INTE SOM DEN VASSASTE PENNAN...

...i penalen precis.

Ni vet den där känslan när man kommer hem.

Efter en dag på jobbet, härligt med lite dubbelbokning så där fram emot eftermiddagen.

Dagen räddades dock av en alldeles underbar pratstund över en middag med 

en kollega, snart dock exkollega. Och det är det värsta med att säga adjö

till en arbetsplats. Det blir så många människor som man kommer att sakna.

Visst, man kan ha kontakt med dem, men det blir ändå inte det samma som

att ha dem där i rummet breved eller en chat eller ett samtal bort.

Kommer hem vid nio-snåret.

Märker att jag glömt en del papper som jag borde haft med mig på jobbet.

Svarar på mail och organiserar och håller på.

Seglar in på bloggen innan jag skall gå och lägga mig och

märker att möjligheten att kommentera bara försvunnit någonstans?

Försöker leta reda på felet. Hittar det inte.

Tänker: Jag skriver ett snabbt inlägg och frågar råd.

*********

Just det ja…hur svarar man? 

Om man vet svaret?

När man inte kan kommentera.

Bäst att gå och lägga sig bara.

I morgon är en ny dag! 

Jap! 

*

Tillägg senare:

Och så plötsligt fanns möjligheten där igen?! 

Förstår ingenting! 

Och pennan är och förblir trubbig för min del för idag.