INNAN STORMEN

Det finns något väntande i luften. 

Är det för att det är så, eller är det för att jag vet att en storm är på antågande. 

Årets första höststorm. 

Distansjobbar från stugan den här veckan. 

Många saknar sina kontor, men jag tror minst lika många

är alldeles utomordentligt nöjda med distansarbetsrekommendationen 

(vilket ord!!!) som påbjuder fortsatt arbete hemifrån. 

Vi introverta vill inte att corona-begränsningarna gällande 

var och hur man jobbar någonsin skall ta slut! 

Mer distansarbete åt introverta. Typ.  

Jag jobbar i en liten organisation, men även här märker man 

av hur olika vi är, hur olika vi vill jobba. 

En del av oss är starkt extroverta och har saknat gänget, babblet vid kaffet, 

men också att kunna traska in hos sin kollega och ventilera tankar

och funderingar. Med eller utan tanke på att få en lösning på problemet. 

Bara få tänka högt. Babbla på. Låta munnen gå snabbare än tankarna. 

Eller bara hojta rakt ut i luften på bästa öppnakontoret-maneér:

"vem fixar det här?"

"kan någon ta sig an det där?".

Allt sådant som gör en introvert nervsvag! 

En del av oss är starkt introverta och har inte i samma utsträckning saknat gänget. 

Eller jo, men inte alls på samma sätt.

Man har saknat de där lite mer djupare diskussionerna 

gällande ett jobbrelaterat problem. Men också personliga

samtal som förs face-to-face, inte vid ett glatt klockan-två-fika.

Kaffe-stunderna med sina vitser och sitt skratt är underhållande. 

Nu och då. Sällan ens dagligen. 

Men allra mest har nog introverta välkomnat möjligheten att 

få jobba ostört med det man får lön för. Utan att måsta 

"förklara sig" varför man vill vara för sig själv. 

På något plan hoppas jag att det goda denna corona-pandemi

för med sig i förlängningen är att det skulle bli en utökad

förståelse för att vi är olika. Att det som är guld för en extrovert

personlighet kan vara rent gift för en introvert. Och vice versa, naturligtvis.  

Det har bara så länge varit de mer extrovertas sätt att vara, att jobba

som varit det "enda rätta". Jag tror att det skapar en bättre arbetsmiljö på sikt

att tillåta människor att i större utsträckning jobba på det sätt som känns bra för 

var och en av oss. 

I väntan på höststormen sätter jag mig en stund på stugtrappan 

och undrar om inte jag har det finaste kontoret på jorden? 

HÖSTREGN

För en höstmänniska som mig finns inget tråkigt höstväder. 

Det finns bara fint höstväder och så finns det fint höstväder - som lite blötare variant. 

Regn är rofyllt för själen. 

Vind likaså. 

I skrivande stund sitter jag i mitt soffhörn, den här gången i det som finns på stugan.

Vinden viner, regnet låter på taket, vågorna slår mot stranden. 

Brasan sprakar stilla. Det är de ljud som hörs. Inga andra. 

Har tänt ljus i alla husets ljusstakar. För att fira höstens ankomst. 

Känns att nu är den här. På riktigt här. 

Det är mörkt. Det är tyst. Det är dämpat. 

Min tid är här och nu. 

ALLT ÄR INTE VACKERT

 I min skog har jag ett ställe där det växer svart trumpetsvamp. Alltså ett stycke ställe. 

Jag upptäckte det för kanske tio år sedan genom att jag faktiskt helt konkret ramlade över det! 

Snubblade på en gren och stod på öronen i mossan och när jag borstar de värsta barren

ur luggen så glor jag direkt in i ett litet gäng med svarta trumpeter. 

Efter den lilla incidenten har jag tagit stigen förbi stället varje år. 

Nästan alla år har jag fått med mig några svampar, i år var nog rekordskörd. 

Så som det är med nästan alla andra svampar för den delen i år. 

Finns mängder. 

Jag brukar torka min trumpetisar. Tycker de blir bäst så. 

Sedan kan det ju vara läge att ta en bild av sin fantastiska svampskörd

innan man torkar den. Blir liksom mer imponerande, vackrare -

kanske till och med mer aptitligt då. Torkade trumpetsvampar är kanske inte det

vackraste i matväg man kan tänka sig. Men de är svart guld! 

Känner redan smaken av de smulade svamparna i en risotto. 

Ou yesss! 

*

Undrar om det kan vara fullmåne bakom alla regnmoln ikväll? 

Klockan är alldeles för mycket för mig att vara vaken, som om min

gå-och-lägga-sig-klocka inte riktigt är på alerten. 

Det regnar ute, trädgården är mörk utanför. Öppnar fönstret för att lyssna

till dripdroppet från träden. Ekarna fäller nu också sina ekollon. De smäller

mot den lilla gångbron av trä som går över ett litet dike. 

Det åter så mycket mer i natten än på dagen. 

En lockespindel har krupit in på insidan av fönsterkarmen

och står där med sina sytrådstunna ben och väntar. 

På vadå? 

Schasar iväg den ut tillbaka i natten, släcker ner och går och lägger mig. 

Nog babblat för idag. 

REGNGRÅTT OCH LINGONRÖTT

Meningen var att jag skulle besöka min studiekompis vernissage i Hangö på lördagen, 

träffa en annan studiekompis över en kopp kaffe och utbyta lite nyheter och få tillbaka

mitt bidrag till en gemensam fotoutställning vi hade för snart ett år sedan. Hon hade 

vänligt nog tagit hand om tavlan efter den senaste utställningen. 

Jag vet inte om jag själv tycker att just det fotot är så bra att den behöver sparas. Den hade mest

en roll i en helhet, men för sig själv är den bara - ensam? Enkel och ensam. 

Blev inget av någondera. Denna märkvärdiga tid gör att man på direkten blir försiktig

då man känner minsta lilla raspighet i hals, aningen till huvudvärk eller hostar till

mer än vanligt. Och visst nös jag också lite extra? 

Små, små tecken på en möjlig förkylning gjorde att jag avbokade allt. 

Inte för att jag egentligen kände mig direkt sjuk, men man vill ju inte

vara den som är en potentiell spridare av virus. Corona eller inte. 

Så har det blivit. För ett år sedan hade jag knappt ens reagerat på lite halsont,

än mindre att det skulle hindrat mig att åka och träffa människor. 

Men nu gjorde det det. Är det vårt nya normala? 

Åkte istället ut till stugan. 

Hösten har definitivt kommit till skärgården. Visserligen regnade det lite nu och då, 

men det oaktat är fukten ständigt närvarande. Trots vinden ville det lilla byke jag 

tvättade upp, en handduk, en disktrasa, en topp inte torka ute på bykstrecket

utan jag fick varma bastun för att få dem torra. 

Man märker höstens ankomst bättre här än hemma i huvudstan. Där är samma rytm oberoende

av årstid, men här är det annat. Kvar i viken finns bara svanfamiljen. 

Eller det är bara en förälder och fyra ungsvanar. 

Kan inte låta bli att fundera om det var den här familjens svanpappa jag

såg bli ihjälslagen av en annan svan i somras. 

Men alla andra invånare är veck. 

Skarvarna flyger längs sina rutter, där nära vattenytan. 

Gässen samlas i flockar ute på fjärden och flyger skrikande till 

någon närliggande åker för att äta. I övrigt är det tyst. 

Det finns mängder av lingon i år. Inte helt mogna på alla ställen än, men i

soliga öppna lägen är de alldeles djupröda och stora, fina. 

Svampar finns det i överflöd - om man nu någonsin kan ha svampar i överflöd? 

Har i år hittat kantareller på ställen där jag aldrig sett dem växa förr. 

Hösten i skärgården är nog lite bättre än hösten någon annanstans. 

Kanske kunde den vara lika fin i fjällen, det tror jag bestämt att den är. 

Men dit kan jag inte ta mig nu. Inte i år. 

Men hit till skärgården jag kan enkelt ta mig. Och planerar för fullt

hur jag skall kunna stanna lite längre, jobba härifrån någon vecka i iallafall. 

Kräver lite planering. Men vi får se hur det går! 

BERÄTTELSER

Skolorna hade börjat, på åkrarna tuggade skördetröskorna i sig skörden i samma makliga takt som en kossa idisslar. Började skolan tidigt på morgonen hann jag se dimman som dansade över den lilla ån som jag gick förbi på väg till skolan. En timme senare och allt det trolska var borta. 

När jag kom hem från skolan satte jag mig oftast på trappan till det lilla torp, 

Lillstugan, som fanns intill mitt föräldrahem. Dit lyste eftermiddagssolen. 

I september var solen ofta skön, inte stickande som innan, utan bara mild. 

Jag hade en stor, alldeles för stor, knallröd tröja som jag bytte om till och som jag kunde

dra över knäna så det nästan blev som en kokong där jag satt på den gamla trappan.

I solskenet. Med min bok. Alltid en bok. Regnet minns jag inte. 

De här stunderna och den stämning som fanns där kan jag återuppleva

i min fantasi precis när som helst. Sådana spår satte de i min unga själ.

*

Först långt senare har jag förstått att det var stunder som var så oerhört viktiga för mig. 

Redan som barn var jag nog lagd åt det mer introverta hållet, även om jag inte förstod det då. 

Men intuitivt blev stunderna där på trappan med 

en bok och en skön ensamhet behövlig motvikt till bruset från skoldagen. 

Jag var ett barn, en tonåring, en ung vuxen. 

Och torpets trappa, i synnerhet så här i brytningen mellan sommar och höst,

var min lilla tillflyktsort. Mitt ställe. 

Sedermera har jag aldrig släppt böckerna, berättelserna. Platserna har 

bytt, varierat. Tiden att läsa likaså. Men läst det har jag. 

Tills för några år sedan då utmattningen klämde sina klor i mig och 

jag plötsligt inte klarade av längre texter. Det var som om jag tappade bort

en stor del av det som jag består av. Men det gick inte att läsa.  Den allra enklaste

deckarromanen blev för tungläst för mig. Jag hade tappat koncentrationen. 

Jag försökte med ljudböcker, det funkade inte alls. I ett nafs hade mina tankar tagit

över och lagt lock över öronen och det kunde gå två kapitel utan att jag alls lyssnade. 

Jag slutade låna böcker, jag slutade köpa böcker. Jag läste inte. 

Vid något skede köpte jag en iPad - främst för att kunna ladda ner

 e-böcker på då andan faller på, men också att helt enkelt ha

mindre fysiska böcker att ta hand om. 

Visst kan man låna på bibblan, men ofta hamnar man vänta på de bästa. 

Tog det elektroniska steget för att alltid ha en bok 

tillhanda - om lusten att läsa skulle återkomma. 

Det dröjde till i år innan lusten och koncentrationen 

kom tillbaka som den en gång var. 

I sommar har jag åter läst (nästan) i samma takt som förr. 

Inte riktigt, men nästan. Jag är på något plan

tillbaka i den lilla flicka som satte sig efter skolan på

torpets trappa i sensommarsolen och läste, och läste och läste.

Känns som att få en gåva tillbaka. 

Har plockat fram några böcker jag inte läst och böcker jag läst, 

men gärna vill läsa på nytt, på soffbordet. En av dem är Vandraren som 

skildrar Elias Lönnrots berättelser då han samlade in av vad 

folket berättade i stugorna på kvällarna då mörkret lagt sig. 

Berättelser som skulle bli Kalevala, vårt nationalepos. 

I min Ipad väntar en härlig komplott böcker av olika typer, från

olika genrer och fakta och fiktion i en salig röra. 

Och så några ljudböcker att ta och ha i örat då jag går

de där tråk-hund-promenaderna längs asfalterade promenadvägar. 

Något att döva ljudet från trafiken med, helt enkelt. 

Tänk, vilken väg vi gått. Från berättelser berättade från dig till mig men

aldrig nedskrivna till att vi idag kan ha berättelser så vi kan 

välja och vraka efter humör och tillfälle. Och att kunna välja

i vilken form vi vill inmundiga dem. 

Visst är det fantastiskt? 

Är det så? 

Eller är allt bara en chimär? 

FAVORIT MÅNAD

September är min favoritmånad med alla sätt man möjligtvis kan mäta.

Finns inget ont att säga om den månaden! 

Det lutar åt fint väder också framåt veckoslutet och jag känner att om 

bara ryggen håller sig på fortsatt gott humör så skall nog svampskogen

få besök av mig och min hund. 

Kanske plockar jag lite lingon också? Vem vet, men ett skogsveckoslut

skall det bli alla fall. Det är helt klart! 

Det är nu bara så att det finns höstmänniskor och så finns det HÖSTmänniskor. 

Jag hör till den senare kategorin. 

Nämen bara såhär.

Det småregnar idag. Det är lite höstvibbar i luften. 

Och jag sneglar på hunden; - Skall vi inte ta en promenad i regnet? 

Hon kryper djupare ner i sin dyngrotta. Regn är inte hennes grej.

Tänker att jag skulle aldrig få samma bisarra tanke att ta en promenad i 

regnet på våren, inte på sommaren, inte på vintern. 

Men höstregn. Det. Är. Underbart. 

Lika ivrig som jag på våren är att plocka fram mina sommarskor, lika

ivrigt dammar jag av mina tjockaste ylletröjor på hösten och 

sneglar på stövlarna som står radade på hyllan 

i garderoben under sommarmånaderna. 

Så har det alltid varit. Redan då jag gick i skolan kunde jag 

bli irriterad på sommarvädret som fortsatte trots att skolan börjat.

För då skall det bli höst! Basta! 

HÖSTSTÄDNING

Ordet städning kan möjligtvis ha en lite ansträngande klang för många.

Storstädning kanske direkt kan ge rysningar av obehag? 

Personligen förhåller jag mig till städning som jag förhåller mig till matlagning.

Jag avskyr att vardagslagamat och jag avskyr att vardagssmåstäda.

Men jag älskar att få skruva till en festmiddag i köket och jag älskar att storstäda! 

Det är allt eller inget för mig. 

Höststorstäda är kanske min favorit. På våren är man liksom mentalt redan därute och 

att du skrubba av allt vinterdamm känns behövligt, jo...men inte speciellt kul. 

Men annat är det på hösten! O jaaa....! 

Man vet ju att nu blir det att "flytta in" så småningom och få kura skymning och tända 

ljus och unna sig lite extra gott. Både i grytorna, men också på det mer

mentala planet. Till hösten plockar jag fram min yogamatta. Det är bara så att den 

har en tendens att samla damm under sommarmånaderna. Finns så mycket annat då. 

Men till hösten åker den fram - och det är behövligt! Ju äldre (och stelare) jag blir

ju mer viktig inser jag att den är. När hösten kommer blir jag 

också mer taggad på långpromenader. Vare sig jag, eller hunden, är väldigt 

sugna på att traska långt då sommarhettan ligger över en 

som en gammal tung yllefilt. 

Men när höstens sköna svalka ger ett litet löfte om vad 

som är på kommande, då piggnar vi till! 

Eftersom jag ett bra tag redan rensat ut en massa onödiga grejer 

tar höst-stor-städningen inte speciellt länge. Senast här märker man

skillnaden med att inte ha så mycket grejer. 

Att städa går fort. Även om jag bytte ut det lilla pynt jag har från

sommarpynt till höstpynt. Vilket i det stora hela bestod av att byta 

dynvar på några kuddar i soffan och byta ut en mysfilt. 

Och så fyllde jag på mina shampoo- och balsamburkar med mitt

favoritmärke. I takt med att jag började tänka mer "minimalistiskt" blev det 

just här lite "avigt" och en slags krock mellan det visuellt minimalistiska 

och det faktiska minimalistiska. 

Jag vill gärna också ha det till en viss grad visuellt minimalistiskt hos oss.

Till exempel vill jag inte ha fula shampoo- och balsamflaskor stående

framme i vårt badrum. För mig får också det att bara ta en snabb dusch vara

en estetisk upplevelse i form av vackra, sköna handdukar och 

frånvaron av fula plastflaskor. För väldigt få shampoo-flaskor är sparsmakade

nog för min smak. För att inte tala om tandkrämstuber! 

(Börjar någon (snälla!!!!) tillverka enfärgade tandkrämstuber - må så 

vara fast gröna, rosa eller orange så köper jag dem - bara jag slipper 

de där erbarmliga färgsprutande och full- och fulritade-figurskrikande 

tuberna som nu finns på marknaden.) 

Men tillbaka till mina shampoo- och balsamburkar. 

Det är absolut inte minimalistiskt i "numerisk" mening att jag skaffade 

 burkar att fylla på med min favoritshampoo och -balsam. 

Men som estet värdesätter jag enormt att ha ett avskalat och (i mitt tycke) 

behagligt badrum att bada i. Ett rum där stunden för nödvändig tvagning också 

tillåts bli en lugn stund där enkel estetik tillför en slags avslappning genom sin

frånvaro av kommersiellt brus. Därför fyller jag på mina enkla burkar för 

shampoo och balsam även om det hade varit mer minimalistiskt "på riktigt"

att köra med butikens burkar. Men jag vill inte. 

DÅ HAVET KOKAR

Vaknade på morgonen av att det plaskade i viken. 

Stugan ligger vid en fjärd, men det bildas en liten vik

mellan två uddar som sticker ut i havet. 

Den är kanske en knapp kilometer bred. 

Kikade ut genom fönstret och såg att ett gäng skarvar landade i

viken. Det är inget märkligt med det, de brukar dyka upp här på

höstarna, några tiotal. Kanske hundra? 

Lade huvudet på dynan och planerade sova vidare, men plasket i 

viken bara fortsatte och ökade dessutom. 

Jag steg upp och kollade ut genom fönstret och mängden skarvar som 

kom flygande in i viken bara ökade och ökade. 

Nu måste jag ge mig ut och kolla in fenomenet! 

Hade den här gången bara tagit mitt teleobjektiv med så lyckades inte 

fånga på bild den enorma mängd fåglar. Vi talar hundratal, uppemot tusen enkelt!

De nästan landade på varandra där i vattnet. Synen var nästan

overklig och som fågel är skarven ju aningen kuslig enligt 

många och intrycket förstärktes bara av att de är alldeles tysta. 

Bara havet som kokar. 

De stannade inte länge i viken, kanske skrämdes de

iväg av hunden som kom ut för att kolla vad det var jag stod 

och fotade. Lika häftigt som det var när de landade i viken,

lika mäktigt var det när de drog vidare. 

Kvar blev en nästan trolsk känsla - var de här på riktigt? 

Plötsligt låg vikens vatten stilla igen, bara en liten morgon-

bris som rörde till ytan. 

DET LILLA VACKRA

Augustikvällen är så ljum, varm men samtidigt sval. 

Som om sommaren dröjde kvar i varje liten vrå av stillhet medan

hösten smyger sig in som små vindilar av svalka. 

Morgonens fuktiga dimma och kvällarnas dova sken. 

Sätter mig i trädgården och för engångs skull har jag faktiskt musik

i mina lurar. Skönt och lugnt pianoklink av klassiska stycken stänger

ute trafikens ljud och gör stunden än mer melankolisk, rentav vemodig. 

Tänder ljuset och sätter mig en stund och bara njuter. 

Trädgården mörknar runt mig och bara den lilla lågan är. 

ETT SISTA ANDETAG...

Kan inte säga det ofta nog. 

November är de stillsamma ögonblickens storhetstid.

Häromdagen gick jag en sväng i skogen. Där var det tyst. Tyst som i graven nästan. 

Absolut inget som hände, allt bara andades stannad tid och stillhet. 

Så hände nåt. Jag vet inte om det var det lillalilla ljudet, eller en pytteliten rörelse i ögonvrån

som fick mig att stanna upp. Att gå i en tyst skog i november skärper ens sinnen. 

Där i en liten bäck, kanske ett dike bara, låg något litet som skickade vågor över

vattenytan som knappt var förnimbara om man inte råkade få syn på dem genom 

grangrenarna som liksom omfamnade diket. 

Jag tog mig fram till källan av ringarna på vattenytan. En ensam nattfjäril av något slag 

kämpade för sitt liv. Med sina sista krafter försökte den ta sig ur situationen den hamnat i, men

orken räckte inte till att ta sig vare sig framåt eller bakåt. En gång stannade den upp för att efter en minut fortsätta sin kamp om livet. 

Efter ett tag blev fjärilen stilla igen. 

Dess känselspröt sänkte sig sakta mot vattenytan.

För att inte resa sig igen. 

Dess vingar hade tystnat för gott. 

Stod där i novemberskogens dunkel och insåg att jag just 

bevittnat någons sista andetag och det kändes...stort...hur litet andetaget än var. 

Gick ännu via den lilla dammen som jag blivit så förtjust i och 

ser att de sista stråna böjer sig inför vad som komma skall och 

vid dammens kanter bildas ett skirt spetsmönster av de sköraste små iskristaller. 

Hela naturen tar sina sista andetag innan vintern är här. 

SYLVI - DEN FEMTE ÅRSTIDEN

Häromdagen snubblade jag över begreppet Den Femte Årstiden. 

På finska har den det bedårande namnet SYLVI som kommer

av de sammansatta finska orden SYksy och taLVI, dvs höst och vinter. 

Den femte årstiden, SYLVI, är gränslandet mellan höst och vinter. Här

i södra Finland kunde man kalla det november, men det är ändå inte som en

viss månad. Det är mer som hur det är ute i naturen. Naturen styr när det är

SYLVI. Den infinner sig efter att löven dalat, men innan snön. 

Men den femte årstiden är inte bara något som sker därute. Det sker, eller borde

tillåtas ske, inne i oss också. Inombord hos dig och mig. 

Jag vet att många förbannar mörkret och diset och avsaknaden av färg och ljus, 

men samtidigt kan november faktiskt vara en välsignelse. 

Jo, du läste rätt...

Vi borde lyssna och lära oss av naturen. När allt blir dämpat och lugnt därute borde vi 

inte då ta tillvara på den stunden och tillåta oss själva också att bli dämpade och lugna? 

Ljuset tas ifrån oss, men samtidigt ger oss mörkret en möjlighet till samma stillhet och ro 

som naturen därute lever i just nu. Naturen sjunker i en vila, en återhämtningsfas,

varför skulle inte också vi unna oss det? 

Tänk detta som en tid som inte ställer några som helst krav, den bara är. 

Den totalt kravlösa femte årstiden. 

Jag tror vi alla faktiskt behöver november. 

Tiden då vi kan tillåtas andas långsamt, vila eller 

som någon uttryckte det: 

"återställa oss själva till fabriksinställningen".

Ge oss själva en mjuk och snäll omstart. 

Det är därför november finns. 

*

Och sist men absolut inte minst, snarare tvärtom! 

Ett stort tack för grattisarna till min examen i det förra inlägget! 

Hade ni varit här hade ni alla fått en varm kram.

Det är också sådant man behöver i november! 

FÖRBANNA INTE MÖRKRET...

Det är rätt märkligt. 

Jag brukar tyngas ner av november, förbanna mörkret och sucka över regnet och rusket. 

Ändå gör jag det inte. Häromdagen hade jag sällskap i hissen då jag åkte upp till mitt

arbetsrum. Det händer sällan. Att någon kommer i samma hiss vill säga. Än mer sällan

händer det att personen man åker hiss med är av den pratande sorten. Ni vet, vi finnar 

(och finlandssvenskar är faktiskt bara ett litet skvatt bättre) 

vill helst åka ensam för att slippa ögonkontakt eller att ha

någon främmande människa fysiskt nära inpå ifall hissen skulle vara modell mindre. 

Huuuu...bara tanken på det liksom.....

Vi har vårt historiska påbrå som viskar från generationer och åter generationer tillbaka att 

det bästa är att ha ett fysiskt avstånd till sina grannar - man vet aldrig när de förvandlas till ens fiende. 

Lite tungsinta som finnar ändå är så är det ju så man tror det slutar. Med bråk och elände. 

Inte kan man utgå från att man skulle ha glädje av att ha en granne nära. Nejdå...Heh...

Men tillbaka till hissen. Vi babblade på, jag och hon. Hon klagade (fast väldigt glatt) på 

november och vädret och mörkret och jag svarade att märkligt nog så har jag i år

bara och enbart njutit av novembers mörker och dess dämpade väsen. 

Hon tittade på mig som om jag sagt någon förolämpning nästan. 

Jag sover fortfarande med fönstret öppet på nätterna och jag vaknar pigg efter 

att jag knarkat syre i 8 timmar medan jag sovit som en stock 

skönt inbäddad under varma täcken. 

Mitt aktivitetsarmband - no jo, även jag har fallit i den fällan - meddelar att 

hälften av min sömn är djup sömn. Och det är väl bra? 

Jag gillar skymning och dämpat ljus. Skymning och mörker kan upplevas 

jobbigt och besvärligt, men det kan också vara en trygghet och lite som en famn

att få krypa in i. Av orsaker, som inte krälat fram här på bloggens sidor, 

har det här året varit tyngre för mig än andra år och man kunde tro att det skulle få 

mig att knäa i mörkret, men det har nästan varit tvärtom. 

Jag har fått energi och en slags tröst av det dämpade ljuset. 

Stundvis kan tröttheten ta ett stryptag om mig, men sedan kommer 

den milda skymningen och novembertystnaden och löser upp greppet 

och tar mig i sin kravlösa omfamning. 

November är måhända inte den vackraste av månader. 

Men den är kanske den mildaste. 

HUSLIGHETER

Det har regnat precis hela dagen. Det är så november som det bara kan vara! 

Länge sedan jag kände att jag tagit mitt husliga jag 

till några större utsvävningar. 

Nåh, inte för att det nu kanske blev så idag heller, 

men tänkte ändå passa på och tipsa om 

ett par riktigt goda grejs att göra. 

Bilden till höger:

Det har ju varit en liten köldknäpp också här hos oss, 

men persiljan och gräslöken är 

hur fina som helst ännu därute i sin växtlåda. 

Salvian tog jag in på verandan för ett tag sedan,

men avsaknaden av ljus gör att den börjar se lite trött ut så jag 

skördade faktiskt en del örter idag och fixade ett slags 

"kryddsmör för stekpannan". 

Hackade kryddorna smått och duttade lite i varje lucka i iskubs-formen. 

Ovanpå hällde jag lite olja (till hälften ungefär) 

och ovanpå det ytterligare lite smält smör. 

In i frysen och när de väl var frusna så tog jag ut dem och 

lossnade dem från formen och lade ört-smörkuberna lade i frysaskar, och tillbaka in i frysen.

 Nu kan jag bara plocka ut en kub eller två kryddad smör/olja

då det finns något jag vill steka i ja....en slags kryddsmör. 

Perfekt om man vill ge något en liten extra god puff. 

Bara det där lilla som får det att lyfta. 

Bilden till vänster: 

Oj och aah...

Farsdagen till ära hade grabbarna bestämt att det skulle lagas tacos och 

köttfärs och ost och riktigt så där stereotypiskt manlig "äijämat". 

Nå väl. Why not, liksom? 

Jag äter ju vegetariskt, äldsta sonen äter mycket sällan kött, 

gubben lite oftare och yngre grabben han gillar kött och 

är inte överförtjust i den gröna maten. Så kan det bli i familjer. 

Eftersom jag nu inte önskade bara tugga i mig lite salladsblad och suga på något

torrt tacoships så rörde jag ihop en "tacogratäng" eller vad man nu kunde kalla det, 

och det blev ju en liten succé runt matbordet. Snabbt måste jag skriva ner det här så

jag inte glömmer hur jag gjorde. 

Kokade upp 

ca 4 dl quinoa i grönsaksbuljong (ca. 15-20 min). 

Stekte

1 lök, finhackad

1 vitlöksklyfta, finhackad

1 knapp chili, finhackad

i olja några minuter. 

Lade sedan i 

2 tomater, i tärningar 

1 paprika i tärningar

1 ask/låda Go Greens "Bönsalsa" 

Lät det koka ihop och kryddade med

tacokrydda (1/2 påse ungefär) 

salt, peppar 

Blandade i den färdigkokta quinoan. 

Hällde upp röran i en ugnsform och klickade över en "sås" av

2 dl créme fraiche, ett par matskedar majonäs 

(testade den veganska - mycket bra - fräschare än originalet faktiskt) 

och några nävar riven ost. 

In i ugnen (225° C) i en dryg kvart tills osten smält och fått färg. 

Jag säger bara...nam! 

Och det sade de andra runt matbordet också! 

VACKRA NOVEMBER

Det finns ett lugn som aldrig i skogen just nu. 

Det finns en skönhet så stillsam och fridfull att man bör

röra sig varsamt för att alls upptäcka den. 

Som om skogen höll andan för att jag skall 

kunna andas fritt då jag är där. 

Som om allt stannat upp för ett tag. 

Ett andetag. 

FOTOUTSTÄLLNING

Vi var ju ett knappt dussin ivriga fotografer som i september åkte upp till Varanger i nordligaste Norge för att fotografera naturen där. Vad vi inte visste då var att det skulle sluta i en fotoutställning. 

Men så blev det. En bild av var och en av oss som var med knådades ihop till en stilig helhet. 

Utställningen går under namnet "Ljus och former i Varanger". 

Igår var vi och monterade bilderna och hängde upp dem inför vernissagen idag. 

Det var ett rejält pusslande och passande att få allt att stämma. 

Att skära rätt de olika passepartout-måtten, få fotografierna rätt limmade och få allt att hänga rakt och med rätt riktade lampor och hela den övriga utställnings-rumban, var en utmaning och 

en lärdom för en utställningsnovis som jag. Lärorik dag. 

När jobbet väl var gjort unnade vi oss lite smått saltigt och ett välförtjänt glas med champagne.

Utställningen finns i att se i Fiskars i den mysiga butiken/ateljén 

Bild & Bo fram till jul. 

*

Fiskars är ju ett ställe som man gärna besöker på sommaren, 

men åk dit också nu innan julen och fynda unika julkappar eller bara njut av

stämningen där. Ät gott och se en fotoutställning, vet jag! 

Fiskars är fint. 

Och utställningen är finast! 

BACK TO BASICS - FOR A WHILE

Har äntligen lagt den där sista punkten på ett större naturfotoprojekt som 

tagit "ett tag" att få ihop och ro i land. Puuuust! 

Just nu känns det bara skönt att få lägga den biten åt sidan. 

Mitt naturfoto-jag med en deadline att hålla och ett projekt att ro i land tar 

och pausar en stund. 

Även om jag redan planerar följande naturfotoprojekt....men det är en annan story. 

Och det är än bara planer. Låter dem stanna där ett tag till. 

*

Men nu, hörni, tänker jag för en stund återgå till det den här bloggen startade kring, 

nämligen inredning och småfix här hemma. 

På tiden skulle någon kunna säga........inte minst jag själv. 

Ett bra tag nu sedan jag här hemma gjort annat än rört ihop lite nödvändigt i matväg 

och efter det dråsat ner i, vid det här laget, det  m y c k e t slitna och nedsuttna soffhörnet. 

Helt klart dags att gå lite "back to basics". För ett tag i alla fall. 

Skall dessutom bli riktigt skönt att bara få "vara hemma" ett tag.

Har några små fotoprojekt här innan jul, men på mitt ena andra jobb 

kommer en högsäsong emot, så helt okej med paus på den ena fronten i alla fall.

Nu skall jag, eller i alla fall planera, ta itu med 

hemmet som en längre tid nu blivit riktigt styvmoderligt behandlat 

av mig (resten av de inneboende under samma tak bryr sig inte så mycket 

åt ett eller annat håll, som vanligt) men mig har det stört lite. Heh...

Jag känner att en liten anspråkslös makeover skulle pigga upp. 

Det är lite så jag stressar av faktiskt. 

Av att vara kreativ på ett annat plan än "vanligt" är som att vila 

från det "vanligt kreativa". 

Lite luddigt beskrivet men ni kanske förstår? 

Skönhet i hemmet har ändå alltid varit 

en kanal av inspiration, kreativitet och 

faktiskt ren skär egoistisk avslappning för mig. 

Så för en stund skall jag bli en riktigt huslig liten hemtomte.

Back to basics. 

RENSKILJNING

Har varit hemma i någon vecka redan, så bilderna är inte direkt dagsfärska, 

men aktuella så till vida att renskiljningen har precis kommit igång i Lappland. 

När den här bilden togs var det ännu barmark, men nu har redan ett 

snötäcke lagt sig över vidderna. Jag hade precis lämnat området

då den första snön föll där. 

Har som känt, svårt att lämna de små vägarna ifred. Står det 

dessutom att vägen är i dåligt skick och att man kör in på den 

på egen risk - då är det kört för mig. Jag bara måste

få se vart en sådan väg far. Det är inte för ro skull jag 

kör fyrhjulsdrift. 

Broarna blev...nåh, lite slitna, även om jag i 

ärlighetens namn inte tyckte att själva vägen var 

i så speciellt dåligt skick. Vägen till stugan är ofta i 

samma skick och det är normalt årstidsfenomen. 

Kryper sakta den smala vägen fram och beundrar vyerna, dvs skogen 

som känns "vild och vacker". Plötsligt kommer jag till ett renskiljningsgärde.

På hösten, just från oktober och fram till årsskiftet, samlas renarna här 

ihop till renskiljning, eller rarkning. 

Renskiljning av Johan Turi 1910

Den exakta tidpunkten beror på vädret - som så mycket annat här uppe i norr. 

Det är först då det blir kallare som renarna börjar röra på sig och renskiljningen

kan inledas.  

Vid renskiljningen separerar man renarna från en sammanblandad hjord och de 

räknas in till de olika ägarna, så kallade sita. 

Renarna vaccineras och omärkta kalvar märks i öronen. 

Efter renskiljningen flyttar renarna till sina respektive vinterbetesområden. 

Vid själva renskiljningen använder man ett antal sammanhängande hagar. 

Renarna drivs från större hagar till allt mindre och till slut till renskiljningens kärna.

 Det som sker innan själva renskiljningen är sarvslakten. Sarven är ren-tjuren ifall 

det finns andra förutom jag som inte visste det. Som boende i Finland, även

om finska inte är mitt modersmål, så har jag bättre koll på de finska 

benämningarna gällande just detta. 

Men sarv är altså en pojk-ren. 

Att man väljer att slakta sarvarna just i september och innan brunsten är att 

de väger mest då. När parningstiden är förbi så har de stackars "pöjkarna" 

förlorat i stort sett allt kroppsfett och muskelmassan likaså. 

Som sarv är det inte speciellt bra att hamna någonstans där i medelklassen. 

Det är nämligen så att de sarvar som bär det bästa anlag sparas slakten. Men också

de som inte väger så mycket (än) sliper bli renskav i något fjällhotell. 

Lagom är alltså inte alls bäst - om man är en ren, vill säga. 

Innan själva renskiljningen, sker alltså sarvslakten. 

Vi själva renskiljningen slaktas även de kalvar och vajor (tjej-renar) som 

ser ut att inte kunna klara vintern. 

Då jag stannade till vid det öde renskiljnings-gärdet hängde fångslinorna

än slaka och tystnaden var kompakt. Blundade och försökte föreställa mig 

mullret av klövar och ljudet av bröl då hundratal renar drivs in i dessa  gärden. 

Men idag är här tyst. Så tyst det någonsin kan bli.