UTFLYTTSKLARA

 Sent i går kväll, när solen höll på att gå ner, gick jag för att bevattna odlingslådorna. 

Inte så stor idé att vattna på dagen när det är trettio grader varmt, det bara avdunstar. 

Fast kanske det avdunstar lika mycket på kvällen då det knappt är svalare då. 

Nå, hur som helst så när jag kom tillbaka från mitt vattningsuppdrag så satt en liten

svartvitflugsnappar-unge på stigen och blinkade i kvällssolen. 

Hade märkt redan ett par dagar att flugsnapparföräldrarna alltmer sällan kom till

holken för att mata ungarna. 

Bra sätt att lura ut dem. 

Hunger. 

Vi har två holkar alldeles intill stugknuten och det verkar som om snapparna turas

om, endera året i den ena holken, och nästa år i den andra. Holkarna ligger 

för nära för att de skulle samtidigt vara bosatta. 

Jag antar att det var den sista ungen i kullen som hoppade ut i går kväll. 

Var borta på dagen, så de övriga hade säkert lämnat boet tidigare under dagen. 

Idag är det tyst i holken, också det alltid lite vemodigt. 

I övrigt verkar sjöfåglarna inte lyckats speciellt bra med häckningen, 

inte häromkring i alla fall. 

Har ganska många svanpar så svårt att veta vem som är vem, men har sett

endast ett par med ungar, men flere helt utan. 

Skrakarna som brukar ha mängder av ungar har i år få eller inga. 

Vi vet att vi har mård på området, så med största sannolikhet är det den,

och havsörnen, som är den skyldiga. 

Eller skyldig och skyldig. Alla behöver ju mat, så det är nu hur man tar det. 

Inte helt övertygad att den lilla snapparungen heller kommer att klara sig,

den verkade inte riktigt förstått det där hur vingarna fungerar och så satt den på marken. 

De ungar jag tidigare sett flyga ur boet lyckades ofta ta sig till en gren. 

Gjorde så med den här att jag lyfte upp den på en tallkvist, men när jag svängde om 

mig hade den hoppat ner igen. Gick bort för att inte störa och efter ett tag kom 

pappa-snappare och matade ungen. Sedan blev det så mycket skymning att jag inte längre 

kunde urskilja ungen bland lingonriset, och i morse var ungen borta. 

Klarade den sig eller inte får vi aldrig veta. 

Det är så med naturen. Vi kan inte styra över den. 

INTE SÅ MÅNGA KNOP

 Med midsommaren kom hettan. 

Och jag är hemskt tudelad till den. Visst är det skönt med sommarvärme, 

och jag vill verkligen inte klaga, men jag är inte längre så bra på

det här med hetta. Kanske jag aldrig ens varit det. 

Här ute i skärgården finns det ändå lite lättnad, då det blåser. 

Men vinden saknas också nu. Så ja, det är hett...

Har en liten tilläggsbyggnad som borde målas, en del sten som (fortfarande) 

borde bäras på plats, lite stengångar till som borde färdigställas. 

Med andra ord inte en sysselsättning som lockar en i denna hetta. 

Vill helst bara dåsa och läsa. 

Så tillvaron går inte i så många knop. 

Men så får det ju gärna vara när semestern står för dörren. 

Snubblade över en sådan där "svara-på-frågor-blogg-grej" som 

var rätt så vanliga när Bloggolandien var en ny värld. 

Jag tycker de var lite charmiga, så här kommer mina svar på tolv

sommarfrågor. Ta gärna och kopiera en dag då man vill göra ett inlägg, 

men värmen sätter stopp för all hjärnverksamhet. Alla med blogg vet den

känslan. Skrivlust, men skrivblockad. 

Så här kommer de tolv: 

1. Bästa badstället?

Nu är jag ju extremt bortskämd med egen strand på stugan och egen 

strand också vid husbolaget dit vi flyttade för ett år sedan så kan inte

direkt säga att jag söker mig till andra stränder just nu. Men det finns ett par 

platser i huvudstadsregionen som jag från tidigare år gillat och det är 

Kaitalampi i Esbo. Det är något med hela platsen som tilltalar. Så gillar jag också

Mustalampi, Valklampi och Haukkalampi som finns där rätt nära. 

Det är något alldeles speciellt, närapå trolskt, att simma i vatten som är nästan 

svartbrunt av vatten från kärren. Och att simma bland näckrosor! 

Alla borde någongång simma i en skogstjärn. Det är magiskt!

I Vanda där jag bodde innan var nog Kuusijärvi (Hanaböle träsk) en favorit. Synd bara att 

där är jättesvårt att hitta parkeringsplats i och med att man för ett par

år sedan öppnade upp en ny vandringsled till Sibbo storskogs nationalpark från samma

plats som simstranden, vilket ledde till att inte bara simmare längre parkerade där utan

också alla som ville vandra i nationalparken. Liten miss, men den skall väl 

åtgärdas så småningom. 

Ovannämnda stränder är sådana som också har en fin natur och jag 

tar gärna en tur till dem även off-season. 

Som ett barndomsminne måste jag nämna simstränderna längs Vanda å. 

Lite annorlunda att få känna "suget" av ån när man tar sig en simtur. 

Och här i sommarkommunen Bromarf - måste ju bara nämna Padva stranden. 

2. Bästa utflyktsmålet?

Är själv en sådan där "tema-person". Jag behöver liksom ett tema, helt för mig själv,

då jag drar iväg på utfärd. Kan vara nationalparker, vandringleder, parker.

En av de större tema-utfärderna var då jag försökte hitta så många platser som möjligt

där man fortfarande kan hitta kopplingar till kungsvägen mellan Åbo och Viborg. 

Det projektet blev till min andra blogg:  Min kungsväg. (klick så kommer du dit)

Saknar att jag inte just nu har ett motsvarande projekt. Har tänkt på ett sådant som 

Finlands alla kuststäder? Från Torneå till Fredrikshamn. 

Men det bästa utflyktsmålet är väl att bara ge sig iväg och upptäcka? 

Lite får man tänka till med dessa stigande bensinpriserna.

3. Bästa picnic-korgen? 

Picnicar i traditionell mening rätt sällan. Delvis säkert för att jag har de där stränderna

sådär inom lagom räckhåll. I alla fall när barnen var små, så kopplade jag ihop picnic

med dagar på stranden. Numera är jag också hundlös men de senaste och mysigaste picnic-minnen 

är nog utfärderna med Aida. Valde ofta utfärdsmat som vi kunde dela. Knackkorvar tex. 

En korv åt hunden och en åt mig, typ. Oftast gjorde jag så att jag backade bilen till någon fin plats 

och så satt vi med bakluckan öppen på bilen och "delade" matsäck. 

Ett picnic-korg-minne som jag minns så här spontant är då jag var med lillungen på en dagsutfärd och

vi hade packat med lite väl mycket i matväg, så det blev både bulle och kaffe över. 

På hemvägen råkade vi i en bilkö som bara stod stilla pga en svår trafikolycka längre fram. 

Så vi var rätt nöjda när vi plockade fram smörgås och bulle, kaffe och kakao 

och hade picnic i bilen. Bilarna i filen bredvid som sakta sniglade sig framåt hade roligt

åt vår dukning ovanpå instrumentbrädan. Aldrig fått så många tummen upp för en picnic. 

4. Bästa utomhus-läsningsplatsen? 

Har nästan identiska korgstolar både hemma på balkongen och här på

stugans glasveranda. Båda är i skugga största delen av dagen vilket passar 

mig dessa heta dagar, men också för att jag numera läser det mesta i bokväg på en padda. 

Och den sortens "paddor" gillar inte heller sol. Vill jag av någon orsak sätta

mig i solen så tar jag en ljudbok i öronen. Eller ett korsord. 

5. Bästa musiken en sommarkväll? 

Här är jag bara extremt dålig. Lyssnar sällan på musik ute, sommar eller inte. 

I skrivande stund, 23.18 på kvällen så består min ljudvärld av måsarna som skränar

på skäret ett stycke ut i viken. Och mitt knappande på tangenterna. Saknar sällan musik. 

6. Bästa på grillen? 

Nu blir det inte någon höjdare precis! 

Gav precis igår bort vår gasgrill. Har inte använt den på ett år. 

Inte heller vår kolgrill - och inte den elektriska vi har på balkongen i stan. 

Så ja....jag tar nästa fråga...heh! 

Men OM jag skulle grilla så är det nog gott med grillade grönsaker,

ibland en grillkorv (men gärna då på någon marknad eller sommarteater) och 

så kan jag vid vissa tillfällen nog smaka på gott grillat kött, men det 

händer inte speciellt ofta. 

(Jag hade ju lämnat bort köttet helt i många år, men är numera flexitarian

och kan ibland unna mig en lyxig bit kött. Men det skall vara lyx - inte

vardagsvara.) 

7. Bästa sommarmotionen

Skulle gärna nämna en hel del här, men eftersom min rygg fortsätter trilskas så

kan jag nästan känna för att ställa en motfråga: 

Vilken sommarmotion? 

Men just nu skulle det nog vara trädgårdsarbete, skogspromenader och 

simning (bara vattnet blir varmt nog). Men det beror på dagskonditionen. 

Så är läget just nu. Surt! 

8. Bästa sommarfågeln?

Det här blir svårt...finns ett antal. 

Jag gillar ju alla fåglar! 

Men just nu är nog svartvita flugsnapparen en favorit för dagen. De häckar

alltid i våra holkar här runt stugan och skall i dagarna precis 

få ut sina ungar ur boet. Man ser det på hur föräldrarna beter sig runt holken. 

Älskar sången av koltrast och näktergal, men mina största favoriter är 

våra övervintrande mesar och sparvar. 

Tofsmesen och gråsparven gillar jag alldeles speciellt. 

9. Bästa sommarfrukten/-grönsaken/-bären

När det är riktigt hett så gillar jag att käka både melon och persika. 

Men skulle vara fel att inte nämna nypotatis. Är inte speciellt förtjust i potatis

så där överlag, men nypotatis är ju rent guld! 

Och så de där egna tomaterna...Vissa år har det inte blivit fler än en handfull,

men åååh och aaahhh! 

Tycker nog om bär också, men har ingen speciell favorit. 

10. Bästa glassen? 

Eh...är inte speciellt förtjust i glass, men om jag måste så tar jag en softice. 

Och så har jag hittat en vegansk pistaschglass som är god. 

Inte så söt. Nämnde jag att sött inte är min grej? 

11.Bästa sommarplagget? 

Uff....känner att jag kanske borde uppdatera min garderob efter corona-åren. 

Känner att jag blivit något "snäv" i min "stil", om jag nu ens någonsin haft en egen 

stil, alltså. En del av mig är ju fladdrig linneklänning, en del tights och tunika (gärna i simpelt svart)

och så en del som trivs i fritidskläder. Märklig mix. Men när man nu är allt detta???

Men oberoende så löst och ledigt! 

12. Bästa sommarläsning? 

Ja, men...deckare? Vem läser liksom inte deckare på sommaren?

Kan i och för sig svara själv på det - resten av min familj. 

Men jag är nog en obotlig vän av bra deckare. 

Just NU skall jag stänga ner och krypa ner i sängen som finns här på 

glasverandan och ta en Malin Person-Giolito- deckare som sällskap. 

MIDSOMMARTRADITIONER

 

Ibland kan jag känna mig lite ambivalent till det här med traditioner. 

Upplever kanske att jag gillar traditioner nog, men är inte främmande för att 

bryta dem heller. Ju äldre jag blir, desto lättare har jag att skippa dem. 

Som yngre var jag nog mer traditionsbunden, kanske för att man ändå 

vill skapa traditioner för sina barn. Traditioner som man tagit med sig från sin

egen barndom, men också skapa nya. 

Råkade lyssna på ett radioprogram någon av de där sista arbetsdagarna innan semestern

och där diskuterades midsommarmat-traditioner. Det var mycket det här

måste vi ha på midsommarbordet alla år - annars "blir det inte midsommar". 

Kanske man med åren blir med flexibel i sitt tänkande och kan leva

(gott) med att allt inte alltid är på samma sätt, och att det också är ganska skönt. 

Minns första gången jag överlät stugan till ungarnas förfogande över midsommar

och stannade själv i stan. Och det efter att årtionden alltid firat midsommar i skärgården. 

Det var ganska skönt, vi åt en sjudundrande middag på en restaurang i Helsingfors och 

vandrade sedan bara omkring i stan medan midsommarnatten smög sig på. 

Eller den gången gubben blev magsjuk och vi skippade allt vad midsommarmat hette. 

Joggade runt en sjö i närheten där vi bodde på kvällen och gjorde mitt bästa att väja för

att midsommarfestande gäng med sina terräng-grillar. 

I år blev det en väldans småskalig midsommar, inte för att vi brukar ha jättefester 

annars heller för den delen. Men efter brorsans bortgång kändes det bara skönt att

få komma till stugan och inleda semestern utan någon som helst midsommarhets. 

I sista minuten hakade äldre sonen med, hans flickvän är hemma i Sydkorea och först tänkte

grabben min ha en stadsmidsommar med vänner, men ändrade sig och kom med oss. Att det

utlovats riktigt heta temperaturer kan ha en bidragande orsak till att skärgård lockar mer

än en stekhet stadsvåning? Det passar sig mer än väl, grabben är en hejdundrande kock nämligen. 

Själv hade jag tänkt göra midsommaren enkel och bestämt en färdig midsommarkasse från ett 

företag som erbjuder sådana. Har använt mig av densamma tidigare också och aldrig blivit

besviken. Grabben som gillar det asiatiska (både då det gäller mat - och kvinnor) rörde

ihop en middag på torsdagkväll med asiatisk touch och så blev det 

matkasse-meny på midsommarafton. 

Mycket gott båda två. Och ibland är det så skönt med mat som andra lagar, 

men också skönt med en meny som andra funderat ut - även om man sedan själv

tillreder den. Och jag måste säga det att matkasse-menyn var synnerligen lyckad. 

Lämpligt med traditionella smaker, men också med en slags ny smak-kombo. 

Förträffliga råvaror. 

(Ingen reklam, men matkasseföretaget heter Anton&Anton, rekommenderas). 

Det är härligt att få umgås med den där förstfödde lite längre stunder. 

Han är familjens stora filosof och diskussionerna ringlar sig från

det politiska dagsläget i världen, till miljöfrågor, till religion och livsåskådning, 

till...you name it! 

I skrivande stund har han smitit över till den sk gamla stugan på andra sidan udden

där lillungen med sina kompisar huserar midsommar. Gubben stack iväg för att 

identifiera en holkbyggare hos sin barndomskompis som råkar ha stuga här rätt nära. 

Eftersom båda är rätt så pratglada av sig, lär det dröja innan de dyker upp igen. 

Sitter på stugverandan och känner hur det blir varmare för varje timme. Brisen

från havet svalkar skönt. Skulle ha hur mycket fysiskt arbete att fixa till här på 

stugan, men en trilskande rygg ger en helt legitim orsak att inte göra någonting alls. 

SOMMARKVÄLL

 Ett par veckor sedan jag varit på stugan och där jag lämnade en sent uppvaknad skogsträdgård så

hade nu det mesta i rabatterna tagit fart, och nästan gjort en riktig växtspurt. 

Trevligt! 

En nyanlagd trädgård ser alltid lite nakupelle ut den första sommaren innan växterna hunnit etablera sig

och börja växa in i varandra. Jag har varit generös med mängden plantor, 

men slösaktig behöver man ändå inte vara. Vissa nävor, 

och timjansorter vet jag sprider så snabbt på sig att det är ingen idé att

plantera lika tätt som jag gör med arter som tar lite längre tid på sig att breda ut sig. 

Hittills har hjortarna lämnat trädgården ifred. Jag har dock flitigt använt medlet Trico Garden på

varenda en nyplanterad planta. Antingen funkar medlet, eller så har hjortarna bara inte

haft vägarna förbi så här på sommaren? 

Nämnas bör att trädgården ändå ligger i det hjort-tätaste området i Finland. 

Går en sväng runt rabatterna och inser att jag behöver ta en första runda med

den eviga kampen mot ogräs. De kommer ohjälpligt, och just dessa första åren 

i en trädgård är det så viktigt att hålla dem borta så gott det går. 

När sedan rabatterna vuxit igen är det svårare för fröogräsen att gro,

och förhoppningsvis har man inte fått en invasion av rotogräs...

Det här är ändå en så liten plätt på jorden, så det skall mycket till att

jag inte skulle lyckas vinna den matchen. 

I holken intill stugknuten har flugsnapparparets ägg säkert kläckts. 

Hörs inte ljud än, men både mor och far flyger in och ut i holken. 

Inte med den frenesi som de kommer att göra det om ett tag när ungarna

växt till sig och är så där tonårshungriga. 

Men tillbaka till trädgården. Det mesta har som sagt tagit sig och ser bra ut

förutom det faktum att jag, som så många andra, inte sett skymten av 

de tulpanlökar jag grävde ner i höstas. Många säger det, att vintern varit 

svår för lökarna - i synnerhet de där lite mer exklusiva sorterna har inte gillat läget. 

Men lite överraskande så ser också mina stora allium-bollarna (nå, lökar även de) 

ut att inte riktigt orka krysta fram några bollar i år. Också bladverket är tanigt

och har redan börjat vissna, vilket de ju gör efter blomning, men nu saknas 

blomningen. Har en knopp på kommande och den är mager den med. 

Och bland det ätbara så ser det bra ut. Förutom grönkålen och palmkålen.

De vintersådde jag och det funkade finfint, planterade ut dem för två veckor sedan men

nu när jag kom ut till pallkragarna igen så var de nästan helt uppätna av jordloppor. 

Bara att rensa bort sk*ten. 

Alltid går det inte som i Strömsö - som förövrigt firar 20-års jubileum just detta veckoslut. 

Det trodde jag nog inte då de började, att ett finlandssvenskt feelgood-tvprogram skulle

leva och må bra så länge. Heja Strömsö! 

VECKOTIDNINGEN SOM ÅLDRAS MED MIG

 Hur knasigt det än kan låta så minns jag stunden då jag för första gången i mitt liv 

bläddrade - och läste - i en veckotidning. 

Det skedde hemma i mitt barndomshem en sommarkväll när det regnade ute

och jag förstrött började bläddra i en Hemmets Veckotidning som min mamma

prenumererade på. 

Tidningen hade blivit framme på bordet i köket och 

min mamma stod och bakade något enligt ett recept i tidningen. 

Minns inte helt hur gammal jag var, kanske runt tio år?

Och det första jag läste var något som jag tror hette "veckans kriminalfall" eller

något sådant? Tyckte nog att det var lite spännande och läskigt då. 

Mord och lagom med våld. 

Min mamma, hon läste nog allt. Tror jag. Och lagade mat enligt recepten. 

Och stickade någon tröja också. Och löste korsorden. 

Vid något skede minns jag att jag också läste de där romantiska novellerna

tills jag någongång som 14-årig insåg att alla sjukskötare nog inte har det ihop, 

än mindre gifter sig, med någon snygg läkare. Barbara Cartland- genren kom och gick 

i mitt liv under en kort, regnig sommar på en gudsförgäten ö i Ålands hav

i de tidiga tonåren. Bra så. 

Men kriminalnovellerna och -fallen bestod. Rätt länge. 

När jag flyttade hemifrån så försvann veckotidningarna från mitt liv,

men passade ibland på, då jag besökte mamma, att riva ut något intressant

recept från hennes tidningar. Gör fortfarande ibland knyten av

smördeg med fyllning av räkor, dill, vitsås och rejält med cayenne.

Mycket 80-tal och mycket gött. 

Eftersom det här med korsord hade varit min mammas grej hade jag aldrig 

själv ens testat på att lösa korsord. Inte innan jag träffade mannen som kom att 

bli min livspartner och insåg att det var ju ganska skoj att lösa korsord. 

På sommaren. Och under julhelger. För det var då vi hade tid att syssla 

med sådant. Och ens tillgång till tidningar. Min mamma, och min svärmor, 

som naturligtvis också prenumererade på veckotidningar, dumpade

av en hel årgång på stugan där i början av sommaren. 

Alla korsord var inte lösta - till all tur! 

Alla recept var inte heller utrivna - till all tur! 

Sedan gick det årtionden då jag inte bläddrade i en endaste veckotidning. 

Det börja utkomma inrednings- och trädgårdstidningar som intresserade mig

så mycket mer. Och så efter ett tag kom det här med bloggar. 

Och sociala medier. 

Det här med renodlade modetidningar har jag lyckligtvis blivit skonad från i hela mitt liv. 

Heh! 

Men för något år sedan fick jag ett infall och köpte en Hemmets Veckotidning, 

eller en Allers, Allas eller vad de nu heter då jag var på väg till stugan i ett 

anfall av pur nostalgi. Pappret var av sämre kvalitet än jag mindes, men 

till min stora förvåning var innehållet precis som det varit så länge jag kan minnas. 

I den tidningen gjorde jag korsorden. Recepten där kändes kanske lite föråldrade

och så där lite "last season". Kanske jag på den tiden ännu orkade bry mig om trender och så? 

*

För någon vecka sedan gjorde jag det på nytt. Köpte en veckotidning. 

För korsordens skull. Men blev sittande på verandan i kvällssolen och tänkte att nu

banne mig skall jag läsa en av de där romantiska novellerna! 

Det var han och det var hon, och små förstulna blickar och trevande 

samtal som slinker in på känslor och så tvivlar man lite om man tolkat rätt, 

om ens egna känslor verkligen är besvarade, skall detta sluta lyckligt?...

...precis som det alltid varit i dessa kärleksnoveller. 

Men där de oftast slutade - då för länge sedan när jag knappt kunde stava

till vare sig kärlek eller passion - i eldiga kyssar och erotiskt pirr i kroppen, slutade 

denna novell med att han tog sin käpp och hon sin rullator och vandrade sakta mot

solnedgången. Och jag skojar inte. Novellen slutade så. 

Och jag inser att även om veckotidningsmålgruppen förmodligen är

snäppet mer till åren än jag så åldras tidningarna med mig. 

Jag skall ta det till en ritual att köpa mig en veckotidning varje sommar. 

Och se om de följer trenden. Åldrandets trend. 

Varför inte? Känns som om inrednings- och trädgårdstidningarna inte heller 

har så mycket nytt och intressant att erbjuda. Alltmer ofta blir de också kvar i tidningshyllan. 

Om allt gått väl och gubben min inte hittat min veckotidning då han vistades några

dagar på stugan nu i veckan så har jag en del korsord att lösa då jag kommer dit på fredag. 

För novellen - den har jag ju redan läst.

EN SÅDAN TOTAL TYSTNAD

 Ibland tänker jag att det är nästan overkligt att det kan vara så tyst

som det är vissa stunder här på udden. 

Havet ligger spegelblankt och allt är vindstilla. 

Ställer försiktigt ner kaffekoppen och håller andan bara för

att lyssna på - ingenting. 

Plötsligt hörs ett bekant knapper utifrån. 

Hackspetten har gett sig i kast med de sista nötterna som 

jag hittade i en kvarglömd påse. Med frenesi lösgör den

nöt efter nöt och gömmer i de närliggande tallarna. 

Den håller på en stund, sedan flyger den iväg djupare in i skogen. 

Och det är åter total tystnad som råder. 

TVÅ TON STEN

 Vet ni vad? Det är så mycket enklare och framför allt lättare

att under vinterns mörka kvällar sitta hemma vid skrivbordet och skissa på

vad man skall hitta på i sin trädgård. 

Det är till och med så mycket lättare att klicka hem de

där skiffer- och kullerstenarna som man så 

enkelt ritat in i sin trädgårdsskiss. 

Det är när det kommer till att faktiskt förverkliga de där

trädgårdsidéerna som det blir mindre lätt. 

Det blir snarare riktigt tungt. 

Skam den som ger sig - en sten i taget.

Och armmusklerna blir bara starkare och starkare. Ugh! 

På bild ser ni förresten också mitt lilla "klot" av idegran som

blev hjortmat i vintras. Tills vidare får den stå där och se

om den tar sig. Idegranen är på det sättet en alldeles fantastisk

barrväxt att den är den enda som skjuter nya skott direkt från stammen,

så med lite tid (och skydd här i skogsträdgården) blir den nog

ett litet klot igen. 

REGNAR DET SNART?

Sällan, om någonsin har jag så längtat efter regn i maj som i år. 

Visst är det fint med alla soldagar efter en lång och grå vinter, men 

naturen är verkligen knastertorr - redan i maj! 

Har faktiskt äntligen kommit åt att ta ut min vintersemester så 

njuter av stughäng i en veckas tid nu. Inte alls fel! 

Det är fortfarande ganska svalt så här vid havsbandet, och 

på sitt sätt tur det för skulle det vara sommarvärme så skulle

torkan vara ännu värre. 

Det har utlovats regn till kvällen, himlen är redan mulen och det finns

som en väntan i luften. Kollar in väder-appen och ser

att dessvärre verkar det komma mindre nederbörd än det som

utlovades ännu igår. Då planerade jag hur jag skulle

bädda ner mig i vår verandasoffa med en bok och bara lyssna till 

regnets sång. Skulle vara så mysigt. 

Och doften av ett maj-regn - finns det något bättre. 

Återstår att se hur lång den njutningen kommer att bli. 

KYLIGT

 Var en sväng till stugan och pysslade lite smått med än det ena än det andra. 

Ryggen är inte samarbetsvillig och skall i morgon till Tant Doctor för att reda

ut lite vad jag har ihop med mig. 

En inser ju att en inte blir yngre precis, men allt kan man inte lägga på 

kontot övergångsålder heller. Så bäst att checka upp. 

Jag har ju inte haft en trädgård innan på stugan där i skärgården, bara nåt smått i

någon odlingslåda så kan verkligen inte påstå att jag har en erfarenhet av 

hur trädgårdsväxter beter sig i lite kargare klimat. 

I fjol beställde han jag bor med (obs! inte jag alltså) jord til det som skulle

bli mina rabatter. Den jorden var av ganska tung lerjordstyp så redan 

på hösten när jag grävde ner en och annan lök så hade jag mina dubier om 

att blomlökarna skulle tycka att det var en skön tillvaro att övervintra i. 

I synnerhet om det blev en blöt vinter. 

Kände att mina farhågor nog besinnades då det för ett par veckor sedan inte

syntes tillstymmelsen av något som kunde liknas vid lökblomknoppar. 

Förutom stor allium. De verkade trivas! 

Men nu hade det faktiskt börjat dyka upp något litet grönt lökskott lite här och där. 

Dessvärre hade jag ju markerat mina lökars växtplats med vattenresistent tusch på 

växtpinnar av plåt. Inte med vattenfast tusch alltså, vilket vintern med

smärtsam tydlighet upplyst mig om att har en viss relevant skillnad. 

Så nu får jag bara snällt vänta på vad som dyker upp "lite här och lite där" 

och försöka identifiera de lökar som lyckats övervintra i den blöta, kalla lerjorden. 

Utöver att lerjordar alltid är lite sen i starten pga att den behåller vinterns kyla kvar så länge, 

så har ju hela våren varit kall och sen. Och så har vi det utsatta läget. 

Inser att jag bara skall glömma det här med tidig blomning på skärgårds/skogstomten

som skall bli en liten trädgård-ish. 

Märkte också med ett par nyplanterade växter hur viktigt mikro-klimatet är när man 

väljer att anlägga en trädgård i ett aningen krävande läge. Mer bildmaterial om det 

nästa vecka då jag förhoppningsvis kan tillbringa min vintersemestervecka (!) 

på stugan - i slutet av maj. Men bättre sent! Och det är helt själv-valt, alltså. 

Behöver kanske tänka till med växtval på arter som gynnas av en varm höst. 

För där havet kyler på våren så värmer det på hösten. 

*

Tydligen har vi häckning av knölsvan i närheten för ännu för en vecka sedan så simmade

båda knölsvanarna längs stranden och betade. Nu bara hanen då honan kanske redan ligger 

och ruvar? Han verkade ganska trött och slumrade in i denna till synes rätt 

obekväma ställning. Men vad gör man när vattnet är iskallt och vinden inte ett dugg bättre? 

Över en timme nickade han där på strandklippan. 

Med näbb och ena foten skönt inlindad i värmande dunkappa. 

Hoppas det snart blir varmare. 

Både djurlivet, växterna och jag skulle uppskatta det. 

* 

Varnar redan nu på att följande inlägg kommer att innehålla 

inte så "trevliga" bilder på naturens gång. 

Det hör dock till livet, så kanske också bra att plocka fram 

hur det sker när starkast vinner...

OCH DET VART MORSDAG

*gråtimjan*

Det var morsdag minsann häromdagen.

I år sammanstrålade alla två ungar och gubben på stugan i 

arbetsläger-tecken. Om jag någongång stönat över pojkarna mina

då de var i tonåren och bara var stora fötter som luktade kamel

så än mer tacksam är jag över deras muskler nu då de blivit

starka vuxna män. 

Har haft en rygg som trilskats med mig så när jag försiktigt kollade om det fanns något

intresse alls till arbetsläger så blev jag jätteglad över det jakande svaret jag fick. 

Dessutom är storungen en riktigt grym kock, så när han dessutom lovade agera muskelmaskin

OCH kock är ju en mammas lycka ganska på topp!

De delar som sagt inte mitt trädgårdsintresse, men höll god min då jag igen dirigerade vart sanden skulle

bredas ut, vart det skull kånkas myllsäckar och vilka (kommande) rabatter som skulle få en 

påse hästskit utspridd. Så var det lite skiffersten som skulle flyttas och ett gäng kantsten som 

också skulle från plats A till plats B. 

Kantstenarna kommer egentligen bara att agera en slags "synvilla" för att trolla bort den 

stora grusyta som vi måste ha i och med att vi behöver kunna parkera och svänga våra bilar. 

Hade det från början (nu talar vi 1990, typ) varit planerat in en trädgård här så hade man ju tänkt 

annorlunda. Nu får man göra så gott det går utan att ta in en catepillar (och en tjock plånbok) 

och göra om allt. Det varken vill, kan eller orkar vi göra. 

Och så har vi det här med hjortar. 

Tillsvidare har vi varit ganska befriade från deras framfart, men 

dessvärre så tror jag att de inte fattat än vilket matförråd jag 

håller på att bygga upp för dem. 

Men försöker välja växter som kanske inte skall vara de smakligaste. 

Buxbom i kruka har jag haft många år - det har fått vara ifred, 

likaså taklöken. Hur det är med den japanska lönnen är 

oklart, men tänker att förhoppningsvis avskräcker buxbomens kattkiss-lukt

(förlåt, men den luktar kattkiss...) lite. Och så har jag sprayat Trico Garden- medlet på 

allt som jag kan tänka mig skulle locka en hjortmule att ta en tugga. 

Och så har vi den där glasflaskan - en damejeanne - som man sett i diverse inrednings- 

och trädgårdssammanhang. Det var när jag bläddrade i någon tidning som jag kom på

att de där är ju snygga! Och praktiska. Så hos mig har de faktiskt en uppgift. 

Kommer att ha dessa som min bevattningsreservoar och rigga upp mina

Blumat-bevattnare bara det blir lite varmare. 

Vackert och praktiskt. 

Så skall det vara! 

 

SKOGSTRÄDGÅRDEN

 Så jag har bökat! 

Med (muskel)hjälp av yngre grabben och gubben har jag nu flyttat över ideér från papper

till verklighet. Lite ryggbruten har jag testat på att vara arbetsledare och peka med handen än

ditåt och så hitåt. Kunde vänja mig med detta arrangemang! 

Nja, faktum är att det är inte alls så jag vill ha det. 

En del av charmen med trädgård är ju just det där att kunna böka och stuva och gräva

och konka och bära och ändra och ändra sig igen och göra om. 

Göra bättre. 

När man har arbetskraft, må vara en snäll familj, så vill man att det skall bli rätt med

en gång. Även om lillungen mycket gulligt sade att han nog kommer och hjälpa mig 

om jag så är 102 år och vill anlägga en trädgård.

Stackarn visste nog inte riktigt vad han gick och lovade! 

*

Trädgården blir ju inte stor, som en radhustäppa ungefär, men när man börjar från

tallrötter och blåbärsris så finns det liksom lite att bygga upp. 

En liten taklök hamnade i ett fat avsett för vatten åt fåglarna. 

Dessvärre är det ganska litet och torkar upp i ett nafs, och har faktist inte sett

en enda fågel landa där för att dricka, så har nu fixat den biten på annat sätt. 

Och en taklök fick en ny hemvist. 

Det är lite så med trädgård. När något inte funkar få man hitta på en annan

lösning - eller helt enkelt skrota idén. 

Och så är det ju maj-månad, hörni! 

En av årets finaste månader. 

ÖPPNA DÖRREN MOT VÅREN

 Visst är det ju ändå så att påsken är en målstolpe i årets vandring. Inte bara den kristna utan annars också. Redan de goda gamla hedningarna insåg att den här tiden på året så börjar det hända grejer i naturen. 

I går kväll, då jag förde ut vår pascha på balkongen för att det är så fullt i kylskåpet, så hörde jag

kattugglan ropa ett stycke ifrån. Då var det redan i övrigt tyst, vårnattens mörker hade lagt sig. 

På morgonnatten vaknade jag av att gräsänderna, som nu kommit till det lilla öppna stråket vatten vid stranden, ilsket och upprört kvackade. Kanske det var en räv som strök förbi och kändes hotande? 

Mot morgonkvisten vaknar stararna, koltrasten, måsarna börjar skräna. Sångsvanarna drar in över

sjön med sin "sång". Mesarna visslar. Kunde ligga hur länge som helst och bara lyssna på 

ljudvärlden utanför fönstret. Det är våren som låter. 

*

I veckan kommer jag att ta ut ett par lediga dagar och åka till stugan för att vårstäda. 

Jag brukar inte  städa så där väldans på hösten, och i synnerhet i år då där varit hantverkare som 

förnyat våra element så tänkte jag att det kanske är lite onödigt. 

Och vintern behövs alltid ändå skuras ut. 

Och jag gör det gärna ensam. Det är en rätt meditativ syssla. Att damma sängkläder, 

Plocka fram borddukar från skåpet. Skura gammal flugskit från fönsterbräden. 

Ha dörren öppen, det blir lite kyligt men friskt inne. 

Bära ut utemöblerna, placera krukorna i väntan på planteringar. 

Ta en kopp kaffe mot den varma (förhoppningsvis) söderväggen. 

Lyssna på de fåglar som finns där i skogen. 

De är delvis andra än de som kvittrar utanför

hemmet här i stan. 

Aj jo, och så skall odlingslådorna på plats. Bokashin tömmas och...och...och...

Vi öppnar dörren mot en ny vår och sommar! 

VINTERNS JÄRNGREPP

 Jädrans vad segt det skall vara att sparka igång lite vår i år! 

Kom till stugan en sväng med lillungen, jag behövde hämta lite grejer inför påskfirandet här och grabben hängde med som sällskap. Väl här blev jag lite fundersam om det skall bli något påskfirande här, eller om man bara skulle stanna hemma i den varma lägenheten. Laga god middag i ett rejält kök och ja...gå på en innetoalett. Det är inte vår alls här ute i skärgården. 

Visst snön har smultit lite, lite sedan jag var här senast, men rabatterna är ännu snötäckta och likaså den kommande uteplatsen där jag har planerat lite stenläggning (som männen i mitt liv skulle hjälpa till med under påskhelgen). 

Fjärden ligger isbelagd ännu, bara längs råken i isen simmade ett knip-par. 

Det är så kallt att vi har inte ännu kunnat koppla vattnet, så det där med att smälta snö till diskvatten är...ja lite jobbigt faktiskt. Det går ju om man är ensam, eller som nu bara vi två, och dessutom väljer att laga mat som är mest så där fingermat. Men att skruva ihop en påskmiddag här känns just nu inte speciellt lockande. Usch vad trist jag låter, men en vinter som inte vill släppa sitt grepp har den inverkan på mig.

Förlåt! 

Lite flyttfåglar såg vi ju ändå på vägen hit. De har nog redan varit här ett tag, men rätt tyst är sången i skogen än. En rödhake-hane kvittrade lite försiktigt i gammelskogen bakom toan, men det var också allt. 

På åkrarna ser man lärkor, starar och tofsvipor. På flere ställen såg vi också tranor som par om par traskade runt med sina majestätiska kliv. Tranorna har verkligen ökat i antal under bara den relativt korta tid som jag mer medvetet börjat iaktta fågellivet. 

Lärkan som är filuren här på bilden, är en av de allra första flyttfåglarna. Och jag såg mina första lärkor för snart en månad sedan. På finska finns det ett ordspråk som i stora svängar går ut på att från första lärkan är det en månad till sommaren, och från första svalan inte ens en dag. Nå, skall det där med en månad hålla sträck får våren nog sätta lite fart! 

På svenska finns det ordspråk som: 

"Först när lärkan har snöat ner tre gånger blir det vår." Och DET, gott folk, har det gjort med råge redan denna "vår". Och mer lär det komma än...

FRÖER SOM TRILLADE GENOM BREVLUCKAN

Sitter i soffhörnet och är så där förkyld, ni vet? Så där som man var förr. Lite hängig, hostig, snuvig, ingen feber, ingen halsont - och ingen corona - alltså. Gammeldags förkyld. 

Borde egentligen ha varit på teater ikväll, efter en paus på två (corona-)år, men även om jag efter ett par tester inte är corona-positiv så känner jag att det oaktat är det risk för lite dålig stämning i publiken om jag sitter där och hostar. Så jag skickade iväg gubben med ett stycke son istället. 

Jobbade bara en liten stund med sådant som jag inte ville lämna till nästa vecka, men hjärnan kändes såpass snortyngd och tankeverksamheten rätt trög så det blev att sjukskriva mig resten av dagen. Det är ju rätt sällan det klämtar till i vår brevlucka då jag inte beställer på någon tidning och räkningarna slinker direkt in i nätbanken, men idag låg det ett brev på golvet i alla fall. 

Hmmm....hade jag beställt mer frön? 

Uppenbarligen, för där låg ett gäng påsar med diverse frön. Faktum är att jag totalt glömt att jag gjort denna beställning, men visst hittade jag det i min mailbox från ett par, tre månader sedan. Alldeles tydligt hade jag ett visst "färgtema" i tankarna när jag beställt dessa. Och en förhoppning på tidig vår, som jag nämnde om i förra inlägget. 

Av det här gänget sådde jag idag Chilipepparn, Auberginen och Basilikan. Resten får vänta på att jag får hopknåpat mina odlingslådor. Däremot skall jag testa på att vinterså vissa fröer, men det tar vi sedan när jag är på fötter och tagit mig ut till stugan. Tanken är att vintersådden skulle få lite sköta sig själv där på stugan i och med att jag har begränsat med utrymme här hemma av fönsterbräden och så är jag inte hemskt sugen på att transportera en massa sådder (det blir det ändå...hahhhahahaa) hemifrån till stugan, utan att allt sådant som kanske kan få gro där skall göra det. 

Bara jag kurerat mig så skall jag åka efter lite plastbackar att vinterså i, några stallhinkar som får agera groplats för dahliorna och som sedan, då dahliorna fått flytta ut i rabatten, få agera växtplats för tomater och auberginen - om den hunnit gro. Känns lite sent att få fröna till den först nu, den tar ju sådan tid på sig att utveckla frukter, men man får hoppas att denna 'Patio Baby' är lite snabbare. 

Återstår att se! 

P.s Och nej, jag har ju inget växthus (än) men nog en sådant där "tak" som man kan lägga på odlingslådorna, så därför vågade jag mig på fröer som kräver lite varmare växtplats. 

 

ÖVERRASKANDE MYCKET SNÖ

 

Idag är det vårdagjämning, men igår när jag åkte ut till stugan en sväng kändes det nog att vintern inte helt lätt tänker släppa sitt grepp. Fjärden var ännu isbetäckt och även om solen värmde skönt och graderna var på plus-sidan så rann det inte så mycket smältvatten någonstans. 

Hade lite naivt tänkt att jag skulle kunna breda ut min bokashikompost i de kommande rabatterna, men det fick jag snällt glömma. Rabatterna (eller det som skall bli rabatter) ligger ännu under en 20 cm snölager. 

Men dagen var ändå oroligt vacker. Över havet låg solrök som gjorde hela världen till en akvarellmålning i pastell. 

På håll hörde jag knipor visslande flyga över skäret. Spillkråkan knackade lockande på murkna trästammar ett stycke upp i skogen. Havsörnen flög över på låg höjd. 

På hemvägen såg jag både lärkor och starar som höll till vid åkerkanterna. Förmodligen ätandes frön som blivit kvar i marken? Eller några yrvakna småkryp kanhända? 

Nog blir det vår - fast den än finns överraskande mycket snö kvar. 

VÄRLDENS LYCKLIGASTE FOLK

 Det är vi det! Tänk! För femte året i rad dessutom :). 

Så skönt att öppna datorn idag, surfa in på nyhetssidorna och mötas av denna glada nyhet bland alla eländiga, sorgsna nyheter om kriget i Ukraina. 

Och visst är vi ett lyckligt folk, vi har det så bra. 

En bekant till mig har startat upp ett företag som säljer inredningshjälp, och hon skriver så bra i inledningen på hennes hemsida om att ha det vackert omkring sig, att ha det så som man trivs inte är bara ytligt och inte heller en lyx som man skall behöva ha dåligt samvete för. För en del är det mer viktigt än för andra att ha det estetiskt omkring sig. Och ja, jag hör till dem som vill ha det vackert omkring mig för att känna en slags ro och ett lugn att landa i. Men visst kan det kännas banalt att säga, kanske till och med tycka så när miljoner människor har förlorat allt i ett meningslöst krig. I meningslösa krig innan detta nu pågående, men det behövs en motvikt till allt elände. 

Då coronan kom för två år sedan satsade människor som aldrig förr på sin trädgård, på växter överlag. Något vackert att pyssla om behövdes. Man lär sticka som aldrig förr, också det på sitt sätt ett sätt att komma till ro, tror jag. 

Själv är jag ju ingen handarbetsmänniska så jag får hålla till godo med växter och inredning. Och ljus. Levande ljus skapar ett lugn som är nästan symboliskt. Brinner lågan lugnt så är det lugnt. 

Har smugit in lite påsk. Om allt går väl, så kommer vi ju att fira påsken på stugan i år igen och då tycker jag det är skoj att passa på och påskpynta här hemma innan. Skall faktiskt i morgon åka till stugan en sväng och föra lite grejer. Skönt med en lite utfärd i det fina vårvintervädret i världens lyckligaste land. 

EN KOLSÄNKA I BADRUMMET

Det var på vårvintern 2016 som jag fick en förfrågan att vara med på trädgårdsmässan i Helsingfors och förevisa ett annorlunda, då ganska nytt, sätt att kompostera. Eftersom det också för mig var nytt så ville jag testa hur det funkar, men vi levde kallaste januari och att göra något utomhus var uteslutet. Så jag testade på att göra jord av våra matrester inomhus. Och det funkade ju hur bra som helst! Lagom till mässan i mars hade jag blivit övertygad och kunde med egna erfarenheter i bagaget säga att det här funkar. 

Aj, vad då? Nå Bokashi! Sedan dess har jag gjort jordförbättring och näring till både jord och växter av allt bioavfall i vår familj. 

Numera är det sätt att ta till vara sitt bioavfall inte längre nytt och underligt så tänker inte gå in på processen desto mer. Det kan man googla :). 

Innan vi flyttade till lägenhet var det ett par saker som jag tänkte att jag kommer att sakna. Att kunna mata fåglarna utanför fönstret och att ha egen kompostjord. Hela sommaren hade jag ju min Bokashi igång på stugan, och eftersom bostadsbolaget har ett biokärl så förde vi vårt bioavfall dit då vi var i stan. Men så vid något skede på senhösten tänkte att nej så sjutton plåtar heller tänker jag avstå från mitt dyrbara bio-guld. Så nu gör jag egen jord hemma - i badrummet! 

 

Som med all kompostering så samlar man sitt bioavfall i ett kärl i köket. Jag har väl under åren använt allt från snygga blomkrukor till diverse andra kippor och koppor. Första gången jag faktiskt köpt en bytta för ändamålet (nu minns jag inte varifrån) men den är av bambu och har plats för ett biokol-filter i locket. I vanliga fall så fylls det lilla kärlet så snabbt att det inte hinner börja lukta och flyttas då över i den stora Bokashi-hinken (ingen bild - googla ;)). Men filtret lär skall hålla eventuella otrevliga odörer borta. Om det fungerar? Jag vet verkligen inte, för som sagt tycker inte att det hinner börja lukta ändå. 

Och på tal om lukt, så är det ju också en fördel med Bokashi. Använder man bara tillräckligt med strö - och ser till att ströet inte är överårigt så luktar inte avfallet i Bokashi-hinken heller, eller det är mest en syrlig "doft". Lakvattnet som rinner ner i nedre delen av Bokashihinken doftar ju inte rosor precis, om man säger så och här i lägenheten lägger jag en hel del hushållspapper och servetter med bland bioavfallet så det suger upp en hel del av fukten som bildas under processen. På stugan gör jag det inte (bränner upp hushållspapper och sådant där, vilket jag inte kan göra här i stan) och dessutom använder jag lakvattnet där till att gödselvattna växterna. Utomhus då. 

Bokashi fungerar ju så att efter att man fyllt den ena Bokashi-hinken så påbörjar man att fylla på den andra och då får hink 1 vila i rumstemperatur den tid det tar att fylla på hink 2. Hos oss tar det ett par, tre veckor. När hink 2 är full tömmer man hink ett alternativt direkt ute i jorden och täcker med mer jord, eller i en pallkrage och täcker med jord i väntan på att använda komposten i ett senare skede. 

Men vad jag nu gjort är en liten "jordstation/kompost" i badrummet. 

Det är en låda på hjul (bra tips!) på 70x35x40 cm som jag varvar som en lasagne med jord på botten, så bokashi, så jord så det täcker och så håller man på tills det är fullt. 

I motsats till processen som sker i Bokashi-hinkarna som skall ske i så syre-fattig miljö som möjligt så är det bra att - låt oss kalla det komposten - får lite syre i detta skede, så jag har valt att hålla locket lite på glänt. En bekant brukar borra små hål i överkanten på sina lådor, men det är smaksak. Dessutom lägger jag ett lager tidningspapper i botten innan jag börjar fylla på, mest för att den suger upp eventuell överlopps fukt. Som jord använder jag billigaste trädgårdsjord på stor påse som jag hittade i höstas. 

Tanken är att jag skall ha ett par sådana lådor färdig bokashi-mylla i vår att ta med mig till landet. För jag kommer att behöva jordförbättra den beställda myllan som "jag-nämner-inga-namn" i stor iver utan att konsultera mig beställde i höstas.......

Återkommer till detta när vår är. 

P.s Varför jag kallar det en kolsänka? Förståsigpåarna säger att Bokashi-kompostering i större grad än annan sorts kompostering binder kol och kväve tillbaka i jorden då inga växthusgaser "smiter" upp i luften som ju ändå sker vid traditionell kompostering. Ingen kan väl kalla min kolsänka stor och betydlig, men jag myser lite när jag tassar till toa och klappar om den. I vår blir det godis i krukor och rabatter! 

VINTERBÄDDA

Där september är min favoritmånad för alla höstfärger och höstvarma soliga dagar så är oktober en månad för förberedande inför vintern. Det är i oktober jag förbereder trädgården för vintern. I år är min trädgård en knappt växtbädds-anlagd kommande trädgård, så inte så mycket att orda om det, men alla "automatbevattnings"-grejer (Blumat) är upptagna. Även från de sista krukorna därute och tvättade och lagrade i väntan på en ny vår. En ny växtsäsong. 

Jag har ju samlat på mig av dessa under många år, och kan inte nog hylla dessa enkla "bevattningsautomater". Utan de hade jag inte haft något blommande hemma (då jag är längre tider på stugan) eller på stugan (då jag är längre tider hemma). I år skall ett par av dessa få agera vintervattnare, då jag kommer att försöka mig på att övervintra Afrikas blå lilja (Agapanthus) och en hortensia i kruka här i stugan. Kommer ju inte att vara här under kärnvintern så Blumat:en får stå för bevattningen. Skall bli intressant att se hur det funkar. 

Funkar det bra så kommer jag säkert att utöka det till andra växter som behöver övervintras svalt (läs kallt) men ändå behöver en liten tillgång till vatten under vintermånaderna. 

Får bli en test, helt enkelt. 

Som sagt finns det inte egentligen något till trädgård alls - än. Men det hindrar väl inte mig för att ändå dela med mig av lite tips...?

(Den kommande) trädgården är som jag säkert nämnt mitt i skogen vilket betyder besök av både den ena och andra djuret som vill smaska av diverse grödor. Än har jag (pepparpeppar, krossmyfingers) undgått några som helst förstörelse av hjortar eller harar eller sorkar eller nåt. 

Men desto mer växter jag kommer att plantera ju större blir säkert risken att locka till sig hungriga hjortar till exempel. Här finns mycket hjort på området, nästan varje gång jag går en sväng i skogen så ser jag hjortar och vi har en hjortstig bara ca 50 meter från stugan. Viltkameran som jag riggade upp där i somras visade en regelbunden trafik av både vitsavanshjort och rådjur. 

Så redan innan jag direkt anlagt en trädgård så vill jag tipsa om vissa växter som är "hjortsäkra" - i alla fall hos mig. En av de sorterna som jag haft många år i kruka på altanen är näva. I övrigt också en mycket härdig och behändig perenn att odla i kruka. Den vaknar tidigt till liv på våren, är fint grön och har ett snyggt växtsätt. Blommar med blommor som bin och humlor gärna besöker. Passar in i den lite mer sparsmakade "vilda" trädgården. Håller sig snygg långt in på hösten och - hjortarna ratar dem. 

Dessutom doftar de gott när man går förbi och låter handen smeka över bladen. Finns liksom inget ont att säga om nävor. Har dessutom från tidigare trädgårdar den erfarenheten att dela med mig att där inget annat trivs - under björkar - där går nävan helt utmärkt. 

En annan underbar höstsyssla är ju att sätta blomlök för nästa vår- och sommarblomning. Extra skoj är det att peta ner lökar i en trädgård som egentligen inte alls är en trädgård - än. Något att se fram emot i vår när det inte finns så mycket annat som knoppas. 

Har ingen aning om hur mycket sorkarna och mössen kommer att tycka att mina nergrävda lökar egentligen är deras vinterskafferi, men för att lite förebygga att så skulle vara så blandade jag ner lite chiliflakes bland tulpanlökarna. Hade inte så mycket chiliflakes så gjorde som Cajsa Varg i tiderna gjorde i köket och tog vad jag hade och sprätte på med lite tabasco på resten av lökarna. 

Eftersom det här är, som jag nämnde, rätt hjorttätt område så kommer jag i vår att behöva vara här i god tid och bespruta tulpanerna med ämnet Trico Garden som jag upplever verkligen håller hjortdjuren borta. Har en liten rabatt med enbart kärleksört, vilket jag har förstått är riktig hjort-godis, men tre besprutningar, i våras, på sommaren och nu på hösten har hållit hjortarna på avstånd. 

Men helt klart. Den kommande trädgården har en utmaning i dessa hjortdjur. 

Men vinterbädda ja. 

Det är tämligen säkert att jag återkommer till stugan ännu i år, men vill gärna ändå ha stugan såpass förberedd inför vintern att OM jag inte skulle ha möjlighet att komma ut hit så är allt fixat och klart. 

För sakta är nog vintern åp kommande. I morse när jag tassade ut till ute toan var det minsann lite svalt om de bara benen. När jag kom in kollade jag - bara +3 °C. Brrrr. 

 

DENNA TYSTNAD

Så har det blivit oktober då. Sitter, kanske för sista gången för i år, ute på stugans veranda och skriver. Långtröjan och sockor samt en varm väst och en filt kring benen håller mig varm. Det skall blåsa upp till kvällen, men nu är allt bara lugnt. Och tyst. 

I ögonvrån ser jag sparvhöken susa mellan trädstammarna till sitt. Den flyger ofta samma rutt. Och varför skulle inte de ha sina "stigar", precis som vi alla andra. 

Har lagt ut lite fågelmat redan. Det är kanske inte nödvändigt än, men jag vill gärna lära mina skogsfåglar att det kommer att finnas mat här i vinter. Ett par dagar har här stannat en flock med bofinkar som tankat lite energi innan flytten söderut. Jag följer med deras pysslande en stund innan jag återgår till att plantera de första växterna till den kommande skogsträdgården. 

Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att köpa en bergtall. Men här ser man. Never say never! Ingen var liksom mer överraskad än jag själv när jag hade bilen full med bergtallsplantor - och andra plantor som jag inte släpat hem till någon annan trädgård. Men det är ju så att platsen nog skall bestämma vilka växter man skall ha där. Annars blir det en evig kamp mot väderkvarnarna. Man behöver vara lyhörd för platsen. 

Och bergtall bara nu lämpar sig här som den där mjuka övergången till skog. 

Brukar vara den som välkomnar höst och vinter för då får trädgården, och man själv, vila men nu är jag bara otålig att få skapa en ny liten trädgård här. En annorlunda än någon innan. Lite som att vara nykär, vet ni. Man vet inte riktigt hur det skall bli, blir det bra, känns det okej eller bara främmande? Hittar man en balans och rätt känsla?