Hur sjutton skall jag göra?
Dilemmat är lite löjeväckande, jag är medveten om det.
Och det luktar i-landsproblem om det så att man knappt kan andas i
närheten av mina tankar. Det oaktat ger det mig lite bryderi-rynkor i pannan.
Skall jag stanna kvar på stugan ännu några veckor? Vädret är ju underbart och
här är bara så skönt att vara. Vilken början på september liksom, värmebölja och
bara ljuvlig varm höstbörjan. Vill inte släppa stuglivet än.
Men så har jag då en liten kattunge som är alldeles fem före mogen för ett nytt liv
med oss. Kan jag ta henne hit ut till stugan för ett par veckor innan vi sedan
flyttar till stan? Eller är det bättre att ta henne direkt till stan, så hon får vänja
sig med bara ett nytt hem - så här i början?
Samtidigt är det fortfarande fasadrenovering på full gång därhemma så
kan vara lite hårda ljud och så. Vilket är bättre?
Att mellanlanda på stugan och bli bekant med oss människor.
Eller att direkt åka hem till det "riktiga hemmet" och där få börja känna
sig hemma? Med både oss och hemmet?
Ena stunden lutar jag åt det ena alternativet för att nästa stund tycka att det andra är
en bra mycket bättre utväg.
Fördelarna med att stanna är det ljuvliga höstvädret som verkar fortsätta. Växterna
i mina krukor som ännu är så fina. Höstfärgerna som bara är på början.
Hösten i skärgården med alla flyttfåglar som samlas.
Lökar som jag beställt och som skall fås i jorden.
Hittade på Zetas majlök som jag tror är den växt som en tidigare granne hade växande vid
sin trappa. Jag beundrade den alltid, men husägaren visste inte vad det var för en växt
för den hade funnits där då de flyttade in.
Kan inte veta säkert, men jag tror att det var just majlök. Och oj oj...den är så fin!
Och bara tanken på att återvända till ett inplastat hus får mig att känna mig instängd.
Jag, eller vi, som levt utomhusliv i nästan fem månader. Sovit ute, men under tak.
Ätit ute, men under tak, jobbat med fönster på vid gavel. Och plötsligt vara så utan
kontakt med allt som är ute. Ingen balkong, inga fönster som går att öppna.
Ingen vy över sjön. Inga naturljud som förirrar sig in. Inget syre - känns det som!
Nej, jag skall inte klaga! Har haft möjligheten att vara större delen av tiden då
fasadrenoveringens bullrigaste arbeten utförts här på landet. Och jag skall nog
klara av ett par, tre månader i plastbunkern. Mest funderar jag på vilket alternativ
skulle vara bäst för vår lilla kissekatt.
Snart är stunden här då jag måste bestämma mig...
...stanna eller inte - det är frågan!
Kram Maggi