ATT BLI ÄLDRE ÄR EN NÅD

Ibland vet jag inte riktigt när det där hände. Att jag åldrades. Eller att jag bara

plötsligt en dag hör till de snäppet äldre. De i övre medelåldern. Enligt Wikipedia så

är definitionen på medelålder lite flytande, 

men någonstans mellan 45-65 år skall det väl landa på. 

När jag ser tillbaka på mina egna år på jorden så har jag alltid tyckt om att fylla jämnt. 

20 år. För att jag var nog en ganska brådmogen ungdom och gillade att inte längre 

vara tonåring - utan vuxen på riktigt! 

30 år. För att jag kände mig vacker, älskad, glad, mitt i livets ljuva år. Visst fanns där

motgångar också förstås - det finns det hos alla, i allas liv, men de var till för att övervinnas. 

40 år. Skall jag vara ärlig så var det den åldern då jag verkligen "hittade mig själv", blev

bekväm i den jag blivit och den jag var. Härlig tid! 

50 år. Det kom lite plötsligt, det måste medges, men hämtade med en slags förnöjsamhet 

som jag tycker är rätt behaglig. Man kanske inte löser problem med samma frenesi

som när man var trettio, men det finns en trygghet i att det mesta löser sig. På nåt sätt. 

*

Förde min bil på service idag och medan jag satt och väntade på att den skulle få 

sitt lilla beauty-spa i form av oljebyte och nya ögonfransar, jag menar vindrutetorkare, 

så läste jag en artikel om hur nöjda 50+ personer i Europa är över sina liv. 

Och, tadaaa...smått överraskande landade Finland på andra plats. Efter Danmark, men 

det beror bara på att de har sitt hygge...heh! 

 Skall man nu vara petnoga så delar vi andra plats med Österrike och Schweiz.

Sverige kommer strax efter med en tiondel sämre poäng, så skulle säga att 

systerriket Sverige nog är lika bra på att må bra som 50+. 

Hey Sister ❤

Vi vet ju att Finland fått stämpeln "Världens lyckligaste folk" smällt i pannan på oss

vart och vartannat år. Och ingen är mer förvånade över det än finnarna själva. Vi är väl knappast

lyckligare än andra, men vi är kanske mer förnöjda med det som vi har? 

Men om att åldras. 

De flesta av oss har väl vid något skede tänkt att visst är det skrutt att bli äldre.

Men så inser man vad alternativet är, och då blir det genast lite mer okej att åldras. 

*

Däremot har jag lite svårt att förstå varför man strävar efter att hitta på ett knep så 

att vi människor skulle kunna bli allt äldre och äldre. Vill vi verkligen det? 

Vill vi leva över hundra år? Varför? 

Vi kommer oberoende inte att kunna finnas här på jorden för evigt, då kan man väl lika

gärna "dra sitt strå till stacken" och tacka för sig då det är dags utan att försöka 

förlänga sitt varande hur länge som helst. Och nu menar jag inte att man skall neka till

vård om man är sjuk, absolut inte det, utan mer att är det klokt att försöka hitta på preparat

som gör att vi åldras långsammare, att vi på någon slags konstgjord väg föryngrar oss?

Är inte jorden överbefolkad redan som den är nu? Skall vi förvärra den situationen bara

på grund av egoism och någon slags övertro över ens egna viktighet? 

För det kommer väl att bli så att det är de där med ett något utsvällt ego (och plånbok)

som serveras möjlighet att "leva för evigt" - vilket ändå i grund och botten är en chimär. 

Ingen av oss borde kunna välja hur gamla vi blir. 

De som blir riktigt gamla tack vare, eller på grund av, goda gener 

skall få möta en värdig ålderdom, det är helt klart. 

Men är det vettigt att förlänga livet på "konstgjord väg" bara för att människan kan? 

*

Men ja, visst är det en nåd att bli äldre. Tänker bara på mig själv. 

Det finns en hel ålder att upptäcka för oss som nu är 50+ . 

Vi som för det mesta, enligt undersökningen, är nöjda. Vi som är relativt friska, andra

mer andra mindre. Men de flesta av oss börjar väl ändå känna av de levda årtionden i

 någon led eller i de allt gråare hårstråna om inte annat. Men vill vi alla leva till hundra?

Jag tvivlar på att jag vill. 

Att bli äldre är en nåd, men inte en självklarhet. Och skall så förbli. 

Någonstans tror jag på att vi alla har ett visst antal hjärtslag här på jorden. 

Låt oss njuta av dem så länge de varar! 

*

Nä, nu skall den här små-åldrande medelåldersdamen stänga datorn för i kväll. 

I morgon är det tidig väckning och jobbet som kallar. 

Finns nu inget i texten som knyter an till bilden, men häromdagen  

blev jag första gången rejält utskälld av en hjort. Det har jag inte upplevt förr. Oftast

brukar de skutta iväg då våra vägar möts, men nu fick jag mig en utskällning minsann! 

Det var från min sida dock ett hjärtligt möte. 

Kram Maggi

 

DET KOM EN REGNFRONT

Idag har jag drabbats av någon form av melankoli. 

Melankoli över att sommaren nog kommit till sin ände för i år. Trots värmen. 

Samtidigt känner jag en barnsligt ärlig tacksamhet över sommaren som gått. 

Att jag haft möjligheten att tillbringa hela sommaren här på stugan, här ute i skärgården. 

Kanske är det regnfronten som med sina regntunga moln bidrar till min melankoli. 

Kanske är det faktumet att sommaren nog börjar dra på sina sista strängar som jag 

upplever detta vemod. Det är ändå inte en otrevlig känsla, bara en slags tyngd inombords. 

Något som kanske hör årstiden till? Trots att hösten faktiskt är min favoritårstid. 

Låter lite snurrigt och avigt det där, jag vet. Men det är nu som det är. 

Så jag njutit av denna sommar. Av dess stressfrihet och vardagens lugna lunk. Kanske

är det det som jag inte är helt redo att lämna än. Även om jag jobbar sedan några veckor 

så kan jag göra det på distans. Från ett litet kontorskrypin vars fönster öppnar sig mot havet. 

Där rosorna blommar på baksidan och jag kan ta min kaffepaus medan jag stoppar

näsan in i dessa ljuvligt doftande rosor. Jag har tid, och ro, att upptäcka små kryp.

Den rosa (!) spindeln på bilden är en höstspindel. Den väver sina nät i fönstersmygen intill

korgstolen där jag intar mitt morgonkaffe. Med lillungen brukar vi whatsappa våra spindel-

iakttagelser. Han har korsspindlar som väver enorma nät i sin trädgård. 

Det brukar jag också ha, men i år har jag inte sett bara ett rejält nät. 

Och det också på ett ställe där jag inte kommer åt att fota själva korsspindeln. 

Många har obehag för spindlar, något jag inte alls har, men kan förstå det för

jag känner något liknande gentemot gräshoppor. De är inte att lita på - de skuttar lite hit

och dit helt utan logik, medan spindlarna håller sig till sina nät och sina trådar. 

Vaknade förresten häromnatten att jag hade en enorm vårtbitare i taket precis ovanför

där jag sover. Eftersom jag sover uppe på ett loft är det inte speciellt högt till tak. 

Den morgonen var jag ovanligt rask när det gällde att ta mig upp ur sängen...Hu! 

Är inte speciellt "mesigt lagd", men nog får jag erkänna att det var gubben som fick

krypa upp på loftet och föra ut vårtbitaren. 

(Googla den - den är  e n o r m ! )

 

Det är nästan ofrånkomligt att man kommer närmare naturen och naturfenomen 

när man bor så här som vi gör på stugan. Sådant påverkar en nog. Att bo mitt i naturen. 

Att andas havsluft och skog. Att höra alla ljud. Att iaktta alla skiftningar. 

För ett tag sedan var solnedgången alldeles knallrödorange. Läste att det berodde

på rök från skogsbränderna i Kanada som gör att ljuset bryter på ett annat sätt än vanligt.

Röken är inget man märker av, den finns där i de högre sfärerna då den nått oss här i Nord. 

Visst är ju solen grann nästan alltid då den går ner, men under några dagar var den nästan

overklig. Även om den färgen bara varade en kort stund, så var det spektakulärt att se. 

Näe, nu skall jag ta och gå en liten sväng. Det är soligt igen, och vinden har 

mojnat - om än det lär vara temporärt. I morgon skall det blåsa rejält igen. 

 Kram Maggi

ALLT OM MAT OCH LITE OM TOMAT

Det har knappast undgått någon att jag är en vän av god mat. Minns inte riktigt när

jag köpte min första tidning Allt om mat. Måste ha varit någon gång på 90-talet? 

Minns märkligt nog när jag läste min första riktiga inredningstidning. Det var i juli 1989. 

Var precis nyförlöst med min förstfödde och i sjukhusets aula fanns ett nummer av

Hus och Hem och i det numret en artikel om hur man skulle bygga en inbygd

säng i "gammeldagsstil" med pärlspont och ja...ni kan föreställa er? 

Precis sååå skall min 4 timmar gamla grabb få det när han växt till sig lite grann, 

minns jag att jag tänkte. Just den inredningsidén förverkligades aldrig, 

men det kickade igång mitt inredningsintresse. Matade ett behov av skönhet i hemmet

som jag nog alltid haft inom mig. Jag var ju ändå bara 14 år när jag första gången 

målade om mitt rum - själv. Till mina föräldrars smärre förtvivlan. 

Men det blev fint! Tyckte åtminstone jag. 

Men tillbaka till mat. Och mattidningar. Eller tidningar över lag, kanske. 

Under större delen av mitt liv har ändå tidningar varit en större källa till inspiration än 

det stora vida inter-nätet. 

Som kuriosa kan nämnas att Google är lika gammal som min sistfödde, 1998, men 

jag skulle nu säga att det - för mig - dröjde tio år till innan jag har något som helst minne

av att jag skulle ha googlat ett recept. Minns ni? 

Men det är ju det man gör idag, googlar ett recept. Jag har till och med frågat AI-chatten

(Chat GPT) vad jag skall laga för mat med de ingredienser jag har hemma. 

Funkar förresten överraskande bra! Tror absolut att AI hjälper många att fixa till mat

av det man råkar ha hemma. En slags virtuell Martha. 

Men tillbaka till tidningen! Mattidningen. 

Det är länge sedan jag köpt ett nummer av Allt om mat, eller någon annan mattidning. 

Men då jag senast var in till "storstan" för att fylla på skafferiet så hände det sig

att det slank ner senaste numret av tidningen. Väl hemma blev jag lite besviken. 

Tidningen kändes både mindre och "billigare" i sin kvalitet än vad jag mindes. 

Saknade den där känslan av Ooih! och Wow! och Aaaah! när jag bläddrade

framåt bland de lite sladdriga sidorna. Insåg att tidningens tid som papperstidning kanske

är inne på sina sista år. Min tanke bekräftades av chefredaktörens ord i början av tidningen:

"...har vi 240 000 läsare av papperstidningen och 989 000 på alltommat.se".

När siffror får tala, talar de sitt tydliga språk. Papper får ge vika för det digitala. Det

är bara så. Vill vi det eller inte. En utveckling som startade 1998. Med google. 

Han, min förstfödde som aldrig fick den där inbyggda sängen som jag såg i en inredningstidning

när han var typ 4 timmar gammal, jobbar med framtidens digitala utveckling. Jag fattar förfärligt

lite av det som han talar om även om jag inte upplever mig helt tappad bakom den digitala vagnen. 

Så mycket spännande - och kanske lite skrämmande - är på kommande. 

Eller kanske det inte alls är skrämmande, kanske det bara är en helt vanlig, sund utveckling?

Hade nöjet att vara fotografen som fotade bilder till ett AI-projekt på tekniska muséet i Helsingfors

tillsammans med grabben min. Mina bilder är bara en liten, liten del i ett större projekt, men

intressant och givande att få vara med på ett litet hörn är det allt. 

Men...Känns nästan som om jag själv nu skulle lägga en liten era bakom mig. 

Men jag tror jag köpt min sista Allt om mat-tidning. Den ger mig inte den känsla av

lite matlyx som jag vill ha då jag köper specifikt en mat-tidning. 

Med det inte sagt att jag inte skulle tassa in på deras hemsida, det kommer jag ju att göra. 

Sälla mig till den allt mer växande digitala skara amatörkockar på deras webbplats. 

Deras och många andra platser där man hittar det man vill kocka precis då andan faller på. 

*

Men nu skall vi inte glömma tomaterna. Det skulle ju handla lite om tomater också! 

Min egen mycket blygsamma tomatodling har i år varit en....mindre katastrof. 

De tomater jag fått har smakat nada, även om den samme grabb som jag här tidigare nämnt

så gentilt tröstade mig att visst är de också lite små-goda, fast inte som de som vi köpte 

av den lokala odlaren, förstås. Tack och lov för lokala odlare som levererar tomater som 

man kan lite dö för. Och som gör familjens samtliga kockar lite lyckliga. 

Vi som vill uppleva allt om mat. Och sommarsmaker när det är som bäst. 

Ha en skön vecka, 

 Kram Maggi

 

NÄR ÄR MAN INTE LÄNGRE EN SOMMARGÄST ?

Igår fick jag en Ahaa-upplevelse! Det var fredag i går. 

Hade bokat tid till tvättstugan inne i byn och passade samtidigt 

på att äta lunch tillsammans med mina pojkar och min "svärdotter" som 

tagit sig ut till skärgården för familjens årliga kräftfrossa. 

(Kräftskiva är för belevade människor, kräftfrossa är mer brutal i sin utformning. 

Det är kvantitet före eventuell kvalitet som gäller. Heh!)

Nå, hur som helst. Det råkade sig att min tvättstuge-tur sammanföll med det som

här i bygden kallas fredagstorg. Det finns lördagstorg från våren till slutet av

september (lite beroende på väder). Det finns onsdagstorg som är, i likhet med lördagstorget, 

dagsöppet. Men så har vi fredagstorget som kallas kvällstorg. Eller "kvällstorg" enligt mig. 

Under alla mina år då jag fysiskt satt fast på min arbetsplats till klockan fyra, 

ibland senare och dessutom på annan ort. Med lite körtid på det så kunde vi 

vara här absolut tidigast kring 18-snåret.

Men då hade det sk fredags"kvälls"torget stängt för det är öppet bara mellan 15-17. 

Jag begrep aldrig det där. Inte en chans att man skulle från huvudstadsregionen hinna 

till torget en fredagskväll! 

Vilket ofta ledde till att jag inte heller åkte extra in till torget på

lördag för om jag nu bara kunde vara på stugan över ett veckoslut så ville jag inte

sätta tid på att köra fram och tillbaka till byn. Det blir ändå ca 40 km dit och tillbaka. 

Marknadsföraren i mig rev sig i håret! Hur mycket mer kunde man inte sälja om man

höll öppet till 19 i alla fall de där fredagarna! 

Tänk på oss sommargäster! 

Men igår begrep jag! Ett riktig Heureka-moment! 

Det är nog inte ens meningen att de sk "sommargästerna" skall hinna till detta 

kvällstorg. Det är riktat i första hand till de fastboende och de pensionärer 

(och numera kanske då distansarbetarna) som kan handla den tiden en fredags"kväll". 

Och jag upplevde också att det var ganska skönt att inte behöva trängas med en massa

sommargäster/turister. Insåg att de flesta jag hälsade på var fastboende. 

Plötsligt fattade jag idén med klockslaget! 

Det har tagit ett bra tag innan den poletten föll på plats hos mig. 

Är det då ett tecken på att jag inte längre är en sommargäst utan en deltidsboende på orten? 

Om världen står sig så kommer vi nog att vistas nästan halva året på stugan också

nästa år. Och året därpå.  Och sedan. 

Vilken lycka att ha möjligheten att leva skärgårdsliv halva året! 

På tal om det så dammade jag av Tove Janssons bok Sommarboken och läser den

på nytt. Det är länge sedan jag läst den senast. Jag är inte en stor Mumin-fan på det sättet 

att jag skulle ha Muminkoppar i skåpet eller annat Muminrelaterat. 

Är i övrigt också lite dålig på att samla på mig grejer som bara är 

liksom "bihang" till nåt. Förlåt alla Muminmugg-samlare. 

Men böckerna tycker jag om. Och illustrationerna. Och den klokhet som finns i texterna. 

Och Muminmamman på bilden har jag fått som gåva för att jag enligt givarens åsikt

alltid trollar fram nåt att bjuda på - även i en enkel sommarstuga med pyttelitet skafferi. 

(Tack för den ❤ )

Men för att återgå till det där med sommargäst eller inte. 

Vår till sina fysiska mått lilla, men till innehållet enormt stora, bybutik har en produkt som 

jag kastar mig över varje gång jag ser att de har det i sitt sortiment. Och det är det där

surdegsknäckebrödet som är galet gott. Finns inget bättre! Och har inte hittat det

någon annanstans än i vår lilla-stora bybutik. 

Bäst att roffa åt sig innan sommargästerna kommer och köper upp allt.

Fniss...

 Kram Maggi

NORRSKEN OCH TILLBAKA PÅ JOBB

Det var helt av en händelse som jag märkte norrskenet. Skulle gå ut

i natten och kolla på Perseiderna, ett meteorregn orsakad av kometen Swift-Tuttle.

Meteorregnet återkommer årligen kring den 12 augusti. 

Och visst fick jag syn på några "stjärnfall", men så plötsligt började himlen 

ljusna och mörkna lite märkligt. Förr skulle jag kanske inte ens ha reagerat på det, 

men började ana att det kunde vara norrsken. Färgerna syns nämligen inte

med blotta ögat så här långt söderut och den här tiden på året. 

Kameran - också mobilens kamera funkar - behövs för att få fram färgerna. 

Och då blir det magiskt. Kunde stå och beundra detta hur länge som helst. 

Och det var nästan det jag gjorde också. För att fota norrsken behöver man ha 

ca 30 sekunders slutartid så det blir max ett par foton i minuten. Att fota norrsken

är en långsam göra. Och tar tid...

När jag kom in vid tvåtiden var jag så frusen - det var en ovanligt kall natt - att

jag måste tända en brasa, koka mig lite varm kakao och snabbt kolla igenom

fotona. Ibland kan man bara inte vänta till nästa dag.

Det säger sig självt att det inte blev så många timmar sömn i och med att jag 

nästa dag skulle på jobb efter semestern. 

Tack och lov för distansjobbmöjligheten! Med kaffekoppen i högsta hugg tar det mig

en halv minut att kliva in i "kontoret". För att liksom poängtera att det är lite, 

om nu inte slut på sommaren - för det är det ju inte, men lite åt hösthållet i alla fall så

fyndade jag några höstblommor på rea. Så här till hösten brukar jag satsa på perenner

och buskar som en tid får stå för höstfägringen i mina krukor. 

Senare sedan planterar jag dem i marken och hoppas på att de överlever. 

Just nu finns fina alunrot- och kärleksörtsplantor. 

Och hortensior. De har klivit upp och blivit en av mina absoluta favoriter. 

Visst är det sommar än. Inget tal om annat. Sitter på verandan i kvällssolen

och det är alldeles underbart. Väntar på att unga paret skall anlända om ett par timmar

så där. Solen är mjuk och vinden snäll. Skall gå in och steka kantarellerna jag 

hittade på min kvällspromenad här om dagen. Tänkte bjuda på lite sen 

kvällsmat i form av gratinerade kantarellsmörgåsar. 

Tända ljus, sitta och prata om ditt och datt medan kvällen mörknar omkring. 

Har vi tur kanske norrskenen uppenbarar sig igen i natt. 

Man vet inte med norrsken, de är lite lynniga. 

Men att stå under en mörk augustihimmel, full med stjärnor och så 

plötsligt få en explosion av färger över sig. 

Det är få saker som slår det! 

 Kram Maggi

 

SMARRIG SMÖRGÅSTÅRTA

 

Vad jag inte visste var att smörgåstårtan är en svensk "uppfinning". 

Uppfinning inom citattecken av den orsaken att smörgåstårtan nog tagit 

tid på sig att utvecklas. I början av 1900-talet var det modernt med 

sandwiches i flera lager. Och sandiga sandwiches. Smörgås åt man

i torpen, sandwiches i de lite bättre hemmen. Skulle jag tro. 

Det är först i medlet av 1900-talet som smörgåstårtan så som vi tänker

att den skall se ut började bli vanlig och då brukar äran för den "uppfinningen" gå

till svensken Gunnar Sjödahl. Tack Gunnar! 

Så i mitt liv har det alltid funnits smörgåstårtor och det är jag glad för. Eftersom jag

inte är specielt stor vän av sött så är det smörgåstårtorna jag går loss på om det bjuds

på den sortens kaffekalas. Det är förvisso lite retrokänsla över smörgåstårta för mig. 

För minnen tillbaka till tiden då jag var barn och det var någon som fyllde jämnt 

eller så var det någons begravning. Och det passar in i tiden då smörgåstårtan 

blev allt vanligare. Och den är ju perfekt till den sortens tillställningar. 

Numera är det inte så ofta man får en smörgåstårta serverad - tyvärr! 

Men tidigare i somras så var vi på en släktträff och värdinnan hade snott

ihop i mitt tycke den godaste smörgåstårtan jag ätit på typ någonsin! 

Eftersom jag inte då täcktes gå efter en femte portion 😇 så tjatade jag till

mig receptet och igår var det läge att laga en egen. Bara för mig. Och lite till gubben

också. Men bara lite. Och receptet måste jag ju lämna här på bloggen så jag

hittar det nästa gång jag blir sugen på smörgåstårta. 

Mängderna är lite hippsomhapp - det beror ju på hur stor tårta man vill laga. 

Men till en liten tårta på 1x4 formfranska (på bilden) använde jag: 

2 burkar tonfisk i vatten på burk

1 hackad gul lök

3-4 msk färdig amerikansk gurksallad 

salt, peppar och örtsalt

Och så blandas allt med 

majonäs

så det blir en röra som håller ihop men inte känns torr. 

Skär bort kanterna från brödskivorna. 

Jag hade 12 skivor till min tårta. 

Bredde på knappa hälften av röran på det understa lagret bröd, 

sedan byggde jag upp ned följande lager bröd. Det fuktade jag med lite

grädde (i originalreceptet är det mjölk, men det hade jag inte hemma så

blev grädde) ca en msk/bröd. Och så på med nästa lager röra. 

Och så nytt bröd och jag lade ännu ett tunnare lager röra allra överst. 

Sedan täckte jag hela tårtan med majonäs/creme fraische- blandning. 

Man kan ha bara majonäs också, men jag måste skarva till med creme fraiche. 

Så får den stå och dra sig i kylskåp till följande dag. 

Då dekorerade jag den. Hyvlade gurkskivor att ha längs kanterna, och så 

hade jag finhackat hårdkokt ägg, finskuren dill och räkor 

som jag försökte lägga ut lite som salmiak-rutor. 

Det gick nu sådär när tårtan var så smal, men lagar man en 

fyrkantig så blir den jättesnygg! 

Halverade också några oliver som jag lade lite hit och dit. 

Den 13 november är det förresten smörgåstårtans dag. 

Vad kan vara bättre än att ljusa upp en grå novemberdag med en färggrann tårta? 

I väntan på det! 

 Kram Maggi

ETT LITET TIPS BARA

Har aldrig riktigt fattat tycke för plast. Som material är det bara på något sätt

otäckt och motbjudande. Så har jag alltid tyckt. Men visst - det finns en mängd saker

i plast som gör livet lite enklare. Som att plasta in mat till exempel. 

Men nu har jag hittat ett alternativ till det som jag tycker är helt suveränt. 

Och det är bivaxat tyg. Funkar alltså helt som vilken plastfilm som helst.

Fast utan att trassla ihop sig som plastfilm gör. Extra poäng för det! 

Det vaxade tyget är lite "klistrigt" av just bivaxet så det kladdar ihop sig när man överlappar 

det vikta tyget mot varandra. Hmmm...hur skall jag förklara? Det kladdar liksom inte

fast i maten utan i en annan del av tyget. Som plastfilm. På samma sätt 

fäster det tight mot en skål eller vad som helst som man vill wrappa in. 

En strålande produkt! 

Jag testade igår med att ha en skål med skuren lök som jag täckte med en sådan här vaxduk

för att kolla om det skulle fastna någon lukt av löken. 

Möjligen lite, men då är det ju bara att märka ut den duken som 

man använder till sådant som kan avge en lukt. 

Och inte att förglömma - bivax i sig är ju antibakteriellt så bra grej det med! 

Har några sydda påsar av det här samma vaxade tyget och faktum är att 

jag tycker att bröd håller sig längre i dessa än i en påse av papper eller plast. 

Kanske är det inbillning? Här i skärgården är det ju ständigt lite fuktigt så bröd brukar

börja mögla snabbare än hemma i lägenheten, men med de här vaxdukspåsarna tycker

jag att det håller sig lite bättre. Har inte utfört någon seriös empirisk forskning.

En känsla bara. 

Köpte några dukar som jag sedan har klippt i storlekar som vi oftast använder. 

Efter användning så sköljer jag dem bara i ljummet vatten. Och skrubbar dem lätt

med en diskborste om det skulle behövas. Jag köpte också en liten bit

bivax så att jag kan "återvaxa" tygen efter ett tag då vaxet slitits bort efter 

tvätt. Möjligen i lite för varmt vatten?

Nu har jag haft dessa i användning redan i någon månad men än har jag inte känt att jag 

skulle behöva vaxa dem på nytt. 

Ja, det här var nu lite av ett husmorstips. Förmodligen har du hört om dessa vaxdukar?

Det hade jag också men inte riktigt kommit åt att testa dem. Och nu när jag märkt hur bra de 

är så känner jag mig lite korkad som inte skaffat dem tidigare. 

Finns säkert många olika "märken" av de här också. Och visst kan man säkert

göra sådana själv också, men jag valde att köpa ett start-kit 

HÄRIFRÅN

Främst för att de hade så snygga tyger. Är man estet så är man - heh! 

 

MJUK MINIMALISM

Nej, jag är inte en renlärig minimalist. Till det gillar jag alldeles för mycket

vissa onödiga prylar. Men minimalist är jag på det sättet att jag nästan vågar lova att jag inte

äger en enda pryl som jag inte skulle tycka om. Med andra ord är allt det där

som jag inte har en "känslomässig" anknytning till ut- och bortstädat. 

Och under årens lopp har jag ersatt i mitt tycke fula vardagssaker med vackra dito. 

Mycket medveten om att andra ifrågasätter det vackra i skruttiga ting. 

Men i min värld är de det vackraste. Och bidrar till vad jag kallar mjuk minimalism. 

Min minimalism är ju inte raka former och någon enstaka designskål i skåpet. 

Nej, det är mer böljande former och fladdrig tillvaro. 

Men ändå en ganska så strikt linje i vad som behövs och vad som är onödigt. 

Att det finns en vilsamhet i det enkla. 

Kanske till och med en liten hyllning till tider som gått. 

Till en tid där just begreppet tid upplevdes på ett annat sätt än 

det ofta görs i dagens värld. Tidsminimalism? Att all tid inte behöver fyllas med aktivitet. 

 

Har haft den för mig ultimata semestern. Sova tills jag vaknar av mig själv. 

Ofta vid nio-snåret. Ibland tidigare, ibland senare. 

Långfrukostar med gubben, slöläsa mig genom nyhetshändelser på nätet. 

Ibland aktivera sig med nåt, oftast inte. Peta lite i trädgården, läsa en bok. 

Ta en tupplur i skuggan. Snarvla i telefon med en kompis. Chatta med barnen. 

Kolla kylskåpet vad som man skulle röra ihop till middag. Lyssna på radio. 

Hänga byke. Ta en stilla promenad - ryggen bråkar...

Värma bastun. Simma - om inte ryggen bråkar... Glo på de där underbara solnedgångarna. 

Krypa upp i soffhörnen, tända ljus och fortsätta läsa eller se på en serie medan 

sensommarmörkret kryper närmare. Lyssna en stund på gässen 

som så småningom slutar tjattra och somnar de med. 

Tassa upp på loftet, lägga sig och känna det svala lakanet mot huden. 

Känna nattbrisen genom det öppna fönstret innan jag somnar. 

Innehållsmässigt ett rätt minimalistiskt liv, eller hur? 

Men en enkelhet som jag tycker så om. Tacksam är jag över just den läggningen, 

att känna förnöjsamhet i det enkla. En slags mental mjuk minimalism? 

Att hitta det fina i det enkla och att inte ständigt sträva efter mer. 

Varken grejer eller upplevelser. 

 Kram  Maggi

ÄR DET AUGUSTI REDAN?

När jag var barn så var sommarlovet långt, två och en halv månad.

Men mina föräldrar hade bara semester i fyra veckor och de veckorna var

vi alltid på Åland, de övriga veckorna fick jag väl klara mig själv på nåt vis. 

Min mamma försökte fixa att jag kunde vara hos en familj, men där vantrivdes

jag så att jag rymde och smet hem. Tyckte det var skönare att få vara hemma ensam. 

Då var jag sex eller sju år. Somrarna innan det levde min mormor ännu som kunde hålla

ordning på mig. Men den där sommaren innan jag började skolan var lite märklig. 

Som vuxen har jag insett att jag är introvert till min läggning, men då jag var barn 

var det nog ingen som ens tänkte på att det fanns nåt sådant. Som introvert. 

Kanske var mina föräldrar oroliga att lämna mig ensam om dagarna, vad vet jag? Men 

jag minns inte att det skulle ha varit så. De antog väl att jag skulle klara mig. 

Och det gjorde jag ju. Minns inte alls att jag skulle tyckt att det var jobbigt. 

Tvärtom var det ganska skönt. Byggde en koja på vår balkong som jag lekte i. Vi hade ju

en stor gård, men det kändes inte bra att gå ut. Inomhus var okej. 

Och balkongen var inomhus. En trygg plats. 

*

Mina barndomssomrar, då föräldrarna hade semester, var lika med stugliv på Åland. 

De, och min bror, älskade att fiska så det var det som var den främsta sysslan då vi var där. 

Jag var mer road av att läsa, så medan de gav sig iväg med båten och kunde vara borta hur länge

som helst så njöt jag av ensamheten och av mina böcker. Ville aldrig att de där veckorna

skulle ta slut. Längtade inte ens under tonåren in till stan. Älskade lugnet ute i skärgården. 

*

När mina ungar var små var det mitt och barnens fars arbeten som hindrade oss

från att vara längre stunder på stugan i skärgården. Det var tider då distansarbete inte

ens fanns som en term. Minns att jag jobbade första gången med något som kunde

likna distansarbete i början av 1990-talet då jag tjatat åt mig en gammal dator hem

där jag kunde förbereda större delen av mitt arbete och sedan åka in till kontoret

ett par dagar för att sammanställa det hela. Mycket före sin tid skulle jag säga. 

Men att det skulle vara möjligt att tillbringa hela sommaren på stugan 

- och kunna utföra sitt arbete därifrån - 

det kändes utopistiskt! 

 

Jag har alltid gillat sensommaren mer än försommaren. Det är något med dessa mjuka

milda augustidagar som jag så gillar. Har gärna valt att ta ut semestern mer åt sensommarhållet. 

Sensommaren är så där lugn och sävlig och har tappat allt av för- och högsommarens hysteri. 

Men så har det varit det här med skolstart då barnen var i den åldern. Senast i början av augusti

skulle man packa ihop sig och bege sig hemåt. Det skulle shoppas skolväskor och nya penaler. 

Plast att plasta skolböckerna med. Och nya kläder för oftast hade ju gossarna skjutit i höjd och

fotlängd under sommaren. Det var alltid vemodigt att lämna skärgården den här tiden. 

När sommaren snubblat in på augusti sidan. 

Så jag då längtade efter en tid som inte styrdes av skolstart. 

*

Nu är det ju ett tag sedan mina barn på något sätt varit beroende av min närvaro, men

när de kommit upp i den åldern att de klarade sin vardag själv, 

så kom annat som krävde närvaro. Jobb, åldrande släktingar så där överlag 

men i mitt fall främst min bror som insjuknade kroniskt och vars egenvårdare jag 

kom att bli under många år. Han var för sjuk för att kunna vara ute i skärgården längre stunder. 

Egentligen trivdes han inte alls med att vara här, så skärgårdsgosse han också varit, 

han kände sig tryggast hemma i sin vana miljö. 

Och det tycker jag man skall respektera. 

Nu är det ett par år sedan han gick bort. Det är också ett drygt år sedan min svärmor, som 

också var en av de där äldre som vi tog hand om, gick bort. Just nu finns ingen som behöver mig.

Inte sådär akut och på ort och ställe. Plötsligt är det läge att stanna här ute i skärgården

så länge jag vill. Och det vill jag ju! Känns som ett privilegium. 

Vi kom ut hit till stugan och dess enkla liv kring Valborg och har njutit av att se sommaren

vakna, fåglarna häcka, blommorna blomma och sol och regn komma och gå. 

En sommar är egentligen som ett helt liv - fast snabbspolat. 

*

Nu saknar jag ju inte helt det här med tidtabeller, eftersom jag förväntas logga in mig om en 

dryg vecka då semstern är slut, men jag kan göra det härifrån stugan. 

Jag behöver inte bry mig om att infinna mig någon annanstans något visst datum. 

Och det känns förbaskat skönt. Jag kan fortsätta detta enkla liv och följa med hur

naturen går in i sin medelålder, och snart i sin ålderdom. 

Gässens tjatter, då de samlar sig runt skäret ute på fjärden, är ett sensommarljud. 

Harkrankorna som börjar krypa omkring. Tärnorna som redan givit sig av på sin väg mot sydpolens

övervintringsplatser. Svalorna, vars ungar redan är lika bra flygaress som föräldrarna, pilar över vattnet. 

Kvällarna som plötsligt blivit så mörka. Milda men mörka. Numera går jag inte utan 

ficklampa ut till utedasset. Det brukar jag göra innan jag lägger mig vid tolvsnåret. 

Rönnbären har börjat få färg. 

Det är nog redan augusti.