NÄR HJÄRTAT FLADDRAR TILL...

...ja, jag kommer nog aldrig att tycka att någon blomma är så fin som julrosen.

Och när våren kommer och den står där, ja då blir jag bara riktigt 

fladdrig i hjärt-trakten. Varje gång! 

Efter påsken har det varit både det ena och andra projektet på gång, och

mellan de redan avtalade projekten så dyker det upp nya uppdrag.

Nästa vecka hittar ni mig på trädgårdsmässan i Helsingfors,

med på ett litet hörn med Bokashi - kökskompost Finland.

Väldigt intressant. Har skrivit några artiklar i ämnet till olika tidningar 

och mottagandet har varit oerhört positivt på alla plan! och från alla håll.

 Skall bli oerhört intressant att nu på trädgårdsmässan få möta människor som 

hållit på med Bokashi-kompostering en tid, men också att få berätta för 

de som inte ännu känner till detta hur oerhört enkelt och bara liksom genialiskt

det här sättet att ta hand om sitt köksavfall är! 

Men det kan jag skriva mer om en annan gång! 

Nu är det fredagskväll och koltrasten har tystnat därute i trädgården.

För idag. I morgon är han igång igen.

Och det är alldeles, alldeles underbart! 

Våren kommer med härliga jätte-kliv känns det som nu.

Precis som jag tycker den gör varje vår bara den väl kommer igång, 

och jag gör mitt bästa för att hänga med! 

Så där att det fladdrar till i hjärtat på en.

Och det är alltid bra det! 

DAGSMEJA...

...när det droppar från taken och smältvattnet porlar på sina ställen trots att det är

minusgrader på dagen.

Det är det där första synliga tecknet på vår. Dagsmeja.

Ändå finns det så mycket mer att känna in när man ger sig ut.

Våren syns inte så mycket. Och just den här pre-våren går inte riktigt att fota. 

Det blir mest gråtoner och vit-toner och blått.

Och ändå finns där så många fler nyanser som väntar på att få vakna till liv.

Våren kommer så sakta smygande ännu.

Men den finns där. I snö som faller ner från träden och landar på den under

 natten till-frusna lilla skogstjärnens svarta is.

Men våren kan anas i ljuset, nå det ser man ju på bild förstås, men det 

övriga är knepigare att fånga på bild.

Doften, det doftar annorlunda. Visst det är kyligt bland näshåren när

man andas in och andningen bildar ett litet moln vid utandning.

Men det är som om det skulle dofta mer.

Snabbt skulle man tro att skogen är tyst runt träsket, men det är den inte.

Det porlar i små, små bäckar och ett stycke ifrån hörs det där så välbekanta;

titityy-titityy-titityyy.

Det svaras från följande gran. Någon annan fågel, som jag inte känner

igen bidrar. Jo, det låter.

Så även om jag skulle blunda så skulle jag kunna ana våren.

Dess första urblekta nyanser.

Nej, vårvintern är inte alltid så bildskön precis.

Det måste medges, men oj vad efterlängtad den är! 

*

Bilderna av den grå-blå-soliga februaridagen knäpptes vid

Hanaböle träsk i Vanda. Där finns en fin sandstrand, som sommartid oftast är

överfull. Men nu var den tyst och stilla.

Inte öde för några ivriga vinterbadare skuttade runt i snön på

väg till ett iskallt dopp. 

Jag har sagt det förr. En timmes promenad i (relativt) tyst skog i vårsolen

borde vara en mänsklig rättighet och nästan borde det vara lag på att 

alla borde gå ut i skogen nu och då.

Det är så...fint! 

Och medan jag funderar på vad jag skall skriva om, 

vart min blogg är på väg, släpar jag ut er på 

små turer i min närmiljö. 

Häng med om ni har lust! 

FASTLAGS...EH...ONSDAG...

...ibland händer det att man tappar bort en dag. 

Jag skyller på vädret som inte är speciellt vintrigt längre, med varningar 

för åar som svämmar över - två månader tidigare än vanligt.

Och jag lyckades på något sätt missa det här med fastlag.

Jag har till och med i år lite missat det här med vilket tema min fastetid 

skall ha. 

Jag har ju sportat med mindre TV - det är redan nu på så minimi så det 

skulle inte kännas någonstans.

Att TV-tittande flyttats över till nät-närvaro är en annan sak.

Jag vet inte om jag ens kan skylla ifrån och säga att jag ofta jobbar samtidigt 

som jag "är på nätet". 

Mycket av det jag gör nu är att vara uppkopplad.

Snart skall en hemsida vara klar för lansering och några texter till en ursnygg tidning

skall skrivas klart,  ett härligt trädgårdsplaneringsarbete har format sig i mitt huvud. 

Nu skall det bara ner till pappers så det går att presentera vidare. 

Och så har jag faktiskt formligen ramlat över ett 

riktigt, riktigt intressant projekt som jag alldeles snart skall dela med mig mer er.

Det är det bästa jag ramlat över på....år! 

Just nu känner jag mig så glad att få jobba och hålla på med det jag gör.

För att vara ärlig har jag inte ännu ens hunnit starta det jag hade tänkt

börja med under vintermånaderna, det har kommit annat i stället.

Ingen är gladare för det än jag! 

Min energi är på väg tillbaka och efter gårdagens dystra 

känningar över mina ex-kollegers uppsägnings-öden är jag idag igen 

lite mer mitt gamla jag som känner att det finns en kreativitetskälla att skopa ur.

Bara det! 

Voila! 

Här är min arbetsplats nu.

Jag bytte ut mitt ljudisolerade glasbursrum, med ergonomisk stol och bord

mot detta. Egentligen är det nästan lite kusligt, men

mina problem med stel axel är nästan borta nu.

Jo visst, jag känner av den, men inte som förr.

Inte alls.

Och den här arbetspunkten är inte den mest ergonomiska i världen,

men det jobb jag gör här gör jag med hjärtat.

Och undrar om inte just det spelar en så oerhört mycket större roll 

än något annat!?!!

Man må trolla fram vilka tekniska lösningar som helst som

uppfyller alla ergonomiska krav i världen - det är

ändå sist och slutligen hur vi känner det inom oss som 

på riktigt spelar någon roll.

Just nu tror jag på att man kan stå på huvudet dagarna i ända

bara själen jublar av det man gör.

Mattas själens röst av så börjar kroppen ropa än högre

att något är riktigt fel.

Och jag tror att det här är så otroligt mycket starkare 

än vi förstår.

Att få ta med sitt hjärta och sin själ till jobbet, 

att få göra något som de får vara med på gör underverk.

Att lämna dem hemma på morgonen när man går,

gör bara att kroppen känner saknad, upplever att den drar hela lasset

och tröttnar, blir sjuk.

Och smittar ner själen, och till sist hjärtat därhemma.

Och man blir orkeslös.

Vi är inte bara en del.

Och det där allt vet vi ju - instinktivt begriper varenda en att det är så det är.

Men på något sätt vågar vi kanske bara inte alltid lyssna inåt.

Kanske vi på något sätt är rädda för ekot som vi kommer att höra.

Men ja just det...årets fasta! 

Jag får nog fundera på det ännu ett tag.

En dag hit eller dit kan väl kvitta?

Det är ändå de stora cirklarna som spelar någon roll.

Eller är det det?

När jag presenterar det bästa jag snubblat över i år så

tror jag man ändrar åsikt.

För egentligen är det de små stegen som betyder något.

För då har man valt en riktning.

Mot det man tror på.

NORMI ONSDAG...

...så som det är hos mig numera.

Jag har kanske så småningom hittat in i en rytm att vara 

freelance och ha en dag utan projekt alls, 

och så plötsligt en morgon ligger det en hel del i mailboxen som

hoppeliten leder vidare till något intressant.

Jag tror bestämt att jag gillar läget lite.

Bara min trötthet släpper, och det känner jag och 

det vet jag ju att den gör, så tror jag att det här blir

en riktigt, riktigt intressant vår.

Nu vet jag ju inte om det beror på att jag sovit mig genom 

nästan hela januari i sin helhet, eller om det beror på 

att jag på ett helt nytt sätt kan och får och hinner

vara närvarande som gör att jag nu kan känna 

in ljusets återkomst på ett nytt sätt.

Förr satt jag innestängd på mitt kontor de flesta ljusa timmar.

Och gick ut och skottade snö, eller gick ut med hundarna 

när mörkret redan lagt sig över bygden. 

Numera gör jag tvärtom.

Jag går ut när det är ljust och jobbar när mörkret lagt sig.

Och ni tror inte vilken skillnad det är! 

Även om jag, som jag skrev i förra inlägget, släpar på

en sista knorr av trötthetsdrakens monstersvans,

så är det något alldeles nytt på gångs inom mig.

cx 

(katten gick över tangentbordet)

Bara det! 

ikuhjn

(och en gång till, tillbaka).

Det känns plötsligt som om vardagen, 

och alla dess sysslor är lite mer levande och 

så mycket mer närvarande.

Och ljusets återkomst, vet ni!

Nu finns det där, på riktigt,

och inte bara som något som står i kalendern,

och som går att skönja bakom persiennerna på ett kontor.

Det är nog skillnad.

Och jag är både glad och tacksam över

att få möta det i år.

Och en tänker verkligen njuta av nuet.

På riktigt! 

JAG SKULLE LJUGA...

...om jag sade att det är helt lätt att koppla om från "Nine-To-Five-jobb" till tillvaron nu.

För det första så hade jag en så mycket större trötthet inom mig än jag 

ens i mina mörkaste stunder trodde.

Det är lite skrämmande och förorsakar mörkerrädsla i mig när

jag tänker på hur länge jag gått omkring och släpat på denna trötthet.

Visst, jag förnekar inte att jag inte skulle ha känt av den; tröttheten, stressen, det

där att inget är någonsin nog, och den där eviga tron och hoppet att

ändå, ändå kunna uppnå förväntningarna, att kunna leverera.

Men inte kunde jag ana hur trött in i djupaste själen jag var! 

*

När jag hade beslutat mig för att säga upp mig från mitt förra jobb, 

och börja med något annat, så visste jag att jag nog skulle behöva en liten 

andningspaus för att hitta tillbaka till mig själv, till den jag 

innerst inne är, innan jag satte igång med något nytt.

Mitt inre, min själ, eller vad man nu vill kalla det, 

ropade efter att få vila upp sig.

När människor frågade vad jag skulle göra härnäst så skämtade

jag lite till det och skrattande sa att jag skulle sova en månad till

att börja med.

Det var sagt som ett skämt. Föga anade jag hur mycket sanning

det skulle komma att infinna sig i de orden.

*

Så jag har sovit! 

Ni tror inte! 

Tio, tolv timmar nästan varje natt.

Och ändå...fortfarande bär jag en trötthet inom mig som inte 

vill släppa taget. Inte helt.

Greppet är slappare, mindre kraftfullt, men det finns fortfarande där.

Tröttheten.

Så till den grad att jag faktiskt mailade min goda vän som 

också råkar vara min "egen"läkare och bad henne om råd.

Jag hade i oktober i fjol tappats på en massa blod som 

man kunnat utläsa en hel del om min hälsa, och alla

provsvaren sade att här har vi en medelålders tant med 

helt okej värden faktiskt.

Och ändå denna vansinniga trötthet och matthet och sovlust.

Vad är det?

Och hon sade det jag inom mig nog redan visste.

En utmattning går inte om genom att knäppa med fingrarna.

Och det visste jag...ju.

*

Jag sover och sover och känner sakta hur sömnbehovet minskar.

Men så otroligt mycket saktare än jag någonsin trodde! 

Jag skulle ljuga om jag sade att jag återfått min energi så som den varit.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag sovit klart.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är förvånad.

För jag är. Lite nog.

Jag visste faktiskt inte att jag släpade på en sådan enormt stor trötthet.

Det var nytt för mig!!!

Inte tröttheten i sig, men omfattningen av den.

*

Och samtidigt som jag tampas med tröttheten, så börjar jag sakta

finna ro att göra små vardagliga ting.

Att inte också de längre känns som stora projekt.

För så har det också varit. Enkla saker har tagit på tok för

mycket plats, energi och...tankar kring det.

Nu börjar de sakta åter-bli något att njuta av.

Det är svårt att förklara. 

Att bara snabbt röra ihop en bulla-deg och kavla ut några bullar hade

varit En Stor Utmaning för mig för bara ett halvår sedan.

Och det skulle knappt gett mig någon glädje alls - bara någon stressgrad till.

Idag kändes det som något man gott kan göra en måndagkväll 

utan desto mer tanke-engagemang. 

Och vet ni...bara den känslan! 

*

Jag tror jag kanske skall skriva lite mer om det här.

För någonstans känner jag att jag inte är helt ensam i att känna så här.

Eller hur?

MED SLÄCKTA LAMPOR...

...sitter jag vid det breda fönsterbrädet som är min absoluta

favoritplats.

Det är murrigt och skönt och nedsläckt. 

Av julen finns bara ljusstakarna i fönstren kvar, resten är

nerpackat för denna jul.

Känner samma aviga glädje att få packa ner julen som jag

känner rättmätig glädje att plocka fram julen då vid advent.

Och bra så.

Ordning på ordningen.

Allt är som det skall vara.

Skall precis krypa i säng, men fastnar kvar en stund.

Det är skumt i knutarna och så tyst, så tyst.

Det susar lätt i elementen - det har blivit kallt därute och

värmesystemet har hostat igång på allvar.

Det doftar lätt av ett doftljus som blivit utblåst.

Hundarna har skrynklat ihop sig i var sitt soffhörn.

Katten som ännu för en stund sedan låg på stolen här intill

hoppade ner, sträcker på sig och hoppar tyst upp

på vedspisen och det hörs ett stilla knaster när hon

smaskar på sitt torrfoder.

Utanför fönstret dalar stora, stora snöflingor.

Kall, pudersnö. Den som doftar vinter.

De är så lätta att de dansar i vinden, uppåt, åt sidan

och så sakta, sakta ner mot marken.

Det kommer att vara så vackert därute i morgon bitti! 

Jag känner det på mig!

Trafiken på den stora vägen som jag ser från fönstret har tystnat.

Någon enstaka långtradare rör upp ett snömoln av flingor 

som dansar runt i det gulaktiga skenet från gatlyktorna.

Katten hoppar tillbaka upp i stolen. 

Hon trampar runt och det raspar smått i fårfällen av hennes klor.

Hon spinner. Buffar huvudet mot armstödet.

"Den här stolen är min".

Smuttar på mitt te som redan hunnit kallna och

kisar ut i den mörka natten.

På andra sidan stora vägen öppnar sig fält. Åkrar.

Där finns grunden, nästan bara ett minne 

av en gammal lada.

Jag kan inte se den för mörkret och snöyran.

Men jag vet var den finns.

Det är den samma ladan som syns på fotot av min mamma

taget någon gång på 1950-talet.

Fast då från andra hållet.

Gården där jag nu sitter och skriver ligger lite till höger utanför

fotot på skänken.

Det var långt innan den stora vägen.

Då gick där bara en byväg.

En lokal liten väg som sedan skulle växa till sig

och bli det vi alla känner till som Ring III.

50 km väg som rundar huvudstadsregionen.

*

Utanför häcken, precis utanför porten går en mycket mindre väg.

Mer som en byväg nästan.

 Den är en del av Kungsvägen som är en av 

Europas äldsta vägsträckor.

Nämligen postrutten från Bergen i Norge till St Petersburg i Ryssland.

På sitt sätt komisk är tanken att 

oberoende var jag bott har jag alltid 

bott intill Den Gamla Kungsvägen.

Den lilla vägen utanför porten här heter Kurirvägen - 

det gör den av en orsak.

Du kan läsa lite mera:

Vägen har sedan 1300-talet använts av kungar och deras kurirer, biskopar, borgare, konstnärer och arméer. Vägen knöt ihop den svenska stormaktens östra och västra delar med varandra. På många ställen finns den ursprungliga väglinjen kvar, på andra ställen har den försvunnit.

*klick*

*

Klockan närmar sig midnatt.

Det är dags för mig att krypa till sängs.

Det är vardag för mig i morgon, även om det 

är en alldeles ny sorts vardag.

Det skall bli spännande.

Annorlunda! 

Jag får återkomma om det.

Go natt! 

EN NOMADSJÄL...

...med en kärlek för hem. 

Så är det jag kanske skulle beskriva, om nu inte mig som person, 

kanske inte heller mitt liv, men min livsfilosofi kanske?

I och för sig kanske det är så att personen och livet ger

filosofin...eller? 

Ja men äh, vi snöar inte in oss på det nu.

Nu är det säkert många som inte känner mig "på riktigt" som

tänker att hon måtte vara en ovanligt orolig människa.

Här flyttar hon och säger upp sig från jobbet, planerar nytt och håller på.

Jo kanske det. För det har blivit så just nu.

Nomadsjälen i mig har väldigt lätt att boa in sig nästan var som helst.

Jag har lätt att känna mig hemma och göra mig ett hem lite var som helst.

Men nomadsjälen i mig gör också att jag har lätt att flytta, ta mig 

vidare, när förutsättningarna det kräver, eller när det finns

något mer lockande någon annanstans.

Jag tänkte skriva bättre, men det är det ju inte nödvändigtvis alls,

för det vet man ju inte innan man tagit sig dit.

Däremot tror jag att alla vi människor som är födda med

någon form av nomadsjäls-gen faktiskt uppväger, funderar

och analyserar, tänker och överväger innan vi packar ihop oss 

och vårt bihang och drar vidare. Annars hade våra andliga förfäder aldrig överlevt. 

Om de inte vetat, känt på sig, läst tecken.

Det finns ofta en stark övertygelse i varför det är dags att 

lätta ankar, något som får oss att verkligen göra det. 

Dra. Ge oss av. Gå vidare.

Trots en ständig ovetskap om vad som väntar oss.

Men när beslutet väl är gjort så finns det ingen orsak i världen att 

se tillbaka. Bara att blicka framåt.

Det är inget jag lärt mig, det är något jag haft med mig hela mitt liv.

Jag kan lätt förälska mig i platser, men är mer reserverad inför

nya människor. 

När jag drar vidare saknar jag sällan, om någonsin, platserna,

men väl människorna jag lärt känna.

*

Min nomadsjäl är ändå inte av den mest oroliga arten.

Inte så att jag hela tiden skulle behöva vara på väg någonstans.

Verkligen inte. Men när det är tid för det, så är inte det heller

ett problem precis. 

Jag är väl lite som katten.

Redo att stryka omkring i dagar och kanske inte alltid veta vart 

stegen bär och vart stigen för.

Men också helt nöjd med att ha en skön vrå att krypa ihop i. 

Var vrån riktigt är är rätt så egalt. 

Bara den är varm, skön - och gärna lite vacker också.

*

Den här nomadsjälen har mycket nytt att upptäcka

anno 2016.

'SLUMRANDE TONER….

…fjärran ur tiden'.

Så börjar folkmelodin som jag sjöng då någon gång som barn.

Jag vet platsen där jag som under tioåring trodde var ursprunget 

till sången. Det var det inte, men min fantasi satte fart.

Där, på samma plats, blev jag förresten kysst första gången, fast det var 

många år senare. Minst fem år eller något! 

Jättelänge i alla fall.

Och nu när jag är tillbaka i mina barn- och ungdomsknutar kommer jag 

att ha en serie platser med historia (lite längre än till min första kyss då) 

som finns här bland alla motorvägar och gigantiska korsningar, bland flygfält och

nykläckta bostadsområden.

Den här staden har fört allt annat än en slumrande tillvaro medan jag varit

borta, men jag vill visa er alla de där vackra ställen

som fått föra en liten slumrande tillvaro bland allt annat.

Lite som en skönhets-sömn.

*

Fjärran ur tiden kommer också att vara en slags

ledtråd i projektet som jag kommer att börja jobba med efter nyår.

Så det blir nästan lite småkusligt att jag kom att tänka på

den sången just nu.

Som om något styrde mina tankar.

Eller så är det helt enkelt så simpelt att jag bara genom att blicka på mina hundar 

kopplar ihop visan med det jag ser.

Jag tror nog mer på det. 

Att det ena ger det andra som leder till något.

Och att det nog alltid är så att hur man än vill tro att "ödet styr"

så är det ändå innerst inne alltid aktiva val som man gör något 

som för en framåt.

Det skall man lyssna på. Det tror jag. På de aktiva valens viskningar.

Även om de, som nu för mig, viskar om slumrande toner.

För mig finns där en möjlighet och en stig att välja.

Än är mina planer och mina tankar lite som mina hyacinter.

De som ännu stilla slumrar i sina glas, och utvecklas sakta 

men säkert. 

Eller som mina hundar.

De som slumrar i var sin korgstol, på var sin fårskinnsfäll,

medan vinden viner därute och spisluckorna klirrar.

Huset fylls av ljud och ljus - och dofter som så starkt hör

vintern till, hör adventstiden till och anor till.

Sådär som det kanske alltid varit.

Nu och då någon gång…fjärran ur tiden.

Aldrig har jag så starkt sett fram emot ett nytt år! 

Bara det att då få möjligheten att blicka bakåt i tiden

och ta itu med dessa slumrande toner

som finns, som väntar på att bli hörda,

tolkade och framförda på nytt.

*

Att jag längtar! 

NOVEMBERFÄRGER...

…igår när jag gav mig ut med kameran en sväng,

en alldeles vanlig, grådaskig novemberlördag, var det en person som 

undrade varför jag går ut och fota en sådan ful dag.

Jag blev och fundera på det. Hur jag numera

hemskt sällan tycker att någon dag skulle

vara olämplig att fota på.

Eller kanske ösregn, men mest för att kameran inte skulle uppskatta det i längre 

stunder. Och kanske en riktigt slaskig marsdag?

Men annars, nej.

Och disiga novemberdagar är så mycket mer än bara grått.

Man behöver bara leta efter färgerna lite mer.

Mer strul är det ju med ljuset - det finns det inte i överflöd av precis.

Här inne börjar det mesta hitta sina platser. En del saker väntar ännu på

att hantverkarna skall hinna sticka sig in och göra något litet jobb klart.

Men sakta kommer livet in i vanliga vardagsrutiner.

Det är inte att flänga runt i byggvaruhus alla lediga stunder längre.

Det blir som om ett sådant där skönt lugn lägger

sig över bland skymningen i rummen. 

Som en varm schal över axlarna.

Andningen blir lite lugnare, lite djupare och spänningen mellan 

skuldrorna släpper.

Sakta gör det det.

Känner hur min kropp och det där andra man har inom

sig, själen eller sinnet eller vad, varvar ner och

kommer in i ett tempo som är mer i takt med årstiden.

Kokar mig en kopp kaffe till och drar ut på min frukost.

Kanske den bidragande känslan till ett visst 

välbefinnande och lugn också ligger i

att beslutet att hoppa av ekorrhjulet äntligen är taget.

Att det är okej att slappna av och dra de där

välbehövliga och sköna djupa andetagen.

*

Och medan jag sitter här vid mitt köksfönster och 

skriver, börjar det dala små, nästan genomskinliga, tunna

snöflingor ner.

Det är fint.

EN LITEN TJUVSTART...

…häromkvällen så testade jag jul-ljusen. Eller en del av dem.

Att de fungerar.

Verandan lyser så fint i sitt kransljus att jag nästan har

lite svårt att dra ut kontakten för att invänta lilla jul och första advent.

Men jag gör.

Väntar. Tålmodigt.

För att det finns en viss bitterljuv tjusning i själva väntandet.

Jo, jag vet - förklara det för barnen innan jul! 

Fast å andra sidan;

det är kanske därför vi har julkalendrar. 

Helst med choklad.

Det måste jag komma ihåg att köpa.

Mina grabbar gav mig en liten vink om att det 

skulle de önska sig till lillajul.

Ja…jo…jag vet….de är 17 och 26…år.

Men vadå?

Jag vill inte ju släppa ifrån mig det magiska i att

vänta på julen.

Det är ju just det som nästan är det bästa med hela spektaklet.

Om chokokalender är viktigt - då skall det få vara det.

Oberoende hur gammal man hunnit bli.

*

I övrigt har jag sagt upp mig från mitt jobb denna vecka.

Nu har jag ju aldrig bloggat något alls gällande mitt jobb hittills,

för det funnits så mycket sekretess-belagt i det.

Men från nästa år får ni säkert följa med på ett litet 

hörn på det projektarbete jag skall börja med.

Det finns mycket att se fram emot här.

Julen och så Ett Helt Nytt År

Ett mycket annorlunda ett.

På ett rysligt bra sätt.

Så nu blev det en liten tjuvstart inför nästa år också

på samma gång som jag testade lamporna inför advent.

Ni vet, det där känslan när man väntar på något riktigt fint.

Man vill liksom dela med sig.

Så nu vet ni! 

ALLTINGS VARANDE...

Åh,  ä n t l i g e n  lite värme! 

Och i synnerhet som man vet, om man kastat en liten blick på väderprognosen, att detta fenomen är synnerligen övergående! Redan i morgon skall regnet vräka ner och temperaturen lägga sig på den redan ack så välbeprövade någonstans mellan 10 och 15 grader. 

Men idag har vi ätit ute, nypotatis och sill och inlagd strömming och rökt fisk och sallader och allt är just så mycket försommar som det bara kan bli! Sitter på terassen och känner att jag nästan inte kan få nog av den ljumma vinden mot lite bar hud. Så svältfödd man är! Så lite som behövs för att man skall bli glad som ett litet barn på julafton - nästan. 

Och så är det ju semester - har jag nämnt det? Aj, jag har…? Många gånger? 

Kanske för att det är viktigt. Att få vara ledig och rå om sin tid precis som man vill. Och samtidigt känner jag mig lite beklämd varje gång. Att det skall behöva vara så. Att jobb och fritid så starkt skall ställas mot varandra som motpoler. Också om man trivs med sitt jobb, också om man vill göra det man gör. Ändå blir jobbet något man "slipper". 

Så på något sätt känns det som om man inte på den fronten kommit så himmelens långt på hundra år. Samma känslor, samma tankar då som nu finns med. 

Människan utvecklas nog så oerhört långsamt! 

Och ändå. Jag tror att vi människor kommer att stå inför stora förändringar gällande hur vi kommer att se på jobb i framtiden. Någon har sagt att hälften av alla de jobb vi känner till i dagens läge, kommer att försvinna inom tjugo år. Och vet ni, jag tvivlar inte. Hur kommer vi att se på jobben då? De som finns kvar, vill säga. Och vilka nya jobb kommer att dyka upp? 

Jag tror ju att vi nu lever i tider som helt kan jämföras med omvälvningarna under industrialismen, bara att nu går allt så mycket fortare. Hiskeligt fort. Snabbare än någon tror, nu, idag. (Jag bjuder på en smörgåstårta om fem år om jag hade helt fel…;)).

Vi, födda på sextiotalet, och lite plus/minus där, är på det sättet i en riktigt intressant situation för vi har ändå på något sätt ett visst kontaktfält till det agrara samhället, det som varit. Kan väl hända att vi inte alla skulle klara av att mjölka en ko med äran i behåll och med en glad ko och lite mjölk i kannan som resultat, men vi vet kanske lite om hur maten ser ut innan den hamnar på butikshyllan. Och framför allt hur man gör. Eller åtminstone hur man BORDE göra….

Vi vet hur man fiskar, hur man rensar en fisk, hur man jagar, hur man syltar, saftar…tar till vara. 

På något sätt tror jag att många av oss vet. Om kanske inte allt, men man har varit med och sett. 

Inte bara läst om. 

Och så är det ju vi som också ringde de där första mobilsamtalen, vi som fick de första datorerna att jobba med, vi som minns hur e-posten var en krånglig adress dit hela kontorets post kom och som man hade turer att gå och kolla en gång per dag, precis som en riktig postlåda, och oftast fanns där inget när man gick och kikade. Fast på tisdag brukade det finnas veckans info från huvudkontoret. Den kom en gång i veckan. Det minns jag. Vi printade ut infot och tyckte det var häftigt att vi fick infot redan på tisdag. Förr hade vi fått det först på onsdag, ibland först på torsdag för det postades ut på måndag från huvudkontoret. Sedan berodde det ju på om postflickan eller budet var sjuk. Om det kom på onsdag eller torsdag då. Men vilken ändring! Nu kom det på tisdag, bergis! 

Och det här är dryga tjugofem år sedan! Inte förra seklet. Eller aj jo, det är det ju också men ja…ni förstår ;)

Ibland, när jag har tid att sätta mig själv i en lugn och skön semestermood- det är då dessa tusen olika tankar kommer susande, som om det stod en liten kvick vessla och bara väntade att få komma ilande med dem, så fort jag kan släppa tankarna om jobbet. Jag funderar på hur vår värld kommer att se ut om tio år. Jag funderar på hur man skall välja, hur man skall välja som femtioåring, som jag. Som sextioåring som mina barns far, som tjugosexåring som min äldre och som snart sjutton som min yngsta planta. Vi väljer olika, naturligtvis men ändå behöver vi välja hur vi tar in det nya som kommer. Väljer vi att stanna kvar i det som är tryggt och bra eller väljer vi att ta in allt det nya som garanterat kommer. 

Lite som den där gubben som står med ena foten på kajen och andra foten i båten och så börjar båten glida ut. Och man vet inte riktigt på vilken fot man skall lägga tyngden.

Bli tryggt kvar på kajen och missa båten. Hoppa i båten och hoppas det finns åror som man kan ro med, eller tvivla och vela och hitta sig själv mitt emellan i havet, blöt och frusen. 

På något sätt tror jag att det här är en viktig tanke att tänka. För även om man kanske tänker lite så där att man är väl snart pensionär och då "behöver" man inte den här nya teknologin och digitaliseringen till något alls. Kunde inte vara mer fel! Jag tror att i framtiden behöver man kunna den biten som sina egna fickor för att vara med. Och nu menar jag inte att man behöver hänga på bloggar och instagram och på fejan, men man behöver veta hur allt det där funkar. För i framtiden kanske man beställer en ambulans via något annat än telefon? 

Tänkte på det när jag häromveckan stack mig in till läkaren för att förnya ett recept. Sent ute som jag var så kollade jag först min arbetskalender. Bra, jag skulle hinna där mellan ett par (via nätet) inbokade kunder. Jag klickade in mig på läkarstationens sida, beställde tid, fick bekräftelse till min telefon, gick till läkarstationen, anmälde mig till en automat genom att vifta med mitt körkort. Automaten meddelade att jag skulle till rum sju. Läkaren var på riktigt och knackade in mitt e-recept som jag gick och fick ut i apoteket intill genom att återigen vifta med körkortet. Apotekaren var också på riktigt. Kött och blod. 

För något år sedan hade jag talat med en person för att beställa tid. Jag hade anmält mig till en person då jag kom till läkarstationen och som hade sagt åt mig att gå till rum sju. 

I och för sig, så hade jag kanske kunnat bara fylla i ett formulär på nätet eller skannat in en blodbild/hjärtfilm eller what ever, för att min läkare skulle kunna kolla att jag mår hyfsat okej och bara behöver förnya ett recept. Kanske kunde läkaren skrivit ut min e-recept sittande på ett cafe i Barcelona och jag kunde ha gått till ett apotek där en drönare flög, eller en liten dammig robot tassade, omkring och plockade bland alla piller och pulver och levererade medicinen till en liten låda som jag kunde öppna med en kod som jag fått av läkaren. Hen i Barcelona. 

På något sätt skulle det här inte kännas helt främmande, eller hur?

Inte alls på samma sätt konstigt som det kanske hade gjort om jag hade skrivit det här för fem år sedan…Inte sant?

Spännande tider vi lever i! 

Och nu är det semester. Hur länge vi månne har det kvar? 

Kanske semester blir som kossor? Alla vet att det finns, eller har åtminstone funnits, 

men ingen vet riktigt hur man gör…

*fniss*.

Njut av alla sköna sommarstunder, alla sköna. Det är sommar bara en gång om året. 

DET ändrar ingen på. Inte alldeles lätt i alla fall! 

IDAG VILAR ARBETSHANDSKARNA...

…äntligen kom värmen, sommaren, allt det där som man bara längtar och längtar till

under månader av mörker.

Idag är också min sista "downshiftingdag", ikväll blir det kursavslutning 

och jag kommer att återgå till att jobba 100 % igen.

Tre månader har gått jättefort. Jätte, jättefort.

Så dags att summera lite.

Det har varit skönt med lite "paus", även om det blev, som jag skrev tidigare, knepigare 

än jag tänkt att få det att gå ihop med arbetsmängden. Jobbet försvann ju ingenstans, tvärtom

hade jag mer att ta itu med de dagar jag var på jobb, rytmen blev lite haltande.

Försökte att inte fundera så mycket på jobbet under mina lediga dagar - det gick så där.

Kom ofta på mig att jag funderade och planerade något jobbrelaterat när jag var ute

i naturen under mina lediga dagar.

Kanske en orsak till att det blev så splittrat var det faktumet att jag inte hade mina lediga

dagar i en följd utan var måndag på jobb, tisdag ledig, onsdag på jobb, torsdag ledig och

så fredag på jobb igen. 

Det blev lite splittrat.

Så om någon planerat något liknande kan det vara idé att försöka förlänga veckoslutet

i någondera ända. 

Nu var det ju mina kursdagar(-kvällar) som styrde, men om man kan välja så…

Vad har varit det bästa då?

Helt simpla, enkla vardagliga ting.

Jag har haft möjligheten att möta våren ute i naturen på ett sätt som

jag länge längtat efter. 

Jag har gått underbara promenader i vaknande skog.

Suttit på klippor och kollat in fåglarnas vårsträck.

Fixat mat tills grabben kommit hem från skolan.

Och - så har jag bara varit! 

Visst har jag också "offrat" många dagar till helt vardagliga sysslor som

att tvätta, städa…men det har också varit okej. Då har jag frigjort andra kvällar till 

annat - roligare.

Ekonomiskt då?

Ja-a, som helt vanlig löntagare så gick det bra att genom lite planering

spara in det inkomstbortfall som tidvis lägre lön ger.

Att så här småskaligt "downshifta" för en relativt kort tid ger kanske inte

några direkta möjligheter till att ändra radikalt på sin livsstil.

Så man behöver planera det lite.

Om man inte vill tulla på andra besparingar vill säga, eller om

de saknas. 

I det stora hela har det varit en bra erfarenhet.

Det går om man vill.

Innan "downshiftandet" levde jag lite sparsammare i kanske 

fem-sex månader för att få en buffert för de här månaderna.

Inga stora uppoffringar alltså.

Och jag har njutit av varenda ledig dag!

*

Idag är som sagt min sista dag av "downshifting".

För idag hade jag planerat lite pysslande i trädgården.

Det blev nu inte riktigt så…

I söndags lyckades jag med konststycket att försträcka min lårmuskel,

så nu blir det bara att klinkaklanka omkring i sakta mak - och skriva blogg,

mitt på blanka dagen.

Ryggskottet i vintras har satt sina spår och träning har inte varit fullt så 

aktivt som det kunde. I ärlighetens namn har den inte varit typ alls.

Så nu, när jag började känna mig i form igen - så tog jag i lite mer än jag borde.

Och  - pang - sade det i låret.

Men det är nu som det är.

Alltid finns något annat man kan göra.

Nu tänker jag sätta mig i trädgården, lyssna på fågelkvittret och sätta ihop lite

 matta-uppgifter till grabben som han får öva på i kväll.

Han har terminens sista prov i morgon.

Matematik är inte hans starkaste sida, om vi säger så…

lite hjälp sitter nog bra, tror jag!

Så här är det, jag avslutar mina lediga dagar - han påbörjar strax sina.

Ja, idag får arbetshandskarna vila.

Från i morgon drar jag på mer virtuella arbetshandskar och är tillbaka

på jobbet på heltid igen.

Ha det gött, go'människor!