HÖSTENS FÖRSTA STORM

 När jag startade hemifrån hade de första mörka molnen börjat gadda ihop sig på himlen. Det blåser, men det är en sensommarvind. Inte den höststorm som utlovats. Höstens första storm. 

Medan jag packar upp det lilla jag har ökar vinden i styrka. Hösten kommer snabbt, vildvinet har gått från lite rodnande till rött på en dryg vecka bara. Och i den vind som utlovats kommer de att falla, slitas loss från sina fästen och dansa iväg in i skogen. 

Kvällarna är mörka härute i skärgården. Sikten är noll och regnet piskar på. Endast bruset av vågorna som slår mot klipporna skvallrar om havets närvaro, för två steg utanför dörren och resten är mörker. 

Kockar lite mat och häller upp ett glas vin. Smakar på de syltade lingonen jag tillredde senast jag var här. De smakar bra. Annorlunda, men bra. Längtar efter att krypa i säng, öppna fönstret mot havet och stormen och läsa lite innan sömnen tar över. Det har varit en stökig vecka, och bara tanken på att få vaggas till sömns av stormens ljud får mig att le inombords. 

SISTA SOMMARDAGEN

Klockan blir strax tio på kvällen, och än sitter jag ute på vår balkong och har det ganska så skönt! Över sjön hörs på avstånd ljud av motorcyklar som kanske är ute på en sista (varm) kvällstur. Och ett stycke ifrån ropar kattugglan. Har jag nämnt att vi har en "egen" kattuggla här vid sjön. Ibland hör jag hanen också och årets ungar som tigger om det ännu skulle vara möjligt med lite servering av föräldrarna. Till det svarar mamma-kattuggla med ett småilsket skri som nog får hela vårt husbolag att vakna. 

Var idag och inhandlade lite höstväxter till balkongen. Jag har nog inte riktgt ännu fått kläm på hur mycket eller lite som är lagom här. Sommaren var ju så het, och jag var så ofta jag kunde på stugan, så balkonglivet har mest bestått av att vattna den arma gräslöken och dricka morgonkaffe där. 

Men fortfarande tycker jag att det är alldeles precis lagom med balkong. 

Bara jag får sådana där små detaljer som lampor på plats - vadå, det har ju varit sommar!!! - så skall jag ta er med på en rundtur hos oss. Fortfarande är vi lite småhäpna över att vi landat i en höghusvåning - och trivs alldeles förträffligt!

SEN BAR DET AV NORRUT

Det var som sagt lite av ett infall att hyra bil och åka norrut. Men Lappland är alltid fint! 

Och det är alltid skoj när man skymtar den första renen.

En natt campade vi intill Enare älv och det var ju fint att gå och lägga sig med den utsikten. 

Här har vi det som på svenska heter Tana älv, på finska Teno joki och på finska Tana elv. Den är en gränsälv och här på bilden är det Norge på den andra sidan. 

Det är något med att kunna blicka så långt som gör att jag trivs här. Det är väl det som tilltalar de flesta, kan jag tänka mig. Men jag hade nog gärna haft mer tid - och mindre coronarestriktioner - att köra över på norska sidan, men det får bli till en annan gång. 

Vill man här stanna var och varannan kilometer för att koka kaffe och njuta av vyerna, så vet jag ju att i ärlighetens namn skulle vyerna vara ännu vackrare på andra sidan gränsen. Men visst blev öppna-landskaps-längtan lite mättad. 

Det som inte var så fint var hur mycket stängt, övergivet, eller nästan övergivet och förfallet man såg längs vägarna. Det är inte så att jag längtar efter att gå in på detta loppis precis. Det fanns mycket sådant. På vägen hem karvade vi till och med via Rovaniemi och stora turistattraktionen Santa Park. Vi gick visserligen bara in på en kopp kaffe och rundade "kitchbutiken" med allt fult och turistigt som lite också anspelar på jul och Lappland (förlåt, men det var förfärligt). Plastgranar mötte en i alla dörröppningar, och (förlåt igen) men man måste kanske vara en plast-älskande-asiat för att gilla det här. Omgivningen var däremot slarvig, för att inte säga ful. Och som lillungen uttryckte sig:

 - Jag förstår att det här kanske mest är tänkt som en vintrig turistfälla, men man kunde ju ändå ens lite rensa ogräs vid ingångar och parkeringar.

Och jadå, ogräset växte manshögt längs husväggarna och vid de sk. planteringarna vid parkeringarna. Lite beklämmande. Kanske jag nästa gång skall mer rikta min kamera mot förfallet och inte alltid mot det vackra. 

Fast mest var det ändå vackert! Och det är det vi behöver mata oss med. Skönhet för själen, och öppna landskap. 

RESANS MÅL

Ja, jag vet, jag hänger ju ohjälpligt efter i att uppdatera bloggen. Är ju hemkommen från vår roundtrip sedan ett bra tag och tillbaka på jobb och semestern är slut, men det har bara varit så mycket annat att bloggen har definitivt inte hängt med i samma rytm som livet. Men det är nu så ibland. Rätt ofta faktiskt. 

Lite fler bilder från resan hittar du här: 

Instagram

Men vi hade som sagt inte så många mål för resan. För egen del lyckades jag boka in en natt i ett gömsle intill ryska gränsen där man kan få se varg, björn, men också den så skygga järven. Jag har ju varit där innan några gånger, men ville gärna erbjuda upplevelsen åt lillungen också. Att sitta i ett fotogömsle en natt där ute i ödemarken, och bara tala viskande - om man måste - för att inte skrämma iväg de vilda djuren är oerhört rogivande. Just då kan det vara lite spänning i form av att man inte vet om det skall komma djur alls, man sitter som i en naturfilm som sänds online. Men efteråt kan man, när man sitter i trafikljuset en stökig vardag med mycket på to-do-listan, plocka fram känslan, tystnaden, väntan från natten vid myren och bara längta tillbaka. 

Jag lyckades fota både björn och varg - och järv. 

Och där jag satt i skymningen och fotade björn så insåg jag att om jag fokuserar på tuvullen framför björnen så blir det en bild bara och enbart för bloggen. Så den bilden är specifikt knäppt för er, från ett ruckel vid en myr ute i absoluta ingenstans. 

IMATRA

Det var för något år sedan som jag och lillungen var på någon av våra roundtripar och sov då över i Imatra. Vi hade kurvat denna väg för att kolla in forsen, men det visade sig att dammen var under reparation och inget vatten släpptes ut att forsa fritt i fåran. Reparationen skulle ta ett par år och så kom pandemin, så det tog ett tag innan vi återkom.  Då som nu bodde vi på Valtionhotelli som ligger alldeles intill Imatra fors. Forsen är, sägs det,  Finlands allra första turistattraktion, och det nästan slottslika hotellet är faktiskt byggt till ett hotell och har således hela tiden tjänat som hotell. 

Redan Katarina den stora reste på 1700-talet hit för att uppleva den häftiga forsen. Innan fanns här hotellbyggnader av trä som brann upp och detta stenslott byggdes istället 1903. 

Sedan hotellet byggdes är ju även den här forsen tämjd till elförsörjningens behov, men en gång per dygn släpper man vatten att forsa i denna fåra. Även om det förmodligen bara är en liten del av den vattenmängd som forsat fritt här i tiderna, så är det onekligen en mäktig syn. 

Valtionhotelli (Imatra statshotellet) är renoverat för ca 20 år sedan, och hör numera till Scandic-hotellkedjan, vilket tyvärr syns. Inget illa över hotellkedjan i sig, men ett ändå så här pass historiskt intressant och lite udda hotell skulle säkert vinna på att ha fått en mindre "hotell-kedja-stämning" i inredningen. I synnerhet i matsalen saknade jag lite av den lyxstämning från förr i form av linnedukar och mysig, dämpad belysning. Något lite extra som skulle föra en årtionden tillbaka i tiden. 

Men också badrummen och hotellrummen känns lite gammeldags fast på ett sådant där 90-tals vis som inte riktigt passar ihop med den 120-åriga byggnaden i övrigt. 

Hotellet är fint, det är inte det, men hoppas att man i framtida renoveringar tar och satsar mer på att restaurera hotellet mer tidstypiskt för då det byggdes. 

När ovanstående bild är tagen vet jag inte, men eftersom forsen än brusar fritt, så måste det vara innan 1929 då Imatras vattenkraftverk blev klart. 

I korridorerna finns det ännu kvar en slags gammeldags, anrik känsla och i en del detaljer i hotellet som att man bevarat de vackra fönstren. Och balkongerna är otroligt fina! Det här var enda natten på hotell, från och med nu var det ju husbil, eller "utfärdsbil" som gällde. 

Eftersom nu resan ändå skulle komma att ha natur som främsta mål var det skoj att vi mötte på en av de största, om inte den största nattfrjärilen i Finland, nämligen Det blåbandade ordensflyet. 

Tyvärr var den här individen redan död, men häftigt att se denna gigant ändå. 

Här ser man att det bara nog är en liten del av den vattenmassa som i tiderna brusat längs Imatraforsen som vi upplever under den stund man öppnar en del av dammluckorna. 

 

RÖTT ÄR SÖTT

 Det absolut bästa med att ha semester och sommarlov eller vad man nu vill kalla det är att det finns absolut inget som hindrar en, eller oss, att ha en familykräftskiva precis när andan faller på. Det blev så i veckan. Yngre grabben kom utsusande med sin kräftröda bil (vilken den alltså är, heh) och så käkade vi kräftor så det stänkte om det. Det var på tisdag, eller kanske var det onsdag? 

Det bästa med att ha semester är också det där att dagarna liksom flyter in i varandra och man har inte helt koll på vilken veckodag det är. Bara att försöka minnas vilka dagar man skall åka till torget för att fylla på skafferiet lite. 

Så skönt! 

Jag kanske skrev att det varit några dagar med lite höstkänsla i luften. Mest för alla gula löv och blåbärsriset som rodnat i förtid på grund av torkan. Men så en regntung dag med vind från nord och voilá höststämningen är där. 

Kanske var det vädret i kombination med det röda kräftbordet som fick mig att tänka på julen. Ja, du läste rätt. Kanske ligger det kvar "ovanan" från den tid då jag jobbade med blommor och inredning att vara steget före lite hela tiden. Man är liksom lite med ena foten i följande års-säsong. Så bäst som det var så satt jag där kräftmätt och började fundera på julen. Beror kanske lite också på den nya lägenheten att dessa tankar kom. Var skall julgranen stå, hur vill jag duka bordet. Skall jag ha adventsljus och i isåfall i vilka fönster. Fick för mig dock att (äntligen) beställa sådana långa, smala, eleganta julgransljus utan sladd. Kanske jag i år bara har ljus i granen? 

Hur skall balkongen pyntas? Och skall den? 

En kompis, som faktiskt också jobbar inom blom- och inredningsbranschen nämnde att hon brukar se till att få julklappar, matplaner och sådant om inte klart så i iallafall planerat. Så att man kan så som hon säger: "Så att man själv kan se på vid sidan om när alla andra tycker att julen är så jobbig och stressig och man själv kan sitta och dricka glögg och mumsa praliner". 

Kunde inte sagt det bättre själv, det där med att bra planerat är hälften vunnet. 

Så ja, jag fick nog någon nätbutiksinnehavare att gräva djupt i sina lager efter lite jul-grejer som skall förgylla vår jul i år. Skall inte heller glömma att inhandla praliner. Och glögg. I god tid. 

TILLBAKA TILL HÖSTEN - liten trädgårdsförvandling del 4

 

Tänkte först bara ta en tillbakablick på hur allt gällande planteringarna runt pergolan/uteplatsen startade och hur mycket som man med relativt små medel kunde få en förändring och förbättring till stånd. Men vi tar nu lite höst och förvinter när vi nu är i farten. 

På bilden ovan ser man hur jag tänkt till lite med färger och så. De rödbruna bladen hos kärleksörten (till vänster framme i bilden kopplar upp mot vildvinets rödbruna färg. När det gäller vildvin så får vanligt vildvin och klättervildvin lite olika höstfärg. Klättervildviner är mer knallrött medan den vanliga vindvinet, som jag har här, blir dovare i sin höstfärg. 

Det som inte är dovt på bilden är ju mina luktärter som efter att varit smått tröga i starten tog och växte så det knakade och täckte totalt in klätterställningen. Här ser man hur lätt det är att misstolka vad det står på fröpåsarna. Enligt texten skulle den här sorten luktärter vara "rosa till en början för att övergå till vinrött". Jag är inte helt säker på om jag skulle vilja dricka ett rödvin av den där knallröda färgen. 

Det är alltid svårt att beskriva färg. Jag vet det. Och så får det ibland bara bli som det blir. 

Jag som älskar hösten allra mest av alla årstider har lite svårt att släppa taget och vill i det längsta hålla vintern borta. Men den kommer ju hur mycket jag än försöker kämpa emot. Växter fryser och vissnar ner, lökar och knölar skall grävas upp och läggas i vinterförvar, men samtidigt är det läge att plantera de lökar som behöver den där kylan vintern ger för att glädja oss i vår. Dahliaknlöarna och doftliljans lökar åker ner i kartonglådor för att övervintra på verandan inbäddade i lite sågspån och torra eklöv (det finns det i övermått hos oss...)

Fårskinnen, som alltså inte är fårskinn utan återanvända petflaskor (!) får sig en tvätt och rullas ihop i väntan på en ny vår.

Och som det är så kommer den där första snön och pudrar trädgården. Det är nästan ofrånkomligt. 

Har julrosor, Helleborus niger, som får stå ute i rabatten och leva sitt liv där, men jag vill nog alltid ha en i kruka också som får stå i den svala verandan och blomma. Står julrosen bara svalt nog blommar den i månader! Den klarar sig utmärkt på en glasad balkong om vintern är hyfsat mild. Köpte min i medlet av november och idag, 24 januari, står den fortfarande där och blommar! Jag brukar försöka välja de som har lite mindre blad för de verkar klara sig bättre att ha "inomhus". 

Men att ta in en julros i rumstemperatur tror jag inte riktigt på. Hellre chansa att den klarar sig på balkongen eller på en uteplats om man nu inte har en glasveranda, växthus eller dylikt. 

När jag ser på bilden ovan (till höger) ser jag Hakonegräset som jag blev lite kär i för ett par år sedan då jag såg det i en trädgård. I våras försökte jag hitta det i våra trädgårdsbutiker utan framgång, så jag fick lov att beställa plantorna via nätet. När de kom, rätt tidigt på våren, så planterade jag ut dem. Det var kanske lite vågat då plantorna uppenbarligen hade drivits upp i ett växthus vilket man såg på plantorna, de kom i sådana där djupa "pots" och hade knappast ens blivit omskolade. Men plantorna var fina! 

Efter att jag planterat ut dem så kom det ett par riktigt soliga dagar och eftersom jag hade ganska mycket annat att hålla ögonen på då på våren, så skyddade jag nog inte mina grästuvor tillräckligt bra. Eller jag skyddade dem nog inte alls, så de fick lite solskador och blev gula. Ett tag tänkte jag att de inte skulle repa sig, men det gjorde det. Bara att de förblev gula hela sommaren även om de rotade sig bra och växte till sig till och med mer än jag förväntade mig. Men gula. Det fortsatte de vara. 

(Var alltså gröna när jag fick dem, och det var gröna jag hade beställt). 

Skall bli intressant att se hur de kommer att bete sig i vår...

Och det är ju det som är en del av charmen med växter och med trädgård. Man är aldrig säker och saker och ting lever och har ibland en helt egen vilja! Vi kan inte styra allt. Vissa växter trivs inte, och dör även om omständigheterna "borde stämma". Andra trivs mer än väl och växer mer än det står "på lappen". Det får man ta. 

Till vintern åker sommarmöblemanget in under tak och en gammal (söndrig) trädgårdsbänk och ett par korgstolar som också sett sina bästa dagar får stå för inredningen. Känns slött att lämna pergolan helt oinredd och tom. Under tak finns också alla krukor. Både de tomma och de som fått både narcisslökar och tulpanlökar i sig. 

Nu blir det bara att överleva vintern, både för mig och växterna och så får vi återkomma i vår till hur det ser ut när jag från sovrummet blickar ner över pergolan. 

FUL OCH OVÄLKOMMEN

 När jag var barn och ung fanns det inte några mårdhundar alls där jag bodde. Ingen hade egentligen ens hört talas om dem, och när man fick se de första var de lite exotiska. Det är de i och för sig fortfarande, för de är inte alls lätta att få syn på! Isynnerhet inte dagstid. 

Mårdhunden är ju en invandrare från dåvarande Sovjetunionen där man hade den som pälsdjur, men rymde/släpptes och kom över gränsen till Finland redan på 1930-talet. I Sovjet och Ukraina, där de hölls fångna, märkte man nämligen att den fina pälsen inte utvecklades så som man ville i fångenskap, så man släppte ut dem för att ha dem som jaktbart vilt. Kanske var vintrarna mer stänga då, eller kanske det bara tog ett bra tag innan mårdhundarna började reproducera sig för det var först på 1960-talet som man började uppmärksamma det i Finland. Eller så är den bara så skygg att man inte märkte det? Eller så jagades den i all tysthet i de djupa finska skogarna för pälsens skull och så var det liksom inte mer med det? 

Som dryga tjugo-åring flyttade jag till Sjundeå i västra nyland och eftersom jag råkade slå mina bopåsar ihop med en (söndags)jägare så kom det sig att jag fick stifta bekantskap med dessa hunddjur då de blivit fångade i mårdhundsfällor. De är hyfsat ettriga, om man säger så. Fast å andra sidan så spelar de lätt döda om de blir ställda av en hund. Så mer gläfs än bett, kanske man kan säga? 

Mårdhunden är väl inte så välkommen vare sig hos oss, eller västerut dit den vill sprida sig. Vintrarna blir mildare och den får allt lättare att få sina valpkullar att överleva vintern. Mårdhunden är ju allätare och eftersom den inte har någon naturlig fiende i vår natur har den fått stämpeln av att vara en invasiv art. Ursprungligen kommer den från Asien. 

Många anser att dels havsörnen, men också mårdhunden (och minken), som spridit sig till skärgården är orsaken till att sjöfåglar, däribland ejdern har svårt att få till vuxna ungar. 

Många tycker att mårdhunden är ful - men det är den då inte, tycker jag. Och att den är ovälkommen - det är ju inte dens fel - den har bara tagit för sig när chansen getts. Ju mer man lär sig om natur, desto knepigare blir det att ta ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Svaren beror ju så på vem man frågar...

Men för min del så är det en fin, och lite häftig, upplevelse att en alldeles vanlig måndagsmorgon, då årets andra snö fallit över trädgården få möta detta skygga hunddjur i trädgården. Och råka ha kameran med! 

I synnerhet på vårvintern, våren så hör jag ofta mårdhundarna då de för sina revirstrider, men det är ytterst sällan man ser dem så att man kan få ett foto. Ett trevligt möte. 

NOVEMBER...?

Klockan har blivit nästan midnatt och jag borde verkligen gå och lägga mig. Samtidigt är de här sena kvällarna så sköna. Vinden får regnet att formligen piska mot fönsterrutorna och i det gamla smått glesa hus jag bor i fladdrar ljusen på bordet. 

Det får skuggorna att dansa på väggarna. Och detta lilla enkla är så vackert! 

På veckoslutet gick jag ut en sväng i trädgården för att städa undan det sista som blivit hängande. Lite krattor att ställa undan. En kompost att titta till. Det var överraskande varmt och efter ett tag fick jag ta jackan av mig och hänga den på en ledig ampelkrok. 

Det var då jag fick syn på dem! 

De nya skotten av kärleksörten som glatt sticker upp ur rabatten! 

- Hallå, det är November - inte April!, fick jag lust att ropa åt dem.

 

Det här fick mig att gå en sväng i trädgården. Minsann - har inte clematisen blomknoppar! Och inte bara det, den har till ock med nya skott! Att blommor kan blomma sent på hösten är en sak, och det kan jag ännu förstå, men att i november skjuta nya skott och växa - det känns främmande! 

Kvar i mina odlingslådor står några präktiga palmkålsplantor. Nu och då går jag dit och tullar några blad till min pasta. De tål ju rätt tuffa förhållanden, men även de växer till med nya fräscha gröna blad.

Och så har vi de här!

Jag var faktiskt mån om att vara rätt sen med att sätta mina vårlökar just för att förhindra att de gror. Men tji, fick jag. Både ett gäng narcisser och så dessa söta små rosa pärlhyacinter som skulle pryda mitt påskbord 2021, var det tänkt, har grott i sina krukor. 

Fortsätter det vara varmt så tar jag in dem och så får det bli rosa till jul istället....

FREDAGEN DEN TRETTONDE

När jag var nyss fyllda aderton år gammal ( 18 år och 6 dagar) körde jag mitt körkortsprov och då jag satte mig vid bilratten för att göra körprovet frågade han som skulle godkänna - eller underkänna - mig om jag var nervös och om jag trodde på att fredagen den trettonde är en otursdag. 

- Nå nej! svarade jag och lade in ettans växel och gasade iväg. 

Jag fick mitt körkort och efter det har jag aldrig tänkt på fredagen den trettonde som en otursdag. Den är väl som dagar mest, tänker jag. 

Just den här fredagen den trettonde hade jag en ledig dag. Och då jag är ledig en vardag brukar jag gärna ta både hund och kamera och gå en längre promenad. Den här veckan har dock min ischiasnerv gjort sig påmind (det har den gjort i de här fuktighetsgrad/temperatur-kurvorna sedan jag var typ 23 år, så inget nytt) så jag valde en kortare tur. Och en betydligt mer urban tur än jag brukar. Jag valde Fölisön. I Helsingfors. Urbant så det förslår! 

Redan år 1890 blev Fölisön en folkpark och Fölisön var de första åren just en ö, som man bara kom till med båt. Men redan ett par år efter folkparkens öppnade blev bron till Fölisön klar. 

På den tiden var Fölisön ett populärt utflyktsmål för arbetarbefolkningen och med tiden blev det också en välkänd festplats. Fortfarande i dagens läge är midsommaren en enda stor folkfest på ön. För många, många år sedan firade även jag min midsommar på Fölisön, men annars kan jag inte påstå att jag skulle besöka denna pärla i Helsingfors särskilt ofta. 

Det kan hända att jag upplever att den är alldeles för befolkad - isynnerhet under sommarmånaderna - för att jag skall finna det intressant att ta mig dit. Men en smådisig och grå novemberdag.

Now we are talking! 

Ön är ungefär knappa 50 hektar och består av bergiga kullar, sänkor och lundar. Här finns också ett friluftsmuseum som öppnade redan 1909 och här man kan bekanta sig med det forna livet på landsbygden. 

På sommaren är diverse pörten, torp, präst- och mindre herrgårdar öppna för besökare, men nu hade de alla lagt lapp för luckan för i år och välkomnade gästerna på nytt nästa vår 2021. 

Vilket leder till att det är rätt glest med folk på stigarna på Fölisön. De turister som inte coronan stängt ute det ser dystra november till att göra. 

Vilket gör att promenade runt Fölisön blir en tyst och stilla vandring. Någon enstaka joggare, några mammor med barnvagn och andra ensamma vandrare som uppenbarligen lika villigt som jag vill uppleva ön för sig själv är de enda jag ser. Som den introverta personlighet jag är känner jag igen beteendet hos andra. Man vill gå själv, ensam. Man väntar en stund för att andra skall passera så man (för stunden i alla fall) får ha stigen för sig själv. Halva min familj är ju introvert, den andra extrovert, och jag lovar - vi har väldigt intressanta middagsdiskussioner i ämnet! 

En man som med blicken mot stigen gick med bestämda steg förbi mig, lite senare såg jag honom gå ut på klipporna och lyfta ansiktet mot horisonten, sedan uppåt mot himlen. Det var uppenbart att han andades hav och vida vyer. Det som vi alla behöver andas ibland. 

Och för oss mer introverta är det nu när "alla" lämnat platsen som dess skönhet och välkomnande blir för oss att möta. När skönheten är mer subtil och sparsmakad och ja....tystlåten. Stillsam. Det är som om min själ behöver mer yta att "springa fri på" än de andra mer extroverta behöver. Ju mer stressad jag kan bli av olika saker desto viktigare blir dessa tysta, ensamma, promenaderna för mig. 

Jag skriver det här för om du vet att du har en introvert person som plötsligt behöver med egentid än innan så behöver det inte alls betyda något mer dramatiskt än att hen bara behöver ladda sina batterier - ensam. Att ge egentid åt en introvert är den största gåva man kan ge. Och den största kärleksförklaringen. 

För mig var den här fredagen den trettonde en tur-dag. Jag fick några välbehövliga timmar för mig själv. Vädret var alldeles underbart, så där november-vackert och november-skönt. Och jo, det finns! 

Personligen är februari för mig en betydligt fulare och jobbigare månad. 

November är en härligt dämpad och skönt disig månad. Lite sömnig och dåsig. På ett bra sätt. 

 

SÅ TIDEN GÅR...

Tänker att det är lite märkligt ändå. 

Då i våras när jag, som så många andra hamnade bli - eller fick bli - distansarbetare så var det ändå på något plan en grej som man trodde skulle vara relativt snabbt övergånget. Snart skulle vardagen med att köra till kontoret vara...just vardag igen. 

Men så blev det ju inte. 

På våren var det lite "exotiskt" att ha ett hemmakontor. Och så mycket annat som också då ändrade med diverse restriktioner gjorde ju att man blev mer alltmer en hemma-tomte. Jag började odla mer än jag gjort på eviga tider. Och tyckte det var härligt med en lite fröodling intill hemmakontoret där både tomat, palmkål, några sällsynta perenner, luktärter och lite till fick gro och växa under mina dagligen vakande ögon. Jag njöt av det. Både odlandet och att jobba hemifrån. 

Ändå trodde jag att det skulle vara en övergående grej. På nåt plan övergående. Till hösten skulle coronaviruset krypt tillbaka till sin skumma grotta därifrån den startat, vi skulle ha - tja, insett att den inte kanske var så farligt och dramatiskt som vi befarade då på våren - och så skull vi kanske ha ett vaccin. Och det skulle kanske inte komma en andra våg. Och om det skulle, så skulle den vara lindrigare och inte lika kraftig. För det är ju så virus är. De liksom bleknar efter hand? 

Nej, jag hade inte tänkt att jag skulle ett drygt halvår senare fortfarande jobba på distans så gott som hela tiden och att jag skulle plantera amaryllislökar och kunna följa dess utveckling där vid mitt distanskontor varje dag, på samma sätt som jag följde med min frösådd i våras. 

Det nya normala är kanske annorlunda än vi varit vana med undet en lång tid. 

Däremot har ju historien visat att nya normala kommer och går - hela tiden. 

Och speciellt tacksam kan vi ju vara över att den viss Trump-"normalitet" verkar vara över. For now. 

Hoppas vi också snart kan säga att en viss Corona-"normalitet" är över. 

Däremot tror jag att distansarbete i framtiden blir för allt fler det normala. För där finns så många fördelar. För både arbetsgivare och -tagare. På det vinner alla. 

Det tror jag på. 

KRISTALLKLARA KÄLLOR

 

Det är otroligt skönt att efter en arbetsvecka med jättemycket innesittande att ge sig ut en sväng och upptäcka nya platser. Med innesittande menar jag inte enbart det där att man är fysiskt inne, utan också att när kvällarna mörknar och diverse fritidssysslor har minskat både på grund av årstid och den där eländiga coronan, så blir det som om man också psykiskt var inne - hela tiden. Vi var några som skulle pricka in ett möte och vanligtvis brukar det vara knepigt att få allas tidtabeller att passa in, men nu var det mer som; min kalender är tom - bara att säga vilken dag! 

Så jag behöver få röra mig ute. Min själ och min hjärna behöver det. 

Så jag ville uppsöka en plats som också har en slags "mental dimension", inte bara fysiskt gå ut i skogen.  Jag hade kunnat klättra upp på ett berg och njutit av utsikten, jag kunde ha tagit mig till havet för att glo på horisonten. Men jag tog mig till skogen och till platsen där allt börjar. Till källan.

Mitt i skogen finns några små källor där det regnvatten som fallit högre upp längs sandåsen, som formats av istiden, filtrerats genom grus och sand och bubblar upp i dessa små gölar. Det bubblar bland sandbotten och det är nästan lite hypnotiskt - och väldigt meditativt - att se på detta lugna bubblande. 

Tjärnarnas vatten är så klart så det nästan är lite overkligt. Och ja, det här vattnet kan man dricka, det är som att vattnet kom från en kran. Naturens egna kran. 

Den uppbubblande sanden bildade fantastiska mönster och beroende på jordmånen så var sandringarna allt från nästan orangeröda till blekgula och så mot det mer gulgröna hållet. 

Otroligt fascinerande! 

Här i det här området finns flera källor, men de som är lätta att hitta och att nå är de här två Uhrilähde (offerkällan) och Kylmänmyllynlähde. Uhrilähde (offerkällan) låter ju lite olycksbådande, men faktum är att det är mest små slantar och dylikt som man offrat i källan. Enligt sägen så skulle just denna källa ha förmågan att bota synskador och -sjukdomar. Man påstår sig också hittat "kvarglömda" glasögon i närheten av källan. 

Jag offrade inget - och har följaktligen kvar mina brillor...;)

Under historien, och faktiskt än idag, tar ortsborna vatten från källan då det finns någon baby som skall döpas, och det kan jag tycka är en alldeles underbar tradition. Så magisk är platsen, att hade jag i tiderna känt till denna plats, dessa fantastiska källor, hade jag nog åkt dit för att ta med mig naturens kanske på sitt sätt "heligaste" vatten? Men helt säkert naturens renaste. 

Att stå där vid källan och inse att ur de där bubblande sandhålen stiger det upp, om man kan kalla det så, jungfruligt vatten som kommer från denna lilla göl mitt i skogen att rinna vidare i ett långt kretslopp innan det regnar ner igen - någon annanstans. 

För tänk, i alla tider har det funnit exakt lika mycket vatten på jorden. Var det finns, i vilken form det är, varierar, men den droppe vatten man dricker har alltid funnits. Och kommer att finnas. Om vi förvaltar det rätt. I mina mest miljöpessimistiska stunder tänker jag att i nästa världskrig kanske man krigar om vatten, rätten till vatten. Och att som vi här i Norden är så priviligierade som har rent vatten till överflöd, men tänk om man skulle privatisera, börja göra business på, vattnet? Att rent vatten inte skulle vara en självklarhet? 

*

Satte mig på huk vid stranden och sträckte ut handen så nära ett bubbelhål jag kunde komma. Genom fingrarna kände jag den finaste sand dansa runt till tonen av vattnets symfoni. 

Man skall inte klampa runt vid dessa tjärnar utan låta dem vara så naturenliga som de alltid varit och njuta av dem på håll. Dessa platser är, om nu inte heliga, så väldigt magiska, och där växer ofta växter som inte finns någon annanstans. Så unik är en sådan här miljö. 

ENKLA MEN ELEGANTA TING

Jag har sagt det förr, och säger det igen. Så mycket var vackrare förr! Minns en gång jag såg en film från typ sekelskiftet 1900 och i en scen så kom en man dragandes med en kärra som han plockade upp hästskiten i från kulerstensgatan. Och den kärran var så vacker, så snyggt dekorerad (!) och ja, sade jag vacker redan? En simpel hästskit-kärra! 

Jag har en hel del käppar i mina knutar som kommit som arv från tidigare generationer. Det finns riktigt snofsiga bland dem. Sådana läckert läderklädda och med inbyggt svärd minsann och sådana med silverhandtag och så gedigna käppar i klarlackat ädelträ och så har vi den här lilla skönheten som i all sin enkelhet är min absoluta favorit. 

Bara detaljerna på den här enkla käppen är i mitt tycke helt underbara. Den symboliserar på sitt sätt allt det som jag tycker att är estetiskt. Enkelt, men samtidigt dekorerat. Snirkligt och lite lagom kvinnligt men samtidigt stramt och avskalat. Jag älskar när det blir kontraster och små krockar, och att allt inte skriker på uppmärksamhet utan att man behöver gå lite närmare, ta sig lite tid för att se och upptäcka det vackra. 

För vi behöver alla skönhet och vackra ting i våra liv. Vad man sedan upplever som vackert är upp till var och en, bara man upplever. Så tänker jag. 

Lite som min hund. Hon är ju inte traditionellt en "vacker hund". Hon ser ju så där rejäl och rätt så robust ut för att vara en liten hund. På ytan är hon lite terrier-ruff och sträv. Men ni skulle bara veta vilken liten prinsessa det döljer bakom det där skäggiga nyllet! Skrattade gott med grannen som har ett par bullmastiffer och tiken, av hans till utseendet urtuffa (och snygga) hundar, så gott som vägrar gå ut när det regnar. Det gör min också. Så här års vill hon helst bara krypa ner i det mjukaste av dynhav och bara och enbart stiga upp för att äta. Helst lite oftare än annars...

Med andra ord "lider" hon av samma höstmelankoli som så många andra av oss. Lite mer mys och lite mer mat och lite mer soffhäng och lite mer livets goda ting liksom. Till all tur är hon, min Aida, ändå lika som jag att om man nu sen bestämmer sig för att gå ut - oberoende av väder - så är det ju oftast kul ändå. Men jisses vad den där tröskeln kan kännas hög vissa dagar! 

Gäller att ta vara på varje stund av njuta av det vackra. Är det nu sedan små enkla ting som man blir glad av att se på, eller att använda. Men ibland är det faktiskt läge att stanna upp vid det man tycker om och tycker att är vackert. Kan kännas lite banalt att göra så men jag tror det gör gott att uppmärksamma det som är vackert i sin egen vardag. Och så förstås att ta den där lite motvilliga promenaden, för där kan också finnas enkla och vackra saker som man annars kanske missat. 

Om man bara stannat hemma i sin soffa...

(...vilket jag nog också väldigt gärna gör den här kommande månaden - om jag känner mig rätt...november är inte riktigt min grej...) 

Så det här är absolut lite ett pepp-prat till mig själv också. Heh! 

Så ut och promenera - med eller utan käpp! 

"FULMAT"

Alltså jag älskar ju svamp. Att plocka, att äta. Allt! Hela paketet! 

Däremot är svampmat inte så mycket för det estetiska...en svampsoppa som får själarna att sjunga. Ja, den blir bara inte vacker på bild. Inte ens i verkligeheten. Det här är mat som man borde äta med ögonen stänga. Eller i alla fall i mycket sparsam belysning och gärna då tillsammans med någon person som är en så kär att fokus är mer på personen man delar middagen med än på själva middagen. 

Man kan räkna in svampmänniskor i ett antal kategorier. 

- de som vare sig plockar eller äter svamp.

- de som plockar men inte äter. 

- de som äter men inte plockar (han jag bor med) 

- de som plockar och äter (jag själv)

- de som vare sig plockar eller äter (den ena av mina söner) 

- de som gillar smaken av svamp, men inte dess koncistens (den andra av mina söner)

Sedan har jag vänner som äter svamp bara och enbart om de själva plockat svampen (och är hundra på att där inte finns något fuffens i form av insekter och barr???) i slutprodukten. Vänner som älskar svamp men aldrig skulle gå ut i skogen för att finna/plocka dem. 

Man kan med andra ord lugnt påstå att svamp i mat delar känslor.

Vad är ditt förhållande till svamp? 

 

ALLT ÄR INTE ULL SOM LUDDAR

Det är något med får som alltid tilltalat mig. Älskar fårskinn och har dem inne och ute och kan inte tänka mig något höstigare och mysigare än fårskinn när nordan börjar vina runt knutarna. 

För länge sedan köpte jag fårskinn lite utan urskillning, men vid något skede började jag tänka på det här med varifrån vi köper våra fårskinn, och hur de är behandlade innan de landar i våra korgstolar. Och nu tänker jag inte bara ur fåren blivit behandlade under sin livstid utan också med vilka medel fårskinnen behandlas. I och med att min svägerska föder upp får har jag blivit alltmer medveten om detta. Om resan från får till fårfäll. 

Lyckligtvis har jag under åratal kunnat köpa mina fårfällar av henne och på det sättet kunna försäkra mig om att både fåret haft ett bra liv och att skinnet sedan preparerats på ett så giftfritt sätt som möjligt. Eller som hon uttryckte sig en gång; - "det finns fårskinn på marknaden jag aldrig skulle lägga mitt barnbarn på..."

Det är något otroligt tilltalande med fårskinn. Jag kommer inte från det, men sedan kryper ju tanken in att skall åtta får verkligen behöva sätta livet till för att jag skall ha fårskinn på mina utestolar? 

Jag är onekligen lite tudelad här, jag vet!

Om jag har ett underbart äkta fårskinn i min favoritfåtölj så är det en annan sak, det njuter jag av - och uppmärksammar det för mig själv - varje gång jag sätter mig ner. Men att ha så många lite "opersonliga" fårskinn på stolarna därute känns liksom inte alls lika motiverat. 

I fjol våras hittade jag på IKEA "fårskinn" som tillverkats av återanvända petflaskor och jag köpte av dem för att ha dem i mina korgstolar därute. Stolarna är visserligen under tak, men i övrigt utsatta för "fukt och fä" om man utrycker det så.

Fake-fårskinnen hade inte en skyddat tillvaro. Men de har funkat. Bättre än jag hade väntat mig! 

Efter två somrars användning slängde jag dem nu i tvättmaskinen och blev glatt överraskade hur fina de blev efter tvätten. Både i känsla och utseende. Bör nämnas att på bilden ovan är de ännu otvättade och medtagna av två år av trädgårdstillvaro. Nu är de lika fluffiga och vita som där jag köpte dem! 

Och även om jag försöker sky plast som pesten (eller Coronan som det kanske borde heta nuförtiden?) så gäller det att uppväga vilket är ett bättre val. Återanvänd plast som går att tvätta tills luddet släpper eller äkta skinn där ett djur fått sätta livet till? Även om det fått leva ett bra liv. 

Å andra sidan. Om djuret ändå skall gå till slakt är det ju bra att även skinnet används. 

Men sedan finns ju tanken...varför ha dessa djur överhuvudtaget? 

Det här kan bli till en evig filosofisk fråga. 

Blir lite som att hur man än vänder sig så har man rumpan bak...