DAN FÖRE DAN...

Här sitter jag i köket med mitt morgonkaffe och myser. 

I stolen bredvid ligger min hund och ser ut att ha det rätt bra, hon med. 

Familjen är ute på vift, och det är bara lugnt i hela huset. 

Jag håller på att få lite "kalla fötter" gällande min nedbantade jul...

...jag har inget att göra! Helt plötsligt är det så. 

Jag "borde" ju göra tusen saker på en och samma gång.

Kocka i köket så ångorna - mina och matens - tränger ut genom

fönster och skorstenar. Listan på ogjorda saker lång

som fattigåret och avbockade saker alldeles för så. 

Men så är det inte i år. 

Granen har jag tagit in, den är nog den finaste lilla granen i byn. 

Sparsmakat dekorerad och enkel står den och förgyller 

tillvaron. I mitt barndomshem tog man aldrig in granen innan julafton. 

Så stolligt egentligen. Varför kunde den inte få komma in i godan

tid och sprida sin doft och stämning? 

Några paket ligger redan under granen. Omsorgsfullt inpackade och med

kluriga ( i mitt tycke....;)) rim på korten. I år har vi som sagt dragit "upp" på 

julklappar efter att i något år kört en noll-julklappslinje,  

men många paketen innehåller mest något med en skämtsam twist. 

Inget dyrt. Inget trams. 

Läste en tänkvärd artikel om det här med konsumtion och julen. 

Den kan kan du läsa HÄR. 

Givetvis skall man inte heller förminska givandets glädje. För den

vill jag ännu tro att den finns! Och mottagandets glädje också, förstås. 

Den kanske också ännu finns? 

Även om jag ibland får känslan att det på många håll kan vara som i artikeln:

"Där sitter vi och öppnar julklappar, sliter i pappren, noterar prylarna och 

fortsätter till nästa paket. Glädjen drunknar i varorna, planeten slits och 

begäret mättas. För stunden, för efter jul är det rea och varumärkena trycker ut nya 

telefonmodeller och klädtrender. 

Plötsligt vill vi ha något annat än det vi nyss gladdes över.

Om ens det förresten, som liten var jag mest sur över saker jag inte fick, 

snarare än glad över det jag fick."

Nu verkar det ju som om min familj på något märkligt sätt ändå fått en 

"anspråkslöshets-gen" som liksom skyddat oss från större besvikelser. 

Jag har släktingar som alltid, då jag frågar dem vad de vill ha

till julklapp, svarar att de inget behöver, de är nöjda med att få komma och 

äta julmiddag med oss, de vill faktiskt inget ha. Själv vet jag att jag otaliga gånger under

årens lopp svarat; "snälla barn", då mina ungar frågat vad jag vill ha till julklapp. 

Kanske snäppet frustrerande om man ändå skulle vilja ge något?

De som artigt avböjt från julklapps-önskemål är inte sådana som på något

sätt skulle ha lyckats med konststycket att redan samla på sig allt. 

De har absolut inte allt, men de saknar däremot inget. 

Och på något plan tror jag att det är där lycka och tillfredsställelse bor. 

I förmågan att njuta av det man har. Att släppa behovet av att ständigt ha, 

få eller skaffa mer skapar någon form av lugn. 

Och lugn, det har mitt lilla bantning av julen gett mig. Än så länge i alla fall. 

Jag har stundvisa tvivel - dessa "kalla fötter" - på att det verkligen blir "rätt" julstämning då 

jag så radikalt ändå skruvat ner på sk måsten och också helt

kallt strukit bort en del grejer. Främst från julbordet. 

Med spänning väntar jag på den reaktionen årets julbord

kommer att åstadkomma. 

Är jag för radikal i min förenkling av julen, eller blir det

ett välkommet nytänk? 

Återstår att se....

JULENS VÄNTAN

"Hörde någon bulta på skrubbens dörr - från insidan.
- Släpp ut mig, jag är sen!
Smått överraskad gläntade jag på dörren och ut ramlade en dammig, utmattad och orkeslös eh...Nalle/tomte/julkalender.
- Jag är såååå sen, första december var för evigheter sedan och ingen har kommit för att plocka fram mig! Min uppgift är ju att glädja små barn med godis ur mina 24 fickor. Och nu är det redan nästan jul och jag har hållits som gisslan i en mörk skrubb utan tillstymmelse till räddning.
- Lugn, bara lugn, försökte jag lugna den upprörda Nalle/tomte/julkalendern och försökte förklara att han faktiskt är pensionär nu. Han kan bara ta det lugnt. Vila. Barnen har vuxit upp och julkalendern ersatts av diverse digitala grejs och tomtar - ja, de tror de inte på sedan längre och hmmm...nallar är kanske också lite passé? 

Om en trött Nalle/tomte/julkalender kan sjunka ihop mer än han redan gjort efter att i år levt instuvad i en kartong så gjorde han det. De magra benen vek sig på honom och luvan föll tungt över ögonen. Med en suck sjönk han ner över tröskeln till skrubben - till synes livlös. Bakom honom låg en öppen kartong som senast jag var inne i skrubben var snyggt placerad på en hylla ovanför dörren. Märkligt?

Konfunderad tog jag tag i honom, lyfte upp honom, dammade av honom och sade:
- Du, det kanske inte finns ett jobb som julkalender ledigt just nu men inte skall du behöva ligga i skrubben året runt för den skull. Du kan ju hålla mig lite "sällskap" medan jag julstädar? 

Så kom det sig att Nallen/tomten/julkalendern blev sittande på en stol och där sitter han än och ser faktiskt rätt nöjd ut med att vara med ute i julstöket."

(Från mitt Facebook-inlägg från igår - i övrigt börjar julstämningen landa och sätta sig i knutarna....)

SNÖ

Det föll snö över stan idag. 

Jag välkomnar snön. Om några månader kommer jag att förbanna den. 

På sommaren förbannar jag hettan som jag så hett längtar till när slaskets tid är här. 

Tänker att om vi inta hade dessa fyra årstider, eller fem som jag envisas med att påstå, så skulle vi då ständigt vara missnöjda eller nöjda? 

Med dessa olika årstider kan vi ju variera vad vi längtar till och vad vi för stunden vill förbanna. 

Många har idag postat på de sociala medierna en bild av årets första snö. 

Många kommer att läsa dessa inlägg, himla med ögonen och tänka; 

nämen, guuuud....hur kan man? Snön kommer ju varje år, liksom? 

Personligen tror jag att alla som postat, eller ens tagit en bild av årets första snö faktiskt på något "mentalt" plan har det bättre ställt. Jag vill tro att de som stannat upp inför 

detta på dessa breddgrader årligen återkommande naturfenomen bär inom sig 

det barn man ingång var. 

Man stannar upp för stunden inför dessa första snöflingor, ser sig runt om det är 

okej att sträcka ut tungan för att försöka fånga dem. Vuxna gör väl inte så?

Drar i stället ett extra djupt andetag för att ta in doften av den annalkande vintern. 

Kanske vill man krama en snöboll och slänga iväg den, 

men hindrar sig och plockar upp telefonen för att knäppa en bild istället. 

Tänker att det kanske är samma reaktion på den första snön. Man har kvar förmågan att förundras över det lilla, den enkla, det återkommande. Och man vill dela den med andra. 

Den gode Albert Einstein lär ha sagt:

"There are only two ways to live your life. 

One is as thought nothing is a miracle.

The other is as thought everything is a miracle."

På något plan tror jag man kan välja vilket. 

SYLVI - DEN FEMTE ÅRSTIDEN

Häromdagen snubblade jag över begreppet Den Femte Årstiden. 

På finska har den det bedårande namnet SYLVI som kommer

av de sammansatta finska orden SYksy och taLVI, dvs höst och vinter. 

Den femte årstiden, SYLVI, är gränslandet mellan höst och vinter. Här

i södra Finland kunde man kalla det november, men det är ändå inte som en

viss månad. Det är mer som hur det är ute i naturen. Naturen styr när det är

SYLVI. Den infinner sig efter att löven dalat, men innan snön. 

Men den femte årstiden är inte bara något som sker därute. Det sker, eller borde

tillåtas ske, inne i oss också. Inombord hos dig och mig. 

Jag vet att många förbannar mörkret och diset och avsaknaden av färg och ljus, 

men samtidigt kan november faktiskt vara en välsignelse. 

Jo, du läste rätt...

Vi borde lyssna och lära oss av naturen. När allt blir dämpat och lugnt därute borde vi 

inte då ta tillvara på den stunden och tillåta oss själva också att bli dämpade och lugna? 

Ljuset tas ifrån oss, men samtidigt ger oss mörkret en möjlighet till samma stillhet och ro 

som naturen därute lever i just nu. Naturen sjunker i en vila, en återhämtningsfas,

varför skulle inte också vi unna oss det? 

Tänk detta som en tid som inte ställer några som helst krav, den bara är. 

Den totalt kravlösa femte årstiden. 

Jag tror vi alla faktiskt behöver november. 

Tiden då vi kan tillåtas andas långsamt, vila eller 

som någon uttryckte det: 

"återställa oss själva till fabriksinställningen".

Ge oss själva en mjuk och snäll omstart. 

Det är därför november finns. 

*

Och sist men absolut inte minst, snarare tvärtom! 

Ett stort tack för grattisarna till min examen i det förra inlägget! 

Hade ni varit här hade ni alla fått en varm kram.

Det är också sådant man behöver i november! 

MER VINTER...

...skall det bli igen.

Det går väl ingen nöd på mig då jag sitter är vid mitt fönster och skissar på

ett nytt projekt som sakta börjar ta form. 

Att det dansar snöflingor utanför börjar vara mer som en norm. 

Däremot drömde jag att jag hade anlagt en fantastiskt fin trädgård häromnatten. 

Det fick mig ju lite att längta till vår och sommar. 

Drömmen måste ha blivit matad av att jag samlade på mig lite inspirationsbilder

inför ett trädgårdsprojekt i vår. 

Vad som matat drömmarna då jag inatt drömde om att jag hittade ett fågelbo där drakar 

höll på att lägga ägg vågar jag inte tänka på...

Men det var hörni, fina små drakar. Inte skrämmande alls.

De hade spetskant på sina vingar. Fina! 

*

När, nu skall jag nog ta tag i planeringen av projektet.

Lite senare blir det en bit mat med släkten. 

Det kunde kanske kallas "luddag" 

då lunch och middag slås ihop. 

Som brunch, fast på sen eftermiddag. 

Må gott - kör försiktigt.

RÄKNA FÅGLAR...

Jag är lika barnsligt förtjust i gårdskrysset varje år. Bird Lifes årliga grej

 då man under en timmes tidskall räkna fåglarna man ser och meddela det 

på nätet (fast man kan också skicka in sina iakttagelser med ett post-

kort till exempel). 

Jag har alltid älskat att följa med fåglarna vid vintermatningen, så på 

det sättet var jag nog en fågelmatar-tant redan som 10-åring då vi hade ett stort fågel-

bord utanför mitt flickrumsfönster. 

Och så har det fortsatt - jag kan fortfarande bli stående en bra stund vid

fönstret och bara se på hur de flyger fram och tillbaka, fram och tillbaka. 

Ja, ja...det fågelbordet har hängt med ett bra tag. 

Lite skevt har det blivit under årens lopp dessutom.

Från mitt fönster kan jag se det och ser vilken trafik där är, 

men det är så långt borta att utan kikare/kamera med bra zoom

är det knepigt att se vilka alla arter där är på besök.

Man kunde ju tänka att jag skulle flytta fågelmatningen närmare, men 

problemet är att det inte finns några skyddande buskar så nära huset.

Och fågelmatningen skall gärna placeras så att fåglarna snabbt kan söka skydd 

i något buskage om de blir skrämde. När det är kallt skall de

inte behöva flyga långa vägar "i onödan". 

Vi har ju haft det rejält kallt nu några dagar. 

Jag hade säkert fått fler arter på min lista av bongade fåglar 

under veckoslutets räkning om jag valt en annan tidpunkt.

Småfåglar kommer ju oftast i gryningen för att äta. 

Så har de lite paus där mitt på dagen och så kommer de i större

utsträckning igen innan det börjar skymma. 

Eftersom jag ville ge dem matro då det ändå var så kallt, så gjorde jag

min räkning mitt på dagen. Det blev några trevliga överraskningar trots allt.

Men många stamgäster saknades. 

En av mina absoluta favoriter bland gästerna vid fågelbordet är

den lilla bedårande fina gråsiskan. 

Visste ni att den då det är riktigt kallt kan, precis som hönsfåglarna, gräva

ner sig i snön för att klara den stränga kölden? 

Domherren kan också göra det. 

Det går åt mängder av frön och nötter nu. 

Men jag tänker att det är väl det minsta jag kan göra. På min lilla mikro-nivå.

Rapporter om hur mycket fåglarna har minskat under de senaste

tio, tjugo åren är alarmerande. 

Ingen vill att Rachel Carlssons boktitel

Tyst Vår

skall bli verklighet. 

Är vi ändå där? 

Vad är arvet av Tyst Vår? Flera miljöorganisationer, såsom Greenpeace, Jordens vänner, grundades kort efter boken kom ut och medger själv bokens roll i rörelsens uppvaknande. 1970 förbjöds DDT i Sverige, två år senare i USA. Men bekämpningsmedel används fortfarande i det industriella jordbruket, bara med andra namn. Det citat som Rachel Carson inleder boken med, som är taget från den tyska prästen och nobelpristagaren Albert Schweitzer, gäller än idag: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut förstöra vår jord”.

Nej, Rachel Carsons största arv är istället insikten om litteraturens meningsskapande funktion för progressiva rörelser. Är det inte precis vad som behövs för att lösa klimatfrågan? Forskning finns det gott om idag, men för att folk ska ta till sig den, kanske behövs det också fler Rachel Carsons som sätter klimatforskningen i ett sammanhang. Någon som binder samman, en ordkonstnär som sätter ord på problemen och får oss att agera. En som skapar nya skapelseberättelser om vårt förhållande till klimatet och dess räddning.

Vad är arvet av Tyst Vår? Flera miljöorganisationer, såsom Greenpeace, Jordens vänner, grundades kort efter boken kom ut och medger själv bokens roll i rörelsens uppvaknande. 1970 förbjöds DDT i Sverige, två år senare i USA. Men bekämpningsmedel används fortfarande i det industriella jordbruket, bara med andra namn. Det citat som Rachel Carson inleder boken med, som är taget från den tyska prästen och nobelpristagaren Albert Schweitzer, gäller än idag: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut förstöra vår jord”.

Nej, Rachel Carsons största arv är istället insikten om litteraturens meningsskapande funktion för progressiva rörelser. Är det inte precis vad som behövs för att lösa klimatfrågan? Forskning finns det gott om idag, men för att folk ska ta till sig den, kanske behövs det också fler Rachel Carsons som sätter klimatforskningen i ett sammanhang. Någon som binder samman, en ordkonstnär som sätter ord på problemen och får oss att agera. En som skapar nya skapelseberättelser om vårt förhållande till klimatet och dess rädd

Vad är arvet av Tyst Vår? Flera miljöorganisationer, såsom Greenpeace, Jordens vänner, grundades kort efter boken kom ut och medger själv bokens roll i rörelsens uppvaknande. 1970 förbjöds DDT i Sverige, två år senare i USA. Men bekämpningsmedel används fortfarande i det industriella jordbruket, bara med andra namn. Det citat som Rachel Carson inleder boken med, som är taget från den tyska prästen och nobelpristagaren Albert Schweitzer, gäller än idag: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut förstöra vår jord”.

Nej, Rachel Carsons största arv är istället insikten om litteraturens meningsskapande funktion för progressiva rörelser. Är det inte precis vad som behövs för att lösa klimatfrågan? Forskning finns det gott om idag, men för att folk ska ta till sig den, kanske behövs det också fler Rachel Carsons som sätter klimatforskningen i ett sammanhang. Någon som binder samman, en ordkonstnär som sätter ord på problemen och får oss att agera. En som skapar nya skapelseberättelser om vårt förhållande till klimatet och dess räddning.

Vad är arvet av Tyst Vår? Flera miljöorganisationer, såsom Greenpeace, Jordens vänner, grundades kort efter boken kom ut och medger själv bokens roll i rörelsens uppvaknande. 1970 förbjöds DDT i Sverige, två år senare i USA. Men bekämpningsmedel används fortfarande i det industriella jordbruket, bara med andra namn. Det citat som Rachel Carson inleder boken med, som är taget från den tyska prästen och nobelpristagaren Albert Schweitzer, gäller än idag: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut förstöra vår jord”.

Nej, Rachel Carsons största arv är istället insikten om litteraturens meningsskapande funktion för progressiva rörelser. Är det inte precis vad som behövs för att lösa klimatfrågan? Forskning finns det gott om idag, men för att folk ska ta till sig den, kanske behövs det också fler Rachel Carsons som sätter klimatforskningen i ett sammanhang. Någon som binder samman, en ordkonstnär som sätter ord på problemen och får oss att agera. En som skapar nya skapelseberättelser om vårt förhållande till klimatet och dess räddn

VÄXLANDE VÄDERLEK...

Godmorgon från stugan! 

Jag har äntligen börjat på allvar sammanställa mitt andra slutarbete. Eftersom jag vet att jag ingen annanstans kan koncentrera mig så bra som på stugan så packade jag ihop mig

och kom körande i torsdagens snöyra ut hit till udden.

Skrev hela gårdagen och fick upp en sådan där underbar flow som 

man ständigt borde få jobba i. Den vill inte infinna sig riktigt alla gånger, 

men igår var en sådan dag.

Så inne i mitt var jag att jag knappt märkte var som hände utanför fönstret innan

lillungen textade mig från Åbo. 

"Här är helt galen snöyra"

"Här skiner solen" textade jag tillbaka. 

(ja, vi skrev lite annat också, men det besparar jag er...heh). 

På eftermiddagen började jag lägga märke till att det var ömsom soligt, omsöm mörkt

och samtidigt som jag steg upp och sträckte på benen lite så knäppte

jag en bild från terassen ut mot fjärden. 

Mellan bilderna ovan är det bara ett par timmar.

Mellan bilderna i översta raden bara ynka 20 minuter!

Snacka om omväxlande väder liksom. 

Bilden ovan är från i morse.

Under natten hade hela fjärden fått ett tunt istäcke. 

Kilar till utetuppen (ja det är friskt...) och passar på att

slänga ut lite nötter åt fåglarna. När jag kommer in har kaffevattnet kokat upp,

jag sätter mig vi d datorn, skriver det här inlägget och skall ta itu med skrivandet.

Senare idag blir det nog en promenad i skogen.

Det är en strålande vacker vinterdag! 

NATUREN ÄR ETT KÄNSLOTILLSTÅND...

Det klickar till i bilen då jag låser bildörren och låter den ivriga lilla hunden nästan släpa

iväg mig längs skogsvägen. Den kyliga vintern känns genom min tunna anorak. Snön knarrar 

smått under våra steg. Tar några springsteg för att få upp värmen, men håller på att dratta omkull

och återgår till att promenera. Säkrare så. 

Går för tillfället en första hjälps kurs och med alla bilder på benbrott och stukningar i färskt minne

känns det inte lönt att ta chansa. Redan som barn och tonåring hade jag en usel balans.

Den har inte blivit bättre med åren. Inte den heller. 

Efter bara några tiotals meter kan jag vika av från den plogade vägen och dyka in i det

trolska vita. Plötsligt är jag tillbaka i samma känslotillstånd som då jag var barn. 

Det hade snöat kopiösa mängde mjukaste pudersnö under natten och när vi barn

äntligen släpptes ut på rast efter dagens första lektion sprang vi till skogen bakom skolan och 

lekte "häst". Ni vet man lägger ett hopprep runt axlarna på en annan som då blir en "häst" 

och själv håller man i ändorna och är "kusk". Och så bar det iväg i rasande galopp. 

Skogen bakom skolan var full av stigar som trampats upp av generationer av elever 

före oss. Hade lyckan att gå i en riktigt gammeldags skola, med egen köksa i köket och 

kakelugn i tamburen som fick hela våningen att lukta får av alla våta yllesockor och -vantar. 

Det var 1970-tal. Och en stor ny fin modern skola stod redan nästan klar och väntade på oss, 

men det är den här skolan jag minns. Och skogsdungen där bakom. 

Och speciellt den där dagen då det var så andlöst vackert i skogen med all snö på grenarna som 

fick dem att buga sig och förvandlas till valv som vi kunde galoppera igenom. 

När skolklockan ringde, eller det var ju en lärare som småfrysande stod på trappan och 

klinkade i en mässingsklocka. Ibland, som den här dagen låtsades vi inte höra, och sprang ett 

varv till i skogen. 

Den nya skolans automatiska ringklocka ringde så den kunde väcka de döda inom de

närmaste kilometrarna. Å andra sidan - där fanns inte mycket till natur att glömma bort sig i heller...

Måndagar är de bästa dagarna om man vill försöka ha naturen för sig själv. 

Det är så här i hufvudstaden, vi är många som längtar efter det där känslotillståndet som 

bara naturen kan ge. Vi, hunden och jag, vandrar vidare, tar små stigar hit och dit.

Möter en man med kikare. Han har säkert varit och kollat in strömstaren som håller 

till längs ån. Jag ser den också, men bara på håll. 

Möter en äldre dam som frågar om jag fått fina bilder. Vi talar en stund om lyckan 

att få vistas ute i skogen dagar som denna, då allt är så sagoligt vackert. 

Hon brukar ha lite nötter med till fåglarna. 

- Alla behöver lite omtanke, säger hon och går vidare. 

Jag stannar en stund och hör hur djungeltrumman går bland vintriga buskar och träd.

- Nu kom det mat, kvittras det och strax har mängder av småfåglar samlat sig i 

buskarna i närheten. Min, men kanske främst min hunds, närvaro gör dem betänksamma,

så vi drar oss undan och går in på en ny stig. 

Ler lite smått åt mina barndomsminnen som ploppat upp mitt i allt där i 

skogen. Bara för att snön ligger så lika på grenarna, nu som då. 

Snöat har det hur många gånger som helst under årtiondens lopp, 

varifrån dyker detta minne så starkt upp just nu? 

Men så inser jag. 

Naturen är inte bara växter och väder. 

Årstider och temperatur.

Landskap och djur.

Naturen är ett känslotillstånd. 

När man minst anar det så halkar man in i samma sinnesstämning som man 

upplevt någongång förr och då blir det (oftast) en trevlig liten resa i tid på samma gång.

Det här är ju fördelen med att bli lite medelålder och så. Man börjar ha så många

tidsresor att välja mellan...*fniss*.

Och det viktigaste är att man ju börjar samla på sig dessa stunder i naturen redan som barn.

Jag kan minnas en mängd helt banala händelser i naturen från min barndom, från min

ungdom och från min tid som vuxen, som av någon outgrundlig orsak etsat sig fast

i minnet. Och utöver det planterat en känsla där. Det är inte ens alltid frågan om något 

storartat utan helt vardagliga små stunder som bara valt att stanna kvar på minnepinnen. 

När jag börjar dra mig mot bilen efter ett par timmar ute i snösagolandskapet får 

jag syn på den här alldeles underbara trädkojan! 

Tänk att få vara unge i den? 

Tänker att den förälder eller annan vuxen som gett sig tid och energi att bygga den

helt säkert bär på egna underbara barndomsminnen. Och vill föra det vidare. 

Därför tror jag också att det är så viktigt att uppmärksamma sina 

egna minnen då naturen gett en en skön upplevelse och 

att man bär den som en lånad gåva inom sig och att man ger den

gåvan vidare till nästa generation. Så att också de får en chans att bygga egna små

minnen. Till en början små smulor, nästan dammkorn bara, i all annan informationsflöde.

Men en dag. Där ute i naturen.

Då kommer minnena tillbaka och känslan hur det var. 

Det är som att få en gåva tillbaka. 

För naturen glömmer aldrig. Den minns allt. 

Och den bjuder på sig själv - hela livet. 

GOD MORGON VÄRLDEN...

Känns som evigheter sedan julafton! 

Märkligt, för egentligen har jag i ärlighetens namn inte 

fått speciellt mycket gjort. 

Har slötittat på fler tv-serier än jag sett på under hela året! 

Smuttat rödvin och ätit praliner. Helt klassiskt alltså. 

Visst, var en sväng till jobbet och fick undan stökat där det mesta.

Här hemma fick jag en del freelance-texter skrivna 

och en del korrekturlästa som nu är på väg till tryck. 

Känns skönt att ha allt sådant som legat lite på hög bort-

städat innan nyår. Skönt med ren bordsyta, både 

konkret och symboliskt. 

Gubben gnagade i sig den sista biten julskinka idag.

Även om han är född med den där hushållsgris-genen, 

så börjar även han få nog av julmaten. 

Egentligen är det ju helt vansinne (om också ett gott sådant) 

det här med julmat. Hur noggrann och uträknande man än

försöker vara verkar det som om det alltid blir lagat för mycket mat.

Som man inte riktigt vill ha mer efter juldagen. 

Det är både dyrt, det tar ett bra tag för en husmor (läs mig) 

att stå i köket och snurra ihop allt. Och så blir det 

ohjälpligt mer svinn än under någon annan högtid. 

Så hos oss i alla fall. Skam att medge, men så är det.

Följaktligen meddelade jag under julmiddagen att 

nästa år åker hela konkaronkan till Lappland över jul.

Hyr en stuga och käkar vid färdigt dukat bord.

Aaah...känner att jag redan längtar till nästa jul! 

JULHÄLSNING...

Det börjar likna till jul härhemma. Det doftar skog av den lilla gran jag spikade upp på väggen.

Det doftar pepparkaka från årets pepparkaka"hus" som alltså 

i år blev en pepparkaka-skog. 

Lite som en hyllning till den fantastiska natur vi har och bara kan traska ut i 

precis när vi vill. En tummen upp för allemansrätten - och vårt allas

ansvar att förvalta den rätten på ett bra och respektfullt sätt. 

Skickade inga julkort i år, så bilden på min pepparkaka-skogs får

bli mitt julkort till er alla! 

Istället valde jag att betala in en slant till Finlands Naturskyddsförbund.

För naturens skull. 

*

Nu skall jag sätta mig i bilen, åka till gravgården och tända ljus för alla

dem som inte längre är här hos oss. 

Köra vidare till tågstationen och plocka upp Lillungen och i 

morgon sällar sig resten runt julbordet.

Ha en fridfull och skön juletid alla och envar! 

Kram till er! 

BYGGA EN GRAN...

Det har sålts odlade julgranar i min familj i årtionden. 

Det har funnits jular då vi haft den vackraste av alla granar som man kan tänka sig. 

Så har det faktiskt oftast varit, någon gång när efterfrågan varit som 

värst (eller bäst - beror hur man ser på saken) så har vi sålt vår gran

till någon stressad familjefar som varit ute i sista minuten och 

valt själva att ha den där granen som sett ut som om den vuxit i ett 

stuprör...

...men jul är ju ändå att ge julglädje. Och en gran är ändå bara en gran, eller hur? 

Det har hängt julpynt i våra granar som bär på minnen och av tradition hängt där

sedan tidernas begynnelse känns det som. 

När ungarna var små var det naturligtvis viktigt att julgranen såg ut som 

den alltid gjort. 

Under senare åren, då det varit sönerna som skött julgranskommersen så 

har det hänt att jag tagit in en toppless gran som råkat ut för ett missöde

och inte längre var försäljningsbar. 

Så ja, granarna har minsann haft olika utseende under årens lopp.

Själv har jag ofta längtat efter något enklare. 

I år var det (äntligen) dags för något mer sparsmakat. 

Ungarna är vuxna och behöver inte längre matas med traditionell julstämning som förr. 

De är antagligen så korvstoppade av jul från tidigare årtionden så

de skulle överleva utan ett barr jul på flera år, hahahahaaa...

Och några barnbarn syns inte i horisonten än som behöver doseras med traditioner. 

Alltså gjorde jag såhär: 

Den här mycket sparsmakade "granen" har prytt väggen ett par veckor redan. 

Och jag har gillat den överraskande mycket precis så här simpel som den är. 

Den är med andra ord inte riktigt klar här än, men lekte med tanken om

att låta den hänga kvar efter julen och vara en "vintergran". 

Den här barrar ju inte, skriker inte JUL med stora bokstäver.

Men jag tycker den har en skön vinterkänsla. 

Men inte är det ju jul på riktigt om det inte doftar gran i huset?

Eller hur? 

Det brukar bli en hel del grenar över vid julgransförsäljningen då 

man sågar av de nedersta grenarna, och det är precis de jag återanvänt till

årets julgran! 

Och tro eller inte, det doftar precis lika mycket julgran inne hos oss nu

som om jag hade en traditionell julgran inne. 

Men fördelarna är att den här tar ingen plats alls.

Den barrar säkert som andra granar också - men inte speciellt mycket.

För det finns inte så mycket att barra...

Tänker att det här kunde vara ett alternativ för minimalisten. 

För någon som bor trångt, någon med kattungar - eller vilda ungar av vilken

annan ras och sort som helst...;)

Däremot funkar den rätt dåligt som något att gömma paket under 

och möjligen ännu sämre att dansa runt. Men det får man ta. 

Jag gillar faktiskt skarpt den lågmälda stämningen i min sparsmakade gran.

Njut av alla julförberedelser, och alla goda dofter som hör julen till! 

OM HANTVERK...

Idag har jag inlett min julledighet! Det känns bara bra det! 

Mitt i julbrådskan satte jag mig ner och lekte lite hantverkare och 

tillverkade lite små grejs som jag länge saknat. 

Är ju en vän av lite ordning och reda och eftersom ens 

livstil nu inkluderar sladdar till alla möjliga laddare från 

telefonens hörlurar (de är de som trasslar sig mest...) till

datorns, paddans och kamerabatteriens laddare och tusen andra 

sladdar och ja, ni vet? 

Enklast skulle väl vara att köra gummibandstrixet, och det gör

jag också till de allra flesta faktiskt. Men så tänkte jag att jag vill faktiskt ha lite 

snyggare grejer till de där som oftast ligger framme lite här och där.

Som de där hörlurarna. 

Hade en liten bit läderrem hemma och några nitar från ett 

tidigare projekt och så bara klippte jag och stansade 

ihop ett gäng i lite olika längder.

Och tadaaa...riktigt snygga sladd-hållare har sett dagens ljus. 

Sonen lät aningen skeptisk till att de små remmarna verkligen skulle

funka till hörlurarna, att det skulle vara smartare med knäppe - och

det kanske det skulle. Nu råkade jag bara inte ha sådana hemma...

Men nja...det är överraskande enkelt att ta tag i änden av de

hoprullade ögglorna och trä dem igenom läderremmen.

Inte besvärligare än att knäppa en knapp i en jacka faktiskt. 

Sedan passade jag på att återanvände ett par läderarmband som ingen längre

använder till ett par andra sladd-trassel. 

Barnsligt glad över mitt "hantverk" idag! 

Men nu...jag har visst en sill att tillreda. Den skall ligga i sin lag

och dra åt sig smak i dagarna tre, så det är visst så dags att göra något åt den saken? 

Så vad sitter jag här för? 

Marsch till köket med mig! 

BLÅ STUNDEN...

Senaste natt kom det äntligen ett litet snötäcke hit till den södra

delen av vår landsända och direkt infann sig den blå studen 

då skymningen kom smygande. 

Det är alldeles magiskt detta med snö! 

Ljuset ändrar, ljudvärlden ändras, dofterna därute ändrar. 

Det blir en helt annan värld! 

Och jag slutar nog aldrig att förundras över snön ankomst. 

Hoppas det i alla fall, för finns ju inget bättre än att faktiskt ärligt

känna glädje för något så banalt, och årligen återkommande. 

Fast vad vem man - med klimatet som ändrar i raserfart. 

Kanske nysnö i framtiden är något riktigt exotiskt? 

*

Bakade pepparkakor idag. 

Sedan ungarna vuxit ur sina pepparkaksbagarförkläden har jag

i synnerligen sparsam mängd roat mig själv med att baka ett litet gäng peppisar. 

Oftast har det blivit ETT HUS, HJÄRTAN ATT HÄNGA I FÖNSTREN, 

eller så har det bara blivit en enkel hög peppisar till underlag 

åt blåmögelosten. Idag blev det det lite sådant och 

lite annat - återkommer till det senare. 

Det bästa när det gället nysnö är den dämpade ljudvärlden,

det bästa när det gäller pepparkakor är doften av nygräddade 

peppisar som stannar kvar i huset som ett dis av julelängtan

som lägger sig över allt man företar sig. Det är det jag 

älskar mest med tiden fram till jul. 

Denna förväntan som byggs upp sakta men säkert. 

Många vuxna klagar på att man inte längre riktigt får 

taget om den där mytiska och mystiska julkänslan man hade som barn.

Det är nog inget mytiskt och mystiskt i det.

Bara att envist göra sådant som gett en julstämning förr. 

Det funkar överraskande bra fast man är vuxen! 

Och så struntar man i resten! Allt som inte ger en några som

helst julvibbar struntar man i . 

Det kan man ta tag i sen efter julen, tänker jag. 

Jag har till exempel aldrig fått julstämning av att tokskura hela huset,

det gör jag kanske i mars - för då ger det mig vårstämning. 

Men dit är det ett tag än. Så det struntar vi i nu. 

*

Just nu doftar huset gudomligt av pepparkaksbak.

Och ute doftar det nysnö.

Skulle jag inte vara vuxen, skulle jag nästan säga att jag 

kanske känner av en liten skön julstämningsvibration. 

Vad ger dig barnsligt-banala julvibbar? 

TREDJE ADVENT...

Det var egentligen medan jag skrev gårdagens inlägg som jag kom att tänka

på hur mycket man egentligen ändrar sig över tid och då kom ihåg en 

blogglista, eller vad man kan kalla det, som jag snubblade på tidigare i höstas.

Jag sparade den, glömde faktiskt helt bort den, men tänkte att den kunde ju vara

lite rolig att köra här och nu. 

Tänkte på hur annorlunda mina svar skulle ha varit för tio, eller tjugo år sedan.

Men nu är nu och listan kommer här:

NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?

Helt fånigt att jag numera blir så rörd över saker som kanske

kan vara lite banala. Främst för att jag aldrig varit en sådan där som inte så 

enkelt "tar till tårarna". Attans hormoner...;)

Men alltså: 

Jag grät när jag såg Frälsningsarméns julinsamlingsvideo. 

För den är så rörande vacker! 

Och så snyftade jag nog till när lillungen nämnde hur en av hans klienter

på jobbet där han gör sin civiltjänst sagt att hen ber för honom varje 

kväll för att han verkar vara så rar och snäll. 

Av sorg eller ilska har jag inte gråtit på länge. 

Tur det! 

TRE SAKER DU AVSKYR

Tidiga morgnar

Att diska för hand

För stark belysning hemma

(det sista leder nästan varje höst och vinter till skilsmässa.2.)

HUR VAR DU I SKOLAN

Det här är just en sådan fråga som får mig att inse att jag 

är alldeles för gammal för dessa blogglistor, hahahahah! 

För vem bryr sig, och allra minst jag, hur jag var i skolan?

Det är ju en miljon år sedan. Fast bara det faktum att det var en 

miljon år sedan är lite överraskande för mig också. 

Men... krhhmm... till frågan.

En snäll och hyfsat bra medelmåtta skulle jag tro. 

Med skinn på näsan, rätt svag auktoritetstro men en stark tro på rättvisa. 

VAD BLIR DU STRESSAD AV

Numera allt mindre, vilket som fd utmattad nästan är ett livsvillkor.

Åtminstone ett livskvalitetsvillkor. 

Men jag kan känna en egen inre stress av att behöva utföra uppgifter som känns onödiga.

Eller kanske det är mer en frustration? 

Jag blir stressad om jag inte har kontroll och vet och kan,

eller ges tid att sätta mig in i det jag inte vet och kan,

så jag kan återfå någon slags kontroll.  

TRE SAKER SOM DU ÄLSKAR

Bara tre? 

Utöver det uppenbara som familj, vänner, djuren? 

Ljus, stearinljus. Bränner kopiösa mängder varje år. 

Kommer någon nu och säger att stearinljus är en galet belastande grej

för den globala uppvärmningen så blir jag riktigt angstig! 

Skogen. Stugan. Havet

Längtar mig nästan sönder dit ständigt då jag inte är där.

Och sist.

Estetik.

Jag skulle ha svårt att föreställa mig att jag skulle sluta bry mig 

om det estetiska i min närmaste omgivning. 

Jag behöver få ha det vackert omkring mig. För mig vackert. 

HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG

Ja, här tror jag att jag ändrat mig mest. 

Tidigare var jag nog mer utåtriktad, rolig, underhållande och social, 

även om jag alltid behövt ladda upp mig i ensamhet. 

Numera är jag mer tystlåten och dämpad. 

Någon skulle säkert tycka jag har blivit lite tråkig? 

Samtidigt betyder det ju allt mindre vad andra tycker...;)

HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV

Jo, lite samma faktiskt som ovan. 

Om jag blivit tråkigare och inte är lika "sprallig" som 

jag kanske varit tidigare upplever jag själv mest som vilsamt.

För mig absolut, kanske för omgivningen också? 

EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG/PINSAM

När människor själva inte förstår att de är pinsamma och 

bara fortsätter och inte ser att alla i omgivningen bara himlar 

med ögonen, vänder bort och med hela sitt kropps-språk skriker ut:

Snälla, sluuuuuta! 

Och när det här upprepas igen nästa dag, nästa vecka. Återigen.

Gaaah!!! 

På finska finns ett så bra ord:

*myötähäpeä*

(liksom *medskamkänsla*) 

För övrigt har jag blivit rätt bra på att rycka på axlarna och tänka:

Vem bryr sig om hundra år?

VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT

Faktiskt åt en julkalender på nätet för ett par minuter sen.

Är hyfsat lättroad...;)

NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER

Har redan ett bra tag funderat på det här med konsumtion,

vårt västerländska överflöd, klimatet...det där samma som de flesta

människor som tänker funderar på. 

Och på att jag borde gå ner i vikt. 

Fast det är riktigt tråkiga tankar det...

TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR

Vi skippar det uppenbara igen som att någon av de mina

skall bli allvarligt sjuka eller dö, att världen går under, 

och att mina pepparkakor bränns vid i morgon.

Utöver ovannämnda är jag faktiskt rädd för höjder. Inte så där rädd som rädd, 

utan jag har bara ett så in i vassen krasst balanssinne så jag får

yrsel bara jag skall gå i en lite brantare trappa! 

Så det är mer som en begränsning än en rädsla. 

Löjligt frustrerande att släpa på sådant i vardagen. 

Men sen....vad är jag rädd för? 

Inte vet jag? 

Kanske skall jag ändå ta till det uppenbara:

Att något illa skulle hända mina barn. 

ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ

Hahaha, jag skulle vara rätt så eländig i en massa yrken kan jag tänka mig. 

Här skulle jag säkert svarat annorlunda för 5, 10 och 15 år sedan. 

Men numera skulle jag nog inte vara så himla sugen på att resa i 

jobbet hela tiden. Och inte skulle jag vara speciellt bra på att leda

något pryl-försäljningsteam heller. Dels för att jag tror att vi behöver dra ner

på vår konsumtion - inte öka på den. 

SLUTLIGEN: ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ

Brukar säga att jag helst av allt skulle vilja vara författare. 

Det lilla problemet är bara att jag inte har en aning om vad jag skulle 

skriva om som skulle ge ost på mackan...

...ett litet dilemma där, med andra ord. 

Sen tror jag också jag skulle vara en bra (håll i er!) präst! 

Det lilla problemet här är ju att jag inte är religiös...

...ett till litet dilemma, om man uttrycker det så.

*

Testa på att svara på frågorna. 

Perfekt att ta till under mellandagarna där mellan skinka och lutfisk

eller mellan pepparkaka och pralinerna.