LAT LYX-LAX

 Jag är knappast ensam om att ibland vara liksom trött i huvudet med att hitta på vad man skall äta en alldeles vanlig tisdagkväll. 

Jag har ju fortfarande min äldre grabb i grannskapet och när han är kommande på tisdagskvällsbastu (han är den enda i vår familj med de där riktigt djupfinska generna som kunde bada bastu två gånger i dygnet - typ) så blir det att hitta på något enkelt, men som ändå är lite mer. 

Lax är ju inte längre så lyx, och man har väl kört de där samma varianter på lax i ugn till förbannelse? Eller jag har. Känner jag ibland. 

Men när jag nu håller på att rensa lite i lådor och skåp inför flytten längre fram mot sommaren så snubblade jag på ett recept på lax i ugn som jag hastigt rafsat ner på baksidan av ett kurskompendie - vilket placerar receptet någonstans mer än sex år tillbaka i tiden. Vad jag minns har jag aldrig tidigare tillrett lax på detta sätt. Och hade jag gjort det, så hade jag nog kommit ihåg det - såpass gott var det här! 

Så här hade jag rafsat ner:

Ugn 175 °C

Lägg laxen i en liten ugnsform/fixa till en "form" av folie (om laxen är för stor och bara ryms på en plåt, antar jag att jag menat).  

Saften från en halv citron

1 1/2 tsk spiskummin

1 msk soya

1 msk salt/örtsalt

svartpeppar (antar några rejäla varv med kvarnen?)

1 msk olivolja

rivet skal från citronen

hackad dill och/eller gräslök

skivor av citronen att lägga på fisken 

lite vatten (en dl, inte mer) 

Blanda ihop till en lag. Pensla eller häll över fisken. Låt dra en stund i svalt. Lägg citronskivorna på fisken innan den skall in i ugnen och häll lite vatten på sidan om fisken. Låt vara i ugnen i en halvtimme. 

(På senare tid har jag blivit lite noga med temperaturer så numera använder jag ofta en temperaturmätare och dagens fisk tog jag ur ugnen då laxen hade en innertemperatur på 55 °C - och det var perfekt!) 

Jag minns tyvärr inte av vem jag fått receptet av, någon ex-kollega tror jag, eller vems receptet är från början, men det här är det godaste i laxväg jag ätit på väldigt, väldigt länge! Len som sammet och spiskumminet som överraskande bara blir så himla bra ihop med lax! 

Jag gjorde till en kall sås av créme fraiche och hade i lite samma kryddor som i marinaden. Gött! 

TILLBAKA TILL HÖSTEN - liten trädgårdsförvandling del 4

 

Tänkte först bara ta en tillbakablick på hur allt gällande planteringarna runt pergolan/uteplatsen startade och hur mycket som man med relativt små medel kunde få en förändring och förbättring till stånd. Men vi tar nu lite höst och förvinter när vi nu är i farten. 

På bilden ovan ser man hur jag tänkt till lite med färger och så. De rödbruna bladen hos kärleksörten (till vänster framme i bilden kopplar upp mot vildvinets rödbruna färg. När det gäller vildvin så får vanligt vildvin och klättervildvin lite olika höstfärg. Klättervildviner är mer knallrött medan den vanliga vindvinet, som jag har här, blir dovare i sin höstfärg. 

Det som inte är dovt på bilden är ju mina luktärter som efter att varit smått tröga i starten tog och växte så det knakade och täckte totalt in klätterställningen. Här ser man hur lätt det är att misstolka vad det står på fröpåsarna. Enligt texten skulle den här sorten luktärter vara "rosa till en början för att övergå till vinrött". Jag är inte helt säker på om jag skulle vilja dricka ett rödvin av den där knallröda färgen. 

Det är alltid svårt att beskriva färg. Jag vet det. Och så får det ibland bara bli som det blir. 

Jag som älskar hösten allra mest av alla årstider har lite svårt att släppa taget och vill i det längsta hålla vintern borta. Men den kommer ju hur mycket jag än försöker kämpa emot. Växter fryser och vissnar ner, lökar och knölar skall grävas upp och läggas i vinterförvar, men samtidigt är det läge att plantera de lökar som behöver den där kylan vintern ger för att glädja oss i vår. Dahliaknlöarna och doftliljans lökar åker ner i kartonglådor för att övervintra på verandan inbäddade i lite sågspån och torra eklöv (det finns det i övermått hos oss...)

Fårskinnen, som alltså inte är fårskinn utan återanvända petflaskor (!) får sig en tvätt och rullas ihop i väntan på en ny vår.

Och som det är så kommer den där första snön och pudrar trädgården. Det är nästan ofrånkomligt. 

Har julrosor, Helleborus niger, som får stå ute i rabatten och leva sitt liv där, men jag vill nog alltid ha en i kruka också som får stå i den svala verandan och blomma. Står julrosen bara svalt nog blommar den i månader! Den klarar sig utmärkt på en glasad balkong om vintern är hyfsat mild. Köpte min i medlet av november och idag, 24 januari, står den fortfarande där och blommar! Jag brukar försöka välja de som har lite mindre blad för de verkar klara sig bättre att ha "inomhus". 

Men att ta in en julros i rumstemperatur tror jag inte riktigt på. Hellre chansa att den klarar sig på balkongen eller på en uteplats om man nu inte har en glasveranda, växthus eller dylikt. 

När jag ser på bilden ovan (till höger) ser jag Hakonegräset som jag blev lite kär i för ett par år sedan då jag såg det i en trädgård. I våras försökte jag hitta det i våra trädgårdsbutiker utan framgång, så jag fick lov att beställa plantorna via nätet. När de kom, rätt tidigt på våren, så planterade jag ut dem. Det var kanske lite vågat då plantorna uppenbarligen hade drivits upp i ett växthus vilket man såg på plantorna, de kom i sådana där djupa "pots" och hade knappast ens blivit omskolade. Men plantorna var fina! 

Efter att jag planterat ut dem så kom det ett par riktigt soliga dagar och eftersom jag hade ganska mycket annat att hålla ögonen på då på våren, så skyddade jag nog inte mina grästuvor tillräckligt bra. Eller jag skyddade dem nog inte alls, så de fick lite solskador och blev gula. Ett tag tänkte jag att de inte skulle repa sig, men det gjorde det. Bara att de förblev gula hela sommaren även om de rotade sig bra och växte till sig till och med mer än jag förväntade mig. Men gula. Det fortsatte de vara. 

(Var alltså gröna när jag fick dem, och det var gröna jag hade beställt). 

Skall bli intressant att se hur de kommer att bete sig i vår...

Och det är ju det som är en del av charmen med växter och med trädgård. Man är aldrig säker och saker och ting lever och har ibland en helt egen vilja! Vi kan inte styra allt. Vissa växter trivs inte, och dör även om omständigheterna "borde stämma". Andra trivs mer än väl och växer mer än det står "på lappen". Det får man ta. 

Till vintern åker sommarmöblemanget in under tak och en gammal (söndrig) trädgårdsbänk och ett par korgstolar som också sett sina bästa dagar får stå för inredningen. Känns slött att lämna pergolan helt oinredd och tom. Under tak finns också alla krukor. Både de tomma och de som fått både narcisslökar och tulpanlökar i sig. 

Nu blir det bara att överleva vintern, både för mig och växterna och så får vi återkomma i vår till hur det ser ut när jag från sovrummet blickar ner över pergolan. 

DET SVAGA LJUSET

 Skall jag vara ärlig, så är jag lite uttråkad. 

Januari är inte alls min månad, för tidigt att börja så och fundera på trädgården. Gick en sväng in i den lokala trädgårdsbutiken. Där ekade det tomt mellan hyllorna och lappar " Vi bygger om inför ny säsong" var uppklistrade lite här och där. Ingen inspiration alls att hämta där, inte. 

Ute är det någon plusgrad och all den vackra fluffiga snön är borta, bara en tjock, tung sörja ligger kvar. Det småregnar. Jag borde ta hunden och gå en promenad - det finns inga dåliga väder - bara dåliga kläder -men det tar lite emot. Hunden ser inte speciellt ivrig ut hon heller, har grävt ner sig bland alla kuddarna i soffan. 

Dessutom har jag blivit tvungen att föra min kamera på reparation, den fick sig en törn i höstas och efter det har den inte riktigt fungerat som den skall. Det behövs beställas nya reservdelar så jag kommer att vara utan kamera i flera veckor!!! (hjälp!)

Jag har en reservkamera, men när jag skulle försöka blåsa liv i den, så visade sig att batteriet inte längre laddar sig. Jag är inte speciellt överraskad. Det är åratal sedan jag senast använt den. Nå, nu behöver jag faktiskt inte kameran till något viktigt förrän i slutet på februari, så det är ingen katastrof, men det känns underligt att inte ha en kamera med på promenaderna. Eller att kunna nappa tag i den bara för att fånga något annat fint. 

Som en liten gnutta svagt solljus till exempel. Sen när det vill visa sig igen. 

SÅ TIDEN GÅR

Så länge jag kan minnas har jag varit fånigt svag för anteckningsböcker och -häften. 

Gärna just av den där svarta versionen, med mjuka eller hårda pärmar, men annat kunde också slinka med hem. Isynnerhet älskade jag att gå i Akademiska Bokhandeln i Helsingfors och bläddra bland alla böcker och om jag inte köpte någon bok så kom jag knappast ut från bokhandeln utan en nyköpt anteckningsbok och gärna en ny svart (tunn) tuschpenna med. 

Med datorernas, och senare laptopparnas, intrång i vardagen och i hemmen, blev för min del behovet av anteckningsböcker allt mindre, men det oaktat har jag kvar samma kärlek till dem. Och även om jag gärna använder modern teknik, så gillar jag också att "träna handen - och handstilen" och göra anteckningar för hand när tillfälle ges. För det ges allt mer sällan, tycker jag. Och min handstil blir hackigare och handen tröttnar fortare när tillfällen till handskrivning blir färre och färre. 

Det här veckoslutet skall jag beta mig igenom en nätkurs i Photoshop och då tänkte jag passa på och göra anteckningarna för hand. Jag visste att jag hade ett stort A4-häfte som jag "nyligen" köpt i mitt kontorsskåp. Som borde vara rätt så tomt, oskrivet. 

"Nyligen" är väl ändå ett relativt begrepp, för då jag öppnade boken så inser jag att den är köpt 2003!!!

Det var INTE igår. Nästan tjugo år sedan!!!

Efter som jag tycker att jag bloggat i alla tider, så tänkte jag kolla upp här på min blogg vad som hände 2003, men förvånad insåg jag att anteckningsboken är köpt fem år innan jag började blogga. Knappt så man minns att det fanns en tid innan blogg och sociala medier. Än mer häpen blir jag när jag inser att det här inköpet i Ekenäs skedde fyra år innan Facebook blev tillgängligt (i Finland). 

Där har den ändå hängt med mig i alla år, genom alla flyttar och väntat på sin stund.

Uppenbarligen hade jag, för fem år sedan, tänkt att den skulle få sin stund och planerat ett innehåll med både 'planer och tankar'. Året var 2016. Kvar av de planer och tankar finns några utrivna sidor alldeles i början av anteckningsboken. Antingen blev det året 2016 inte så mycket planerat - eller tänkt. Eller båda? 

Minns att jag jobbade med några trädgårdsplaneringar då och hade säkert antecknat växtlistor och skisser som när projektet blev klart inte längre behövdes. Jag minns inte. 

Vilket faktiskt får mig att tänka vilken källa till fakta i form av vad som hänt oss en blogg ändå är. En läsare läser ju det man skriver, men för den som skriver - och senare läser - öppnas en minnenas box. Det gömda och glömda får liv. 

Och ni arma läsare får bara stå ut med mitt babbel - *fniss*. 

Bara det här att skriva *fniss* får mig att bli lite nostalgisk och minnas tiden innan emojis. Fast smileys har man ju använt så länge jag kan minnas. Fast då med penna på papper. ☺

Nu skall jag nog ta och runda av här, fixa till lite borsjtj-soppa (bra ord att testa sin rättskrivning på) åt familjen innan jag ger mig in i Photoshops underbara värld. 

(Kommer antagligen att känna mig som Lisa i Underlandet - få se hur mycket anteckningar det blir....)

Må gott. Ta hand om varandra. Njut av vintern. 🖤. 

 

SNART ÄR GLADA JULEN SLUT, SLUT, SLUT...

Den aningen märkliga corona-julen är strax tillända. Trettondagen är i övermorgon och även om jag aningen tjuvstartat med att städa ut julen, så dröjer sig helgkänslan ännu kvar på något vis. Antagligen på grund av den annorlunda julen, som det ändå var, så har inte julstämningen riktigt satt sig. Jag brukar inte gå i kyrkan, men då jag på julaftonen var till gravgården för att tända ljus på gravarna så kändes det lite märkligt med vakter, mycket vänliga och artiga förstås, men ändå vakter vid kyrkans dörr. Man fick inte gå in i kyrkan - på grund av smittorisken förstås - men ändå. 

Utan att nu ta till alltför långa åsnebryggor så kändes det lite snopet att bli avvisad. 

(Om också för den goda sakens skull!)

Det får mig ju osökt att tänka på några andra som blev avvisade då det begav sig. Alla känner vi till berättelsen om hur Jesus kom till jorden? Och julkrubban som plockas fram till jul? 

I början av december, lade min kompis ut en bild på Facebook av fyra stockar, med bark som låg i bakluckan på hennes bil. Dag två, den andra december, lade hon ut följande bild - lucka nr 2 - där hon med motorsågen i högsta hugg grovtäljde...något. Och så fortsatte det. Dag för dag blev vi serverade lite mer på något som skulle bli något. 

Strax innan jul avslöjade hon projektet i sin helhet, en julkrubba som skulle få vara som en utställning i en ingång till klockstapeln till Sjundeå kyrka (kommunen där jag bott för ett tag sedan ett antal år). 

Så himla fin! Och så välkomnande ett år som detta då kyrkans dörrar förblev lyckta. 

På väg hem från stugan efter nyår hade jag vägarna förbi Sjundeå, och stack mig in för att kolla in konstverket. Den julkrubban fick mig att få mer julstämning än jag fått på hela julen! 

(Kolla gärna Katarina Kvarnström på Facebook för att se hennes julkalender - hur hon gjorde hela julkrubban från några stockar.)

Och i mitt stilla sinne undrar jag om jag någonsin någonstans sett en mer vacker och nöjd Maria? 

Till det här är det lämpligt att sätta punkt för årets julhelg. 

"Nu är glada julen slut, slut, slut.

Julegranen bäres ut, ut, ut...

Men i nästa år igen, kommer han, 

vår gamle vän. Ty det har han lovat. "

 

ÅRETS SISTA

 Det hade redan börjat skymma, så mycket en skymning nu skiljer sig från dagsljus en snöfri decemberdag, när vi kom fram till stugan. Grannen hade varit snäll nog och satt på värmen, men det oaktat satt höstens, och den blöta vinters, fukt i stugans väsen. Det skulle inte försvinna förrän efter att några famnar ved hade brunnit upp i den öppna spisen. Och kanske den inte ens då hade helt försvunnit, man hade bara vant sig att det är så här tillvarons skall dofta. För det är inte en illa lukt, bara en fuktig doft. En doft av en sommarstuga i vintervila. 

Golven är svala och jag drar på mig mina stugsockor. Inser att de fått ett hål på ena hälen. Dags att lappa dem, tänker jag förstrött medan jag bunkrar upp med godsaker i kylen. Är det nyår så är det. Gubben bär ved, både in och till bastun. Vi eldar upp lite gamla plank som sågats till ved, för den egentliga veden som kom till efter stormen Aila tidigare i höstas ligger prydligt staplad men inte torr nog att användas än. Det får bli i sommar sen. 

Vi har flytt stan och landat ute i skärgården. Här är allt så stilla, så tyst, så väntande. Här, om någonstans, inser man hur naturen faktiskt slagit sig till ro och bara inväntar en ny vår. I stan stannar det aldrig upp på samma sätt. Även om naturen givetvis där också stannar upp, men man märker det inte. Inte på samma sätt. 

I viken simmar några sjöfåglar kvar, den varma hösten har gett dem en chans till det. För dem är det ständigt en balansgång mellan att flyga söderut och vara säker på att klara vintern, eller att stanna kvar och bespara sig resans faror och energibortfall och dessutom vara först när det gäller att hitta boplats i vår. Även i djurriket gäller regeln: först till kvarn får mala. 

Men idag finns bara stunden att luta sig tillbaka, lyssna på tystnad eller skön musik, smutta på lite vin, sluta ögonen och minnas året som gått. Som varit ett sådant märkligt år. För alla i hela världen faktiskt. 

Ändå är det så att år kommer och år går, vissa år är bättre än andra, vissa riktigt eländiga. Och det är det som kallas Livet. Men när allt kommer omkring är det inte så mycket vi kan göra åt det hurudant året blir, eller hur det blev. Men vi kan oftast göra något åt stunden. Att göra det bästa av stunden blir till slut ett pärlband av bra, minnesvärda stunder. Och då kan man i slutet av året kanske känna att det blev ett bra år trots allt? 

Gott Nytt År, mina vänner! 

MELLANDAGARNA

 

Så var julen packad, klar och avklarad. I år valde vi att köpa julmaten (aftonens mat) som en matkasse och det var ett riktigt bra alternativ. Jag är ju lite matmamma och hickade till när jag fick matkassen (som var en låda) att det inte skulle räcka till min matglada familj. Men det gjorde det visst, så nog kan proffsen räkna ut vad åtgången är. Skäms att erkänna, men hos oss brukar det tyvärr bli en del matsvinn på jularna, vilket delvis gav tanken att tänka om gällande julmaten och i år blev det alltså nästan inget matsvinn alls - om inte ett par ledsna mandariner räknas dit? 

Till den minskade mängden matsvinn bidrar nog också att butikerna är öppna på helgerna numera, och dygnet runt dessutom. Och även om jag anser att det kanske är lite onödigt, så minskar ju behovet att bunkra upp med mat och på så sätt köper man kanske inte mat så där ifall om att det skulle behövas. 

Skulle nåt behövas kan man ju åka efter, och eftersom man kan vara lite lat så kanske man skippar det också? Vad vet jag? 

Idag har jag jobbat lite på halvmaskin och en halvdag, hade planerat åka iväg och fota lite på eftermiddagen, men det blev aldrig ljust idag, och absolut inte ett fint ljus så det blev att dråsa ner i soffan med en julklappsbok:

 "Mörkermanifestet - Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm", 

av Johan Eklöf. 

Mycket bra bok! 

Personligen har jag tagit allt ut av mörkret och sovit läääänge på morgnarna. Känner mig skönt utvilad och avstressad. Har ett par dagar jobb innan nyåret som vi planerar att fira på stugan. Av olika orsaker som jag kan återkomma till en annan gång har jag inte kunnat vistas på stugan i den grad jag önskat under hösten, men nu skall det bli skönt att kunna åka dit ett par dagar. Njuta mörker - apropå boken jag håller på att läsa. 

Han jag bor med gillar inte mörker, eller för att vara ärlig, han avskyr det och vill helst ha alla tänkbara lampor och strålkastare som man har i sina hem påslagna, medan jag tycker om att det är mer skymning och dämpat. Dessutom har jag märkt att med en dämpad belysning inomhus upplevs mörkret ute inte lika svart som om man har full belysning på inne. Då blir fönstren bara till svarta hål. Även fast det ännu skulle vara skymning ute. 

Som fotograf saknar jag naturligtvis ljuset. Både inne och ute. Gillar inte att fota i konstljus och att plocka fram hela arsenalen ljussättare för så kallat "privat bruk" känns lite att ta i. Det naturliga ljuset får räcka. Det är ändå det som är allra vackrast. 

Och så går vi ju mot ljusare tider. Det gör vi. 

(Och tips på efterrätt: Baka en marängkrans, vispa lite grädde och bred ovanpå (för att övrigt skall fastna). 

Strö över hackade pistaschnötter och tranbär och ringla över lite varm kolasås. Kan inte gå fel. Sååå gott!) 

FJÄRDE ADVENT

 Dags för det fjärde ljuset. 

Ute är det fortsatt ruggigt och mörkt och inte speciellt juligt alls. Fast det är ju så att man har så mycket jul man gör sig, så tar det inte riktigt fart i år. 

Lutar alltmer åt att det mesta pyntet får i år stanna i sin låda. Bestämde mig också för att vi inte skall ha en julgran i år. Och när det beslutet var fattat så ringer det på dörren och en kompis till mig står där med en "julblomma" i form av en gran - i björknäver. 

Granen kommer inte till sin rätt i den suddiga bilden ovan, men den är helt underbar, tycker jag. Och den passar så bra där framför vår tall på murstocken. Även om jag inte är så där tomtig av mig så tror jag bestämt det kommer att krypa en liten tomte och sätta sig under granen! Så gran blev det - fast i lite annorlunda form. 

Nu blir det bastu - om det skulle värma upp den något småfrusna kroppen och lyfta sinnet ett par pinnhål.

 

TREDJE ADVENT

 Det är ju inte så att livet skulle vara överfullt av program och projekt precis, och när det är söndag och lite slögrått väder och tredje adventsljuset tänds, så tänker jag att stillsammare och lugnare än så här kan det nog inte blir. 

Och jag vet det redan nu, den här dagen kommer inte att komma upp i många knop. Hade lovat bjuda familjen på en långkok-bolognese och mig själv hade jag tänkt bjuda på ett fotbad med alla tänkbara lyxgrejer till. Hör till de där som får smått jobbigt torra fötter till vintern, så idag skall jag ta hand om dem på bästa sätt. Är inte mycket för smink och så, men riktigt tomteröda tånaglar vill jag ha :). Jag går barfota inne året runt, min yngre är likadan. De andra två föredrar strumpor. 

Nu är det ju ändå så att om jag är bortbjuden, eller det kommer andra än familjen på besök - då när det ännu var möjligt - så behåller jag nog också strumporna på...hahahaa. Också på jobbet - då när man ännu var på kontoret - behärskar jag klädkoderna så inga glada viftande tår där inte. Men när jag kommer hem...aaaah! 

Sedan skall jag faktiskt sätta mig ner för att läsa lite böcker. Eller böcker å böcker. Jag laddar ner romaner på paddan, och nu har det blivit rätt många intressanta böcker som väntar på att bli lästa. Idag är en lämplig dag för det!

Ja, men ni hör - långsammare och lugnare än så här kan det bara inte bli...nästan så jag somnar själv när jag skriver detta inlägg - gäääääääsp! 

LIKA SOM ALLTID OCH ÄNDÅ INTE

 Jag tror inte det var så många av oss som då i februari eller i mars kunde föreställa oss hur mycket som skulle ändras i våra liv på grund av ett 'litet' virus. Personligen hade jag nog en lite väl nonchalant inställning till det hela då. Det kan jag medge. Men samtidigt håller jag delvis fast i det jag sade då, att många insjuknar och så är det inte mer än en vanlig flunsa, men för så många är det så mycket värre. 

För en tid sedan hörde jag om en bekant som återvände till sitt jobb efter en tids permittering, men för att kunna återvända så behövde hon genomgå ett labbtest och det visade sig att hon uppenbarligen hade insjuknat i coronan, men så väldigt lindrigt att hon hade inte ens märkt det. Ingen var mer häpen än hon. Men antikropparna ljuger inte. 

Samtidigt insjuknade min kompis hela familj, vuxna föräldrar med tonårsbarn, och där hade de som testat positivt klarat sjukdomen bra - som en rejälare influenssa, medan en i familjen - som testade negativt - faktiskt hade de jobbigaste symptomen. Verkligen inte lätt att förstå den här filuren kallad covid19...

Julmänniska som jag är så har jag naturligtvis funderat hur julen skall firas i år. Vi har sådana som ligger i alla riskgrupper både gällande sjukdom och ålder, och det är inte lätt att göra beslut när det gäller julen. Jag skrev tidigare att många som kan uppleva julen med tjocka släkten lite utmattande kanske jublar (i smyg) över denna isolerings-jul, men samtidigt har vi de släktingar vars sista jul det här kan bli och då blir det direkt så mycket svårare. Skall man verkligen låta en åldring/sjukling sitta ensam om julen, eller skall man ta risken och fira en gemensam jul - även om någon eventuellt smittar ner hen och med det troligen förkortar livet med någon månad? Kanske bara någon vecka, kanske något år? 

Ingen vill ju ta det ansvaret på sig. Att; "det var jag som (kanske) smittade..." Samtidigt gråter hjärtat att man inte kan - eller bör - samlas, träffas, mötas. 

Jul blir det likaväl - om än med andra "ingredienser" än vanligt. 

SJÄLVSTÄNDIGHET

 Årstiden och vädergudarna brukar sällan vara de som sätter igång lusten att ordna till en hejdundrande fest självständigheten till ära. Vanligtvis kommer det den sjätte december nederbörd i någon form. Om inte så blir det helt enkelt inte ljust alls den dagen. Ett par veckor innan vintersolstånd, så är det inte ljust...alls. 

Så de yttre förutsättningarna för en folkfest finns liksom inte. Bara årstiden gör att man helst inte vill sticka ut sin näsa utanför ytterdörren och allra minst fira picknick i parkerna med familj och vänner. Lite som att man har bättre yttre förutsättningar att göra det i Norge, Danmark och Sverige. För visst låter datum som 17 maj, 5 och 6 juni, mer lockande för den sortens evenemang än 6 november...?

Sedan har ju de nordiska länderna minsann olika historiska bakgrunder för att fira sina "landsdagar", men inte mer om det. (Finns nämligen alltid en risk att jag snöar in mig på det här med historia då...*fniss*)

Ibland har jag upplevt att det är lite tungt, vårt sätt att "fira" vår självständighet, men med åren har jag ändå mer och mer lärt mig att uppskatta det. Kanske är det årstiden, med sitt svaga ljus och avsaknad av färger som präglar oss? Kanske är det vår folksjäl, som får oss att känna oss hemma och bekväma i ett lite dämpat, värdigt och tillbakadraget sätt att fira vårt land? Kanske är det en tradition vi ärvt och inte (än) är riktigt redo att ändra på?

Och visst är det just en viss värdighet, en högtidlighet och en högaktning mot våra krigsveteraner som bubblar upp varenda år då jag hissar den finska flaggan, då jag går till gravgården och tänder ljus på både min pappas och min svärfars grav. De var båda där. Försvarade vårt land. Jag tror den här känslan bleknar med generationer, när man inte längre kände personerna bakom händelserna i historien. Och det är så det skall vara. Men än är kopplingen till de som var med rätt stark. Men helt klart är det inte längre lika kraftigt hos mina barn, som inte alls minns sin morfar och också rätt svagt sin farfar. 

Min pappa talade dessutom aldrig om kriget. Min svärfar talade desto mer. Min pappa ville helst bara gå vidare, medan svärfar gärna återkom till krigsberättelserna. 

Si eller så, så tycker jag ändå att det känns precis rätt att fira som vi gör. Inte med trummor och konfetti, inte med champagne (eller jo, lite) och fyrverkeri, utan mer som en dag av eftertanke, tacksamhet och minnen. Minnen som inte är våra, men som vi kan försöka hålla vid liv. Inte för att minnas kriget, utan människorna som krigade för vår skull. Inte för att självständighet ens skall vara ett sätt att fira ett krig, utan det som kom ut av kriget. 

Vår självständighet. 

I NATTENS TYSTNAD

Klockan har hunnit bli halv tre på natten och det är en av de där nätterna som jag tycker det är så skönt att vara vaken i. Nu vet jag att det finns mängder av människor som har problem med sömnen, som inte får sömn, som vaknar på småtimmarna och kan inte somna om och som lider av det. 

Lyckligtvis hör jag inte till dem. 

Vanligtvis somnar jag inom några minuter då jag lagt huvudet på dynan och så sover jag gott tills väckarklockan väcker mig, eller lediga dagar lite längre tills jag känner mig utsövd. Och det är jag tacksam för. Man hör så mycket annat. 

Och så har det varit hela mitt liv, även om det i mitt liv också funnits både det ena och andra som oroat och som man grubblat över, stress och problem - livet liksom, så har jag alltid sovit som en stock. 

Det oaktat finns det nätter då jag inte får mig själv i säng i tid. Känner mig inte speciellt trött, och så finns det en otroligt skön stillhet och tystnad i ett nattligt hus. Där alla andra sover och det enda som hörs är hundens djupa andning från stolen intill (den går aldrig och lägger sig "på riktigt" innan jag går, hon sover nätterna i min fotända). Så här på vintern låter elementen med ett stilla surrande. Utanför kör en polisbil med sirenerna på, och så är det tyst igen. 

Korgstolen som jag sitter i knarrar sakta när jag rör på mig. Tittar ut genom fönstret och i gatlyktans sken ser jag en ensam joggare lufsa förbi. Inga bilister. 

De här nattliga stunderna väcker barndomsminnen till liv. Jag var så här redan som barn. Minns att jag, precis som nu, hade mitt skrivbord vänt mot ett fönster och hade utsikt över en livligt trafikerad väg. Som barn bodde jag inte långt från det tryckeri där landets största tidningar trycktes. De som tidigt skulle delas ut till folks postlådor och petas in genom brevinkasten i en ännu sovande stad. 

Minns att jag utan att se på klockan visste vad den var när tidningens egna lastbilar började köra längs vägen. Det var ofta där kring två-snåret på natten. 

Då tänkte jag att det kanske var läge att krypa till sängs. 

Här sitter jag nu. Med en tyst väg utanför mitt fönster. 

Det doftar svagt av stearinljus som fått brinna ner. Datorn susar sakta. Hunden gnyr. Hon är lite hungrig. Stiger upp och ger henne ett tuggben. Hon lägger sig nöjd på köksmattan och gnager i sig benet. 

Kanske hon även tycker att det är läge att krypa till sängs. Kanske har hon rätt? 

Skall bara dricka upp mitt nu redan nästan kalla te och fundera lite på ett julrim. 

Och så skall jag komma ihåg att klippa hundens klor i morgon - det är värst vad de låter i nattens tystnad. 

 

FUL OCH OVÄLKOMMEN

 När jag var barn och ung fanns det inte några mårdhundar alls där jag bodde. Ingen hade egentligen ens hört talas om dem, och när man fick se de första var de lite exotiska. Det är de i och för sig fortfarande, för de är inte alls lätta att få syn på! Isynnerhet inte dagstid. 

Mårdhunden är ju en invandrare från dåvarande Sovjetunionen där man hade den som pälsdjur, men rymde/släpptes och kom över gränsen till Finland redan på 1930-talet. I Sovjet och Ukraina, där de hölls fångna, märkte man nämligen att den fina pälsen inte utvecklades så som man ville i fångenskap, så man släppte ut dem för att ha dem som jaktbart vilt. Kanske var vintrarna mer stänga då, eller kanske det bara tog ett bra tag innan mårdhundarna började reproducera sig för det var först på 1960-talet som man började uppmärksamma det i Finland. Eller så är den bara så skygg att man inte märkte det? Eller så jagades den i all tysthet i de djupa finska skogarna för pälsens skull och så var det liksom inte mer med det? 

Som dryga tjugo-åring flyttade jag till Sjundeå i västra nyland och eftersom jag råkade slå mina bopåsar ihop med en (söndags)jägare så kom det sig att jag fick stifta bekantskap med dessa hunddjur då de blivit fångade i mårdhundsfällor. De är hyfsat ettriga, om man säger så. Fast å andra sidan så spelar de lätt döda om de blir ställda av en hund. Så mer gläfs än bett, kanske man kan säga? 

Mårdhunden är väl inte så välkommen vare sig hos oss, eller västerut dit den vill sprida sig. Vintrarna blir mildare och den får allt lättare att få sina valpkullar att överleva vintern. Mårdhunden är ju allätare och eftersom den inte har någon naturlig fiende i vår natur har den fått stämpeln av att vara en invasiv art. Ursprungligen kommer den från Asien. 

Många anser att dels havsörnen, men också mårdhunden (och minken), som spridit sig till skärgården är orsaken till att sjöfåglar, däribland ejdern har svårt att få till vuxna ungar. 

Många tycker att mårdhunden är ful - men det är den då inte, tycker jag. Och att den är ovälkommen - det är ju inte dens fel - den har bara tagit för sig när chansen getts. Ju mer man lär sig om natur, desto knepigare blir det att ta ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Svaren beror ju så på vem man frågar...

Men för min del så är det en fin, och lite häftig, upplevelse att en alldeles vanlig måndagsmorgon, då årets andra snö fallit över trädgården få möta detta skygga hunddjur i trädgården. Och råka ha kameran med! 

I synnerhet på vårvintern, våren så hör jag ofta mårdhundarna då de för sina revirstrider, men det är ytterst sällan man ser dem så att man kan få ett foto. Ett trevligt möte. 

FÖRSTA SNÖN

 Jag skall avslöja något för er, som ni verkligen inte kunnat räkna ut om ni följt min blogg mer än femton sekunder. Typ. 

Det här med småfåglar, eller fåglar överlag i och för sig, men ändå mest småfåglar, är filurer som ligger mig varmt om hjärtat. Sade precis åt honom jag delar kylskåp med att det är tur att jag inte har ett fågelbord utanför det fönster där jag sitter och jobbar, för all min fokus skulle vara någon annanstans än den borde. Så där ur arbetssynvinkel. 

För några år sedan när jag var på väg in i den där berömda utmattningsväggen så var faktiskt dessa små fåglar och mitt begynnande fotointresse min räddning. Minns hur jag på veckosluten kunde sitta och fota småfåglar som flög till matningen i timmar för att lära mig kamerans manuella inställningar. Och då kunde jag totalt koppla loss från vardagsstressen. 

Talgoxarnas härliga vingljud, ett slags "trrrrrrr..." när de kommer flygande blev ett terapiljud för mig. Numera fotar jag dem ganska sällan, men känner att jag står i evig tacksamhetsskuld till dem för den "terapi" de gav mig då. Och med det sagt kommer jag att mata dessa små vintertid så länge jag tassar på denna jord. 

Sedan är jag ju lite kinkig vad gäller utseende på fågelmatningar, men har äntligen hittat en som är både vacker och funktionell. Och som både jag och fåglarna gillar. 

Jag roar mig ju inte med kommersiella inlägg, så hyllningen till denna fågelmatnings-grej är helt baserat på mitt personliga tyckande. Och det är: den här är bra! 

Kvalitativ, stadig, och....tadaaa....sväljer ca ett kilo, eller i runda tal sex liter solrosfrön. Vilket som sagt gör att man inte hela tiden behöver tassa ut och ladda på med mer. Den heter Giant Feeder och finns lite här och där på nätet. Kan varmt rekommendera! 

Och så är det onekligen lite muminhuskänsla över det hela - vilket ju värmer en finlandssvensk själ som mig...

*

Och just det - i går 20 november - föll den första snön. Nu, ett dygn senare har den dock regnat bort. Få se om det blir 4 månader av november i år igen? 

WEEKEND PÅ KURSBÄNKEN

Sitter i ett klassrum som har blivit alldeles för kvavt efter timmar av innesittande och datorer och projektorer som surrar på och värmer upp luften. Det är intressant, men jag undrar om jag verkligen kommer att behöva all denna information jag försöker mata min arma hjärna med. 

De andra har gått på kaffe till en byggnad intill, jag har kaffe med i min termos och tycker det är skönt med lite tystnad. Så har jag nog alltid varit, att jag behöver lite tystnad för att orka vara i ett hösel resten av dagen. Jag lovade också vara prylvakt så vi kan ha fönstret öppet under kaffepausen. Klassrummet ligger i höjd med marken och vätter mot en vildvuxen del av trädgården och även om jag personligen har svårt att tro att någon med skumma avsikter skulle råka ha vägarna förbi just här, bland detta snår just då vi vädrar, så är jag okej med en "orsak" att stanna kvar. 

Jag har också ett litet förhållande till väggarna i skolhuset. På ett bra sätt. 

Kursen går nämligen av stapeln på min gamla skola. På en av dem. För 25 år sedan - ish - utbildade jag mig till trädgårdsmästare vid just den här skolan. I går då jag gick till matsalen så såg jag en fågelbo-gran (Picea abies 'Nidiformis') som hade vuxit sig enorm! Då jag studerade vid skolan så var den en liten planta bara! Det är på barnen och på träden som man märker att man åldras. 

Inte på sig själv - hahaha! 

Mina kurskompisar är tillbaka från kaffet, och småpratet är tillbaka. Det är skönt och jag gillar genuint varje möte med nya personer men behöver få mina egna tysta stunder i allt babbel som sådana här kursdagar ändå för med sig. 

Den här gången valde jag att ta min egen lunch med, ett par smörgåsar bara, som jag hastigt slängde i mig. Ville ge mig själv tid till att gå runt på området och se utvecklingen. 

Och hur alla växter växt "sedan sist". 

Det roliga är att det området, som nu är en idéträdgård och samtidigt en beständig utställning av olika producenters produkter, var då jag studerade här bara och enbart en åker där det växte högt ogräs. Och med högt menar jag RIKTIGT högt! 

Då jag studerade här skulle jobbet med att börja bygga ut området startas och jag och min studiekompis Anna fick den tvetydiga äran att vara de allra första att "hugga tänderna" i denna av åratal ogräsmättade åkerjord. Låter inte det hur utmanande som helst? 

Hon och jag fick var vår "ogräströska" (läs ogräsmonster) som mer styrde oss än vi styrde dem,  men sakta och säkert tuggade tröskan sönder ogräset och så småningom blev ogräsåkern till åker som blev till förbättrad odlingsmark som blev till botten för planeringar som blev visningsträdgårdar som nu vuxit till sig ett decennium eller två och idag är en källa av inspiration och ren och skär informationsbank gällande användandet av olika material i trädgården. 

Känns onekligen lite skoj att veta att här var det jag (och Anna) som satte det första spadtaget - om än i form av en "ogräströska". Men ni förstår?

Vi gjorde det första hugget i jungfrulig mark. Liksom. 

Och nu är det så galet fint. Med massor av idéer för trädgård och park. 

Helt klart att det är mängder och åter mängder av studeranden som satt sin prägel på området. Men ja...

Vi var först. Anna och jag! 

HEJHEJ

Njah...

...ni vet när man mer eller mindre sporadiskt följer någon bloggare som sedan

helt plötsligt inte längre uppdaterar så börjar man ju fundera.

Tänk om hon dött eller något? 

(för det är ändå ofta en hon som bloggar - sådant jag läser i alla fall). 

Så är det ju tack och lov ändå väldigt sällan. Betydligt mer ofta är det bara livet

som kommer emellan och tiden som blir lite på kort. 

Mitt nya år har börjat med raserfart och mycket jobb. Mycket. 

Och det är ju bra i och för sig samtidigt som jag vet att den här mängden jobb 

jag nu betar av skulle vara ohållbart i längden, men jag vet att det lättar i mars. 

Eller senast i april.

Optimistiskt redan i slutet av februari! 

Ja ni hör...

Om jag inte dyker upp här på ett tag. Jag hoppas jag kan lova att jag knappast dött. 

Inte heller gått i ide - även om det skulle kunna vara en idé denna grå vinter! 

Nej, har lite för många deadlines på en och samma gång bara. 

Och planer och tankar och funderingar....ja men ni vet? 

Lite myllertid i livet - på ett bra sätt. 

SIMPLA SMÅ TING

Snön saknas oss. 

Kylan är oss avlägsen. 

Vintern är inte här.

Går en sväng i trädgården och inser att den känns främmande. 

Det är inte så här som en trädgård på dessa breddgrader skall

se ut i januari - eller är det? 

Saknar jag snön? Längtar jag efter kylan? 

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte! 

En del av mig gillar ju vintern, fast i lagom doser. 

En annan del av mig räknar redan ner mot vår, 

och varje mild dag är en vinst över vintern. 

Så vad är en lagom dos vinter?

Vill jag ha ett tomteland med snö upp till ljumsken,

eller vill jag kunna gå ut till odlingslådorna och 

plocka in lite salvia till fisken? 

I januari. 

Ibland ver jag inte vad jag skall tycka och tänka om det hela.

LUXIG TRETTONDAG

Varje vinter, så här i trettondagstider så bjuder Helsingfors stad möjligheten för konstnärer att 

göra konstverk av olika sorters ljus. Vi hoppade också i bilen, åkte in till centrum och gick

denna några kilometer långa rutten längs vilken LUX-konstverken var utspridda. 

Hmmm...säger jag. 

Det var massor, mängder och ännu mer människor i farten. Som ett 

lämmeltåg gick alla fram. Till endel av konstverken blev det kö, alltså

en kö som stod still. Men även i övrigt kändes det som att gå hela turen i en långsamt

ringlande kö. Man kunde inte ta ett normalt steg, för då steg man garanterad någon

på hälen. Och det är som känt inte skönt för någon, så det 

gällde att undvika det. 

Konstverken då? Njaaaah....nu låter jag tråkig, men det var

absolut inget som föll mig i smaken. Med undantag av ugglan 

som det finns en bild på här ovan, den var ju fin! 

Men det övriga? I Kaisaniemiparken hade man hängt mängder med

ihoptotade ljuslyktor som i ärlighetens namn såg ut som om 

jag hade städat i skrubbar och garage - överlämnad rubbet

till en dagisgrupp som sedan pysslade på.

Ledsen men konst...njah...?

Fann mig istället rikta min kamera mot stadens "vanliga" ljus

i vinternatten. Det var finare - i mitt tycke. 

"Ljusshowen" i form av strålkastare mot himlen var lugnt sagt

sparsmakade - knappt så man såg eller reagerade på dem. 

Ja, ja....var det jag som skulle inleda det nya året med att vara 

mer positiv och berömma mer? 

Men vädret var fint. Och ugglan! 

Edit:

Nu måste jag ju erkänna att jag skriver mot bättre vetande

och när jag (i efterskott) läser på lite så blir jag informerad

om att konstverket med de olika lyktorna faktiskt är gjorda av barn.

(Och förmodligen av material som samlats ihop från föräldrars 

skrubbar och garage...*fniss*). 

Så egentligen

visade jag här bara min egen okunskap 

om saker jag skriver om.

Men det kanske var roligt att tillverka lyktorna? 

Vad vet jag? 

TÄNK - ETT NYTT ÅRTIONDE

Jag har sagt det förr, säger det igen. 

Gott folk, skriv dagbok, gör anteckningar - upprätthåll en blogg. 

För det är både intressant och skoj att kunna "bläddra bakåt" och ja, minnas.

Om ett par dagar har vi ett nytt år och ett nytt årtionde! Det är helt 

galet att tänka att det gått 20 år sedan vi bytte årtusende - det var ju just! 

Jag vägrar tro att jag är den enda som tycker att tiden rusar iväg. 

Satt precis och drack en kopp kaffe med mina pojkar och lyssnade på

deras funderingar om vad som kommer att hända 2020. 

Kina, Ryssland och/eller arabländerna kommer att hitta på nåt fult. 

Trump kommer antagligen att klara sig och få fortsätta sitta på makten.

Klimat. Olja. Naturkatastrofer. Flyktingar. 

På något sätt kände jag en liten beklämmande klump i bröstet. Det är klart, 

de är unga och har sin radar inställd på bra mycket bredare front än vad jag 

numera orkar och ids. Eller stundvis ens vill. Blundar jag för verkligheten? 

Knappast, men jag orkar inte heller riktigt ha allt världens elände 

ständigt närvarande i min vardag.

Känner mig lite svag som, om nu inte total-blundar så,

stundvis ser bort i alla fall. 

- Du då, mamma? 

Kände att jag blev lite ynklig och fånig då jag sade att jag bara tänkt sträva 

efter att vara mer snäll. Mot mig själv och andra. 

Berömma mer, mig själv och andra. 

Kände hur det lät lite ihåligt och tunt. 

Mycket riktigt fick det till stånd ett par överseende leenden och ett:

- Lejm!

(Från Slangopedia: Lejm: Kan stavas lite hur som helst, tex lame, lejm, läjm.

Från engelska ordet "lame". Betyder något pinsamt, långtråkigt, utan stil...

...att anstränga sig för att vara häftig, men det uppfattas som töntigt, då har man varit lejm.)

Och...jag kan faktiskt hålla med! Det är lite lejm. Lite som att önska

fred på jorden och allt det där...som om det nu någonsin skulle komma att ske. 

Jag vill ändå att bra saker skall hända nästa år - nästa årtionde. 

Sorg, oro och saknad undkommer ingen, det ser livet till. 

Men man kan ju försöka anstränga sig lite för att tillföra

de fina saker man kan i sitt liv, i de nära och käras liv. 

Sen må det vara hur lejm som helst! 

JULANNANDAG

Oh ja...vet ni, det blev en enkel jul - och jösses så skönt det var. 

Och det här säger jag trots att det inom mig ändå bor någon form av julmänniska! 

Problemet med julen - för de som nu upplever att det är ett problem - är att man 

kanske helt enkelt vill för mycket? 

En del av mig vill ju luta fisken och salta skinkan själv. Helst skall jag ha fiskat upp fisken och 

föda upp grisen. Odlat kålrötterna och hantverkat alla julklappar. 

Okej, det kan vara att ta i men ni förstår? 

Hade jag en häst så skulle jag sela den framför en släde som skulle ta oss

genom vackert vinterland till julkyrkan som inte skulle tävla med tusen andra aktiviteter.

Ja, men ni förstår? Det blir så himla lätt att man håller i de gamla traditionerna och

tillför nya utan att rensa bort...

I år blev det verkligen att banta ner, det hade jag bestämt, och även om 

jag ett tag där innan fick lite "kalla fötter" så körde jag välja-bort-racet till slut. 

Julpyntet hade reducerats till mest bara ljus. Julmaten upplevde en verklig

förändring - och det blev godkänt av de flesta. Tror att min brorsa kanske 

hade hoppats på mer traditionell julmat, 

men mina barn däremot uttryckte sin förtjusning! 

Den äldre över förrätten den yngre över huvudrätten. 

Men alla lät sig väl smaka. 

Berättar i ett annat inlägg vad det var vi åt. 

Som eventuell inspiration för någon annan och som "kom-ihåg" åt mig själv. 

Idag var det traditionell lutfisk på menyn, men eftersom jag inte precis

faller i trans av lutfisk rörde jag ihop en vegetarisk pasta mest åt mig själv men

även den gick faktiskt bättre åt än lutfisken...

Så kanske lagom tid att "våga" bryta historiska trender och byta ut traditioner? 

Hade man aldrig gjort det, hade vi väl ännu idag käkat grisfötter och syltor?

Inte så många som har det på sina julbord? Tänkte väl det! 

Lutfisken är väl det som har längsta traditionen 

och som hållit sin plats på julbordet längst? 

*

En annan lite annorlunda grej med julen var att i år var

min hund (!!!!!) den mest otåliga då det var dags att öppna paket.

Jag skojar inte! Hon sprang mellan de personer som stod "i tur" att 

läsa sitt julrim på paketet och öppna sin gåva. 

Hon betedde sig som en otålig treåring. Hunden min alltså. 

Så vi skrattade åt henne! 

Lyckan hennes var total när hon sedan äntligen fick öppna sitt paket och 

däri låg en pip-mjukis-bäver som snabbt hamnade ut för en rätt så

radikal och inte speciellt ömsint behandling. Men det är ju så det skall vara. 

Då en terrier får nåt att, helt konkret, hugga tänderna i, då händer det grejer! 

*

Och så i efterdyningarna av den något annorlunda, nedtonade julen, 

beslöt vi att familjen drar söderut nästa jul. 

Det är läge för det nu. 

Den heliga julkamelens rygg är bruten. 

Och det var inte ens speciellt svårt....!