VILLA-AVSLUTNING MED MERA

 Det är mycket att fira idag. 

Villa-avslut och Ventiansk afton om man har sina rötter i Österbotten. 

Forneldarnas natt om man råkar vara född i de sydliga delarna av vår kust. 

Same same, but different. 

Sedan har vi Finska Naturens Dag som faktiskt hos oss i Finland

har en lite högre status än alla världens kanebulledagar och terrakottakrukdagar. 

Det är en rekommenderad flaggningsdag så att så där officiellt så betyder det att man 

flaggar om man vill. Men det är en av våra alldeles nya flaggningsdagar. 

För Naturen. 

Och så är det Villa-avslut och Forneldarnas natt. 

Veckoslutet då man knyter ihop sommaren och börjar på

allvar rikta sina blickar mot livet "i stan". Mot hösten. 

Vi har nu aldrig riktigt så att säga firat detta. Främst för att vi inte lämnar stugan

bara för att det blir september - snarare tvärtom. Och i år

kommer jag att jobba härifrån ett bra tag ännu, så stugsäsongen fortsätter. 

Ännu i morgon skall det vara riktigt somriga temperaturer - och bra det 

för jag har en hel del tvätt ute på tork. 

Men sedan skall det börja bli kyliga dagar. Och jag längtar

nog, i ärlighetens namn, lite efter det också. 

Är ganska trött på dessa heta dagar.

Familjen firar denna dag lite på olika håll. 

Gubben åkte med sin kompis till den lokala gästhamnen för

att festa där. (Jodå, jag var medbjuden, men är inte för stojiga miljöer...)

Äldre sonen - storungen - är också här i knutarna men festar på en annan plats 

där hans barndomskompis uppträder som musiker. 

Och lillungen har "firmafest" och sommaravslut på sitt 

sommarjobb. Och jag, jag klagar inte alls över att glo över fjärden, tända en

liten "forneld" för mig själv och läsa en bok medan natten kryper närmare. 

Vi tar farväl av sommaren och välkomnar hösten. 

Alla på vårt sätt. 

KÄRA ROSENSKÄRAN

 Klockan har blivit lite över elva på onsdagskvällen och jag sitter ute på verandan med

bara en enkel fönsterruta mellan mig och den redan alldeles becksvarta natten.

Det är inte längre hett - snarare nästan lite höstigt kallt. I alla fall efter de svettiga dagarna innan. 

Har dragit på mig inte bara en, utan två tröjor, för att det skall kännas behagligt att sitta här ute. 

Från havet hörs ett rejält brus av vågor som slår mot klipporna. Det har varit lugnt så länge

att jag reagerar på vågbruset. Det är inte bara skvalp, det är et tungt höstljud. 

Tills i morgon har det ändå utlovats somriga temperaturer igen, men det är ju ett faktum att hösten

strax är här. Nu på kvällen när jag gick en sväng i trädgården märkte jag att i flera rosenskäror

fanns det döda humlor. De hade bara dött där. Gett järnet hela sommaren och sedan fått, med slitna

vingar lägga sig till ro i en rosenskära och - dö. 

Som det nu verkar, så kommer jag att vara här på stugan ännu någon vecka. Allt beror ju på vädret.

Och på min rygg. Och på min fot. Båda har triskats rejält med mig denna sommar, och

det har varit en av de främsta orsakerna att det inte blivit någon utfärd eller resa alls för mig

denna sommar. Men det är okej det också. Med dessa bensinpriser och så. 

Nu skall jag gå och lägga mig en stund. Läsa vid det öppna fönstret som släpper in den

nu redan nästan kyliga nattvinden, får tyllgardinen att dansa. Dra på mig täcket och

för en gångs skull krypa djupt ner under täcket och låta kroppen värma

upp sovkokongen. Inte som det varit de senaste veckorna att man försöker undvika

täcket så mycket som möjligt. Jag vill så gärna sova med tyngden av ett täcke

runt mig. Sover dåligt med bara ett lakan. 

Det fina med vita roseskäror är att de lyser som små vita månar i den mörka sensommar-

trädgården och håller kvar sommarens skrira minne i sitt väsen. 

I NATT LADE SIG ISEN

Det är något alldeles otroligt vacker, skirt och nästan lite andäktigt i stunden när isen lägger sig. 

När det där elementet som annars lever av minsta lilla vindil som bildar krusningar på ytan som klingande musik. Ytan som på sommaren glittrar ikapp med solen och som under stormiga dagar viker sig och bildar dramatiska skumfigurer. 

Jag känner en alldeles otrolig ynnest att nu få bo alldeles intill en sjö och ha denna vy varje morgon jag vaknar. Vi firar ju ännu en slags smekmånad, eller smekår - sjön och jag. Vi har inte ens känt varandra ett halvår än. 

Gick en promenad längs stranden i eftermiddagens blekt vackra novembersol. Är något sinnligt i stunden då vatten blir till is. Dess väsen stillar sig och lägger sig till ro. Även växterna som isen omfamnar blir stilla i sin väntan på en ny vår. En stilla väntan. En lång längtan. 

För varje år börjar jag mer och mer gilla november. Det finns något sinnligt vackert i naturen just i november då höstens sprakfärger har stigit åt sidan, när det diskreta, subtila, det dunkla får stiga fram och ta plats. Och i det finns en skönhet som jag tycker är så otroligt vacker. Det ligger något sofistikerat över novembers väsen. Tystlåten och sparsmakad - men när man går ut och verkligen möter november - möter man en ack så förfinad månad. 

EN LITEN RESA

 Då jag var barn på 1970-talet så åkte jag nu och då på kryssning till Stockholm, till Tallinn, till Travemünde. Min mamma jobbade inom resebranschen på den tiden så det blev säkert fler resor än vad som var vanligt. Som tonåring hade jag en barndomskompis som var riktigt resglad, men vi hade sällan råd att åka längre än på kryssning. På den tiden behövde man inte vara myndig för att åka på en veckoslutskryssning. Bara att stiga ombord. 

Och det gjorde vi - ofta. Beställde billigt munkvin till maten och sniffade oss igenom hela sortimentet parfymer och rakvatten. Oftast hade vi hytt, men då vi inte hade råd till det blev det att sova i sovstolar - och en gång sov vi faktiskt i bollhavet...Till de morgontidiga barnens "förtjusning". Han fortsatte sedan sin karriär inom resebranschen medan jag valde andra vägar. 

Under årens lopp förlorade kryssandet till Sverige sin charm. Någon gång kunde en kryssning i goda arbetskompisars lag vara underhållande, men för det mesta kom det att bli som vilken transportsträcka som helst. Eftersom vi har släkt i Sverige så reste man ju över nu och då, men oftast träffas släkten i Finland då vi alla har sommarstugor i grannskapet. 

Men så en kväll för någon vecka sedan satt jag och slöbläddrade på nätet och kom på en tillställning i Stockholm som jag väldigt gärna skulle vilja besöka och i samma veva hade jag chattat med en kompis som bott länge i Sverige, men som jag inte träffat på åratal. Så jag skrev: Jag kommer över! 

Och nu var det den dagen. Jag har åkt på hederlig kryssning! Visserligen tog jag bilen med för jag ville kunna röra mig smidigt i Stockholm och är bättre på att ratta mig fram än använda buss och tunnelbana. 

Resan var också en slags andningshål för mig. Har en hel del i mitt liv nu som kräver min närvaro på ett plan som är lite mentalt utmattande. Jag återkommer till det någongång senare. Men ja, lite egen tid. Jag är lite tudelad till att resa ensam. För det mesta tycker jag om det, men det är hiskeligt slött att äta ensam på restaurang. Helt mot god sed och så tog jag en bok med mig och läste mig igenom en trerätters. 

Jag läste mig igenom natten också, det hade lovats kraftig vind men det var inte båtens gungande som höll mig vaken utan fullmånen. Och ungdomar som sprang och väsnades i korridoren. Men det oaktat vaknade jag rätt tidigt, precis då båten började ta sig in i Stockholms skärgård och solen höll på att gå upp. Då kände jag att det nog blir en bra dag. Och att det inte är så tokigt med en liten resa efter en lång paus. 

*

P.s Men....hahhahaa....fasligt vad mycket nojs det är på en båt. Det hade jag glatt glömt. Håller jag på att utveckla någon form av ljudallergi nu också? Som kompis åt den starka-ljus-allergi jag redan har...Heh! 

RIDDARSTJÄRNOR

 

Nej, det är inte murgrönans smått stjärnlika blad som är riddaren i den här berättelsen, utan dess granne här på fönsterbrädet till mitt hemmakontor. 

Blomman med så många namn och än mer vackert klingande sortnamn. 

Den kallas bland annat riddarstjärna efter sitt latinska namn Hippeastrum där hippeus betyder riddare och astrum stjärna. På finska brukar man kalla den ritarinkukka - riddarblomman. 

Att lära sig en liten gnutta (växt)latin är skoj för då kan man ofta få bakgrundsfakta om växtens växtsätt, var den trivs, och ibland också vem som i tiderna på sina upptäcktsfärder hittat och fått ge sitt namn till växterna. 

Hur denna riddarstjärna fått sitt latinska namn är ganska uppenbart. Den är minsann stolt som en riddare - och ja, stjärnlik är den minsann när den blommar. 

Amaryllisar, eller som det väl egentligen så där grammatikaliskt rätt heter amaryller, hör till mina favoriter. Om jag skulle samla på någon växt så skulle det kunna vara amaryllisar. För mig har de alltmer tappat sin status som julblomma utan har blivit en vinterblomma. 

Väljer ofta sorter som inte är så där "juliga" och då spelar det ju inte så stor roll om de inte slår ut "på julafton klockan 15 på eftermiddagen". 

Vill man ha det så, så rekommenderar jag att köpa amaryller i snitt! 

Är ju inte personligen så för det där tomteröda, men ett fång riktigt djupt vinröda amaryller till jul - åh, det är så fint! 

Men då det gäller att odla fram sina riddarstjärnor från lök så väljer jag gärna lite enklare sorter, lite mer sparsmakade än de där riktigt fluffiga som knappt orkar stå upprätt så förädlade som de är. 

De mindre är inte så omfångsrika i sin blomning, men har ofta desto fler blomstjälkar. Och, för att vara ärlig, så är de i mitt tycke mer eleganta. 

En limegrön amaryllis som blommar i januari är ju som ett löfte om vår, eller hur? 

Dessutom är de ju så enkla växter att få i blom. Bara att stuva löken i mylla, så att en tredjedel minst är ovan jord. Vattna ett varv och sedan bara vänta tills första blomknoppen börjar synas. Helt vanlig rumstemperatur och så ljust som möjligt. Inte mycket till krav där inte. 

När blomstjälken, eller stjälkarna, börjar växa till sig brukar man rekommendera att vattna smått och gärna ha den lite mer svalt så inte stjälken rusar iväg och blir ranglig, men med dessa mer enkla sorterna är inte det heller ett så stort problem, då blommorna oftast är både mindre och lättare så även en lite längre stjälk orkar hålla "stjärnan" uppe. Och skulle det nu råka sig så illa att stjälken brister så håller sig en amaryllis precis lika bra som snitt. 

Sedan tycker jag ju att en snygg gren utifrån naturen är snyggare att stötta upp en gänglig amaryllisblomma med än en bambukäpp och  huuuuu....presentband eller liknande! 

(Kan för min värld inte begripa hur ofta man ser fula uppbindningar till annars så vackra blommor. Orkar man med katten, så orkar man med svansen...). 

Jag är rätt snabb på att knipsa bort överblommade blommor så det inte går någon extra energi från löken att sätta frön om jag vill "översomra" mina amaryller. 

Tror inte mitt tålamod skulle räcka till att så amaryller från frö)...

Sedan när blomningen är totalt över och blomstjälken börjar påminna om en ledsen gurka så klipper jag av den så lågt ner som möjligt. Och då blir alltså bara bladen kvar. Så sköter man dem som vilken grönväxt som helst, gödslar och vattnar. Till sommaren tar jag ut dem och lägger krukorna lite i skymundan i trädgården, gärna så att de står lite skydd för regn - om det skulle bli en blöt sommar. 

I september när de börjar vissna tar jag in dem och klipper av blad och allt, putsar löken från jord och klipper in rötterna. 

Förr hade jag ju diverse glasverandor som jag kunde bevara lökarna i, men om man nu inte har hundra amaryllislökar utan bara några, så kan man stuva dem i en papperspåse och gömma (men inte glömma) dem i kylskåpet ett par månader så där. Sex veckor lär vara minimum för att få löken att förstå att det är dags att börja producera blomanlag. Och så börjar man proceduren om igen. 

Sedan kan ju dessa amaryller bli lite rubbade i sin tidsschema. Det är ju vi människor som sagt att de skall vara just julblommor. Så visst har jag haft amaryller som glatt blommat i slutet av augusti också. Därute i trädgården. Men vad gör det? 

Mycket kan man köpa på nätet, men när det gäller blomlökar så är jag lite extra skeptisk och köper dem hellre så att jag kan känna på löken. Den skall ha en viss tyngd och kännas saftstinn och liksom frisk. En lätt och fnastorr lök blir kvar i butiken. 

Alltid finns ju inte de här mer skojiga sorterna i plantbutikerna utan man måste förlita sig på näthandel, men man lär sig varifrån man kan få kvalitativa lökar! Bäst är de som man kan förhandsboka. Då vet man oftast att de också kommer till handeln ungefär samtidigt som de skickas ut till kunderna. Att de inte blir liggande i något varmt lager eller i en varm butik. 

Oj....det blev visst en hel del om amaryllis. 

Men de är så fina! Kan inte helt lova att jag inte har med mig någon ny lök när jag skall ta mig på diverse julmarknader så småningom. 

ALLHELGONAHELG

Min favorithelg. 

Det är det av två orsaker. Dels givetvis för att det är alla helgons dag och den där dagen då gravgårdarna lyses upp av tusen och åter tusen ljus som tänds på alla gravar till minnet av dem som tassat vidare till en värld utanför vår. Om en sådan värld finns. Jag hoppas att en sådan värld fanns, men är inte helt övertygad. 

Jag gillar verkligen den här helgen, och har under åren strävat efter att involvera familjen i den fina stämning som dessa mängder av tända ljus på våra gravgårdar ger. 

Men för mig har också allhelgona-helgen varit en slags avslut på trädgårds- och stugsäsongen. Jag var och lade granris på gravarna, planterade några skimmior och cyklamen bland den rätt frodiga murgröna som glatt växer på mina föräldrars grav - fast den egentligen väl inte borde övervintra här på våra breddgrader. Men där växer den och har redan kastat sina tentakler över på grannens grav. Men det går ju inte för sig så de fick jag dra tillbaka till eget territorium. Jag tycker så om den här traditionen, den här processen. Att bädda gott och fint för alla de som inte längre finns. Bädda något skyddande inför vintern. Som ett täcke man bäddar över ett sovande barn, så det inte skall vara kallt under natten. Samma känsla har jag när jag lägger granris på gravarna. De som vilar här skall ha det gott i vinter. Vackert och gott. 

Jag tror - och hoppas - att gesten att laga fint på gravarna till allhelgona har en slags djupare mening. Som att täcka in någon kär inför natten. 

Allhelgonahelgen har också under många år varit en slags "deadline" (lite dåligt valt ord i det här sammanhanget kanske....) för trädgården. Länge hade jag som riktlinje att trädgården skulle vara krattad till allhelgonahelgen. Också för arbetet i trädgården blev helgen som en slags milstolpe på året. Nu kunde vintern komma. 

Nu är ju min trädgård där ute i skogen, där i skärgården. Och den har gått i vintervila redan innan. Men här hemma har balkongen fått sin vinterskrud. Det är också en slags inväntan av vintern. 

När jag kom hem idag, satte jag mig på balkongen. Tände ljusen och drack en kopp kaffe medan jag tittade ut över sjön. Några gräsänder simmade sakta mot stranden. Rätt många var ute och rodde på sjön denna milda novemberlördag. Det är så stillsamt, så vackert. 

MOT NOVEMBER

Misstänker att väldigt många skulle pricka in november som den minst inspirerande, minst skojiga, tråkigaste och mest onödiga månaden under året. 

Jag har tänkt att medvetet försöka njuta av november. Se det fina i månaden. Både ute i naturen, men också hemma. Pyssla lite extra om krukväxterna, se till att de har det så bra som möjligt när även ur deras synvinkel en jobbig mörk period är på kommande. Skall lägga om mina arbetstider, där det är möjligt så att jag faktiskt skulle hinna vara ute under de få ljusa timmarna. Tanka novembersyre. 

Och faktiskt unna mig lite extra. Ett bad i ljuset av levande ljus. För hur ofta man än tänker att det skall jag unna mig, så hur ofta blir det inte en snabb dusch i stället? 

Lite sköna tofflor, en fin mysklänning att schava omkring i hemma - bara för att. Kanske ge mer tid åt yoga i skymningsstunderna. Men också uppmärksamma den subtila skönhet som finns när ute i naturen när alla grälla höstfärger har gett vika och de dova, bleka nyanserna får ta plats. 

I år tänker jag hylla november! 

 

DE SISTA

 Det var nästan lite ett under att dahliorna klarade den kalla natten. De ser onekligen lite tilltufsade ut, men än står de där som små OBS-tecken i den alltmer nakna naturen omkring. 

I morgon skall jag ha en skön egen-tid-dag. Inom min bransch så börjar nu årets hetsigaste tid och den pågår en bra bit in i januari innan det igen blir mer normal-tempo. Dessutom har en kollega sagt upp sig och kommer att byta arbetsplats, vilket ytterligare ökar mängden arbete. Så en ledig måndag med egentid är välkommet. 

Eftersom jag flyttat till en ny stad så blir det att upptäcka lite nytt.  Och även om det är min förra hemstads grannstad, så finns här mycket att kolla in i form av diverse naturstigar som jag inte besökt innan. Har haft ett alldeles underbart veckoslut med middag med bästa barndomsvännerna och brädspel (!) vilket inte skett på eviga tider! Mycket skratt! Och idag en middag med båda ungarna samtidigt runt matbordet. Mycket skratt också där, men även härliga diskussioner och "argumentationer" om allt mellan himmel och jord. Ibland älskar jag att luta mig bakåt, smutta på rödvinet och bara iaktta och lyssna på diskussionen och tänka - är detta faktiskt mina fina barn som kläcker så mycket bra tankar och vet och kan så mycket. Man slipper väl aldrig den där föräldrarollen och att inse att ens ungar vet och kan en hel del sådant som man inte själv kan eller vet är lite "avigt" - fast samtidigt härligt befriande. 

Eller befriande är fel ord. Det är mer som att man kan luta sig bakåt och inse att de här typerna har vingar som bär. Lite som det också var härligt att luta sig tillbaka under middagen med barndomsvännerna och inse att de här människorna har funnits i mitt liv nästan så länge jag levat och jag vill så ha dem där så länge jag lever. Det är något med barndomsvänner som gör en skrynklig i hjärtat av kärlek till dem. Och så blir man ju skrynklig i hjärtat av kärleken till sin familj, och sina ungar också. Så mycket skrynkel i hjärttrakten de senaste dagarna. På det bästa av sätt. 

Men i morgon blir det egen tid. Också det gör att jag känner ett glädjefladder i bröstet. 

HEMMA HOS MIG

Nämnde visst här för ett tag sedan att jag skulle ta er på en rundtur i närområdet, och idag efter jobbet men innan regnet kände jag att det nog var läge för det. Höstfärgerna försvinner med rasande fart och kvällsmörkret kryper allt snabbare inpå. 

Men här bor jag nu. Intill en sjö, med utsikt över sjön, vilket jag njuter av varje morgon jag stiger upp och längs med dagen. Har arbetsrummet ut mot sjön och det är så skönt då man behöver få ta en paus och tänka efter lite, att bara kunna glo ut över vattnet. 

Det finns några riktigt flitiga personer här med rejält gröna fingrar så det finns både fina perennrabatten och buskar. Odlingslådor som man får odla i, en tennisplan och eget gym. Och hittade idag en sådan där frisbee-golf-korg, så det kan man också träna på. Ett antal uteplatser som man kan grilla på eller bara sitta och chilla. Fast jag har nog denna sommar mest nöjt mig med balkongen, jag älskar vår balkong! Och eftersom det nu blir att leka trädgård på stugan så är jag helt nöjd med att njuta av andras skapelser. 

Det om något låter som en stadsbo - inte sant? Hahhahaa....

Men att bo här är ändå som att bo lite på landet. Inte bara sjön och utsikten, utan alla djur som här rör sig. Och så den där strandbastun. Den är alltså alldeles intill vattnet och man kan direkt bara kliva från bastun ut på terrassen och hoppa i plurret. Bastun ligger i branten ner mot sjön nästan nedanför vår lägenhet och det doftar så gott när någon börjar elda i den på eftermiddagen. Det är en sommarbastu, men är i bruk ännu under oktober månad. 

Ett stycke ifrån finns en annan bastu, i samband med klubbhuset. Intill den bastun finns ytterligare en brygga därifrån man kan ta sig ett dopp när man vill. 

Där finns också båten som man får låna om man vill ta sig en tur ut på sjön. Man får inte köra med motor på sjön. vilket är skönt så det mesta "oljud" som kommer från sjön är sångsvanarna som trumpetar. 

Ångrar inte en dag att det blev lägenhet för oss. Njuter så! 

 

FÖRSTA FROSTEN

I söndags kom vi äntligen iväg, min väninna och jag, till Torronsuo nationalpark för att lufta våra kameror.  Vi startade tidigt för att en solig söndag brukar snabbt fylla den ganska lilla parkeringen vid Torronsuo. Torronsuo ligger en timmes körtid från Helsingfors, och är faktiskt Finlands djupaste kärr, och söndra Finlands största. 

Dessvärre var vi nog lite sent ute då vi hade hoppats på att få fota fina höstfärger. Det mesta var redan åt det mer bruna hållet. 

Natten hade varit rätt kall och även en bra stund in på förmiddagen låg frosten kvar på gamla löv och på spångarna av trä. Det gör dem synnerligen hala. Var riktigt glad över mina halkskydd som jag hade dragit över gummistövlarna. Halt var det också på vägen för jag trodde en stund att jag fått punktering eller något annat fel på bilen då den krängde till lite nu och då. Efter ett tag kopplade min morgontrötta hjärna upp såpass att jag insåg att det var halka på vägen och bilen försökte bara göra sitt jobb genom att "ta över" styrningen så jag skulle hållas på vägen. 

Läste idag en intressant artikel gällande vad som pågår uppe i stratosfären. Eftersom jag inte kan ett hum om sådant, men tycker det är spännande att läsa så kan jag inte annat än referera till att artikeln finns på Forecas hemsida (på finska). Men det som händer där uppe är att stratosfären uppvärms tidigare på hösten än den brukar. Vanligtvis sker det närmare nyår och då ofta med den följd att det blir vinter på riktigt. Dvs kallt. Förståsigpåarna är inte helt säkra på om det är lika klart att så sker också nu då uppvärmningen startat så mycket tidigare, men om...så skall vi få riktigt kallt inom bara någon vecka. 

Uppvärmningen får nämligen till stånd polarströmmar som kastar isande kalla vindar omkring sig med hälsningar från självaste Nordpolen. 

Så där mycket förenklat sagt. 

Vilket faktiskt fick mig att ta och boka tid till däckbyte här så småningom. Nu när uppmaningen att jobba hemifrån inte längre är gällande så måste en ju ta sig i alla fall nu och då till kontoret. Med långa tänder för att vara ärlig. Jag hör till dem som gärna hade distansarbetat heltid också framöver och inte blivit påtvingad närvaro på kontoret. Jag uppskattar att få jobba i lugn och ro, vilket inte helt förverkligas på kontoret med ett gäng mycket pratglada kolleger.

Inget personligt, men ibland kan det bli för mycket tjatter bara. 

Sitter vid mitt soffhörn och hör hur vinden tilltar i styrka därute. Nu åker nog de sista löven ner från träden och det blir att börja vänta in gråhösten - som också kan vara vacker på sitt dämpade vis. 

MER TANKAR OM DOFT OCH MATERIAL

 

Vår familj delar sig kraftigt i två läger. 50 % är för dofter av diverse slag, andra halvan emot. Det är jag och "lillungen" som är för. Han har förövrigt födelsedag i dag så hela 23 år sedan han kom för att förgylla denna jord. Men ja, det är vi som petar på doftljus och doftpinnar. Inte så rysligt ofta vi gör det gemensamt, men man kan vara ganska säker på att det finns doftljus i hans hem. Den äldre sonen är väl lite ambivalent när det gäller dofter. Han kan vara ganska generös med att dofta gott själv. Men hemmet...hm ja, i teorin kan han nog köpa hem en hem-doft, men den blir sedan kanske inte så välanvänd ändå. Och gubben ja...

...finns knappast något mer oväsentligt i hans liv, hahahaha! 

Själv vill jag att dofterna skall vara så där diffusa och inte ta över, vilket ibland kan vara lite knepigt med just doftpinnar. Endel är alldeles för starka och alldeles för konstgjorda. Nå, tycke och smak är ju olika, men jag vill gärna ha en doft som är lite så där i bakgrunden bara, men ger en liten lyxig känsla. 

Och här har jag hittat en verklig favorit. 

Eftersom jag har tvättstugan vägg-i-vägg med badrummet så passar denna doft helt perfekt till badrummet.  Och den doftar så fräscht men liksom varmt på en och samma gång. 

Och nej, ingen betald reklam. Tänker bara att julen är på kommande och jag hade blivit glad över en julgåva som denna. Till en som har "allt" och inte vill ha mer prylar men uppskattar lite lyx i vardagen ändå. 

Och när jag nu är inne på att tipsa så kan jag lika gärna klämma in med de här tofflorna. Tog bilden för att skicka till min kompis som var på jakt efter nya tofflor. Precis som jag här tidigare under hösten. Jag har ett par filt-tofflor både här hemma och på stugan som är av märket Lahtiset som också gör hederliga filtstövlar. Och de är riktigt, riktigt bra de med. 

MEN kanske de skönaste filttofflorna ever är dessa från Shepherd. 

Lätta, luftiga men med den där ljuvliga filt-känslan som man lite saknar och vill ha på fötterna när det börjar vina kring knutarna. 

Ylle är guld. 

VINTERBÄDDA

Där september är min favoritmånad för alla höstfärger och höstvarma soliga dagar så är oktober en månad för förberedande inför vintern. Det är i oktober jag förbereder trädgården för vintern. I år är min trädgård en knappt växtbädds-anlagd kommande trädgård, så inte så mycket att orda om det, men alla "automatbevattnings"-grejer (Blumat) är upptagna. Även från de sista krukorna därute och tvättade och lagrade i väntan på en ny vår. En ny växtsäsong. 

Jag har ju samlat på mig av dessa under många år, och kan inte nog hylla dessa enkla "bevattningsautomater". Utan de hade jag inte haft något blommande hemma (då jag är längre tider på stugan) eller på stugan (då jag är längre tider hemma). I år skall ett par av dessa få agera vintervattnare, då jag kommer att försöka mig på att övervintra Afrikas blå lilja (Agapanthus) och en hortensia i kruka här i stugan. Kommer ju inte att vara här under kärnvintern så Blumat:en får stå för bevattningen. Skall bli intressant att se hur det funkar. 

Funkar det bra så kommer jag säkert att utöka det till andra växter som behöver övervintras svalt (läs kallt) men ändå behöver en liten tillgång till vatten under vintermånaderna. 

Får bli en test, helt enkelt. 

Som sagt finns det inte egentligen något till trädgård alls - än. Men det hindrar väl inte mig för att ändå dela med mig av lite tips...?

(Den kommande) trädgården är som jag säkert nämnt mitt i skogen vilket betyder besök av både den ena och andra djuret som vill smaska av diverse grödor. Än har jag (pepparpeppar, krossmyfingers) undgått några som helst förstörelse av hjortar eller harar eller sorkar eller nåt. 

Men desto mer växter jag kommer att plantera ju större blir säkert risken att locka till sig hungriga hjortar till exempel. Här finns mycket hjort på området, nästan varje gång jag går en sväng i skogen så ser jag hjortar och vi har en hjortstig bara ca 50 meter från stugan. Viltkameran som jag riggade upp där i somras visade en regelbunden trafik av både vitsavanshjort och rådjur. 

Så redan innan jag direkt anlagt en trädgård så vill jag tipsa om vissa växter som är "hjortsäkra" - i alla fall hos mig. En av de sorterna som jag haft många år i kruka på altanen är näva. I övrigt också en mycket härdig och behändig perenn att odla i kruka. Den vaknar tidigt till liv på våren, är fint grön och har ett snyggt växtsätt. Blommar med blommor som bin och humlor gärna besöker. Passar in i den lite mer sparsmakade "vilda" trädgården. Håller sig snygg långt in på hösten och - hjortarna ratar dem. 

Dessutom doftar de gott när man går förbi och låter handen smeka över bladen. Finns liksom inget ont att säga om nävor. Har dessutom från tidigare trädgårdar den erfarenheten att dela med mig att där inget annat trivs - under björkar - där går nävan helt utmärkt. 

En annan underbar höstsyssla är ju att sätta blomlök för nästa vår- och sommarblomning. Extra skoj är det att peta ner lökar i en trädgård som egentligen inte alls är en trädgård - än. Något att se fram emot i vår när det inte finns så mycket annat som knoppas. 

Har ingen aning om hur mycket sorkarna och mössen kommer att tycka att mina nergrävda lökar egentligen är deras vinterskafferi, men för att lite förebygga att så skulle vara så blandade jag ner lite chiliflakes bland tulpanlökarna. Hade inte så mycket chiliflakes så gjorde som Cajsa Varg i tiderna gjorde i köket och tog vad jag hade och sprätte på med lite tabasco på resten av lökarna. 

Eftersom det här är, som jag nämnde, rätt hjorttätt område så kommer jag i vår att behöva vara här i god tid och bespruta tulpanerna med ämnet Trico Garden som jag upplever verkligen håller hjortdjuren borta. Har en liten rabatt med enbart kärleksört, vilket jag har förstått är riktig hjort-godis, men tre besprutningar, i våras, på sommaren och nu på hösten har hållit hjortarna på avstånd. 

Men helt klart. Den kommande trädgården har en utmaning i dessa hjortdjur. 

Men vinterbädda ja. 

Det är tämligen säkert att jag återkommer till stugan ännu i år, men vill gärna ändå ha stugan såpass förberedd inför vintern att OM jag inte skulle ha möjlighet att komma ut hit så är allt fixat och klart. 

För sakta är nog vintern åp kommande. I morse när jag tassade ut till ute toan var det minsann lite svalt om de bara benen. När jag kom in kollade jag - bara +3 °C. Brrrr. 

 

BARA NÅGOT SMÅTT

Jag blev och fundera på varifrån mitt "behov" av att skala av och rensa ut egentligen kommer. Det finns ju de som säger att om man har kaos på insidan (av sig själv) så måste man ha ordning på utsidan. Och att de som tål en del stök är mer "harmoniska". Njah...jag har nog varit typ lika o-kaotiskt på insidan nu som alltid, jag bara mest tycker att det är skönt med någon slags ordning. Och som estet vill man ju ha en slags estetisk ordning omkring sig. Däremot har jag blivit mycket bättre på att ha ordning dit ingen tittar, dvs i skåp och lådor. Men ordning och att ha färre saker är två olika saker. 

Nu är det ett bra tag sedan jag vandrat så där på riktigt eller åkt på resor med begränsat utrymme för grejs, men jag tror att jag har med mig något från det i min vardag. Att man klarar sig med så mycket mindre. 

Vad jag däremot inte kan motstå är miniförpackningar som är guld när man skall ut och resa och vill banta ner sin förpackning. Ovan på bild:  handkräm (klarar mig inte utan) tandkräm, tvål (som man kan tvätta håret med) och parfym (för fåfängans skull) som tar nästan lika lite utrymme som min mobiltelefon. 

Jag har dessutom en handfull små kombo tandborste/tandkräm i storlek av en läppomada, som jag snott från något hotell. Sådant här kan jag samla på mig - minimalistiska tankar till trots. 

Tur att de inte tar mer utrymme än att alla dessa mini-grejer ryms i en frysask, hahahaha...

I övrigt är det väl bara att fortsätta njuta höst, en har ju semester vet jag! Gula löv och tända ljus.

Man behöver väl inte så mycket mer, eller hur? 

 

OM DOFTER

Det var i dagens tidning en intressant artikel om sköljmedel. Det där som man, om man vill, lägga i tvättmaskinen för att lakanen skall dofta ros och jasmin eller att handdukarna skall vara silkeslena och lyxigt fluffiga. Man intervjuade fyra experter och samtliga sade att det är totalt onödigt och ganska knasigt egentligen att man lägger till kemikalier, vilket ju sköljmedel innehåller, i vatten vars mening är att skölja bort det tvättmedel man använt. 

Jag har inte på många år använt sköljmedel då jag tvättar, men kan erkänna att jag ibland saknar doften. Visst doftar lakan som fått torka ute allra bäst, det är bara så. Men torktumlade lakan har liksom inte den fräschören. 

Men jag har hittat en bra ersättare. Linnevatten. 

Dessutom är han jag delar köksbord med inte så där himla intresserad om det doftar det ros eller jasmin, helst skall det om man frågar honom inte dofta något alls, medan jag tycker om dofter. Men det skall vara "rena" dofter. Inte sådant som känns som konstgjort. 

Så nu har jag en liten burk med linnevatten som doftar liljekonvalj vid min säng och sprayar lite på örngottet eller lakanet när jag tycker jag vill ha det lite smålyxigt så där innan jag somnar. Doften av liljekonvalj är verkligen naturlig och inte speciellt stark. Så han jag delar, förutom köksbord också säng med storknar inte. 

En annan doft jag tycker så mycket om är doften av yllefiltar. Eller (nya) ylletröjor. Jag vet inte om det är så att man bara väljer sig med doften, men jag tycker att den försvinner från filtar och tröjor efter en tids användning. Det är lite som när man köper en ny bil. Den doftar så där nybil-aktig, men efter ett tag är den doften också borta. Tidigare ersättes den doften säkert i mitt fall av att det ganska snabbt började lukta hund i mina bilar. 

Men det är något med dofter. Jag upplever att jag gärna avstår av sköljmedel som känns riktigt onödigt att belasta naturen med, medan en liten sprayflaska linnevatten ju inte är lika "illa". Klart att det bästa skulle ju vara att skippa allt. Men goda dofter är lyx, och ibland måste man unna sig lite lyx. Tycker jag. 
 

DENNA TYSTNAD

Så har det blivit oktober då. Sitter, kanske för sista gången för i år, ute på stugans veranda och skriver. Långtröjan och sockor samt en varm väst och en filt kring benen håller mig varm. Det skall blåsa upp till kvällen, men nu är allt bara lugnt. Och tyst. 

I ögonvrån ser jag sparvhöken susa mellan trädstammarna till sitt. Den flyger ofta samma rutt. Och varför skulle inte de ha sina "stigar", precis som vi alla andra. 

Har lagt ut lite fågelmat redan. Det är kanske inte nödvändigt än, men jag vill gärna lära mina skogsfåglar att det kommer att finnas mat här i vinter. Ett par dagar har här stannat en flock med bofinkar som tankat lite energi innan flytten söderut. Jag följer med deras pysslande en stund innan jag återgår till att plantera de första växterna till den kommande skogsträdgården. 

Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att köpa en bergtall. Men här ser man. Never say never! Ingen var liksom mer överraskad än jag själv när jag hade bilen full med bergtallsplantor - och andra plantor som jag inte släpat hem till någon annan trädgård. Men det är ju så att platsen nog skall bestämma vilka växter man skall ha där. Annars blir det en evig kamp mot väderkvarnarna. Man behöver vara lyhörd för platsen. 

Och bergtall bara nu lämpar sig här som den där mjuka övergången till skog. 

Brukar vara den som välkomnar höst och vinter för då får trädgården, och man själv, vila men nu är jag bara otålig att få skapa en ny liten trädgård här. En annorlunda än någon innan. Lite som att vara nykär, vet ni. Man vet inte riktigt hur det skall bli, blir det bra, känns det okej eller bara främmande? Hittar man en balans och rätt känsla? 

SLÖSÖNDAG

Under de få dagar jag varit här på stugan nu har hösten krupit in i rabatterna. Hostans blad  gulnar dag för dag. Och vildvinet som var så fint grannrött har tappat alla sina blad. Det kan kanske mest ändå bero på förra veckans hårda vindar som slet i och piskade på den stackars växten. Har sagt det förr, utmaningarna att anlägga en trädgård här är rätt många. Bara att glömma det där med lä och skyddat läge, hehe!

Sist ut, efter skogsastern, att blomma i rabatten är höstanemonen. Jag har nog haft den i alla mina trädgårdar under årens lopp, men den har aldrig riktigt trivts så bra som den verkar göra här. Plantan jag har här är en som jag köpt för ett par år sedan för att ha i en höstkruka, men så grävde jag bara ner den lite på måfå - och den verkar trivas hur bra som helst så den får nog stå kvar där när jag nästa vår börjar omplantera och nyplantera mina kommande rabatter. 

Sedan gick det inte riktigt som planerat detta veckoslut. Tanken var att jag skulle målat taket, väggar och golv i vår nya...ja, vad skall man kalla det sommarrum, sovrum/kontor, annexet (lite storslaget för en liten enkel koja, men just därför lite vitsigt...). Men färgen till väggarna hade blivit fel. Takmålningen som jag köpt i fjol hade dessvärre torkat så det blev inget sådant gjort. 

Bredde väl ut lite av myllan för hand, men den är rätt lerhaltig och jättetung och på sina ställen behöver vi lite traktorarbete till innan planteringsytan blir klar, så det är att snällt vänta - igen. 

Lite rastlös som jag ändå är så måste jag peta ner lite blomlökar i en kruka istället. 

Det finns ju gott om tid att sätta löken ännu - har inte jag någon gång till och med använt järnspett för att få ner lökarna i en smått frusen jord. Ja, sådant har hänt. Bra gick det också. 

Men mylla fick jag alltså. Det är ju rätt trångt om utrymme för stora maskiner här i skogsträdgården, men myllan kom med en lastbil som hade en sådan där finurlig grip som gjorde att jag bara kunde stå och vifta med händerna exakt var han skulle släppa ner sin skopa med mylla. 

Myllan är rätt lerhaltig, vilket i och för sig kan vara bra med tanken att den håller fukten kvar i jorden bra, men den kan också vara att den är rätt tung och kompakt, så antagligen måste jag i det här fallet blanda i lite torv nästa vår. Inte bara för att få jorden luftigare utan också med tanke på att hit ändå kommer att landa växter som skall trivas i en jord med lite lägre pH-värde. Med tiden blir ju jorden här ändå surare då skogen ligger så nära inpå med alla sina barrträd. 

Men nu skall jag ta och gå en sväng i skogen och se om det dykt upp lite trattkantareller. Nam! 

 

PROJEKT SKOGS-/SKÄRGÅRDSTRÄDGÅRD

Ja-a...med den här takten kommer det att bli en trädgård här någongång år gråa-hår och åderbrock. 

Om man skall se något bra i den här pandemin så verkar det vara att alla praktiska typer som kan 

1. snickra eller andra praktiska göromål. Elektriker hör också dit. Likaså rörmokare. 

2. köra en traktor och/eller innehar en lastbil

har riktigt väl förspänt för det tar tiiiiid att vänta på dem. 

Glad för dem förstås, men mindre glad att egna projekt drar ut på tiden.

Man ja, här skall det bli en rabatt hörni. 

Och här. 

Den här bilden (med sina fönsterspeglingar) säger allt om varför man inte här gör ett skvatt bara med en spade. Är det inte sten så är det rötter. 

 

Nå...i väntan på att det skall börja hända något i trädgården, att jag får köra händerna i myllan och gräva ner en och annan blomlök så kan jag följa med mesarnas höstsysslor. Jag är barnsligt förtjust i mesar och gråsparvar. Och en absolut favorit bland dem alla är tofsmesen. Skogens lilla tomte, som med sin tofs ser ut som ett litet väsen med luva. 

Till min glädje var det några individer som följde med vad jag pysslade med då jag höll på därute i...det so skall bli en trädgård. 

Skön helg gott folk. 

FINFINA SEPTEMBER

 Det är nu en gång för alla min favoritmånad. Kunde gärna för mig ha dubbelt mer dagar än andra månader. Februari till exempel kunde ge sina dagar till september. 

September så här långt, har också varit rätt så fyllt med en massa to-do:s. Veckan som gått har varit riktigt rejält späckad med arbetsrelaterat och det har blivit rejält långa arbetsdagar. Jag har ju ett vanligt 8-16- jobb men så freelance-jobbar jag nu och då med annat. Och när det blir mer sådana jobb, då får man töja på timmarna. 

Kom ut till stugan sent omsider och mörkret började krypa intill stugknutarna. Så här på höstarna när man är fler i stugan så märker man hur otroligt liten den är och hur trångt det blir när allt utrymme som finns att vara och umgås därute tas bort. Hade förra weekenden en kär väninna på besök i stugan och det var med nöd och näppe - och lite finsk sisu - vi satt ute på "glasverandan". Då var vädret disigt, dimmigt och fukten kröp in överallt. Nu är det högtryck, men överraskande kallt, under 10 grader. 

Gubben har redan krupit till sängs. Den kalla natten till trots sover han ännu gärna ute (vi har en superskönt utestäng som står under tak, inte så att han sover under en gran eller nåt...)

Vi är ju båda sådana som älskar att sova när det är mycket syre - och gärna kallt, inte bara svalt. Kallt. Men bekvämt är inte fel...

I morgon förmiddag skall jag ännu jobba. Skall skicka lite beställda fotografier till en kund och så skall jag fota några foton till en annan. Men sedan efter lunch i morgon tar jag helg. Skall förbereda stugan för vintern. Och som jag älskar dessa höstsysslor. De är så meditativa på sitt sätt. 

Jag kommer nog att komma ut till stugan ännu i höst - har en hel del jobb kvar med det som skall bli någon slags trädgård nästa vår - men det där somriga skall stängas ner. Krukor tömmas på växter, utemöbler tas in under tak, ta hem sängkläder för tvätt inför en ny vår, Långsamma sysslor. Inbäddande handlingar. 

Höststäda, eller vinterförbereda, en stuga är en långsam, nästan meditativ, syssla. När man vet att man ännu kommer att komma ut till stugan så blir det inte så radikalt rakt av som om man hade en stuga på en ö som man vet att man återser först nästa vår när isarna släppt. 

Men så här års är nog vägen till stugan som allra vackrast. Det kommer man inte ifrån! 

HÖSTENS LJUDVÄRLD

 Vaknade av att vågorna slog mot strandklipporna. Det är inget ovanligt, nu och då kör en större båt förbi ute längs farleden, och det dröjer ett tag innan vågorna når strand. Ljudet är ändå något främmande, inte lika regelbundet som det brukar. 

Plötsligt ändrar ljudet och blir till ett smatter, som om det ösregnade på ett plåttak, fast mjukare. Tittar yrvaket ut genom fönstret och ser hur hundratal, kanske tusen skarvar har landat i viken vilket lät som stora vågor mot strand och nu gav de sig av och smattret av deras fötter mot vattenytan då de tar fart för att flyga iväg är mäktigt, och lite overkligt. 

De är tysta, det är bara smattret som hörs.

Ovanför dem cirklar havsörnen. Jag har inte sett den ta en vuxen skarv, men nog fiskar som skarvarna jagat upp till ytan. Den här gången blir den utan byte. Skarvflocken drar vidare runt udden. Tydligen var det tomt på fisk i vår vik denna septembermorgon. 

När de försvunnit blir det tyst igen. Ute vid det lilla skäret hörs gässen tjattra. Talgoxarna kommunicerar med varandra i en tall ett stycke ifrån. En fluga surrar sakta på fönsterbrädet, den har inte mycket livsgnista kvar. Det är höstens ljud. 

ETT STORMIGT VECKOSLUT

Eftersom jag på något plan alltid dras till och känner en viss förkärlek till oväder så var det med glädje jag såg fram emot den första "höststormen". Nå...storm skulle jag kanske inte kalla det. Frisk vind nog men inte storm. Kanske 18 m/s i byarna. 

Men helt lagom för att testa de där simpelt enkla dukhållarna som jag köpte för någon euro i våras och som tills nu funkat perfekt. Duken har hållits på plats hela sommaren - och är på plats än efter "höststormen" som fortfarande luggar runt därute. 

Det är alltså sådana där enkla klämmor som finns på typ alla bistron med uteservering. Och numera förstår jag varför. De är bara helt enkelt superbra! 

I övrigt har jag mest bara pysslat på. Höstgöror. 

Jag är ganska snabb på att rensa bort sommarblommorna när de börjar se så där medtagna ut. Man vet ju att det liksom inte finns en andra chans för dem, så då får de berika komposten i stället. 

Det finns en skön längtan efter en ny vår och en ny växtsäsong då jag står och putsar upp mitt enkla "bevattningssystem" (Blumat) som i år igen har möjliggjort för mig att ha växter i kruka här på stugan från vår till höst även då jag inte kan vara här under veckan, eller ens alla veckoslut. 

Har nog ännu kvar några växter så det är bara en del av bevattningstuberna som blev höststädade idag. 

En av de som är kvar är överraskande nog den svarta pensén av sorten 'Molly Sanderson' som fortfarande är riktigt blomglad. Penseér brukar ju tröttna efter ett tag in på sommaren. Och till saken hör att jag inte ens varit här och plockat bort fröställningar utan den har fått leva ett fritt pensé-liv hela sommaren. Lite har det svarta i blomfärgen fått backa och mer mörklila slår igenom. Men fortfarande en någon sliten, men dramatiskt vacker skönhet. 

De från Bokulla hitflyttade kärleksörterna har verkligen hittat sin plats i bergsskrevan. De trivs superbra och har, kanske tack vare medlet Trico Garden, fått vara ifred för hungriga hjortar. 

I och med att det mesta av mina trädgårdsgrejer nu fått flytta ut hit till stugan, och kommer att få tjäna skärgårdsträdgården i framtiden så behöver jag fundera på det här med förvaring inför vintern. Krukorna är nu prydligt uppradade mot väggen, skyddat av taket som sticker ut en bra bit. Både krukor och veden kan här invänta både höst och vinter rätt väl skyddat. 

Den kommande lilla tilläggsbyggnaden som skall rymma sovrum och kontor är nu klar förutom inuti. Inredningen av den får bli till nästa år. Liksom målningen. 

Men det blir bra! 

Så där tidtabells-mässigt blir det ju sällan riktigt som man i sin optimism tänkt sig och det här med att anlägga trädgård/woodland får nog också snällt bli till nästa vår. Jag har till all tur inte shoppat buskar och perenner annat än i min fantasi så det enda som måste "panikplanteras" ännu i höst är tre rödbladiga smällspireorna som jag tills nu haft boende i en stor kruka. Idag fick de komma till sina permanenta växtplatser, så de hinner rota sig innan vintern. 

En annan sommarblomma som glatt överraskat mig är snötöreln som växt sig till en så fin form och inte hickat det minsta åt vare sig skuggigt läge, blåsigt läge, hetta eller svalt väder. Helt klart en ny favorit! Fluffig men utan att vara så där "överromantiskt" som tex bruslöjan kan bli. 

På tal om romantisk så har jag gjort det drastiska beslutet att ge bort mina Mårbackapelargoner. Den ena hade över 80 blommor i somras. Till all tur var det mina svägerskor som var villiga att ta hand om dem så om jag ångrar mig så kan jag tjata till mig en stickling i alla fall...

Nämen, det är bara så att här på stugan kan jag inte övervintra dem, och att släpa dem hem till våningen där de kanske inte alls trivs, eller till ett växthus som tar emot dessa övervintrare och så tillbaka på våren känns kanske inte längre värt besväret helt enkelt. Och så är vare sig våningen eller stugan här så där "pelargonvänliga". Balkongen vår är ju tilltagen, men har inte sol förrän på seneftermiddag och kväll, så inget för soldyrkande pelargoner. Och här i skärgården är det ganska tuffa tag gällande väder och vind. 

Jag kanske ångrar mig, har ju haft Mårbackorna i över tjugo år, men just nu känns det att det är läge att gå in för nytt. Jag kan mina Mårbackor liksom.