TROTJÄNARE

 Samtidigt som jag nu håller på att bygga upp en småskalig skogs-/skärgårdsträdgård runt

sommarstugan så är det också en försöksträdgård. 

Här testas växter som skall klara av hårda vindar, bistra vårvintrar, gassande sol, karg växtplats

på alla sätt och vis. Samtidigt skall växterna liksom passa in i den omkringvarande naturen. 

Att det sedan finns ytterligare utmaningar som hjortar och harar är bara...bonus? 

Till hösten (senast) kommer jag att publicera min växtlista så man kan kolla och 

följa upp vilka växter jag upplever klarar detta något utmanande läge. 

Men kan förstås börja med de som jag redan haft här i många år. 

Eftersom det är mycket berg här och jordmånen på sina ställen är obefintlig så har jag 

valt att helt enkelt ha växtlådor där jag vill ha växter, men där det bara är berg.

Vid pergolan som finns vid den terrass som vi har på sydsidan mot skogen har redan

i snart tio år vuxit både klätterväxter och buskar. 

Storleken på växtlådan är cirka tre pallkragar efter varandra och tre pallkragar hög. 

Efter så här många år har pallkragarna börjat smått tröttna och har i år byggt in dem med

bättre och starkare virke. De gamla lådorna fick bli där innanför - hade blivit besvärligt att 

söndra dem och med tanke på alla klätterväxter som växer där hade det varit enda 

alternativet. Annars hade man ju bara kunnat lyfta bort dem. 

Min ursprungliga tanke var ju att testa om det alls gick att övervintra växter i dessa lådor,

och det har ju lyckats hur bra som helst. 

I de här lådorna växer vildvin och alpklematis som får klättra längs pergolan och

som "marktäckare" i lådorna har jag stefanandra ( Stephanandra incisa) som är 

en buske som tål att växa på ställen med karg jord och är torktålig vilket är ett måste om 

man skall växa i en låda i söderläge. Dessutom är den galet fin på hösten med sin

gyllene höstfärg. Blomningen märker man knappt, så anspråkslös är den men 

växtsättet med sina gracila grenar som är smått hängande är vackert hela växtsäsongen. 

Och så ratar hjortarna den. Inte en tugga har åkt i deras glupska käftar. Bara det! 

Så har jag rådhusvildvin här. På ett annat ställe har jag klättervildvin, men där

vildvinet inte behöver suga sig fast med sugkoppar så föredrar jag rådhusvildvin 

för den mer mustigt röda höstfärgen. Klättervildvinet är mer tomterött. 

Eftersom vildvinet är lite sent i starten på våren så har jag också planterat här 

en rosablommande alpklematis för att ge den där tidiga grönskan och lite blomning. 

Min tanke har varit att hålla blomningen - oberoende är det buskar, klätterväxter lökväxter eller

perenner - mer sparsmakad med tanke på att smälta in i den karga omgivningen. 

Också blomfärgen har jag lite tänkt på och håller mig till samma färgskala som 

den omgivande ljungen, blåbärsblomningen och linnean har. 

Och det vita från den viltväxande skogsstjärnan, från rönnarna, tuvullen och getporsen.  

Och det subtila från ekorrbären och alla gräsen. 

Från enarna har jag tagit det blågröna och har också tänkt på att välja växter som 

tål den mer surare jord som alltid finns i en skog. Har valt vissa arter som inte är

direkt surjordsväxter, men vill där också lite utmana och se vilka klarar av det 

utan att varje år behöva "tok-kalka". Något år är okej, men inte hela tiden. 

Trädgården skall vara lättskött och inte kräva så mycket underhåll när den väl är etablerad. 

Här är det ofta mer att välja bort då man står där i handelsträdgården. 

Vem blir liksom inte charmad av en gräddbakelsepion? 

Den är ju galet vacker...men nej. 

I en annan trädgård, men inte här. 

Bara i vår har jag fnissat åt mina något "bleka" växtinköp som knappt sett ut

till något alls i jämförelse med andras kärror  fyllda med gula, röda, granna 

färgexplosioner av främst sommarblommor. 

Och jag förstår att många vill ha det så, det är mer jag som väljer annorlunda. 

Men roligt var det nog att se tjejen i kassan nästan kasta sig ut genom 

betal-luckan när hon såg vad jag hade köpt och utropade: 

- Det där kommer att bli så sjukt snyggt! Vilsamt med lite mindre av allt, 

och gav mig tummen upp med ett brett flin. 

Kanske är det så att när man jobbar, eller som jag jobbat, inom branschen så

blir man liksom mätt på allt det där extra allt och börjar se det vackra i det 

mer dämpade och tystlåtna. Sådant som känns hemma i en trädgård granne

med skog och hav. Som inte tar över utan sjunger samma visa. 

*

Främst som en minnepinne för vad jag har där i min trädgård 

kommer jag i sommar att ladda upp en hel del blombilder på mitt

vanligtvis ganska sömniga instagram

HÄR

Ps. 

Om de där lådorna med buskar och klätterväxter. 

Jag har aldrig bytt ut jorden där under alla dessa år, men 

jag fyller på med ny jord och hästgödsel (i påse) varje vår. 

Dessutom gödslar jag den här lådan med guldvatten i juni. 

I juli är det ettåringarnas tur att få guldvatten. 

Men mer om det i ett annat inlägg. 

SOMMARKVÄLL

 Ett par veckor sedan jag varit på stugan och där jag lämnade en sent uppvaknad skogsträdgård så

hade nu det mesta i rabatterna tagit fart, och nästan gjort en riktig växtspurt. 

Trevligt! 

En nyanlagd trädgård ser alltid lite nakupelle ut den första sommaren innan växterna hunnit etablera sig

och börja växa in i varandra. Jag har varit generös med mängden plantor, 

men slösaktig behöver man ändå inte vara. Vissa nävor, 

och timjansorter vet jag sprider så snabbt på sig att det är ingen idé att

plantera lika tätt som jag gör med arter som tar lite längre tid på sig att breda ut sig. 

Hittills har hjortarna lämnat trädgården ifred. Jag har dock flitigt använt medlet Trico Garden på

varenda en nyplanterad planta. Antingen funkar medlet, eller så har hjortarna bara inte

haft vägarna förbi så här på sommaren? 

Nämnas bör att trädgården ändå ligger i det hjort-tätaste området i Finland. 

Går en sväng runt rabatterna och inser att jag behöver ta en första runda med

den eviga kampen mot ogräs. De kommer ohjälpligt, och just dessa första åren 

i en trädgård är det så viktigt att hålla dem borta så gott det går. 

När sedan rabatterna vuxit igen är det svårare för fröogräsen att gro,

och förhoppningsvis har man inte fått en invasion av rotogräs...

Det här är ändå en så liten plätt på jorden, så det skall mycket till att

jag inte skulle lyckas vinna den matchen. 

I holken intill stugknuten har flugsnapparparets ägg säkert kläckts. 

Hörs inte ljud än, men både mor och far flyger in och ut i holken. 

Inte med den frenesi som de kommer att göra det om ett tag när ungarna

växt till sig och är så där tonårshungriga. 

Men tillbaka till trädgården. Det mesta har som sagt tagit sig och ser bra ut

förutom det faktum att jag, som så många andra, inte sett skymten av 

de tulpanlökar jag grävde ner i höstas. Många säger det, att vintern varit 

svår för lökarna - i synnerhet de där lite mer exklusiva sorterna har inte gillat läget. 

Men lite överraskande så ser också mina stora allium-bollarna (nå, lökar även de) 

ut att inte riktigt orka krysta fram några bollar i år. Också bladverket är tanigt

och har redan börjat vissna, vilket de ju gör efter blomning, men nu saknas 

blomningen. Har en knopp på kommande och den är mager den med. 

Och bland det ätbara så ser det bra ut. Förutom grönkålen och palmkålen.

De vintersådde jag och det funkade finfint, planterade ut dem för två veckor sedan men

nu när jag kom ut till pallkragarna igen så var de nästan helt uppätna av jordloppor. 

Bara att rensa bort sk*ten. 

Alltid går det inte som i Strömsö - som förövrigt firar 20-års jubileum just detta veckoslut. 

Det trodde jag nog inte då de började, att ett finlandssvenskt feelgood-tvprogram skulle

leva och må bra så länge. Heja Strömsö! 

REGNAR DET SNART?

Sällan, om någonsin har jag så längtat efter regn i maj som i år. 

Visst är det fint med alla soldagar efter en lång och grå vinter, men 

naturen är verkligen knastertorr - redan i maj! 

Har faktiskt äntligen kommit åt att ta ut min vintersemester så 

njuter av stughäng i en veckas tid nu. Inte alls fel! 

Det är fortfarande ganska svalt så här vid havsbandet, och 

på sitt sätt tur det för skulle det vara sommarvärme så skulle

torkan vara ännu värre. 

Det har utlovats regn till kvällen, himlen är redan mulen och det finns

som en väntan i luften. Kollar in väder-appen och ser

att dessvärre verkar det komma mindre nederbörd än det som

utlovades ännu igår. Då planerade jag hur jag skulle

bädda ner mig i vår verandasoffa med en bok och bara lyssna till 

regnets sång. Skulle vara så mysigt. 

Och doften av ett maj-regn - finns det något bättre. 

Återstår att se hur lång den njutningen kommer att bli. 

DEN ENAS DÖD DEN ANDRAS BRÖD

Det är så livet är. Det finns lika mycket död - som det finns liv. 

Att inse det gör det kanske aningen lättare att godkänna död.

Och vilken död är godtagbar, och vilken inte? 

Finns det ens något sådant? 

Finns det en skillnad på maskrosen jag river upp som stör mig

samtidigt som jag berövar pollinerarna mat med hjorten som snaskar i

sig mina med möda uppodlade eller med dyra pengar köpta

växter, som för mig bara är till lyst. 

 

Gubben och jag (läs mest han) har under åren satt upp mängder med fågelholkar. 

Nu inför försommarens ringmärkning av ungarna så brukar vi kolla i vilka

holkar det finns häckning och vilka som är tomma. 

I en av uggleholkarna, där kattugglan häckat de senaste åren, hade en knipa 

påbörjat ruvningen, men blivit överrumplad av mården som slängt sig in

och prydligt halshuggit knipan. Huvudet - som ju är ytterst näringsrikt - hade

den tagit med sig. På något sätt hade det känts mer "okej" om den 

gjort tvärtom. Bara för att det är så vi människor gör. 

Vi lämnar oftast huvudet och hjärnan

men tar gärna filéerna och låren. 

Kanske det bara är så enkelt att man spontant känner mer för offret? 

Vi tömde holken och lämnade resterna av knipan intill en skogsstig. 

I min fantasi föreställer jag mig en hungrig räv i kvällningen komma 

traskande längs stigen och få vittring och sedan tänka att det är dens 

Lucky Day. 

Och inget går till spillo. 

KYLIGT

 Var en sväng till stugan och pysslade lite smått med än det ena än det andra. 

Ryggen är inte samarbetsvillig och skall i morgon till Tant Doctor för att reda

ut lite vad jag har ihop med mig. 

En inser ju att en inte blir yngre precis, men allt kan man inte lägga på 

kontot övergångsålder heller. Så bäst att checka upp. 

Jag har ju inte haft en trädgård innan på stugan där i skärgården, bara nåt smått i

någon odlingslåda så kan verkligen inte påstå att jag har en erfarenhet av 

hur trädgårdsväxter beter sig i lite kargare klimat. 

I fjol beställde han jag bor med (obs! inte jag alltså) jord til det som skulle

bli mina rabatter. Den jorden var av ganska tung lerjordstyp så redan 

på hösten när jag grävde ner en och annan lök så hade jag mina dubier om 

att blomlökarna skulle tycka att det var en skön tillvaro att övervintra i. 

I synnerhet om det blev en blöt vinter. 

Kände att mina farhågor nog besinnades då det för ett par veckor sedan inte

syntes tillstymmelsen av något som kunde liknas vid lökblomknoppar. 

Förutom stor allium. De verkade trivas! 

Men nu hade det faktiskt börjat dyka upp något litet grönt lökskott lite här och där. 

Dessvärre hade jag ju markerat mina lökars växtplats med vattenresistent tusch på 

växtpinnar av plåt. Inte med vattenfast tusch alltså, vilket vintern med

smärtsam tydlighet upplyst mig om att har en viss relevant skillnad. 

Så nu får jag bara snällt vänta på vad som dyker upp "lite här och lite där" 

och försöka identifiera de lökar som lyckats övervintra i den blöta, kalla lerjorden. 

Utöver att lerjordar alltid är lite sen i starten pga att den behåller vinterns kyla kvar så länge, 

så har ju hela våren varit kall och sen. Och så har vi det utsatta läget. 

Inser att jag bara skall glömma det här med tidig blomning på skärgårds/skogstomten

som skall bli en liten trädgård-ish. 

Märkte också med ett par nyplanterade växter hur viktigt mikro-klimatet är när man 

väljer att anlägga en trädgård i ett aningen krävande läge. Mer bildmaterial om det 

nästa vecka då jag förhoppningsvis kan tillbringa min vintersemestervecka (!) 

på stugan - i slutet av maj. Men bättre sent! Och det är helt själv-valt, alltså. 

Behöver kanske tänka till med växtval på arter som gynnas av en varm höst. 

För där havet kyler på våren så värmer det på hösten. 

*

Tydligen har vi häckning av knölsvan i närheten för ännu för en vecka sedan så simmade

båda knölsvanarna längs stranden och betade. Nu bara hanen då honan kanske redan ligger 

och ruvar? Han verkade ganska trött och slumrade in i denna till synes rätt 

obekväma ställning. Men vad gör man när vattnet är iskallt och vinden inte ett dugg bättre? 

Över en timme nickade han där på strandklippan. 

Med näbb och ena foten skönt inlindad i värmande dunkappa. 

Hoppas det snart blir varmare. 

Både djurlivet, växterna och jag skulle uppskatta det. 

* 

Varnar redan nu på att följande inlägg kommer att innehålla 

inte så "trevliga" bilder på naturens gång. 

Det hör dock till livet, så kanske också bra att plocka fram 

hur det sker när starkast vinner...

OCH DET VART MORSDAG

*gråtimjan*

Det var morsdag minsann häromdagen.

I år sammanstrålade alla två ungar och gubben på stugan i 

arbetsläger-tecken. Om jag någongång stönat över pojkarna mina

då de var i tonåren och bara var stora fötter som luktade kamel

så än mer tacksam är jag över deras muskler nu då de blivit

starka vuxna män. 

Har haft en rygg som trilskats med mig så när jag försiktigt kollade om det fanns något

intresse alls till arbetsläger så blev jag jätteglad över det jakande svaret jag fick. 

Dessutom är storungen en riktigt grym kock, så när han dessutom lovade agera muskelmaskin

OCH kock är ju en mammas lycka ganska på topp!

De delar som sagt inte mitt trädgårdsintresse, men höll god min då jag igen dirigerade vart sanden skulle

bredas ut, vart det skull kånkas myllsäckar och vilka (kommande) rabatter som skulle få en 

påse hästskit utspridd. Så var det lite skiffersten som skulle flyttas och ett gäng kantsten som 

också skulle från plats A till plats B. 

Kantstenarna kommer egentligen bara att agera en slags "synvilla" för att trolla bort den 

stora grusyta som vi måste ha i och med att vi behöver kunna parkera och svänga våra bilar. 

Hade det från början (nu talar vi 1990, typ) varit planerat in en trädgård här så hade man ju tänkt 

annorlunda. Nu får man göra så gott det går utan att ta in en catepillar (och en tjock plånbok) 

och göra om allt. Det varken vill, kan eller orkar vi göra. 

Och så har vi det här med hjortar. 

Tillsvidare har vi varit ganska befriade från deras framfart, men 

dessvärre så tror jag att de inte fattat än vilket matförråd jag 

håller på att bygga upp för dem. 

Men försöker välja växter som kanske inte skall vara de smakligaste. 

Buxbom i kruka har jag haft många år - det har fått vara ifred, 

likaså taklöken. Hur det är med den japanska lönnen är 

oklart, men tänker att förhoppningsvis avskräcker buxbomens kattkiss-lukt

(förlåt, men den luktar kattkiss...) lite. Och så har jag sprayat Trico Garden- medlet på 

allt som jag kan tänka mig skulle locka en hjortmule att ta en tugga. 

Och så har vi den där glasflaskan - en damejeanne - som man sett i diverse inrednings- 

och trädgårdssammanhang. Det var när jag bläddrade i någon tidning som jag kom på

att de där är ju snygga! Och praktiska. Så hos mig har de faktiskt en uppgift. 

Kommer att ha dessa som min bevattningsreservoar och rigga upp mina

Blumat-bevattnare bara det blir lite varmare. 

Vackert och praktiskt. 

Så skall det vara! 

 

SKOGSTRÄDGÅRDEN

 Så jag har bökat! 

Med (muskel)hjälp av yngre grabben och gubben har jag nu flyttat över ideér från papper

till verklighet. Lite ryggbruten har jag testat på att vara arbetsledare och peka med handen än

ditåt och så hitåt. Kunde vänja mig med detta arrangemang! 

Nja, faktum är att det är inte alls så jag vill ha det. 

En del av charmen med trädgård är ju just det där att kunna böka och stuva och gräva

och konka och bära och ändra och ändra sig igen och göra om. 

Göra bättre. 

När man har arbetskraft, må vara en snäll familj, så vill man att det skall bli rätt med

en gång. Även om lillungen mycket gulligt sade att han nog kommer och hjälpa mig 

om jag så är 102 år och vill anlägga en trädgård.

Stackarn visste nog inte riktigt vad han gick och lovade! 

*

Trädgården blir ju inte stor, som en radhustäppa ungefär, men när man börjar från

tallrötter och blåbärsris så finns det liksom lite att bygga upp. 

En liten taklök hamnade i ett fat avsett för vatten åt fåglarna. 

Dessvärre är det ganska litet och torkar upp i ett nafs, och har faktist inte sett

en enda fågel landa där för att dricka, så har nu fixat den biten på annat sätt. 

Och en taklök fick en ny hemvist. 

Det är lite så med trädgård. När något inte funkar få man hitta på en annan

lösning - eller helt enkelt skrota idén. 

Och så är det ju maj-månad, hörni! 

En av årets finaste månader. 

VINTERNS JÄRNGREPP

 Jädrans vad segt det skall vara att sparka igång lite vår i år! 

Kom till stugan en sväng med lillungen, jag behövde hämta lite grejer inför påskfirandet här och grabben hängde med som sällskap. Väl här blev jag lite fundersam om det skall bli något påskfirande här, eller om man bara skulle stanna hemma i den varma lägenheten. Laga god middag i ett rejält kök och ja...gå på en innetoalett. Det är inte vår alls här ute i skärgården. 

Visst snön har smultit lite, lite sedan jag var här senast, men rabatterna är ännu snötäckta och likaså den kommande uteplatsen där jag har planerat lite stenläggning (som männen i mitt liv skulle hjälpa till med under påskhelgen). 

Fjärden ligger isbelagd ännu, bara längs råken i isen simmade ett knip-par. 

Det är så kallt att vi har inte ännu kunnat koppla vattnet, så det där med att smälta snö till diskvatten är...ja lite jobbigt faktiskt. Det går ju om man är ensam, eller som nu bara vi två, och dessutom väljer att laga mat som är mest så där fingermat. Men att skruva ihop en påskmiddag här känns just nu inte speciellt lockande. Usch vad trist jag låter, men en vinter som inte vill släppa sitt grepp har den inverkan på mig.

Förlåt! 

Lite flyttfåglar såg vi ju ändå på vägen hit. De har nog redan varit här ett tag, men rätt tyst är sången i skogen än. En rödhake-hane kvittrade lite försiktigt i gammelskogen bakom toan, men det var också allt. 

På åkrarna ser man lärkor, starar och tofsvipor. På flere ställen såg vi också tranor som par om par traskade runt med sina majestätiska kliv. Tranorna har verkligen ökat i antal under bara den relativt korta tid som jag mer medvetet börjat iaktta fågellivet. 

Lärkan som är filuren här på bilden, är en av de allra första flyttfåglarna. Och jag såg mina första lärkor för snart en månad sedan. På finska finns det ett ordspråk som i stora svängar går ut på att från första lärkan är det en månad till sommaren, och från första svalan inte ens en dag. Nå, skall det där med en månad hålla sträck får våren nog sätta lite fart! 

På svenska finns det ordspråk som: 

"Först när lärkan har snöat ner tre gånger blir det vår." Och DET, gott folk, har det gjort med råge redan denna "vår". Och mer lär det komma än...

ÖVERRASKANDE MYCKET SNÖ

 

Idag är det vårdagjämning, men igår när jag åkte ut till stugan en sväng kändes det nog att vintern inte helt lätt tänker släppa sitt grepp. Fjärden var ännu isbetäckt och även om solen värmde skönt och graderna var på plus-sidan så rann det inte så mycket smältvatten någonstans. 

Hade lite naivt tänkt att jag skulle kunna breda ut min bokashikompost i de kommande rabatterna, men det fick jag snällt glömma. Rabatterna (eller det som skall bli rabatter) ligger ännu under en 20 cm snölager. 

Men dagen var ändå oroligt vacker. Över havet låg solrök som gjorde hela världen till en akvarellmålning i pastell. 

På håll hörde jag knipor visslande flyga över skäret. Spillkråkan knackade lockande på murkna trästammar ett stycke upp i skogen. Havsörnen flög över på låg höjd. 

På hemvägen såg jag både lärkor och starar som höll till vid åkerkanterna. Förmodligen ätandes frön som blivit kvar i marken? Eller några yrvakna småkryp kanhända? 

Nog blir det vår - fast den än finns överraskande mycket snö kvar. 

PROJEKT SKOGS-/SKÄRGÅRDSTRÄDGÅRD

Ja-a...med den här takten kommer det att bli en trädgård här någongång år gråa-hår och åderbrock. 

Om man skall se något bra i den här pandemin så verkar det vara att alla praktiska typer som kan 

1. snickra eller andra praktiska göromål. Elektriker hör också dit. Likaså rörmokare. 

2. köra en traktor och/eller innehar en lastbil

har riktigt väl förspänt för det tar tiiiiid att vänta på dem. 

Glad för dem förstås, men mindre glad att egna projekt drar ut på tiden.

Man ja, här skall det bli en rabatt hörni. 

Och här. 

Den här bilden (med sina fönsterspeglingar) säger allt om varför man inte här gör ett skvatt bara med en spade. Är det inte sten så är det rötter. 

 

Nå...i väntan på att det skall börja hända något i trädgården, att jag får köra händerna i myllan och gräva ner en och annan blomlök så kan jag följa med mesarnas höstsysslor. Jag är barnsligt förtjust i mesar och gråsparvar. Och en absolut favorit bland dem alla är tofsmesen. Skogens lilla tomte, som med sin tofs ser ut som ett litet väsen med luva. 

Till min glädje var det några individer som följde med vad jag pysslade med då jag höll på därute i...det so skall bli en trädgård. 

Skön helg gott folk. 

I VÄNTAN PÅ EN TRAKTOR

Det är nu bara så att om man vill anlägga en trädgård mitt i en skog kan man glömma det där med att bara ta spaden och gå ut och gräva. Bara glöm det! 

Är det inte träd- och ljungrötter så är det blåbärs-, lingon och kråkrismattor tjocka som bara vad som gör det kämpigt. För att inte tala om all sten och berg som ställer till det. 

Bergen går nu inte att göra så mycket åt, och till det övriga behövs mer muskler och kraft än det finns i en medelålders tant. 

Nu väntar jag på att traktorn skall ha gjort sitt ute på potatisåkern så den har tid med min lilla skogsträdgård. Eller det som skall bli en skogsträdgård. 

Sedan kan jag ju tänka att det på sitt sätt varit bra med lite oplanderade pauser i markarbetet. Har haft tid att tänka till. Vissa riktigt bra tankar och idéer har vuxit fram under väntetiden. 

Men redan nu vill jag lyfta fram en växt som jag tycker så mycket om här i trädgården intill skogen och det är skogsastern. Lite rufsig och tufsig och så där lagom enkel och anspråkslös sitter den som ett smäck just i gränslandet vild natur och trädgård. Kanske jag inte ens borde kalla den kommande trädgården för "trädgård", kanske det är mer som ett woodland. 

Å andra sidan - vem definierar vad som är vad? 

Så ja, det har blivit en hel del väntande.

Väntade på att snickaren skall bli färdig med vår nya sovstuga/kontor. Traktorföraren som skall bli färdig med potatisupptagningen. Elektrikern som skall komma och fixa den biten. Man märker att det är många som bygger till på sina sommarstugor. Antagligen som en följd av coronapandemin. Men man får vänta snällt på både material och tillverkare. 

Medan jag går lite som en osalig ande och skulle vilja göra så mycket mer än vad jag kan just nu hittade jag ett stort kransbotten i lidret. Måste ha varit från fjolårets julkrans? 

Verkligen länge sedan jag bundit en krans, vilken skön syssla det ändå är! 

Tog vad skogen och naturen hade att erbjuda. Hängde upp den på stugväggen. Där får den hänga över vintern tänkte jag. Kanske jag fyller på med lite våriga kvistar sedan till våren. 

Gubben konstaterade att där kommer nog flugsnapparen att bygga bo. Hur fint skulle inte det vara!??!!! 

Men ja...jag väntar på traktorn.

Och en snickare. 

Och en elektriker.

Ja.

 

HÖSTENS LJUDVÄRLD

 Vaknade av att vågorna slog mot strandklipporna. Det är inget ovanligt, nu och då kör en större båt förbi ute längs farleden, och det dröjer ett tag innan vågorna når strand. Ljudet är ändå något främmande, inte lika regelbundet som det brukar. 

Plötsligt ändrar ljudet och blir till ett smatter, som om det ösregnade på ett plåttak, fast mjukare. Tittar yrvaket ut genom fönstret och ser hur hundratal, kanske tusen skarvar har landat i viken vilket lät som stora vågor mot strand och nu gav de sig av och smattret av deras fötter mot vattenytan då de tar fart för att flyga iväg är mäktigt, och lite overkligt. 

De är tysta, det är bara smattret som hörs.

Ovanför dem cirklar havsörnen. Jag har inte sett den ta en vuxen skarv, men nog fiskar som skarvarna jagat upp till ytan. Den här gången blir den utan byte. Skarvflocken drar vidare runt udden. Tydligen var det tomt på fisk i vår vik denna septembermorgon. 

När de försvunnit blir det tyst igen. Ute vid det lilla skäret hörs gässen tjattra. Talgoxarna kommunicerar med varandra i en tall ett stycke ifrån. En fluga surrar sakta på fönsterbrädet, den har inte mycket livsgnista kvar. Det är höstens ljud. 

ETT STORMIGT VECKOSLUT

Eftersom jag på något plan alltid dras till och känner en viss förkärlek till oväder så var det med glädje jag såg fram emot den första "höststormen". Nå...storm skulle jag kanske inte kalla det. Frisk vind nog men inte storm. Kanske 18 m/s i byarna. 

Men helt lagom för att testa de där simpelt enkla dukhållarna som jag köpte för någon euro i våras och som tills nu funkat perfekt. Duken har hållits på plats hela sommaren - och är på plats än efter "höststormen" som fortfarande luggar runt därute. 

Det är alltså sådana där enkla klämmor som finns på typ alla bistron med uteservering. Och numera förstår jag varför. De är bara helt enkelt superbra! 

I övrigt har jag mest bara pysslat på. Höstgöror. 

Jag är ganska snabb på att rensa bort sommarblommorna när de börjar se så där medtagna ut. Man vet ju att det liksom inte finns en andra chans för dem, så då får de berika komposten i stället. 

Det finns en skön längtan efter en ny vår och en ny växtsäsong då jag står och putsar upp mitt enkla "bevattningssystem" (Blumat) som i år igen har möjliggjort för mig att ha växter i kruka här på stugan från vår till höst även då jag inte kan vara här under veckan, eller ens alla veckoslut. 

Har nog ännu kvar några växter så det är bara en del av bevattningstuberna som blev höststädade idag. 

En av de som är kvar är överraskande nog den svarta pensén av sorten 'Molly Sanderson' som fortfarande är riktigt blomglad. Penseér brukar ju tröttna efter ett tag in på sommaren. Och till saken hör att jag inte ens varit här och plockat bort fröställningar utan den har fått leva ett fritt pensé-liv hela sommaren. Lite har det svarta i blomfärgen fått backa och mer mörklila slår igenom. Men fortfarande en någon sliten, men dramatiskt vacker skönhet. 

De från Bokulla hitflyttade kärleksörterna har verkligen hittat sin plats i bergsskrevan. De trivs superbra och har, kanske tack vare medlet Trico Garden, fått vara ifred för hungriga hjortar. 

I och med att det mesta av mina trädgårdsgrejer nu fått flytta ut hit till stugan, och kommer att få tjäna skärgårdsträdgården i framtiden så behöver jag fundera på det här med förvaring inför vintern. Krukorna är nu prydligt uppradade mot väggen, skyddat av taket som sticker ut en bra bit. Både krukor och veden kan här invänta både höst och vinter rätt väl skyddat. 

Den kommande lilla tilläggsbyggnaden som skall rymma sovrum och kontor är nu klar förutom inuti. Inredningen av den får bli till nästa år. Liksom målningen. 

Men det blir bra! 

Så där tidtabells-mässigt blir det ju sällan riktigt som man i sin optimism tänkt sig och det här med att anlägga trädgård/woodland får nog också snällt bli till nästa vår. Jag har till all tur inte shoppat buskar och perenner annat än i min fantasi så det enda som måste "panikplanteras" ännu i höst är tre rödbladiga smällspireorna som jag tills nu haft boende i en stor kruka. Idag fick de komma till sina permanenta växtplatser, så de hinner rota sig innan vintern. 

En annan sommarblomma som glatt överraskat mig är snötöreln som växt sig till en så fin form och inte hickat det minsta åt vare sig skuggigt läge, blåsigt läge, hetta eller svalt väder. Helt klart en ny favorit! Fluffig men utan att vara så där "överromantiskt" som tex bruslöjan kan bli. 

På tal om romantisk så har jag gjort det drastiska beslutet att ge bort mina Mårbackapelargoner. Den ena hade över 80 blommor i somras. Till all tur var det mina svägerskor som var villiga att ta hand om dem så om jag ångrar mig så kan jag tjata till mig en stickling i alla fall...

Nämen, det är bara så att här på stugan kan jag inte övervintra dem, och att släpa dem hem till våningen där de kanske inte alls trivs, eller till ett växthus som tar emot dessa övervintrare och så tillbaka på våren känns kanske inte längre värt besväret helt enkelt. Och så är vare sig våningen eller stugan här så där "pelargonvänliga". Balkongen vår är ju tilltagen, men har inte sol förrän på seneftermiddag och kväll, så inget för soldyrkande pelargoner. Och här i skärgården är det ganska tuffa tag gällande väder och vind. 

Jag kanske ångrar mig, har ju haft Mårbackorna i över tjugo år, men just nu känns det att det är läge att gå in för nytt. Jag kan mina Mårbackor liksom. 

HÖSTENS FÖRSTA STORM

 När jag startade hemifrån hade de första mörka molnen börjat gadda ihop sig på himlen. Det blåser, men det är en sensommarvind. Inte den höststorm som utlovats. Höstens första storm. 

Medan jag packar upp det lilla jag har ökar vinden i styrka. Hösten kommer snabbt, vildvinet har gått från lite rodnande till rött på en dryg vecka bara. Och i den vind som utlovats kommer de att falla, slitas loss från sina fästen och dansa iväg in i skogen. 

Kvällarna är mörka härute i skärgården. Sikten är noll och regnet piskar på. Endast bruset av vågorna som slår mot klipporna skvallrar om havets närvaro, för två steg utanför dörren och resten är mörker. 

Kockar lite mat och häller upp ett glas vin. Smakar på de syltade lingonen jag tillredde senast jag var här. De smakar bra. Annorlunda, men bra. Längtar efter att krypa i säng, öppna fönstret mot havet och stormen och läsa lite innan sömnen tar över. Det har varit en stökig vecka, och bara tanken på att få vaggas till sömns av stormens ljud får mig att le inombords. 

HON SMYGER SÅ TYST

 Den här sommaren har jag varit hundlös sedan Aida tassade över regnbågsbron i våras. Är det det, att här inte finns hundlukt eller bara en tillfällighet att jag den här sommaren stött på vilda djur - mer än hjort och råddjur. Tidigare i somras fick jag se en grävling komma lunkande mitt på ljusan dag. Mötte också en mårdhund på en sen kvällspromenad. Och här i tassemarkerna precis runt stugan har jag uppenbarligen en ensam rävhona. Sett henne sitta och kissa så jag antar därför att den är en hona. Men har inte sett några rävvalpar så antar att hon inte har några? 

Idag kommer nog både deras och mitt lugn att bli något avbrutet för idag kommer traktorn som skall gräva ut och jämna till marken för framtida sovstuga, växtrabatter och ny parkeringsplats. Jag väljer att för mitt inre öga se hur det ser ut när det är klart...hehe. 

I det här fallet är det målet som är mer intressant än resan - om man uttrycker det så! 

Det kommer att se för j*vl*gt ut ett bra tag, typ till nästa vår, men det blir nog bra.....

FEMTON MILLIMETER

Så mycket regn kom det igår, och visst hjälpte det upp lite, och visst blev hela tillvaron liksom lite mer fräsch och luften friskare. Aldrig har ett regn känts så välkommet! 

Vildvinet har, som jag kanske nämnt, växt så det knakar i sommar. Det är ju så med många klängväxter att de tar ett par, tre år på sig att etablera sig innan de får en växtspurt. Vildvin, men framförallt klätterhortensian är en sådan klättrare som behöver lite tid på sig att ta fart. 

En hortensia som, till skillnad från klätterhortensian, etablerar sig fort och blommar rikligt redan följande år är buskhortensian 'Annabelle'. Den planterade jag ifjol (innan vetskap om försäljning) och redan i år har den blommat med mängder av fina blomklasar. Under flyttens sista tid plockade jag hem rejäla knippen att ha i vas. Och den är en otroligt hållbar snittblomma också! 

När gubben kom ut till stugan efter att besökt Bokulla för en sista check så plockade han med sig en blomma. Där står den nu på vårt terrassbord, få se hur länge den håller sig? 

Men helt klart en buske att lägga på minnet, om man alls gillar hortensior. Själv skall jag nog ha av dem här på stugan. Har redan utsatt en plats för en liten "buskett" av dessa. 

Men regnet alltså. 

Aldrig tänkt att droppar är så vackra, att ljudet av regn, förutom att det alltid är ett fint ljud, också kan, efter en så här lång torka också inneha en lättnad som nästan är fysisk. Som om det är konkret och på riktigt lättare att andas. 

 Vattentunnan under stuprännan fylls på, löv och torra björklöv som samlats på botten flyter upp och rinner så småningom över. Vid husknuten har en spindel lagt ut sitt nät. Sen sommaren är ju de vackra spindelnätens tid när korsspindlarna börjar väva sina stora fina nät. Här har dock någon annan spindel varit i farten och sänkt ner en enda spindeltråd så nära marken att en liten sten från vår stig fastnar i den. Tyvärr är bilden suddig, när jag skulle fota så blåste det upp såpass att det var omöjligt för kameran att hinna fokusera, och när jag senare skulle fota den på nytt var spindeltråden borta. 

Många har obehag för spindlar men mig fascinerar de. Och ju mer jag lär mig om dem desto mer fantastiska ter de sig. Men mer om de en annan gång. 

Nu skall jag ta och värma bastun - inget jag åtminstone roat mig med då temperaturen på dagarna balanserat på båda sidorna om 30-strecket. Nu med normala (vad nu sen är normalt numera...) temperaturer, där runt tjugo, så känns en kvällsbastu riktigt lockande. 

Och i morgon skall det bli mer regn. Nice! 

ÄNTLIGEN REGN

Helt klart är det regnet som idag är på allas läppar. Om nu inte helt konkret så i ord i alla fall. Redan förväntan igår kväll när väderfronten drog in över land fick en att andas lite lättare i den heta kvällen. Natten var ännu svettig och varm och viken låg helt vindstilla. Fronten rörde knappt på sig under natten. Vaknade av att jag hade hett vid halv fyra - inget regn än. 

Väderappen hade utlovat regnskurar under morgonnatten men först vid sexsnåret skulle det börja regna på allvar. 

Jag vaknade 06.01 och lyssnade. Jo...nu hördes de första dropparna på bergeniabladen utanför fönstret och de blev snabbt till ett jämnt smattrande. Det regnade ordentligt för första gången på en låååång tid. 

Detta regn är så välkommet! Björkarna är redan septembergula och blåbärsrisetskiftar i orange och i vinrött. Åkte in till stan (läs hem) för att fixa till lite praktiska saker och tydligen hade det blåst rejält här också för när jag kom tillbaka till stugan var hela stugvägen täckt av gula björklöv som vinden rivit loss från björkarna. Det såg väldans höstigt ut, trots att inte juli ens är slut än - och vädret faktiskt är allt annat än höstigt. Även om det var mulet i dag så var det ändå rätt varmt - och luftfuktigheten något i hästväg! Nästan som när man är i tropiska länder! Fast det är ett tag sedan man varit där, eller någonstans överhuvudtaget. 

Och det där att det kanhända samlats lite damm på mig då pandemin satt lite sordin på resandet både hit och dit. Men nu ser jag verkligen fram emot att få komma ut och snurra runt på vägarna ett tag. 

Men innan det skall det bli sommarstorm i övermorgon - eftersom jag älskar oväder - eller väderförändringar över lag - så är det bara att vänta på det! 

 

GRÄNSLANDET MELLAN DET VILDA OCH ODLADE

Jag skrev tidigare i våras, eller kanske det redan då var sommar, att jag ville välja hit till skärgårds/skogsträdgården växter som är mer sparsmakade och anspråkslösa, både i sitt utseende till en viss mån, men också tuffa till vilka omständigheter de klarar av. 

En perenn som jag tidigt visste att jag bara måste ha är  vit skogsaster. Nere vid stranden växer vanlig vild strandaster och redan där kände jag att en skogsaster är vad jag vill ha i gränslandet mellan hav och skog, mellan det vilda och det odlade. 

Skogsastern trivs bra i lite mer skuggigt läge och - kanske det bästa - den gillas inte av vare sig hjort eller hare, så chansen att klara sig här ökar markant. Planterade den som sagt i våras och den står, möjligen tillfälligt, i pallkragar med mycket mager jord men det oaktat har den etablerat sig jättefint. Också trots att sommaren minsann varit både het och torr. 

Visst har jag vattnat nu och då, men där de andra nyplanterade perennerna slokat efter att jag varit en vecka i stan så har skogsastern varit som om inget hänt. En verklig tuffing alltså! 

Och den börjar blomma nu så småningom. De allra första blommorna börjar slå ut och där den står i skogens skugga lyser de små blommorna som stjärnor i natten. Rekommenderar den varmt. Och just till lite besvärliga, halvskuggiga lägen. Eurybia divaricata heter den på latin. Tidigare hette den Aster divaricatus - men det är alltså samma filur. 

Och där den på våren står i plantbutiken är den verkligen inte en växt som man blir så där "woooow!" över. 

Plantan är bara lite stjälk och lite blad. Och inte så mycket mer. Inget någon spontanshoppar precis. 

Men helt fantastisk i en natur-/skogs-/skärgårdsträdgård med utmanande växtförhållanden. Den är som ett sensommarsmycke där de små stjärnorna slår ut och börjar tindra en efter en. Den blev förövrigt 2015 vald i Sverige till årets perenn, och det tycker jag är befogat. En liten doldis med mycket elegans. 

 

Och som jag nämnt, det blir ingen tydlig gräns mellan vilt och odlat här vid stugan.  Jag vill inte ens att det skall bli det. Jag vill att det skall flyta samman. Som häromkvällen när mårdhunden tassade förbi husknuten och ner mot havet. Jag brukar välja trapporna, den lunkade längs berget. Vi delar på tassemarkerna här. 

Kanske för att jag inte längre har hund så har jag nu både räv, mårdhund och grävling helt inpå knutarna. Ibland på nätterna kan jag höra hur de blir lite osams om vem som skall väja då de råkat in på samma stig samtidigt. Här i gränslandet mellan det vilda och det tama. 

FAMILJEIDYLL

Jag skrev tidigare i somras att det är dåligt med ungar hos sjöfåglarna över lag i år. Idag simmade en småskrake förbi med bara en unge. Men någon som lyckats är det här knölsvanparet. De har inte mindre än sju ungar spm sakta men säkert växer till sig. 

Lugn och trevlig familj, även om pappa-svan här ovan nog hade mig under uppsikt medan han lojt putsade fjäderdräkten. 

Mamman och ungarna putsade och sträckte på sig ett stycke ifrån och när de var klara med det lade de huvudet under vingen och tog en liten eftermiddagslur. Jag gick bort, vill inte störa dem mer. 

Efter ett par lite svalare dagar skall det bli hett igen - men till all tur bara ett par dagar, sedan utlovas mänskliga temperaturer ett tag framöver. Och regn! Det skall regna!

Det kommer naturen minsann att tacka för. 

Och jag kanske också kommer att njuta av ljudet av regn på taket. Det är det som är så mysigt med att sova uppe nästan under nock. Ljudet när man har regnet nästan inpå. 

Skulle inte säga nej till kombinationen regnig dag och bra bok! 

 

GIGANTERNAS FALL

Jag är inne på dag ett av min semester. Jag är barnsligt förtjust i rökta räkor och vitlöksaioli så när jag på väg ut till stugan efter min sista arbetsdag körde förbi ett fiskrökeri så kunde jag inte motstå frestelsen att köpa en liten hink (!) med rökta räkor. Jag minns inte när, men jag minns att det var på Sverige-båten, troligen Silja Line som jag första gången åt det. Och det var såååååå himla gott! 

Försökte själv vid något skede på konststycket att röka räkor - det gick....sådär. 

Men nu landade jag då på stugan och skall inleda min efterlängtade semester 2.0. 

Eller arbetsläger, vilken benämning man nu vill använda. Heh. 

Vi skall ju fixa till något smått här och började med att fälla en  g i g a n t i s k  tall som dessvärre fick ge sig för kommande byggnationer. Hade det nu varit den enda giganten här så hade vi nog tänk om, men här finns gigantiska tallar så det räcker - och blir över. 

Tidigare i somras hade jag beställt en lätt pergola hit till stugan. Den kom med posten. Bara det att postbilen (en mindre lastbil) kom inte fram på grund av några tallar som växt till sig "oförmärkt" under de senaste årtionden och helt enkelt blockerade framfarten - i synnerhet då två giganter växer på samma ställe men på var sin sida av vägen. Inte heller lastbilen som hämtade virket till vårt kommande sommarsovrum/arbetsrum kom fram. 

Det fick mig att tänka till. Om inte de kommer fram, då kommer inte heller en brandbil fram om det skulle gälla. Och om det skulle gälla - då vill man minsann ha fri framfart för räddningsmanskapet. 

Så jag skulle faktiskt här vilja tipsa att kolla att räddningsverket kan komma fram. För när det gäller är det lite sent att tänka på det. (Och försäkringsbolagen kan vara lite kantiga med ersättning om man slarvat med detta...)

Så ja några giganter som "alltid" stått där fick ge sig. 

Han som figurerar på bild är samma typ jag delat kylskåp med i över trettio år (med några års paus då vi funderade på hur vi vill ha det). Han är proffs på det här med trädfällning och trädvård överlag så han vet vad han gör. (Med andra ord - testa liksom inte detta hemma!!! Ring en arborist). 

Endel av dessa enorma tallar ville vi inte fälla i en bit för de skulle söndra så mycket då de rasar så gubben min tog och klättrade upp och tog ner trädet i bitar. Hela den enorma tallens grenar landar på det sättet i en hög runt stammen istället för att den sopar sönder en massa i omgivningen när den faller på traditionellt vis. Klättrande på väg upp sågas grenarna av och så till slut fällt toppen och kvar blir en ensam stock som kan fällas utan att skada omgivningen. 

Men många av tallarna kunde ändå fällas så att säga med ett enda snitt. Och det ni ser här...det skall se helt annorlunda nästa år. Hoppas, och tror jag.