VÄCKA EN SOMMARSTUGA

Det är den tiden på året igen. Spindelnäten skall sopas och 

mösskiten dammsugas. Dags att väcka upp stugan från sin vintersömn. 

Låter värre än det är, eller hur det brukar vara. I vanliga fall så har jag sällan mycket möss-

skit att städa upp efter vintern för jag är noga med att inte lämna något framme som ens 

skulle kunna tolkas som ätbart för mössen. 

Nu var det dessvärre så att i höstas så var det gubben och lillungen som var de sista på

stugan och om vi nu snällt utrycker det så är det en viss skillnad på noggrannheten i

att ställa undan allt ätbart mellan mig och resten av familjemedlemmarna...

Kan bara nämna att ett paket farinsocker, ett stort knäckepaket och en del annat

gött som blivit framme förser en hel bataljon möss med energi över en vinter. 

Här har det varit mössfest under vinterns mörka månader kan jag lova! 

 

Så ja, jag har städat mer mösskit än typ någonsin...

...och skall ta ett samtal med familjen. 

Lite frostvarning i rösten liksom. 

Skogsträdgården är på väg mot sin tredje växtperiod. 

Två vintrar ligger bakom och än ser man ju inte hur växterna överlevt.

Här i skogen intill havet är det rätt utmanande växtförhållanden men en av de största 

utmaningarna är ju nog hjortarna. För en ständig kamp mot dem genom att 

försöka välja växter som de ratar och rätt bra har det gått, trots allt. 

Endast idegranarna har blivit ätna in på bara grenen. Nu är ju idegranen en

av de få barrväxterna som kan skjuta nya barr direkt från grenarna, så plantorna

överlever nog men de ser ju onekligen smått taniga ut och fyller inte helt min 

sinnebild om en välmående, tät och stilig häck som vindskydd mot

kalla vindar från havet. Nix, det är mer som en luggsliten, gles hög med

nästan skalliga pinnar som spretar ur marken. 

Måste tänka om.

Däremot är jag riktigt nöjd över hur den här skuggiga, fuktiga skogsmiljön 

får krukorna att bli så där härligt mossiga - precis som jag vill att de skall se ut

här i skogsträdgården. Trots att våren knappt nått hit till udden så 

börjar jag lite fundera på sommarblommor.

Det är fortfarande tjockt istäcke på fjärden. Svanarna flyger förbi och 

vid måsskäret hördes några förvirrande skrän av måsarna som anlänt. 

När jag gick ut i morse flög ett gäng fåglar (kanske storskrakar, 

hann inte se så noga) skrämt iväg från stugtaket där de kanske övernattat?

Kanske värmde de sig i värmen från skorstenen? Knappast så, men en 

mysig tanke är det ju? Det är nämligen riktigt råkallt. Så som det nu alltid 

är på våren härute vid havet. Isen på havet kyler otroligt mycket fastän det i

skogen är nästan snöfritt redan. Våren tar sina steg lite mer försiktigt här ute. 

Det är kallt än. Minusgrader på nätterna, så vattnet kan inte kopplas på

än. Påsken verkar enligt senaste prognosen bli varmare än vad som tidigare utlovats

men det ser nog ut som om vi ändå firar påsken i stan. 

I år blir det faktiskt sönerna som skall stå för påskmiddagen och det skall ju bli skoj. 

Jag lovade leka påskhare i år igen och gömma påskäggen - det är en tradition som man

minsann inte växer ifrån så där bara  - och så fick jag efterrätten att tillreda på min lott. 

Men innan det skall jag hänga några dagar här på stugan, har några semesterdagar att ta ut. 

Bara vara och småpyssla med dittan och datten, fixa lite nya påskägg, skriva en artikel till en 

tidning, kratta gångarna rena från nedfallna kvistar, bränna upp gamla papper som inte 

längre behöver sparas (jo, jag har en papperförstörare hemma men den är så 

liten och trög och använder den egentligen bara till jobbrelaterat), promenera i skogen, välja ut

recept till mitt lilla kokboks-projekt, läsa böcker, mysa brasa. 

Inte göra något speciellt och ändå sådant som är viktigt för själen. 

Att jorda sig till stuglivet efter en lång vinter. 

 

DET FINNS PROJEKT - OCH SÅ FINNS DET EVIGHETSPROJEKT

Det är ganska exakt femton år sedan jag knäppte bilden ovan. 

Av en något blek bröddeg på jäsning. 

Det var i mars 2009 och jag minns inte om jag lade upp bilden 

här på bloggen, eller om jag bara tyckte att det var skoj att fota mat. 

Minns inte ens vad jag planerade, men någon gång då tänkte jag att det skulle

vara skoj att laga en "kokbok" med "mammas favoriter" att ge åt min 

förstfödde som då var på väg ut ur boet. 

Nu är det ju bara att medge att just det projektet verkar vara ett sådant där

evighetsprojekt. Min förstfödde fyller i år 35 år och är i mångt och mycket en 

bra bättre kock än jag. Så lite sent att ha honom som målgrupp för mitt projekt...heh! 

Men tanken på någon slags matbok har inte släppt mig. 

Och under årens lopp har det blivit en ansenlig mängd bilder på mat. 

Fotona från "early days" fyller kanske inte de krav på bildkvalitet som jag har idag, 

men det finns några riktigt fina som jag gärna skulle se i en matbok innehållande

just vår familjs favoriter. 

Antagligen kunde man redan 2009 googla en hel del recept, och i dagens läge

är det väl ganska sällan man faktiskt plockar fram en kokbok? 

Har någon ansenlig meter kokböcker i min bokhylla för att jag älskar att bläddra i dem. 

Vackra kokböcker och vackra trädgårdsböcker kan man inte vara utan! 

Nåjo, nu har jag i alla fall bestämt att ett evighetsprojekt skall bli ett projekt. 

Under det här året skall jag sammanställa en liten mat/kokbok åt familjen. 

Eftersom jag inte lever i den villfarelsen att en "mammas kokbok" skulle bli

speciellt tummad om jag gav sådan till de redan vuxna ungarna, så tänkte jag istället

fokusera på riktigt enkel mat. Sådan som vi ätit och äter då vi är på stugan. 

Det kunde samtidigt bli en liten bok i nostalgi och nostalgimat att bläddra i där på stugan. 

Gick nämligen igenom mitt bildarkiv och kunde konstatera att jag har några hundra

matbilder, endel kan man använda andra inte. Men de är ju inte till någon glädje 

där på en dammig hårdskiva. 

Sedan är det en annan femma att vissa bilder är hur snygga som helst, men 

jag har ingen aning längre vilken soppa det är frågan om, hahaha...

Men på den senaste bilden är det ett bröd som man kan baka utan att ens

ha annat än en skål och en träslev som verktyg. 

Bästa brödet att baka på stugan! Behövs inte ens knådas. 

Sådana recept liksom. I en snygg förpackning mellan två pärmar. 

Det skall bli årets projekt - med en deadline...😉

*

Och vet ni, jag har en arbetsdag kvar och så är det semester för den här tanten.

Hon tänker minsann dra ut till stugan och känna på det där enkla livet, den 

enkla maten. Och dessutom den mycket enkla tillvaron på alla sätt då det fortsättningsvis

är så kallt så vattnet inte kan kopplas. 

DISIGA DAGAR - OCH NÄTTER

Som jag skrev i ett inlägg här tidigare så har husbolaget där vi bor startat

upp med modernisering och uppdatering av våra hus. Det är bra, och kommer

att öka på både det praktiska och det estetiska. För att vara ärlig

så är våra hus fula som stryk, det går inte att förneka. Och en renovering av

fasaden och nya balkonger kanske inte får dem att bli stora skönheter i fortsättningen 

heller, men de blir i alla fall fräschare "fulingar". 

För tillfället arbetar man med att förse oss med jordvärme istället för fjärrvärme. 

Och det är en massa grävande och berg-borrande sex dagar i veckan, från 8 på morgonen

till 18 på kvällen. Så det är onekligen skönt att sent om sider ställa sig på balkongen 

och lyssna på tystnaden över sjön. Hörde, mer än såg, råddjuren gå längs strandlinjen. 

Skaren låter när deras klövar går igenom. Krasch, krasch. 

Ser ljusen på andra sidan sjön. Husen där. 

Till sommaren är de dolda bakom trädens grönska. 

En lugn förort inbäddad i klorofyll. 

Än är isen rätt tjock på sjön. Det känns långt till vår även om det varit plusgrader 

och nederbörden som kommit har varit vatten. På nätterna är det ändå oftast minusgrader. 

Ute på isen sitter det pimpelfiskare. Dem skall man hålla sig på god fot med. 

Dels för att de har koll på det här med isens tjocklek 

och så kan man ibland få med sig en firre. 

Färskare än så här blir nog inte dagens mat. Den mindre fisken på bilden

blev gäddans sista måltid innan den själv blev fångad. 

På den lilla fisken ser man hur otroligt effektiva en gäddas tänder är. 

Nä, nu skall jag sluta babbla här och gå och tillreda en riktig

barndomskassiker - ugnsgädda med äggsås. 

Det ni! 

Ha en skön lördagskväll! 

 

OM ATT BEMÖTA OLIKA SORTERS MÄNNISKOR

Under många år var det mest min sistfödda - aka Lillungen - som i viss mån figurerade här på bloggen. 

Till stor del för att han bodde hemma ännu många är in i min bloggtid, medan min äldre redan då jag

började blogga för snart femton år sedan var på god väg in i sitt vuxenliv och hade nog inte varit

speciellt bekväm i att landa i mammas blogg. Det har varit viktigt för mig att ge egen space åt ungarna då

de skall traska in i vuxenlivet. Men finnas där om livet luggar. I övrigt ta ett steg tillbaka. 

Med facit på hand har det nog varit en bra plan. Mer om det en annan gång. 

Men nu till Storungen då. I morse ringde han och frågade om jag hade lust att komma med och 

välja nya glasögon åt honom. Smakråd, det ställer man ju upp på om man får lite mysigt lunchprat

på en och samma gång. Hans tjej sedan tio år är nästan halva tiden i Sydkorea, så också nu. 

Min Storgrabb kan ta ganska så mycket "mental space" när han kliver in på egentligen vilken 

"arena" som helst. Orsaken till att han vill ha nya glasögon var att han citat: 

" Är så jävla trött på mina att se mig själv i mina runda glasögon när jag har teamsmöten, 

vill ha några som ger mig en skarpare look, som passar mer ihop med det jag är". 

Och skarp är han. Och tar plats. 

Inte fysiskt, inte alls bullrig, han bara tar mentalt utrymme. 

Vi gick in i den första optikerbutiken. Och vips dök det upp en ung tjej som ville hjälpa. 

Grabben min sade att han var ute efter glasögon som hade en slags 

"intellektuell-aggressiv" utstrålning. 

Tjejen fattade inte alls galloppen utan försökte erbjuda honom märkesglasögon som 

kostade skjortan, vilket är inte alls vad han var ute efter. Tvärtom anser han att 

en bit plast inte på något sätt kan motiveras kosta 700 €. Eller ens 300 €. 

Det blev inte affär och jag tror tjejen var mest glad att han vänligt tackade för sig. 

Om det kan vara galaxer mellan kund och försäljare så var det här det skedde. 

Hos nästa optiker kände grabben att prisen var mer sådana han tyckte att man kan 

begära för bågar, men utbudet var ganska tråkigt och vid förfrågan om han kunde hämta 

egna 3D-printade bågar så blev det lite hicka...med ett påföljd njaaa.???

Vidare till nästa. 

Där var det en dam som direkt fattade vad som önskades. Så till den grad att han plötsligt hade 

fyra bågar som han gillade - och som passade honom perfekt. Även enligt detta eminenta smakråd

som hans mor då. Snabbt kollat så tyckte jag glasögonen i de olika optiker-butikerna var 

ganska lika, men det var i den tredje som det blev ett möte mellan kund och försäljare. 

Som iakttagare var det här fascinerande att se. Även om det i de tidigare affärerna varit 

åldersmässigt en bättre "match" så blev det här en slags möte på samma våglängd. 

Och affären blev rodd i land - det blev inte bara ett par glasögon utan efter lite 

lirkande till och ifrån - två par till nästan priset av ett. 

Sådant här är så skoj att se. Det är nästan som en dans. 

Innan vi gick ut tackade grabben min försäljaren och sade att hon var ett sant proffs. 

Och även om hon med största sannolikhet visste om det så är det ju ändå roligt att få 

höra det. Även personer som är duktiga på vad det gör behöver få uppmuntran. 

Och även om Storgrabben min kan vara kaxig och blir lätt frustrerad så 

är han minst lika givmild med beröm och uppmuntran - när någon är bekänt av det. 

Har själv jobbat med att bemöta människor från "hög till låg" under största delen 

av mitt arbetsliv. Att kunna bemöta en VD för ett stort företag kräver sitt, men att få en 

15-årig moppe-kille att känna sig bekväm kräver en annan infallsvinkel. 

Och att behärska den skalan av bemötanden är nyckeln till mycket. 

Det kräver att man är trygg och kunnig i själva jobbet och att bygga upp en slags

snabbskanning av personen man möter. Det är aldrig frågan om att spela en roll, det är mer

som att sätta på olika förkläden på sin egen personlighet så det skall kännas bekvämt

för den andra. Och för mig också. För mig har det varit viktigt att alltid få vara mig själv. 

Förutom att vara smakråd idag, fick jag följa med det spännande mötet mellan olika 

människor som bara möts för att göra en liten affär. Men det är intressant hur mycket

mer som utspelas under dessa ganska triviala möten än vad man först tänker. 

Om man bara stannar upp och analyserar lite. 

Bara för att det är skoj. 

Och för att man kan lära sig lite om att bemöta och bli bemött. 

I MORGON BÖRJAR DET

 

Det har blivit tisdagskväll och jag har varit tillsammans med lillungen 

till veterinären med hans katt. Han skulle naturligtvis klarat veterinärbesöket

själv, men jag tror att för en fattig studerande så var det mer mors plånbok som 

spelade roll. Och det bjuder man ju på. Vi har försäkring. 

Utan försäkring är det inte billigt att ha ett sjukt djur. 

Katten kommer att bli bra, men i alla fall ett återbesök kommer det att bli. 

Men vad är det som kommer att börja i morgon? 

Jo, husbolaget där vi bor kommer att inleda en radda med renoveringar och 

förbättringar. Vi skall få jordvärme och elbil-laddningsstolpar. 

För ett par veckor sedan började de borra hålen neråt i marken. Dryga 300 m ner

borrade de. Och eftersom husbolaget är rätt stort blev det många hål. 

I morgon påbörjas arbetet med att koppla dessa hål ihop horisontellt. 

Det kommer att betyda stora grävmaskiner och what not. 

Det är estimerat att ta sex veckor. 

Senare på våren kommer följande firma och klär in hus efter hus

för förnyande av tak, fasad, balkonger och en del av fönstren. 

När vi köpte lägenheten visste vi att detta var på kommande, så det har inte

kommit som en överraskning, men det blir ju mer konkret när det faktist börjar röra

sig en hel del gubbar i gula reflexvästar och med orange hjälmar på huvudet mellan husen. 

Med en viss erfarenhet av renovering och nybyggen under årens lopp är jag mer

än tacksam att bara låta andra fixa och dona. 

Hoppas bara att tidtabellen för då vårt hus är inbäddad i huva sammanfaller

med en sådan tid på året då vi kan mer eller mindre bosätta oss på stugan. 

Skall bli intressant att följa med en sådan här storrenovering på nära håll. 

Vad har nu sedan det här med bilderna att göra? 

Ingenting faktiskt. Bilderna är från söndagens utfärd med min bästa fotokompis. 

Vädret var grått och tråkigt, vilket det lätt är så här när vintern tippar

över mot vår. Soliga dagar är ju fina, men milda varma mulna dagar är 

inte det mest inspirerande fotoväder. Men vi åkte runt och kollade in 

olika forsar i vårt närområde. Det var överraskande hur mycket gamla kvarnar 

vi hittade. Det var mer som att åka runt och kolla så man vet vart man skall återkomma

när både väder och naturen visar lite mer av sin sköna sida. 

Snön smälter med fart nu, så snart, om det inte blir vinter på nytt, kan det faktiskt bli dags att 

ta sig ut till stugan en helg och se hur det ser ut där efter en erbarmligt lång vinter. 

Och fly undan grävskopor och annat bullrigt. 

DET VÅRAS

 

Mer än vanligt har jag lidit av vintertrötthet denna vinter. Känns som om den aldrig skulle ta slut. 

Och så är det ju ändå bara februari än, så helt naturligt att det skall vara vinter än hur jobbigt det

än är för mig på ett personligt plan. 

Därför blev jag så där extra glad när jag igårmorse hörde sångsvanen flyga trumpetande över sjön. 

Sjön som alltså fortfarande är alldeles istäckt. 

Sångsvanens trumpetande är ju så karakteristiskt så har man hört det en gång, 

så vet man det för resten av livet. 

Eftersom jag då legat och dåsat till - det var ändå min sovmorgon - och vaknat till trumpetandet 

så blev jag ändå osäker - kan det verkligen varit en sångsvan så här tidigt på året? 

Eller drömde jag bara ljudet? Var det bara en illusion?

Så jag gick in och kollade på en eminent websida för fågel-bongare som heter Tiira. 

Och där rasslade det in observationer gällande flyttfåglar på inkommande söderifrån. 

Man har de senaste dagarna sett lärkor, tofsvipor, sångsvanar, andra sjöfåglar. 

Det har några dagar nu varit plusgrader och vindarna sydliga och då 

börjar det hända saker i fågelvärlden. Tidigt är det dock! 

Alltid fascinerats av det här med hur flyttfåglarna vet. 

Klart att det varje vårvinter kommer någon opportunist-fågel som vill vara

först till kvarn med livet som insats. Men enligt de rapporter som kommit in

både igår och i dag till Tiira, så är det mängder av fåglar på gång. 

Det ger mig hopp och lyfter lite på mina vintertyngda axlar. 

Det våras så stilla. 

VITT UNDER VINTERSEMESTERN

Nu har jag då betat av min vintersemester. 

Riktigt skönt var det, det måste man säga! 

Även om där var med ett par regndagar med hård blåst, så

känns det ändå som om jag laddat sol och värme mest hela tiden! 

Numera har vi både sång- och knölsvan i viken. 

Skrev för några år sedan (2020) att det var första gången vi hade

sångsvan där. I år var de fler än knölsvanarna. 

I viken fanns ett knölsvanpar och ett sångsvanpar samt tre 

sångsvansynglingar - antagligen fjolårsungar för de hade ännu 

lite grått i sin fjäderdräkt och verkade inte på något sätt väcka

större aggresivitet hos knölsvans-hanen. 

Ute vid de närliggande skären såg jag flera par, 

både sång- och knölsvan. 

Lite måste han nu förstås burra upp sig när en av sångsvanarna kom

simmande med raska simtag, men det blev inget slagsmål av det. 

Under en lång stund var avståndet mellan knölsvanparet 

och de tre unga sångsvanarna bara några tiotals meter. 

Och även då var det lugnt i båda lägren. 

Så lugnt att sångsvanarna antog en något akrobatisk 

posé för sin middagslur. 

Tror inte jag skall ens testa på att stå på ett ben, 

få det andra benet under armen och huvudet under det andra. 

Än mindre att sova i den ställningen...

...men om man är svan så är det tydligen hur skönt som helst! 

*

Det var nu det enda vita jag såg under min vintersemester-vecka. 

Även om det fortfarande var kyligt om nätterna så var det ändå inte

frost på småtimmarna. Och på dagarna värmde solen skönt! 

Det är gött att vara! 

I SKOGSTRÄDGÅRDEN I MAJ

Det är alltid med spänning och kanske lite ängslan man går 

omkring i trädgården och kollar in vad som överlevt vinter och hjortar. 

Det blir andra året i trädgården nu. 

Myllan som hämtades till rabatterna hösten 2021 var ju mer

lera än mylla, så i fjol våras fick jag jobba som ett litet djur för att 

förbättra jorden. Med bokashi, med torv (det här är ju ändå en trädgård i skogen,

så passar med lite surjord, med hästgödsel. 

De lökar jag hade satt hösten 2021 hade ju alla ruttnat bort i den våta, kompakta lerjorden. 

(ja, jag hade en liten diskussion med honom som jag delar kylskåp med och som

beställde myllan...)

Nå, slutet gott allting gott. 

Fick i alla fall bekräftat att det går att rädda en lerjord till 

hyfsat bra jord med jordförbättring. 

Och ett litet, men ack så glädjande, bevis på det är att backsippan inte bara övervintrat 

utan också förökat sig - och den är ju en filur som inte tål stående fukt. 

Den och min stora favorit kungsängsliljan, eller Fritillaria,  är primadonnorna på rabatt-scenen just nu. 

En annan trevlig bekantskap är de botaniska tulpanerna som kommit upp. 

Tycker ju nog väldigt mycket om de där stora fantastiska tulpanerna också, 

men de här mer anspråkslösa tulpanerna är nog så fina de också. 

Och så är de inte så kräsna som de där stora gräddiga. De här återkommer

ofta år efter år. Och det gillar vi ju! 

Vi gillar också överraskningar i rabatten. Sådana där som man nog själv

grävt ner men glatt glömt bort. Och glömt bort att anteckna. 

Redan då jag senast var här på stugan såga jag att något "enormt" var på

väg upp genom mullen, men hade inget minne alls vad det kunde vara. 

Nu när det börjar bildas blomknoppar kände jag igen en annan Fritillaria, 

mörk klocklilja som börjar ta ton i rabatt-kören. 

Den känns nästan lite manlig där intill de skira kungsängsliljorna och botaniska tulpanerna. 

Den står där liksom bastant och rakt ståndaktig. 

Få se hur det blir när den blommar. 

Men det är nog så att det behövs lite ruffare grejs också i en rabatt. 

För mycket skirt och fluffigt kan bli för mycket. 

Det har varit riktigt kyligt och blåsigt ett par dagar nu. 

Dahliorna som jag förgrott får ännu vänta på lite varmare

vindar (och nätter) innan de får komma ut i rabatten. 

Luktärterna har visserligen redan stått ute i sina odlingskärl 

ett bra tag, men tyvärr måste jag berätta att det var inte så många frön som grodde. 

Undrar vad som hände? 

Men några plantor skall väl ändå ge mängder av luktärts-buketter i sommar. 

Så visst kan man säga att det är på gångs här i den blåsiga skogsträdgården

på udden. Den lilla plätten trädgård-wanna-be inklämd mellan skog och hav. 

*

Finns en liten risk att det framöver kommer att bli en del växtrelaterade inlägg. 

Har kommit på att den egna blogg är en ypperlig hjälp för det egna minnet. 

Heh. 

 

ESC-YRA

Det att det har blivit en ESC- och Käärijä-yra

av sällan skådade mått i år. 

Jag gillade inte låten alls från början, hade en annan låt i

uttagningarna som var tusen gånger mer passande för min musiksmak, 

men jag har lärt mig att tycka om Cha-cha-chaa-låten. 

Känns nästan som om allt som går att klä i grönt är klätt i grönt. 

Och egentligen tycker jag att det ju är ganska härligt med

en sådan här hype över det hela. 

Hur det går är kanske en bisak ändå. Många har bara haft

barnsligt, befriande roligt längs årets ESC. 

Jag också. 

Och det är just det jag älskar med ESC. 

Det är lättsint och glatt och show - för nog behöver vi det 

i våra liv lite var och en nu och då. 

Allt är lite galet och snyggt och påhittigt och

det hela är ju lite som att åka i en karusell på ett tivoli. 

Nå, själv landade jag på stugan i går och har en 

välförtjänt semestervecka framför mig. 

Gubben är väl så där lagom (o)intresserad av ESC. 

Men för att han nu inte skall missa att det är GRÖNT som gäller

i ESC i år så serverar jag idel grönt i form av chipsdipp, 

dryck och så. Grönt är skönt! 

Och så kommer ju röstningen i år att bli alldeles galet spännande. 

En riktig Finland-Sverige landskap kommer det nog att bli!

Och vad är bättre än det? 

Kanske bara en ishockey VM-final match med samma

motparter. Sverige är förmodligen den mest intressanta

motparten i de flesta tävlingar. 

Lite som så där man är med sina syskon. 

Man älskar ju dem, men ett litet gnabb och tävlande om vem 

som är bäst kan nu aldrig skada. 

Eller hur? 

JÄMNA VARV I EKORRHJULET

 

Jag hade undantagsvis en ledig dag denna torsdag. Inte illa när det idag

känns som om sommarvärmen äntligen är här. 

Undrar om inte dessa allra första varma dagar, med sol, med en varm vind som

smeker över huden på armarna när man febrilt kavlar upp tröjärmarna på tröjan som man

av pessimism och vana trogen iklätt sig när man gått hemifrån. 

När jag lite anstränger mig så kan jag återkalla från mitt minnets djupa vrår, 

många sådana dagar under årens lopp då våren liksom tippat över till sommar. 

Det är som om värmen kryper ner i marken och stänger in kylan som 

vintern lagrat där. Nu är det värme som gäller! 

Det här är längs min lilla, korta runda i ett naturskyddsområde rätt nära 

där jag bor. Det är som sagt litet och ganska okänt. 

Sällan jag möter någon annan - så här mitt i veckan i alla fall. 

Här blommade mängder av blåsippor för ett par veckor sedan och nu kunde man 

bada i vitsippor. Det finns så mycket vitsippor överallt så man baxnar! 

I området lämnar man fallna träd att murkna, så det kan se snårigt ut, men

är guld för mångfalden. Så många som behöver döda, murkna träd att leva i och utav.

Som sedan i sin tur lockar fåglar som lever av insekterna och som...

...ja det är så självklart när man tänker efter hur viktigt ett naturligt kretslopp är. 

Området gränsar till havet, men i form av en nästan igenväxt vassvik.

Havsängarna hålls öppna av betande djur. 

Nu väntar jag bara på att de skall anlända. 

De och svalorna. 

För svalorna behöver upptrampad lera till sina bobyggen.

De får de då kreatur traskar på fuktig mark. 

En bekant till mig som slutade med sitt stall för något år sedan visste

berätta att på samma gång försvann svalorna från gården. 

Det finns ingen som med tunga djurkroppar mjukar upp jorden så små

svalor får byggmaterial. Och inga gödselhögar som lockar flugor

som svalorna kan mata sina ungar med. 

Det hjälper inte alltid att vara nostalgisk och längta tillbaka till en tid som 

inte kommer tillbaka. Men det finns sätt som man kan öka naturens mångfald på. 

Och i morgon hörni, då styr jag mina steg mot lite semester! 

Det ni! 

FROSSA OCH SNÖFALL

 Våren väntar på sig. 

I alla fall vad gäller temperaturen. 

Min lilla bok där jag plitar ner någon rad nu och då ger mig dock

fakta på hand att det de tre senaste åren varit nästan lika 

kyligt den här samma tid i maj. 

Så man glömmer! 

Hade någon frågat mig hade jag sagt att det minsann inte varit så

här kallt de senaste året. Den här våren är exceptionellt kall, 

hade jag svarat med pondus i rösten. 

Häromveckan städade jag min bil förresten. 

Det hör inte till mina favoritsysslor, inte på något sätt eller på något plan. 

Min färskaste kollega berättade under en gemensam lunch att han 

städar och dammsuger bilen minst en gång i veckan. 

Vi hittade inte så där spontant så mycket att tala om...

I övrigt verkar han vara en trevlig prick. 

Men ja, jag städade min bil. Den har en sådant där "lönnfack" under golvet i bakluckan

dit man kan stuva en määäängd grejer som man tror sig behöva i bilen, 

men som man nu ganska sällan egentligen behöver, men som ändå kan vara bra att ha. 

Som en liten snöspade. en extra borste. Sådana saker. 

Och så en massa annat, som tex tre stora paket med munskydd! 

Just nu känns det så avlägset att jag ens känt att det skulle vara 

lönt att köpa ekonomipack av munskydd. Än mindre tre sådana.

Och förvara dem i bilen. På något plan har jag nog lämnat

hela det där pandemi-tänket bakom mig. Det som ändå under några år var en så

stor del av vardagen, är nu väldigt avlägset på något vis. 

Människan går alltid vidare. Man glömmer. 

Det har som sagt varit kyliga dagar och här om dagen så satt jag och 

huttrade vid mitt arbetsbord. Gick efter en tröja. 

Händerna kändes kalla, fötterna likaså. 

Det måste vara vinden som gör att det känns så kallt, vi har stora

fönsterrutor som kyler. Men brrr...vad kallt det är! 

Borde ha gått till butiken, men hittade ett paket nudlar som

jag värmde åt mig och åt dem riktigt heta. Nu skulle jag väl ändå få varmt. 

Plockade filten från sängkammaren med mig till soffhörnet och kröp

ner under den. Fortfarande kändes det kallt. Kollade elementet, 

men det var precis lika varmt som vanligt. 

Märkligt. Gick på toa och fick syn på mig själv i spegeln. 

Var denna typ som såg ut som ett träsktroll med glansiga ögon 

verkligen jag? 

Först då insåg jag att jag kanske höll på att få feber, och det med besked. 

Så länge sedan senast att jag inte ens reagerade på att det är ju så här det känns! 

Feber - undrar om jag ens haft det på detta årtiondet? 

Kanske jag har det? Men så man glömmer! 

Flunsan fick mig i alla fall att lägga om mina planer för veckoslutet. 

Blir inget av det jag planerat. 

Men det är nu så som det är. Och skall man nu ligga

med frossa i soffan så kan det lika gärna maj-snöa därute. 

Med tiden kommer jag inte att minnas det heller 

som något viktigt. 

Och bra så! 

I VALBORGS SÄLLSKAP

Tänkte passa på att bjuda på en bildkavalkad

Valborg till ära. 

Lyssna på valfri manskör sjungande

"Längtan till landet"

(eller "Vintern rasat" som många känner den som)

Och ta dig genom bilderna nedan: 

Eller sjung själv: 

Vintern rasat ut bland våra fjällar

Drivans blommor smälta ned och dö

Himlen ler i vårens ljusa kvällar

Solen kysser liv i skog och sjö

Snart är sommarn här i purpurvågor

Guldbelagda, azurskiftande

Ligga ängarne i dagens lågor

Och i lunden dansa källorne

Snart är sommarn här i purpurvågor

Guldbelagda, azurskiftande

Ligga ängarne i dagens lågor

Och i lunden dansa källorne

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar

Ut till landet, ut till fåglarne

Att jag älskar dem, till björk och lindar

Sjö och berg, jag vill dem återse

Se dem än som i min barndoms stunder

Följa bäckens dans till klarnad sjö

Trastens sång i furuskogens lunder

Vattenfågelns lek kring fjärd och ö

Se dem än som i min barndoms stunder

Följa bäckens dans till klarnad sjö

Trastens sång i furuskogens lunder

Vattenfågelns lek kring fjärd och ö

GLAD VALBORG!