trädgård skall vara lustfyllt! 

Av den orsaken har den således de senaste åren inte utvecklats alls. Min fokus har varit på annat. 

Men i år! I år! 

Så jag längtat efter det där magiska första spadtaget! 

Här har ni förresten "Kolmonen" (sv. "Den Tredje") . Jodå, en katt 

kan heta så! Det är min äldre grabbs katt som huserar här i samma

trädgård, vi delar samma gårdstun. Hon är bedårande! 

Idag var det inte bara spaden som arbetade. Även yxans taktfasta och relativt regelbundna 

slag ljöd mellan björk och lönn som håller på att slå ut sina mössöron. 

Det är så mycket som händer på en och samma gång under några intensiva

veckor på en gård, och i en trädgård. 

Jobbar man ute blir man törstig. 

Från min barndom minns jag att vi hade mjöd, inte bara till Valborg, utan 

nästan hela sommaren - i iallafall fram till Midsommar. 

Det är för mig en "trädgårdsarbete-dryck". 

Passar bra nu när mitt projekt här hemma dragit igång! 

BLACK IS THE NEW....BLACK

Säsongen att mata småfåglarna börjar onekligen vara på slutrakan,

även om det snöade idag. Den 29 april. 

Jag kanske nämnde här innan att jag länge varit på jakt efter en lite rejälare

fågelmatsgrej som både skulle rymma lite mer än ett par nävar frön

OCH dessutom vara snygg. 

Den här är ju som ett litet muminhus. Verkar vara av bra

kvalitet och rymmer ca 6 liter frön. Skönt att inte riktigt alla dagar behöva

gå ut och fylla på. 

Jag beställde min från wildlifegarden i Sverige, men såg senare att den också

finns här i Finland hos Hyötökasviyhdistys. 

Men jag lovar - det tog ett tag innan jag hittade en som är både rymlig och fin...

Rymliga fågelmatningsfunderingar finns det nog att få. 

Men det är inget jag tycker att är fint att hänga i trädgården. 

Inte synligt i alla fall! 

Kan inte hjälpa att jag undrar hur den som designat den här tänkte när man 

valde den mest fula och mest illgröna färg som finns på hela jorden? 

Det var med lååååååånga tänder jag köpte hem den här i vintras för jag

bara måste hitta något lite större till fåglarna och den här är praktisk! 

Rymmer mer än tio liter frön - men herre-du-min så ful den är.

Även om jag älskar att titta på fåglarna som flyger till sin

matplats så hamnade den här långt in bland buskar och bakom utebastun 

så jag skulle slippa se den.

Jo, jag vet - jag är något av en estet och då blir det svårt.

Men så kom det sig att min ampel som hängt i pergolan började flaga i färgen och 

eftersom jag i vår skaffat ett par riktigt stora krukor som är svarta så 

fick jag idéen att sprutmåla ampeln. 

Black is the new black, liksom.

Och när jag ändå var i farten så fick sig fågelmatsautomaten ett matt-svart utseende 

på bara några minuter. Undvek att spraya just där fröna kommer att ligga, 

inte för att jag vet om det nu skulle spela så stor roll, men just in case. 

Det syns knappt, men då finns ingen risk heller att fåglarna skall få i sin

något olämpligt om färgen skulle flaga. 

Kanske lite överförsiktigt, men varför inte? 

Det andra som fick sig en ny yta med målning var dessa enkla men så fina

(från början svarta) krukfat som jag köpte för något år sedan på Zetas i Stockholm.

Zetas är orsaken varför jag tycker jag måste ha hushållets största bil med då 

jag åker över till Stockholm. Det är inte så att jag skulle lyckas komma tomhänt ut ur 

den butiken även om jag i mångt och mycket minimerat min konsumtion. 

Men trädgård och växter...där går min smärtgräns att minimera.

Tyvärr hade dessa fat tendensen att börja rosta men med ett nytt lager sprayfärg håller

de sig fina i alla fall en sommar till. 

Hoppas den här corona-grejen är över tills nästa år så skall jag nog 

hitta på en orsak att ta bilen över till Stockholm.

Det roliga med sprayfärg är ju att det är så enkelt att måla, det går undan och man ser direkt

hur fint det blir! Här har en grön sprutkanna, som var riktigt fint grön från början,

men som bleknat i solen under årens lopp till något inte så fint...

Här har jag sprayat den bara en gång så det lyser lite grönt här och där. 

Men nu fick den alltså en helt ny rakare hållning som mattsvart. 

*

Men ja, nu är jag redo för sommaren och för fåglarna har jag förberett 

för hösten. Jag brukar inte mata fåglarna på sommaren, men än har jag lite kvar i

"Muminhuset", det är som sagt bara någon grad och för ett tag sedan snöade det.

Utöver småfåglar har både duvor och starar kalasat på fröna. Men 

längre fram mot sommaren är det viktigt att fåglarna får i sig mer protein

i form av insekter och så. 

Jaja...det kan hända att jag gick lite bananas med min sprayburk med mattsvärta

men det kommer att bli såååå fiiiiint, skall ni få de! 

Black is the new black, så är det! 

TERRAKOTTAKRUKANS DAG

Ja men så är det! Idag är det terrakottakrukans dag. Hurra! 

Jag har ju lidit av en mental plastallergi sedan evigheter och gör mitt allt

för att undvika plast och sår det mesta i antingen terrakottakrukor, 

så-pellets eller i så-krukor av torv. Det här leder ju till att jag får

vattna till förbannelse, men hellre det...

Dessutom tycker jag att terrakottakrukorna blir bara finare med åren.

Ju mer man odlar i dem desto mer patina får de till nästa år. 

Och så sker ju inte med plastburkarna. 

Jag förvarar mina krukor ute, men under tak under vintern och

så när det är dags så sopar jag bort eventuell torr mylla och så

är det bara att så. 

Visst får man vattna flitigare än om man sådde i plastkrukor, men

terrakottakrukor är också mer förlåtande om man varit lite 

väl generös med bevattningen i och med att terrakotta ju "andas". 

Och de där, i mitt tycke, så himla snygga kalkavlagringarna på krukornas

sidor kommer ju av att salter, mineraler och näringsämnen som vandrat ut

genom det porösa materialet. Så fint! 

Så ja, kanelbullens dag i all ära, men terrakottakrukans dag smäller högre. 

I övrigt konstaterade jag idag att i och med att jag nu till hundra procent jobbar hemifrån

så märker jag att mitt odlarintresse vaknat på ett helt annat sätt då jag, ja...är mer hemma och 

kan sköta om sådderna på ett bättre sätt. Och med odlingsivern kommer planteringivern...

Som jag tidigare nämnde så vill jag fixa till lite runt pergolan som nu står som en ensam ö ute

i det stora gräshavet. Jag har utan någon som helst plan mer eller mindre bara stuvat ner perenner som jag kommit över till ett bra pris närmast runt pergolan men någon tanke bakom komposition

har det inte funnits. Verkligen inte. 

Men nu skall det bli ändring på det! 

Under kvällen här har jag suttit och skissat på hur det kunde se ut. 

Den högra sidan av pergolan är rätt så skuggigt så dit har en del skugg-gillande växter

hamnat och framför och till vänster är det både soligt hela dagen och på sina ställen

inte så mycket jordmån innan berg kommer emot, så där skall de solälskande 

tuffingarna få rota sig. 

På den vänstra sidan kommer en lite köksträdgård med pall-krageodling. 

Inte så storstilat, men så att man kan plocka åt sig sallad och egna bönor. 

Typ så. 

Det som på ritningen ser ut som en trasmatta med lite psykedeliskt mönster

är: 

Tadaa...gamla taktegel som skall få bli en liten "mur".

De här fick jag häromdagen och större delen kommer faktiskt att förvaras i och med

att det är exakt likadant tegel som vi har på vårt 100-åriga hus. Sådant tegel går man 

ju inte bara och shoppar i närmsta byggvaruhus. 

Men det finns så det räcker till en liten "mur" också! Nice! 

I övrigt är det ju inte så mycket på gångs ännu i trädgården, men till min glädje så 

har faktiskt alla mina ramslöksplantor övervintrat. 

De är ju lite på sin nordligaste stå-ut-gräns så varje vinter är en vinst. 

De är nu inne på sitt tredje år hos mig. 

I fjol var jag lite snål och självisk och gick och tullade ganska friskt

på dem, men sedan fick jag rådet att lämna dem ifred så att de har en 

chans att börja sprida sig. Och det vill vi ju! 

Ramslök är underbart! 

*

P.s för de i Sveariket som tassar in här hos mig; när jag skissade min skiss så

kom jag inte för min värld ihåg vad "Liuskekivi" är på svenska så på

god finlandssvensk manér tar jag till det andra inhemska när modersmålet tryter. 

Men liuskekivi är skiffersten kom jag på sen...:)

ALDRIG SKULLE JAG

Jag har väl under de flesta av mina år på jorden gillat växter. 

Det kan jag börja säga nu när det kommit några tiotal årsringar runt midjan. 

Så var det inte under mina första 20 år på jorden. 

Utöver att jag inte hade ett fanatiskt allmänt intresse för växter på den tiden, 

fanns det ytterligare växter som jag redan då direkt ogillade. 

Också efter det att ett visst intresse för växter började spira har de samma

växterna inte lyckats charma mig det minsta. 

Det fanns alltså växter jag helt och dyrt i tiderna svor på att aldrig, 

aldrig skulle hitta hem till mig. 

Aldrig skulle bosätta sig i min trädgård. Aldrig skulle jag. 

Den ena är begonia. 

Ja, men jag känner ju hur jag åldras hundra år bara genom att skriva ordet! 

Men så kom det sig att jag bara skulle kurva in via den lokala planthandeln för att köpa 

gödsel och lite såjord och så stod kanske en av de fulaste begonior där och jag blev bara 

alldeles hänförd! Tokförälskad. Drabbad! 

Och Det Flyttade En Begonia Hem Till Mig! 

Någon kan tycka att blomningen är något mager och oansenlig. 

Till och med kan man associera blomknoppens utseende till ett 

rätt så aktuellt virus som drar över jorden just nu. 

Men det oaktat blev jag alldeles förälskad i denna fuling! 

Var grundar sig min avoghet mot begonior i? 

Jo, i min barndom. Vad annars? 

Till saken hör att jag nog hade en alldeles förträffligt bra barndom. 

I synnerhet känner jag ibland att med facit på hand och som världen ter sig nu

var nog 60- och 70-talet en fin tid att vara barn på. 

Och jag hade nog världens finaste mamma. Men hon älskade begonior! 

Varje sommar skulle det finnas sådana där rödbladiga begonior men vita oansenliga blommor

i sommarblomslådorna i mitt barndomshem. De var de fulaste blommorna på hela

sommartorget och ändå släpade hon hem kassvis med dem! 

Och hade tagit mig med som bärhjälp. En packåsna utan talan. 

Det kan ha satt sina spår. 

Det oaktat var min mamma också min absolut bästa vän 

tills hon dog för mer än tio år sedan, och vi hann med otaliga årliga turer till 

växthus, torg och plantbutiker. Med åren kom vår blomsmak

att närma sig varandra. Men någon begoniafantast blev jag aldrig. 

Tills nu har jag gått förbi allt som stavas begonia med skyddslappar tjocka som 

nästan ogenomtränglig vattenfanér. Ni vet! 

Begonior skulle aldrig träda in i min personliga space. Aldrig.

Tills i går, vill säga. 

Lägg det historiska datumet på minnet. 

*

Inte dahlia heller, för den delen. 

En annan blomma som min mamma odlade och älskade och 

som jag förbannade att aldrig någonsin falla för. 

Vet inte riktigt varför jag i årtionden odlat 

denna avoghet men måste ha med några "traumatiska" upplevelser 

i de känsliga tonåren att gör. 

Minns alla sena sensommar- och höstkvällar då hela familjen engagerades att gå

ut och täcka in dessa konstiga växter med lakan och annat för att skydda dem 

mot lite fjuttig nattfrost. O my, sådant fjanteri! 

Himlade nog då med ögonen på ett sätt som bara en tonåring utförande 

världens mest onödiga syssla lyckas med. 

Bra att inte ögonen ploppade ur sina hålor av bara farten. 

Dahlior måste ju bara vara det mest fåniga man kan odla? 

Först köper man en konstig knöl som i bästa fall ser ut som en ätbar ingefära, 

men dessvärre inte är det. 

Så väntar man i eeeevigheter på att något skall hända i krukan.

Större delen av sommaren är det bara en grön 

växt som skall vattnas och skötas om. Utan något desto mer värdefullt. 

Och sedan när det äntligen börjar ske saker så får man rusa ut i 

sena kvällstimman och täcka in det för att det skall överleva 

en ynkepynke kylig sensommarnatt.

Vem håller på med sådant?

Ja, just det.

Man kan ju undra? 

Vem? 

STÄDAT I VÄXTHUSHÖRNET

Så skönt att äntligen få växthushörnet och pergolan städad efter vintern! 

På måndagen fick jag det äntligen gjort. 

Det riktigt kryper och pirrar i mina fingrar efter att få stoppa ner 

dem i jorden och skapa något med växter i sommar. 

Visste ju att våren skulle vara rätt så fylld med arbeten, men nu när det lite börjar

lätta så ser jag verkligen fram emot att börja påta i trädgården. 

Att få vintern bortstädad är första steget.

Nåh, sen kom ju vintern tillbaka! Tre dagar i rad nu har jag vaknat

till ett vitt landskap. Jaha...jaha...så dags att snöa nu? 

Till och med fasantuppen ser lite bedrövad ut i snösörjan. 

Han verkar dessvärre vara ensam. En singelgubbe. 

Ännu för ett par år sedan hade han ett rätt tilltaget harem, men

sedan hittade duvhöken hit och då blev det raskt glesare i flocken. 

Den plötsliga vintern fick också redan anlända fåglar att flockas

vid vår lilla bergsklack där vi tömt ut de sista kornen vi hade i 

fågelmatförrådet. Solrosfröna var redan slut, men måste be lillungen

åka till butiken och köpa en liten påse. Det var uppskattat! 

Jag tycker att sädeslag är så vackra! Växtrikets ägg, som bär på allt

som behövs för att bli en hel växt. Tänk. 

På tal om både säd och frön, så måste jag i ett senare inlägg tipsa om en riktigt fin

fågelmatnings-automat. Jag vet inte riktigt varför det heter automat - för helt automatiskt

är det ju inte som fröna fylls på. 

Mitt dilemma under många år har varit att hitta en stor, praktiskt - och snygg - sådan. 

Den här verkar riktigt bra! Den skall jag presentera i ett annat inlägg. 

Nu skall jag tända ljus, det är fortsatt ruggigt därute, och plocka fram 

lite trädgårdsböcker som stått och dammat i bokhyllan ett bra tag! 

Längtan efter vår är svår! 

TRÄDGÅRDSDILEMMA

Jag vet faktiskt inte om jag alls berättat hur jag bor numera? 

Sedan några år tillbaka där allt började. 

Det är liksom det som är en del av dilemmat. 

Jag bor och lever på en hundra år gammal bondgård med.....mycket...och ännu mer

trädgård. Eller nej, det är inte en trädgård, det är mer som en park. 

Här och där finns små phloxrabatter som sett likadana ut i 80 år eller så.

Här finns en handfull enorma ekar. I tiderna fanns här tiotals äppelträd, 

ännu mer bärbuskar. Här finns stall och ladugård och ett gammalt torp och 

ett lider och fantastiska enorma granar och en hassellund och gamla lönnar

och och och....visst låter det alldeles underbart? 

Och det är det. På sitt sätt. 

Mycket att ta hand om och många hål som 

slantarna kan få för sig att slinta in i. Vilket det allt som oftast också gör. 

Men visst, jag klagar inte - detta är en fantastiskt plats att bo på! 

MEN...

...när det kommer till mina trädgårdsdrömmar så älskar jag ju

intima trädgårdar där man måste böja på huvudet och verkligen

känna rumskänslan fastän man är utomhus. 

Här är det näst intill omöjligt att få till om jag inte vinner

på lotto och kan anställa en heltidsträdgårdsmästare och köpa

upp en hel trädgårdsbutik med plantor. 

Och det skulle ändå inte fungera. 

Även om jag hade råd att köpa, vilket alltså inte är situationen,  

tusen sommarblommor eller hundra rosor eller en 

långtradare fullastad med fina krukor. 

Och ett par till med mylla så skulle det inte funka. 

Det blir inte intimt hur än man gör. 

Så den planen kan jag skrota. 

Men jag älskar ju den där intima känslan. 

Vill så ha den! När jag (åter)flyttade hit, så byggde jag en 

kombinerad "växthus"-pergola-uteplats. Bara för att få en intim

famn att gå till mitt i all denna stora park-aktiga trädgård. 

Det blev snabbt allas favoritplats, så inte bara jag som saknar

en mysig trädgårdshörna...

Och den är faktiskt just så fin som jag hoppades att den skulle bli 

då jag lät bygga den. 

MEN...

...den känns lite som en öde ö. 

Man ror dit över alldeles för mycket gräsmatta. 

Och den vägen är inte så lång kanske men såååååååå tråkig. 

Så i år skall jag ta tag i mitt trädgårdsdilemma och försöka

vettigt och snyggt koppla ihop denna lite vilsna, men mysiga, uteplats med

den park-aktiga trädgården utan att det för den delen skulle bli

konstiga "hack" i övergången. 

Budjeten är stram, men vi skall se vad jag kan åstadkomma!