STANNA ELLER INTE - DET ÄR FRÅGAN

Hur sjutton skall jag göra? 

Dilemmat är lite löjeväckande, jag är medveten om det. 

Och det luktar i-landsproblem om det så att man knappt kan andas i

närheten av mina tankar. Det oaktat ger det mig lite bryderi-rynkor i pannan. 

Skall jag stanna kvar på stugan ännu några veckor? Vädret är ju underbart och 

här är bara så skönt att vara. Vilken början på september liksom, värmebölja och

bara ljuvlig varm höstbörjan. Vill inte släppa stuglivet än.

Men så har jag då en liten kattunge som är alldeles fem före mogen för ett nytt liv

med oss. Kan jag ta henne hit ut till stugan för ett par veckor innan vi sedan 

flyttar till stan? Eller är det bättre att ta henne direkt till stan, så hon får vänja 

sig med bara ett nytt hem - så här i början? 

Samtidigt är det fortfarande fasadrenovering på full gång därhemma så

kan vara lite hårda ljud och så. Vilket är bättre? 

Att mellanlanda på stugan och bli bekant med oss människor.

Eller att direkt åka hem till det "riktiga hemmet" och där få börja känna

sig hemma? Med både oss och hemmet? 

Ena stunden lutar jag åt det ena alternativet för att nästa stund tycka att det andra är 

en bra mycket bättre utväg. 

Fördelarna med att stanna är det ljuvliga höstvädret som verkar fortsätta. Växterna

i mina krukor som ännu är så fina. Höstfärgerna som bara är på början. 

Hösten i skärgården med alla flyttfåglar som samlas. 

Lökar som jag beställt och som skall fås i jorden. 

Hittade på Zetas majlök som jag tror är den växt som en tidigare granne hade växande vid

sin trappa. Jag beundrade den alltid, men husägaren visste inte vad det var för en växt 

för den hade funnits där då de flyttade in. 

Kan inte veta säkert, men jag tror att det var just majlök. Och oj oj...den är så fin! 

Och bara tanken på att återvända till ett inplastat hus får mig att känna mig instängd. 

Jag, eller vi, som levt utomhusliv i nästan fem månader. Sovit ute, men under tak. 

Ätit ute, men under tak, jobbat med fönster på vid gavel. Och plötsligt vara så utan 

kontakt med allt som är ute. Ingen balkong, inga fönster som går att öppna. 

Ingen vy över sjön. Inga naturljud som förirrar sig in. Inget syre - känns det som! 

Nej, jag skall inte klaga! Har haft möjligheten att vara större delen av tiden då

fasadrenoveringens bullrigaste arbeten utförts här på landet. Och jag skall nog 

klara av ett par, tre månader i plastbunkern. Mest funderar jag på vilket alternativ

skulle vara bäst för vår lilla kissekatt. 

Snart är stunden här då jag måste bestämma mig...

...stanna eller inte - det är frågan! 

Kram Maggi

 

SOMMAR SOM INTE TAR SLUT

Man kan inte alls fatta att det redan är en bit in i september, sommaren bara fortsätter 

och fortsätter! Kvällarna är fortsatt varma, dagarna nästan heta. Det är endast

tidiga morgnar då dimman stannar kvar efter natten som man kan ana hösten. 

Och björklöven som börjat dala. Det passar inte alls ihop med värmeböljan som vi har. 

Eller indiansommar heter det kanske? 

Sitter igen på den lokala Strandbistron och väntar på att en tvättmaskin

skall bli klar. De skall stänga för säsongen efter den här inkommande helgen. 

Det packas ner utemöbler och partytält rivs. Utanför dörren har det redan samlats

en liten hög torra löv som vinden samlat ihop. 

Hösten är kransarnas tid, tänkte inte knyta någon större krans, 

men fick för mig att klippa lite kråkris och fästa runt den där ståltrådskransen

i vilken man kan fästa ett äpple, eller en talgboll, för fåglarna. 

Inbillar mig att fåglarna kanske har det trevligare att greppa 

ringen om den inte är så hal. Kanske de inte bryr sig? 

Men jag kan känna att jag brytt mig. Heh! 

Till helgen skall vi få gäster till stugan. Det skall bli 

god mat med dels släktingar som kommit över från Sverige och så

ett par som vi känt i evigheter. Skall bli så mysigt när man ännu kan

sitta ute och njuta av solnedgången. 

Vilken sommar det varit! Vilken början på september! 

Kram Maggi

 

SOMMARENS VINNARE ENLIGT den här TRÄDGÅRDSMÄSTAREN

Dags att lite se tillbaka på vad som fått tummen upp den här sommaren i min 

lilla trädgård inklämd mellan skog och hav. 

Och först av allt vill jag lyfta fram en produkt som visat sig vara just så bra

som jag hoppats på. 

Min trädgård kanske inte är så stor i vare sig ar eller hektar mätt, 

men det finns hinder och utmaningar. Om man är en vattenslang. 

Det finns odlingslådor, krukor, stenar, möbler, terrasser....what not som

en "vanlig" vattenslang fastnar i. Och så har de där vattenslangarna tendensen att

försöka slå knut på sig, och om de inte lyckas ned det så bildar de i alla fall

veck som gör att vattnet liksom inte flödar som det är tänkt att det skall göra. 

Dessutom är vattenslangar ofta rätt fula. Att de är (ill)gröna gör inte att de

speciellt bra skulle "försvinna i grönskan" - snarare tvärtom. De lyser som den mest

hysteriska lysmask, och det är inte fint. Inte i min lilla värld. 

Plastslangar i grått ser också rätt slitna och fula ut efter bara en sommar. Har testats.

Och så vill jag inte ha det. Vattenslangen skall få ligga framme för att den behövs nästan 

hela tiden om man inte råkar vara så god vän med vädergudarna

att de fixat regnbevattning åt en typ varje natt. Händer sällan! 

Senaste vinter tog jag och klickade hem en vattenslang som enligt reklam-orden 

inte skulle fastna så lätt, och som inte heller skulle bilda veck.  

Dessutom var den så snygg att jag gärna kunde tänka mig ha 

den drällande framme mellan rabatter och odlingslådor. 

Och ja, den höll vad den lovade! 

Den fastnar inte, eller hemskt sällan, glider smidigt förbi de flesta hinder,  

det blir inga veck om den blir liggande ett tag. Utöver det är den är lätt att släpa på, 

den tänjer på sig och så är den bara ja, riktigt snygg.  

Om man nu har det kravet. Aldrig tidigare har jag med glädje lämnat vattenslangen 

drällande längs trädgården. Nu gör jag det. 

Den är inte grälligt gul, orange eller illgrön. Den är stiligt och subtilt svart. 

Tar inte för sig i utseende men levererar med lågmäld elegans. 

Och som sagt detta är inte betald reklam.

Det här är för att jag är nöjd med mitt köp. 

Och jag kan vara lite småpetig med vad jag tycker är bra. Det här är. 

Vill du kolla mer kolla då H Ä R

En annan grej som fungerat överraskande bra är de här "matt-trasorna" i form av sönderrivna 

dynvar som jag doppade i medlet Trico Garden och som höll hjortarna borta från mina 

lådordlingar. Ett par gånger under säsongen gjorde jag så att jag blandade en blandning av 

Trico Garden i en burk och så låt jag tygremsorna doppa sig i medlet. Jag kunde ju inte bespruta 

så nära det vi själva skulle äta, men det räckte tydligen för att hålla hjortarna borta. 

Hur jag gjorde från början kan du läsa HÄR

Hade fortfarande lite rödbetor kvar i odlingslådorna när jag plockade bort dessa bågar med

sina "matt-trasor". Två dagar senare var blasten på rödbetorna uppbetade - av hjortar. 

Tar det som ett litet bevis på att de illaluktande "matt-trasorna" faktiskt fungerade. 

För de som inte vet vad jag menar med "matt-trasor" så är det frågan om tygremsor, 

ett par cm breda som man kan riva av tex gamla lakan och som man sedan vävde till

tadaaa....tras-mattor. Har aldrig vävt trasmattor, men nog rivit tyg till matt-trasor. 

Kanske en slags "husmorsgöra" som man inte längre gör? Eller som väldigt få gör?

Vare sig river gamla lakan eller väver mattor. 

*

Min hantverksgen må vara lite svagt utvecklad, min präktiga husmorsgen likaså, 

ändå finner jag en märklig tillfredställelse i att ta vara på saker och ting. 

Någonstans djupt inom mig finns kanske en urkvinna som vill komma fram så här

i skördetid. Hon som vill sylta och safta. Lägga in och ta hand om. 

Kunde väl lika gärna köpa inlagd kryddgurka från butiken, ändå vill jag lägga

in själv. Inte femtielva burkar men en, eller två. 

Jag vill ta vara på och sköta om mina hushållsgrejer, som att olja

besticken, istället för att köpa nya. Det finns ett visst välbehag i att se de slitna 

knivarna, vändspadarna och andra med träskaft bli som nya med lite olja, vax och en

gnutta tid. Och lite kärlek. 

Kram Maggi

FORNELDARNAS NATT

Det var igår det. 

Eller villa-avslut. Venetiansk afton.  Men också Finska naturens dag. 

Mycket att fira så här de sista dagarna i augusti. Gubben hade födelsedag och 

så hade vi ju Östersjödagen och Sova-ute-natten också här i veckan. 

Det ordnades en "villa-avsluts-supé med eldigt inslag" på Strandbistron i byn. 

Vi åkte dit med några vänner och jäklar vad gott det var! 

Förrätt en toast med ett litet berg (!) av skagenröra, toppat med inlagd rödlök 

och lite, vad jag tror var, dillolja. Här sparades det inte på mängden. 

Och som varmrätt en hel rökt flundra per man med sallad och smashad potatis med

parmesanströssel. Minns inte när jag senast ätit så god rökt flundra. 

Eller flundra överhuvudtaget. 

När jag i slutet av 80-talet började röra mig här i trakten så fanns det ett par 

fiskrökerier och det fanns typ alltid rökt flundra att få. Men det har inte lyckats

på de tio, femton senaste åren. Det kommer inte flundra säger både amatörer och 

yrkesfiskare. Vad det beror på har man väl lite olika åsikter om, men en är nog

att salthalten i Östersjön har sjunkit, och ytterligare har syrebristen förvärrats i 

de områden där flundran leker. 

Men som sagt blev det att äta rökt flundra igår. Förmodligen fångad

lite längre bort än i de riktigt lokala vattnen, för flundrorna var alla så stora. 

Men lika bra smakade de, och blev faktiskt en lite nostalgisk 

smakupplevelse också på samma gång. 

Till efterrätt blev det rabarberkompott med knaprig smul-fundering och glass. 

Gott, gott! 

Kvällen avslutades med en eldshow - istället för den där fornelden. 

Idag, söndag, är det många som packar ihop och börjar styra kosan hemåt

till "stan" eller hur man nu vill benämna den där fasta bostaden. 

Vi stannar kvar ännu ett tag. Skall fira en 60-åring kompis nästa veckoslut, har

lite blomlökar att plantera, en sen kräftskiva med släkten att förtära. 

Och än vill jag stanna här. 

Sova "nästan ute" intill öppet fönster lika stort som sängen

är lång. Tassa på morgonen till utedasset med en långkofta virad runt kroppen. 

Elda bastu. 

Värma händerna runt en kopp kaffe och glo på havet. 

Krypa upp i soffhörnet, läsa en bok eller se på en serie medan

elden sprakar i den öppna spisen. 

Jag är inte redo för stadsliv än. 

Tur för mig att jag inte behöver vara det riktigt än heller. 

ATT BLI ÄLDRE ÄR EN NÅD

Ibland vet jag inte riktigt när det där hände. Att jag åldrades. Eller att jag bara

plötsligt en dag hör till de snäppet äldre. De i övre medelåldern. Enligt Wikipedia så

är definitionen på medelålder lite flytande, 

men någonstans mellan 45-65 år skall det väl landa på. 

När jag ser tillbaka på mina egna år på jorden så har jag alltid tyckt om att fylla jämnt. 

20 år. För att jag var nog en ganska brådmogen ungdom och gillade att inte längre 

vara tonåring - utan vuxen på riktigt! 

30 år. För att jag kände mig vacker, älskad, glad, mitt i livets ljuva år. Visst fanns där

motgångar också förstås - det finns det hos alla, i allas liv, men de var till för att övervinnas. 

40 år. Skall jag vara ärlig så var det den åldern då jag verkligen "hittade mig själv", blev

bekväm i den jag blivit och den jag var. Härlig tid! 

50 år. Det kom lite plötsligt, det måste medges, men hämtade med en slags förnöjsamhet 

som jag tycker är rätt behaglig. Man kanske inte löser problem med samma frenesi

som när man var trettio, men det finns en trygghet i att det mesta löser sig. På nåt sätt. 

*

Förde min bil på service idag och medan jag satt och väntade på att den skulle få 

sitt lilla beauty-spa i form av oljebyte och nya ögonfransar, jag menar vindrutetorkare, 

så läste jag en artikel om hur nöjda 50+ personer i Europa är över sina liv. 

Och, tadaaa...smått överraskande landade Finland på andra plats. Efter Danmark, men 

det beror bara på att de har sitt hygge...heh! 

 Skall man nu vara petnoga så delar vi andra plats med Österrike och Schweiz.

Sverige kommer strax efter med en tiondel sämre poäng, så skulle säga att 

systerriket Sverige nog är lika bra på att må bra som 50+. 

Hey Sister ❤

Vi vet ju att Finland fått stämpeln "Världens lyckligaste folk" smällt i pannan på oss

vart och vartannat år. Och ingen är mer förvånade över det än finnarna själva. Vi är väl knappast

lyckligare än andra, men vi är kanske mer förnöjda med det som vi har? 

Men om att åldras. 

De flesta av oss har väl vid något skede tänkt att visst är det skrutt att bli äldre.

Men så inser man vad alternativet är, och då blir det genast lite mer okej att åldras. 

*

Däremot har jag lite svårt att förstå varför man strävar efter att hitta på ett knep så 

att vi människor skulle kunna bli allt äldre och äldre. Vill vi verkligen det? 

Vill vi leva över hundra år? Varför? 

Vi kommer oberoende inte att kunna finnas här på jorden för evigt, då kan man väl lika

gärna "dra sitt strå till stacken" och tacka för sig då det är dags utan att försöka 

förlänga sitt varande hur länge som helst. Och nu menar jag inte att man skall neka till

vård om man är sjuk, absolut inte det, utan mer att är det klokt att försöka hitta på preparat

som gör att vi åldras långsammare, att vi på någon slags konstgjord väg föryngrar oss?

Är inte jorden överbefolkad redan som den är nu? Skall vi förvärra den situationen bara

på grund av egoism och någon slags övertro över ens egna viktighet? 

För det kommer väl att bli så att det är de där med ett något utsvällt ego (och plånbok)

som serveras möjlighet att "leva för evigt" - vilket ändå i grund och botten är en chimär. 

Ingen av oss borde kunna välja hur gamla vi blir. 

De som blir riktigt gamla tack vare, eller på grund av, goda gener 

skall få möta en värdig ålderdom, det är helt klart. 

Men är det vettigt att förlänga livet på "konstgjord väg" bara för att människan kan? 

*

Men ja, visst är det en nåd att bli äldre. Tänker bara på mig själv. 

Det finns en hel ålder att upptäcka för oss som nu är 50+ . 

Vi som för det mesta, enligt undersökningen, är nöjda. Vi som är relativt friska, andra

mer andra mindre. Men de flesta av oss börjar väl ändå känna av de levda årtionden i

 någon led eller i de allt gråare hårstråna om inte annat. Men vill vi alla leva till hundra?

Jag tvivlar på att jag vill. 

Att bli äldre är en nåd, men inte en självklarhet. Och skall så förbli. 

Någonstans tror jag på att vi alla har ett visst antal hjärtslag här på jorden. 

Låt oss njuta av dem så länge de varar! 

*

Nä, nu skall den här små-åldrande medelåldersdamen stänga datorn för i kväll. 

I morgon är det tidig väckning och jobbet som kallar. 

Finns nu inget i texten som knyter an till bilden, men häromdagen  

blev jag första gången rejält utskälld av en hjort. Det har jag inte upplevt förr. Oftast

brukar de skutta iväg då våra vägar möts, men nu fick jag mig en utskällning minsann! 

Det var från min sida dock ett hjärtligt möte. 

Kram Maggi