MARS I BILDER

Ja, ja...jag vet. Mars kom och gick redan och vi är ett bra steg in i april. 

Det är i skrivande stund påskdag och vi är hemkomna från stugan. 

Jag trivs för det mesta på stugan oberoende av väder, men nu kände jag mig lite 

hängig och orkade inte riktigt ta itu med den storstädning som jag brukar

då stugan öppnas. Det var för kallt att tvätta fönster och alldeles för blåsigt (och kallt) 

att trivas ute och några trädgårdsrelaterade planteringar är det för tidigt för än.

En blick på väderkartorna och vi hoppade i bilen och åkte hem.

I dag regnar det vågrätt, är grått och tråkigt. Fortsatt hängig med huvudvärk,

vilket jag aldrig brukar ha, har jag nu krupit upp i det berömda slitna

soffhörnet och bläddrar bland trädgårdssidor efter inspiration och idkar verklighetsflykt. 

Efter några år då det här med trädgård har blivit lite styvmoderligt behandlat och 

min tid, min koncentration och mitt intresse har varit på annat håll, planerar jag

att jag i år skulle ha mer krut att sätta på den delen av mitt liv. 

Skall bli skönt att få gräva i jorden efter en paus. 

Och håller den här corona-isoleringen i så finns det väl ingen annan plats som

kan vara så rogivande som just en trädgård? Mitt jobb är sådant att till 60 % brukar

jag vara på ett kontor och resten av tiden jobbar jag hemifrån. Nu när jag 

jobbar 100 % hemifrån, som alla andra som har möjlighet till det, känner jag 

att det är än viktigare att "komma ut" efter en arbetsdag. Och då är

lite trädgårdsarbete precis lämplig sysselsättning som ersättare för arbetsresorna. 

Men till temat "månadsbilder". Tänkte att det kunde vara skoj att samla bilder

tagna under en månad från trädgården till ett kollage. Hur härligt att sedan

gå tillbaka i vinter och minnas färgerna och dofterna. 

På det här sättet blir det kanske att lite flitigare ta med kameran ut i trädgården? 

Ha det gott! 

Nu skall jag drömma mig vidare, medan nordan drar runt husknuten.

ÖVERGIVET...

I år har jag ett bokprojekt som kommer att spänna över vår, sommar och höst. 

Det är än på planeringsstadie, har precis bara börjat. 

Medan mars-snön vräker därute sitter jag och planerar fotoställen som skulle

passa in. Kom att tänka på en gammal lada jag vet som kunde fungera och tänkte 

på hur mycket jag gillar byggnader där tiden liksom stannat. 

*

Då insåg jag att nämen, vi har ju här hemma på hemgården byggnader där tiden

nog också stannat, och även om de inte är direkt förfallna på något vis.

De är kanske bara inte så högt uppe på prio-ett-listan. 

 Bor ju på en gammal bondgård, där omgivningen kört förbi

bondekulturen i rasande fart, men här på gården kan man än förnimma gamla tider. 

Karaktärshuset fyller faktiskt 100 år i år. Men mer om det en annan gång. 

Idag blev det fokus på utetuppen när jag var ute och luftade kameran. 

Där i andra änden av vedlidret har vi utetupparna. 

Det behövdes fler då det i tiderna fanns både husfolk och tjänstefolk på gården. 

Långt innan vattenklosettens tidevarv. 

Där står de ännu kvar, helt orörda. 

Toapappret är dock av mer modernt snitt. 

Vad jag minns har dessa senast varit i "aktivt" bruk vid gubbens 40-årsfest.

Då var det party all night long och massor med gäster...

...men det är snart 30 år sedan dess! 

Efter det flyttade vi runt och bodde på olika orter innan vi

sedan åter landade här. 

*

Tupp-pappersrullen ser märkligt ny ut, bara lagret med damm ovanpå skvallrar 

 att det är ett bra tag sedan något behövt bruka det. 

Jag försöker föreställa mig alla som tidiga morgnar tassat ut hit för att 

uträtta sina bestyr innan dagens arbeten kallade. 

Hur man satt här i -20 graders köld och hoppades på en snabb procedur.

Hur man till sommaren öppnade fönstret ovanför dörren, där

fanns gångjärn så säkert hade man velat vädra lite? 

Samtidigt kunde man sitta där tidiga sommarmorgnar och höra 

näktergalen och kanske svalorna flög runt och fångade flugor

under heta sommardagar? 

Då var omgivningen, hagar och åkrar. 

Nu är det flygfält och motorvägar.  

Här har tiden stått stilla ett tag nu.

Men när man ser på märket som haken slitit i dörrens virke så

förstår man att den dörren har öppnats otaliga gången. 

Otaliga gånger har haken pendlat fram och tillbaka, 

fram och tillbaka. 

Otaliga är de händer som berört haken efter uträttat ärende och

bara tanken på alla människor som haspat dörren fast igen är 

på sitt sätt hisnande. 

Alla de som bott här - precis som jag nu. 

Något som är övergivet - och ändå inte. 

STORBLOMMIGT...

Det här med tapeter. Och det här med storblommigt. 

Vi tar det tekniska först. 

Även om jag inte är helt född med tummen mitt i handen och har under 

mina år varit med om att bygga ett par hus och ytterligare renoverat några 

till så har jag faktiskt aldrig tapetserat själv.

Aldrig.

Mängder av gånger har jag målat över gamla tapeter för jag är ju en sådan där

som gillar enfärgat. Lite dämpat och lämpligt lagom-lagom, liksom. 

Men säg nu den människa som inte någongång får för sig att gå all in på nåt nytt?

Vårt sovrum har varit sådär tråkrandigt i grönt med en lite dovare enfärgad vägg. 

Tryggt och bra? Eller bara skit-tråkigt? Förmodligen det senare. 

De inbyggda skåpen ovanför sängarna är guld, jag säger då det, de

sväljer mängder av allt. Man kan gott gömma en gammal traktor dit och kanske

mormors service för hundra personer. Och och och...skulle aldrig få för mig

att riva ner dem, aldrig! Men skåpdörrarna har minsann förlorat sin vita fräschör 

under årtionden som gått och påminner mer om gammelfasters gulnade tänder

än de vita skåpluckor de ingång var. 

 Så väggarna här inne fick en omgång av min nyfunna favoritmålning 

(se förra inlägget) och i samma veva så målade jag om dörrarna. 

De är nu ljusgrå och fräscha som aldrig förr! 

Men det som egentligen ledde till allt detta är: 

T A P E T E N 

inte vilket tapet som helst utan

D  E  N   T  A  P  E  T  E  N 

* Den storblommiga *

Av en tillfällighet hittade jag denna fantastiskt vackra handtryckta tapet och 

blev helt drabbad och tok-kär på samma gång. 

I en tapet, ja. Helt kucku! 

Det finns mängder av tapeter, nästan så man kan få ångest av det. 

En orsak säkert till att jag inte gått så igång på tapeter. Det finns för många val helt enkelt. 

Det finns moderna tapeter, non-woven-tapeter, och en massa andra moderna rackerier. 

Men inget, absolut inget är så vackert som en handtryckt tapet. 

Det är något i ytan, i färgernas vackra lyster och i känslan.

En handtryckt tapet bara är...mer. 

Fast samtidigt mindre. 

Färgerna är mildare och mer subtila på nåt sätt. De har ett så fint djup

utan att vara grälla och hårda.

Det är helt enkelt svårt att beskriva skillnaden. Men den finns. 

Man kan känna den när man rör fingrarna över en handtryckt tapet,

man förnimmer skillnaden i hur ljuset faller på tapeternas mönster. 

Jag vet inte vad - det är bara skillnad.

Från första stunden jag lyfte upp tapetrullen från sin transport-låda

till det att tapeten satt på väggen njöt jag av känslan av hantverk i tapetvåderna. Det var en njutning att få ge dem en plats att lysa på mina väggar och andas stämningen av 

svunnen tid både i mönster, i lyster och i material. 

En sann skönhet är den! 

(Tapeten är beställd HÄRIFRÅN) 

Jag hade aldrig trott att jag skulle bli så betagen i en storblommig tapet. 

En bit papper, liksom. 

Men så här gick det sen. Jag blev med storblommig tapet! 

Tänk, första gången jag någonsin tapetserade blev det med

en handtryckt tapet, med mönsterpassning och dessutom sådana som skall kantskäras 

innan man kan limma upp dem på väggen och i gamla hus som det jag bor i får man

hålla lite koll på att tapetvåderna blir raka då väggarna nödvändigtvis inte är det.

Det gick vägen med ett tapetlod. 

Låter lite krångligt, men det var inte sååå svårt ändå! 

Kunde jag  - kan du! 

Och ja...när du nu frågar...jag är lite nykär i mitt sovrum.

Sovrummet är också det rum dit jag stänger in mig i för att få skriva ifred. 

Min skrivarlya. 

Nu känns rummet som en varm, trygg och välkomnande famn.

AFTONSKEN...

Solen håller på att gå och lägga sig, det har varit vårens första riktigt varma dag.

Marken har torkat upp efter vinterns blöta och det var härligt att igen kunna slänga

sig på marken för att titta och fota vårens sippor. 

Katten Myrra, är oftast en riktig ensamvarg som kommer och går, men när

jag lade mig ner i gräset för att fota kom hon och buffade på mig,

satte sig på mig, lade hon sig inte också på sipporna jag skulle fota.

Men det är sådant man får ta. 

För visst är det mysigt med en katt med på svängen genom trädgårdens utkanter.

Eller kanske det är precis tvärtom? Att det är hon som tycker det är skoj med sällskap

in i hennes marker och domäner? 

Det är skumt härinne i lunden där fallna träd får ligga kvar och murkna ner

och på det sättet ge livsmiljöer för många insekter och andra djur. 

Om ett par veckor är hela marken täckt av liljekonvaljer, 

redan nu ser man bladen sticka upp som små taggar ur marken. 

I fjol planterade jag ramslök här i lunden, och till min glädje har de alla övervintrat! 

Hurraaa!!! 

Kanske jag vågar knipsa åt mig något blad redan i år?

Fasanherren har två fruar i år. 

Det har funnits fler fruar förr, men så kom duvhöken och gallrade i beståndet lite.

Där går de värdigt omkring i lunden och pickar och har sig. 

*

Idag skiner solen igen, lika fint som igår.

Jag sitter här och skall bara skriva klart det här, sedan kokar jag mig en

kopp kaffe och tar mig ut igen. 

Jag skall skörda årets första skörd.

Medan jag gick på min kvällspromenad märkte jag att nässlorna 

är just nu precis perfekta för skörd. 

De står på agendan idag. 

Häääärligt med vår hörni! 

EFTER REGNET...

Känns som om det regnat i evigheter, lite som en syndaflod eller något.

Vägar, motorvägar svämmar över och på några dagar kommer hela månadens 

regnmängd. Regn är galet mysigt om man vill sitta med en bra bok i soffhörnet, 

men för den som vill njuta av höstfärger och natur och vara ute så har det inte varit de bästa av veckor. Så kan man ju uttrycka det lite mildare. Om man inte vill förbanna regnet.

Idag visade sig solen ett varv. Ett kort varv. I morgon skall det bli mera regn.

Medan sol var plockade jag de absolut sista minitomaterna och den garanterat sista 

squashen. En morgon i veckan visade bilens termometer på +1 grad, så 

man kan nog lugnt säga att växtperioden för i år kom och gick.

En märklig sommar! 

Till höstens (och vårens) program hör hundtrimning.

Märkte att jag nästan på dagen för ett år sedan sysslade med samma syssla.

Nu var jag kanhända lite tidigt ute, håren lossnade inte fullt så enkelt som de

brukar då de är helt "fulltida", men tänkte att trimmar jag henne nu så hinner

det växa lite nytt lurv tills vinterkylan sätter i. 

Putsade upp mina blommor och placerade dem alla så nära fönstren som

möjligt för att få maximalt ljus i vinter. 

Några pelargoner står ännu på verandan och väntar. 

Ute finns några växter än i sina krukor, hur de skall få övervintra 

är ännu lite oklart. Det är primadonnor som Afrikas blå lilja och 

sådana som jag inte riktigt vet hur jag skall få till det för. 

Hemkontoret fick häromdagen en ny typ. 

Det är en fjäderkalla, och helt ny bekantskap för mig! 

Något lättskött - som kan bli både stor och omfångsrik.

Återstår att se.

*

I morgon skall det bli mera regn.

KYLAN SOM GÖR SÅ ONT...

Man är knappast en äkta Nordbo om man inte känner till 

Karin Boyes dikt...

Visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle våren annars tveka?

En kylslagen aprilkväll ute i trädgården kan man verkligen undra;

Varför våren envisas med att tveka? 

Jag tycker det ligger så mycket i dessa två rader av dikt. Jag har älskat dessa

rader sedan jag var barn. Det finns något underbart vackert, sorgligt och skört,

starkt och envist och ja....liv i de dussin ord som bildar dessa två rader dikt.

Att analysera dikt och prosa lämnar jag till de som kan det på riktigt,

men jag begriper ju att det finns en rätt enkel orsak att dikten blivit så älskad.

Den är helt enkelt genialisk och man hittar precis den nyans av känsla

man för stunden behöver.

Under mitt lilla liv, som märkligt nog börjar snart börjar halka över

till att vara ett helt medelstort liv, har jag återkommit till denna dikt 

av olika orsaker och i olika stämningar och i olik ålder.

*

Just i år känns diktens första rader helt konkreta.

Våren tvekar i år.

Jag har inget annat att relatera till denna vår än just till naturen.

Under andra år hade jag kanske känt annorlunda, tänkt annorlunda, läst annorlunda.

Nu läser jag som det står och tolkar inte:

Varför skulle våren annars tveka?

Jag hade fotat knoppar i trädgården för en månad sedan, 

och det hade inte hänt så himla mycket i deras utveckling sedan dess.

Det måtte göra ont - tänker jag. På riktigt ont.

För att:

Varför skulle våren annars tveka?

BLOTT PÅSK-BLÅTT...

Eftersom jag visste att påsken i år skulle firas på stugan, som så många 

påskhelger innan, så hade påskdekorationerna hemma blivit minst sagt sparsmakade.

Och gult, ja det är ju inte min grej - inte ens till påsk. 

Förlåt för det....

Så därhemma blev det blå ägg i år.

Ägg som jag färgade med rödkål i fjol redan men fått lega och vänta

på påsktiden ända tills nu.

Det är så enkelt att färga ägg med rödkål.

Bara koka upp kålen och sedan lägga i äggen i kokvattnet. 

(släng kålen i komposten om du inte äter upp den, kokt kål är inte min grej...)

Desto längre de får ligga i rödkålsbadet - desto djupare blir den blå färgen.

De ljusaste plockade jag upp efter någon timme - de mörkaste följande dag.

Jag gillar dem skarpt. Så enkla att fixa till själv.

Och snygga även utanför påskveckan.

Lite dämpade och sparsmakade.

Med andra ord riktigt passande för i dag.

Idag är det nämligen onsdag i stilla veckan, dagarna innan påsk.

Den kallas också Dymmelonsdag och är dagen då påskfriden inleds.

Förr ersatte man den här dagen i Skandinavien metallkläpparna i kyrkklockorna med

trästavar - de kallades dymblar eller dymmlar, för att ge en dämpad

klang i klockringningen.

Det skulle vara dämpat - det var ju stilla veckan.

*

På det sättet kanske mina ägg kunde kallas dymmel-ägg?

De är också stilla och dämpade.

Och rätt så fina.

WANNABE VÄXTHUS...

Söndag, och så fint väder om än vinden var kall.

Det krattades och plockades fram utemöbler och skurades desamma oc

ställdes undan sandningssandsäckarna och grävdes fram ur stallvindens

djupa gömslen krukor och spadar och grepar och korgar.

Det är än så kallt, så kallt så något att plantera eller så i dessa krukor, 

det kan man gladeligen glömma för en tid än.

Inte för att jag skall ha några stora odlingar i år - till det kommer jag att vara

alldeles för mycket på rörlig fot för. 

Men något smått? Som man kunde ordna automatiskt bevattning 

med mina BLUMAT bevattningsvakter. 

Jag är så nöjd med dem! 

Även om jag, som sagt försökt att inte samla på mig såååå många projekt att göra

vare sig hemma eller på stugan, så kan det hända att de gamla fönster som

mitt wannabe-växthus består av kanhända behöver en kärleksfull släng med skrapa och pensel.

Lite linolja och kitt? 

Kanske.

Det som, bara jag har lite bättre med tid skall få ett alldeles eget inlägg är

min kompost. Ja, prata sopor! Härligt!?!!! 

Jag har nu i ett drygt år komposterat allt bioavfall med Bokashi-metoden.

Och det finns ingen återgång till något annat för min del.

Jag har nu en massssssssa finaste, näringsrikaste,  mylla på kommande. 

Ahhh!!!

Men mer om det en annan dag. 

Nu skall jag kolla valresultatet och heja på mina vänner

som ställt upp i valet.

Heja, heja! 

JAG SER BRA UT...

Sliten vits, men känslan av rena fönster är oslagbar.

Jag hatar att tvätta fönster, men älskar resultatet.

Lite så där som med mycket i livet.

Resan är väl sådär, men målet är riktigt skoj.

Som att jogga, eller att gå på gym. 

Det är ju inte alltid så himla skoj just då och där. 

Personligen tycker jag till exempel att stunden i duschen efter en löprunda är 

trettio miljoner gånger skönare än stunden i snöstorm vid 3 km. 

Ja, ja...men idag tvättade jag fönstren. Det var inte en dag, eller vecka, eller ens en

månad för tidigt. 

Filtret av naturligt damm och smuts har varit av den kalibern att solen fått jobba

hårt för att få sina strålar att tränga in i vårt näste och hem. 

Men nu ser jag, och alla andra som befinner sig innanför dessa glasrutor,

igen klart och tydligt på världen utanför.

Det snöar. Där utanför.

På en kvart förvandlas trädgården från försiktig vår till vinter igen.

Och jag envisas och fortsätter med att skura fönster.

I år har jag dock sällat mig till skaran av personer som övergett

hink och trasa, fönsterskrapa och tidningspapper och suger upp

tvättvattnet från glasytorna med en sådan där lustig 

tingest

som visat sig vara ett bra köp och en riktigt användbar och fungerande pryl.

Ett bra köp och dessutom också ytterligare en fungerande pryl är också att köpa

ranunkler för att på något sätt förskjuta den återkomna vintern 

på flykt igen.

Man vill så gärna, så lätt, övertala sin själ och sitt sinne om att det är vår.

Även om marsvåren, på dessa breddgrader, kan vara så lynnig och svårflörtad.

*

Men fönstren är rena. Trots snön är det ett vårtecken lika gott som något annat.

Eller hur?

NÄR LJUSET ÅTERVÄNDER...

Tänker ofta att den där magiska känslan i att äntligen få skriva 

m  a  r  s 

är bland de finaste känslorna som finns om man rör sig inom ämnet årstider.

Riktigt där är vi ju inte, ett par dagar still-to-go, 

men så nära nog att man får smaka och gotta sig i känslan.

Jag har sagt det förr, och upprepar mig förmodligen till döda-dagar;

Mars inleder åtta månader av behagliga årstider för min del.

Jag behöver inte längre känna mig som min Mårbacka-pelargon som smetar fast sig i 

fönsterrutan för att ens lite kunna suga i sig dagsljus.

Vi går mot ljusare tider. 

Det viskar jag till pelargonerna. Och till alla de andra.

Idag har jag pratat med växterna.

Och klippt dem.

Inväntar någon vecka innan jag river upp deras rötter och 

försätter dem i ny växtmiljö bestående av näringsrik mylla.

Egentligen borde jag vänta tills tjälen gått ur och min egna näringsrika

bokashi- jord blir tillgänglig.

Få se om jag har tålamod att vänta.

Våren är inte tålamodets årstid.

Inte min, och inte växternas. Förmodligen ingens.

Bara tanken på mars får mig att tänka frösådder och 

framtida stunder av egenskörd.

Ärligt struntar jag lite i att det är februari,

att det är kallt därute, att det stundvis vräker ner snö.

Det är ljuset som räknas.

Där jag för stunden spritt ut mina ägodelar är 

vinterns ljus ytterst sparsamt i och med de små fönstren

och dess magra insläpp av naturljus.

Citrusträdet gav upp. Suckade och sade;

- Sorry, no can do.

Olivträdet är av segare virke. 

Inte mycket till liv i grenverket, men dock...

*

Livet återvänder.

En kan bara vara nöjd! 

BLÅ STUNDEN....

Verandans fönster är än täckt av isrosor när jag går ut efter posten, den riktiga.

Faktum är att det blir mer och mer glest mellan kuverten i lådan. 

Dess värre är orsaken inte den att mängden anspråk på diverse summor att betala skulle

minskat. Nej, orsaken är mer prosaisk än så. 

De dimper ner digitalt. 

Men jag gillar att gå till postlådan. Det blir liksom ett skönt avbrott i min dag. Samtidigt kan jag ta hunden ut för att kissa, katten kan man ta in - om hon fått för sig att gå ut på morgonen. Vilket 

beror på temperaturen och luftfuktigheten utomhus. Sådant är viktigt för katter. De hat koll på sådant.

Det är inte alls samma att kolla sin(a) mailboxar. 

Inte så mycket stämning där, inte.  Även om jag alltså sällar mig till den ivriga hejarklacken för all digitalisk fram-marsch så erkänner jag; stämning och känsla är den digitala världen inte så bra på.

Hunden till exempel uppskattar fysiska checkningar av postlådan överlägset mer.

Hade det inte varit för att jag behövt ge mig ut till postlådan, hade jag kanske bara stannat inne.

Lite avigt nog, så var det så att jag inväntade ett mail (ja, pling i datorn-mail) och i väntan på det

så kom det sig att jag tog hunden och gick en promenad betydligt tidigare än jag annars hade gjort.

Vilket gav mig sol. Längtad, väntad sol.

Jag gick ner till ån. 

På facebook har jag lite smått lovat ladda upp en bild i veckan på min plats vin ån. Det kom sig så efter att en kompis till mig fotat sin plats vid ån under ett års tid. Nu är vi några som hakat på. 

Det kommer kanske ett sammandrag hit till bloggen. 

Det var fantastiskt skönt. 

Sol, lite småkallt, men på ett vårvintrig sätt. Fåglar som kvittrar. 

En snäll kyla.

Jag och hunden genar hemåt över en inte helt klar del av gravgården och så vidare 

längs åkerkanten. Över dikena som nu är frusna. 

I diken står kaveldunen och är sprickfärdiga av vårkänslor. 

Jag är inte riktigt där än. Jag har en kalender som jag kan kolla i. Vi har en liten bit till vår än.

Men okej....jag kan känna de första vibrationerna. Det kan jag.

Det doftar fortfarande vinter, det känns vinter, det ser ut som vinter, men det finns en aning.

En liten, liten aning om vår. 

I fåglarnas läte. I ljuset. I den blå reflektionen av klar himmel i snön.

När vi kommer hem väntar katten på trappan. Med slutna ögon ligger hon och...ja...lapar sol.

Som bara katter kan.

Hur isen dragit sig tillbaka på verandafönstren ser jag att solen och vårvärmen gjort sitt. 

Jag älskar dessa små, små viskningar om ännu en vår.

Löften, längtan, liv. 

Och en stilla blå stund.

KVÄLLEN ÄR TYST...

...och jag har lust att skriva, men tanken är splittrad.

Just för de stunderna finns de här

där man bara kan fylla på - och låta tankarna löpa fritt

och skriva det man först kommer på.

Jag är...inte en stor vän av vintern om jag riktigt tänker efter. 

Egentligen avskyr jag att gå ut när det är blött, kallt och grått.

Den världen är liksom inte för mig. 

Jag kan...steppa. Lite. Det trodde ni inte! 

Jag köper...alldeles för ofta gråa tröjor. 

Hur många gråa tröjor behöver en människa egentligen?

Jag vet inte svaret - än. 

Jag borde...ha dammsugit i dag. 

Men kände att jag skall ge dammråttorna

en dag till i frihet innan de blir instängda för gott i 

en illaluktande papperspåse

under öronbedövande oljud. 

Har dammråttor hörsel? 

Kan de känna lukt.

Har de en själ? 

Jag kanske inte skall dammsuga i morgon heller?

Jag måste...nog dammsuga - after all.

Jag tycker...löjligt mycket om Runebergstårtor. 

Testar gärna alla olika varianter som finns. 

Jag tänker...nog för mycket på vart stora världen är på väg.

Och alldeles för lite på trevliga saker i min egen lilla värld.

Det skall jag råda bot på.

Jag förbrukar...kopiösa mängder stearin under vintermånaderna. 

Jag tror jag är den som håller ljusproduktionen vid liv. Jag och någon få till.

Jag drömmer...om att kunna jobba mer flexibelt och leva ett 

mer digitalt liv. Inte vara så bunden till plats.

Det kanske bor en digital nomad i mig? Vem vet?

Jag längtar...Jo, oftast. Nej, alltid! 

Längtan är det svenska språkets vackraste ord.

Enligt mig. 

Helt samma vad man längtar efter bara man gör.

I längtan finns livets låga. 

Jag använder...sockor. Alltid när jag kan.

Ibland är de inte helt passande i klädkoden, men

klädkoder är till för att knäckas och lösas (upp) - eller?

Har liksom bara två växlar.

Sockor eller barfota. 

Jag njuter...av tystnad. I alla dess former. 

Jag blir...sällan riktigt arg. Men när jag blir

vill förvånansvärt få uppleva det på nytt.

Don't know why......?

Jag äter...vegetariskt. Och så ost. 

Osten är orsaken varför jag inte är vegan.

Eller nåt.

Jag dricker...alldeles för lite vatten. Jag vet.

Skall bli bättre på det! 

Dricker numera mycket mindre kaffe än förr. 

Och så rysligt gärna dricker jag ett gott rödvin när läge är.

Jag skulle...studera meteorologi om jag var 20 år igen.

Eller biologi. Eller historia.

 Eller allt detta! 

Jag ska...gå ut med hunden på natt-kiss bara jag är klar här.

Nu får hon bara lov att hålla sig. Det här är viktigt! 

Jag brukar...fasta. På sätt eller annat. 

Har inte riktigt bestämt mig hur det blir i år.

Känner att man borde bestämma sig så småningom.

Jag tittar...rätt sällan på TV.

Men när jag gör så blir det nästan som att gå på bio eller teater.

En riktig händelse liksom.

Nästan så jag poppar popcorn när jag skall 

se på Skavlan på fredagarna!

Jag läser...alldeles för lite bra litteratur just nu! 

Men det blir bättre hela tiden! 

Under min utmattning var det stört omöjligt att ta till sig text 

på det sättet jag var van vid att insupa andras ord. 

Jag saknade det alldeles förfärligt. Gör det fortfarande.

Men nu börjar jag igen kunna läsa lite så som jag gjorde förr.

Och det är en sann välsignelse. 

Utan ord är inget.

Jag vill...att mina ungar skall få ett bra liv.

Hitta sina vackraste stigar och rätta människor att gå dessa stigar med.

Ja.

Och att våren och sommaren skall bli varm och skön.

Det vill jag också! 

*

Det var dagens. God Natt!