Visar inlägg med etikett VANDA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett VANDA. Visa alla inlägg

UPPREPNINGAR...



...idag plockade jag fram min verktygslåda för att spika upp ett par
småtavlor. Som jag säkert redan nämnt så har jag en hel del gamla verktyg som
jag i tiderna ärvde efter min pappa som var en synnerligen ivrig snickare. 

Och vet ni, jag njuter oerhört av att få känna dessa gamla verktyg i mina händer 
och att verkligen använda dem, hela tiden.
Hammarens träskaft är som sammet efter årtionden av användning.
Inget, inget gummi-, plastskaft når ens i närheten av samma känsla.

Faktum är att jag på riktigt faktiskt varje gång jag använder mina gamla, 
vackra verktyg tänker på de som var.

Jag kanske upprepar mig nu, kanske jag skrivit om detta tidigare.
Men det är bara det att det känns så bra varje gång.
Att dessa gamla bruksföremål verkligen brukas i min vardag.
De är inga museiföremål, de är med - på riktigt.

Och så tänker jag. Har de hållit i årtionden hos min far,
så lär de hålla i årtionden hos dottern hans.




Sedan till andra upprepningar ja.

Köpte idag för att trösta mig i det eviga regnet ett par inredningstidningar.
Det sker mer sällan, men ibland vill jag unna mig lite "tjejgodis"...

Bläddrade igenom tidning nummer ett, kokade mig en kopp te och öppnade
tidning nummer två...

Och då blev jag liksom perplex. Inte kan det vara så att jag köpt två stycken av 
samma tidning? Näe.... stollig kan väl inte ens jag vara fastän 
jag hastade genom butiken som ett skollat troll?

Nå, inte var det ju så...

...bara reklamerna som går igen i tydligen alla tidningar med samma kundgrupp.

Och varför inte? Det är ju så det funkar. Reklamen.

Så tänker jag vidare på det här med att reklamen ju också kommer att bli ytterst personlig
och individinriktad i framtiden. Redan nu så vet man ju nästa dag när man kollar
sina sociala medier på vilka sidor man surfat på dagen innan. 
Eller vad man shoppat igår.
För det syns i dagens reklamflöde.

Fascinerande så sjutton. Lite spooky, men intressant! 

Idag har jag till exempel upprepade gånger googlat på 
korgar att ha på cykeln och där man kan ha en liten hund i.
Få se vad som det dyker upp för erbjudanden i morgon? 
Kanske något att nappa på?

Med det vill jag säga att jag inte är speciellt glad i allmän reklam
som man blir utsatt för hela tiden.
Men "intelligent" och "personlig" reklam.
Kommer jag att ogilla det lika mycket? Eller blir det något 
man som konsument på riktigt kan dra nytta av?

Jag kan leva med att googla runt en kväll på bildäck och söderresor
om jag följande dag får en massa bra (!) erbjudande på dylikt i mina inboxar
eller i mitt flöde...eller vad sjutton man nu sedan i framtiden kallar det
där personliga sättet att nå en.

Reklam kommer vi ju aldrig att slippa helt, hur mycket adblockers vi än har,
så på det sättet är det ju skönt att tänka att reklamen kanske ändå på
något plan kommer att vara relevant för just mig. 

Tills dess får jag väl försöka stå ut med reklamupprepningar i 
tidningar och andra medier som intresserar mig.
Tröstar mig med att jag åtminstone slipper 
reklam om verktyg. 

För just den biten känner jag att jag inte behöver uppdatera 
på de närmaste årtionden.
Dessutom tillfredställer de gamla verktygen estetikern i mig.
De blir ju bara vackrare med åren. 

Visa mig den skruvmejsel med plastskaft som klarar av det.
Som får nästa generation att sucka av lycka när man greppar ett 60-70 år
gammalt plastskaft...

...jag har så svårt att föreställa mig det.

Kanske jag har fel?
Men inget har en sådan värme och ett sådant skönt grepp-minne 
som ett gammalt träskaft till ett verktyg man fortfarande använder.

*

Det finns så mycket nytt som jag så innerligt välkomnar.
Och så mycket gammalt som jag så innerligt önskar hålla kvar och bevara.

Kanske det är möjligt att ta det bästa ur olika världar?
Kanske man kan?


HUR HÄNDE DET HÄR...


....eller jag vet ju. Och alla ni som någon gång bott 
och renoverat, eller kanske bara gått förbi ett gammalt hus. 
Ni vet. 

Man börjar med att skrapa lite på ytan på något alldeles smått som kanske 
borde fixas till lite.
Som här på Bokulla.

Verandafönstret var i ett eländigt skick, och skickades redan
för en månad sedan till en glasmästare för att restaureras. 
Nå, så börjar man titta på de övriga fönstren "med de ögonen",
pilla lite på kittet i bågarna och så sker det där som alltid sker med
gamla hus. 
En liten renovering sväller som en bulladeg! 

Huset skall ju målas om, verandan få nytt plåttak,
så man bara inte kan lämna fönstren ogjorda.





Så nu har en hel del fler fönster än ursprungligen tänkt en lapp med
dess egna plats. 

För gamla fönster har den envisa sidan att de verkligen bara passar på samma plats som 
de alltid varit på .

Lite som riktigt gamla skrivbord. Ta ut alla lådorna, blanda om 
och försök få dem att passa igen, på millimetern.

Det tar en stund innan man testat alla olika alternativ.
Har man fått sju lådor på plats och tror att man rott i land med det, 
så kan man ge sig i backen på att den åttonde lådan inte passar. 
Alltså är någon av de övriga sju lådorna lite för glapp.
Och så gör man OM allt igen.

Det här misstaget gör man bara en gång i sitt liv. 
Jag lovar.
Gamla skrivbordslådor eller fönster. Samma sak.

De Skall Numreras 
så fort man ens tänker på att ta dem från sin plats. 

Så ja, nu är husets alla fönster pyntade med platskoder som vem som helst förstår.
Först hade jag tänkt mig en förkortad version som
S (söder) U (uppe) V (vänster) 

Men så vet jag ju med mig själv att när fönstren kommer tillbaka om 
en månad eller så, så har jag gladeligen glömt hur jag tänkte med mina förkortningar en
dag i maj.
Så jag blev lite übertydlig i mina lappar - men hey, bättre så! 




Snyggaste silverpresenningen i byn - eller hur?

Här skall det minsann komma nytt plåttak och nya regnrännor och 
öppna upp gamla luftningshål 
och nästa vinter är fukten på verandafönstren ett minne blott.

Dit ryker antagligen en del av vinterns isrosor på fönsterrutorna också.
De är galet fina och jag beundrade dem många gånger senaste vinter, 
men hela verandan och de restaurerade bågarna mår så mycket bättre i bra ventilation.




Och målställningen, ja den står där inbjudande och lockande och 
bara inväntar ivriga målare.
Hugad? Nån?

Jaha....inte det? 




Mårbackan står där inne på verandan än och sträcker sina blad mot...plasten.

Men snart, snart är de vackra, renoverade fönstren tillbaka och på plats.

Det är ju DEN tanken som håller en renoverare i sina sinnes fulla bruk.

SEN när allt är klart - då är det så FINT! 

Ni vet?




KVÄLLENS SISTA STRÅLAR...


....idag har förvisso solstrålarna mest lyst med sin frånvaro och dessutom har de gått och lagt sig för länge sedan. Om de hade lyst vill säga.
 Så bilderna är från någon dag sedan. En solig och nästan varm kväll när det blev lite trädgårdspyssel
och hundar som inte ville in alls.

Den gamle jackrusselterriern Atte levde upp och snusade glatt omkring bland fjolårslöv och nygrön
gräsmatta. Det blir ju alltid sådär när man har ett gammalt djur att man går omkring lite hela tiden
och kollar in och försöker avläsa hur hunden egentligen mår. 
Jag vet ju att tiden är så att säga begränsad för en hund som närmar sig femton år
och jag vill inte att mina djur skall behöva lida. 
Men än är han pigg för sin ålder - just nu.
Och njuter vår i trädgården.



Den betydligt yngre Aida är också glad över vårljus och så men samtidigt 
sådär lite onödigt fokuserad på fasanerna i trädgården.
Vi kommer inte ifrån att hon är en naturbegåvad jakthund - milt uttryckt.
Så det blir att hålla lite extra koll på henne också, fast på ett helt annat sätt.
Med Atte är det mer att ha koll på hans hälsa och överlevnad.
Med Aida är det mer att ha koll på andra djurs hälsa och överlevnad - 
då hon är i närheten...

Det är ju så som det blir när man har djur. Man har det där ansvaret.
Att se till att de har det bra men samtidigt att även ens egna djur är och beter sig 
så att de inte stör andra djur. Synnerligen viktigt att tänka på det nu när
det snart börjar finnas en hel del djur-ungar ute i naturen.

En gosig soffpotatishund kan, om man inte har koll på den, 
förorsaka en hel del elände bland vilda djur.
Så tänk efter innan du släpper din hund fri i naturen.
Så viktigt att man har koll på dem.

Jag tror jag tjatar om det här varje vår.
För det är viktigt. 
Att ge bobyggarfrid åt de vilda djuren.




Bobygger gör även hasselbusken - även om det inte kanske inte
är så spektakulärt som mången annans familjebildning i vårkvällen.

Men ni ser? Där är han och hon.
På date. På samma gren. 
Love is in the air.
Det byggs bon lite överallt just nu.




Och att fåglarna kommit igång är kanske det mest tydliga.
Det kvittras och skvattras i buskarna och det kollas in holkar och 
lämpliga grenklykor i trädgårdsgranen.

Och jag passar på och bjuder på lite extra lyx i form av nytrimmade 
hundhår. Kammar också genom kattens päls som nu släpper massor med mjukaste ull
som försvinner i ett nafs när jag lägger ut det.

Jag vet ju att min katt onekligen tar någon fågel i sommaren. Jag vet.
Så för att kompensera det så tänker jag att hon får bjussa på finaste, varmaste ullen
i fågelbona så kanske någon unge extra klarar sig.

Himmelens teoretiskt tänkt. Jo tack, jag vet.

Men ändå. 
Att ge något tillbaka är ju ändå att försöka gå mot en jämnvikt.
På något sätt.





SPIRAR, SPIRAR....


...ja, jag hör ju till de där som håvar hem lökväxter med stora håven när
ljuset äntligen är här. 
Och pärlhyacinten är min absoluta favorit! 

Är det sedan en enda liten en eller ett helt fång.


Sak samma - de är så fina. 
År efter år efter år. 

Lite lagom småtrött efter en sen kväll,  då ett stycke svågers jämna år firades långt in 
på småtimmarna, gick dagen åt att läsa om trädgårdsplanering och 
faktiskt försöka knyta ihop några idéer inför sommarens trädgårds-
projekt ute i skärgården.


Bara det skulle bli vår på riktigt nu, så man kunde sätta igång att förverkliga planerna! 

En börjar bli lite otålig redan...

I övermorgon åker jag iväg till mellaneuropa och kommer att snurra 
runt där i en knapp vecka ungefär. Främst blir det tyska motorvägar hitåt och ditåt, 
lite Schweiz om tid ges och månne det inte blir så att jag kurvar in på någon mindre 
väg i mån av tid och ser vad som gömmer sig där.
Jag älskar att resa så här. 
Bara boka flyg. Hyra en bil.
Inga hotel bokade, tar det sedan när jag ser var jag är när det börjar skymma.
Har ett par ställen att vara på vissa dagar, så att så pass mycket 
planering behövs, men resten av dagarna och transporttsträckorna, ja
det får bli som det blir helt enkelt.


Och så när jag landat därifrån så blir det att packa bilen proppfull med
grejer och dra ut till stugan. 
Ett par dagar för mig själv därute i skärgården mitt i skogen, i den stora 
sköna tystnaden, bara jag och djuren.
Ett litet stilla andetag i skön ensamhet innan det blir till att välkomna 
både en och annan på påskmiddag.

Och efter det blir det ett intressant projekt på ett par veckor.
*

Så jag kan längta och vänta till allt detta! 

EN SKOLVÄG I TIDERNA...

...någonstans djupt inom mig kände jag nog redan, då som barn, att det var något med 
att ha en skolväg som denna, fast då saknade jag nog både livserfarenhet och ord nog att uttrycka
mig. Precis här intill låg min första lilla skola. En urmysigt gammal byggnad med knarrande golv
och ja...liksom ALLT som man kan klämma in i en gammal skolbyggnad. 
Men mer om den i ett annat inlägg. Jag skall inte helt låta nostalgin dra iväg med mig på
verbala irrfärder. Just i det här inlägget kan det vara knepigt att låta bli.

Det här är alltså Vanda fors. 
På dryga 200 meter så är fallet i forsen fem meter, vilket betyder att det forsar och stänker
rätt ordentligt. Intill forsen bodde man redan på stenåldern och på 1500-talet grundade man här
en gemensam kvarn för de närliggande byarna.

I slutet på 1800-talet fanns här redan ett litet industrifrö.
Här fanns sågar, man tillverkade pärtor, hade filtproduktion, här fanns en trasselfabrik 
(hur skoj låter inte det, att få trassla till det och sälja det liksom?) 
filfabrik och en hel del annat.


Filfabriken verkade här ända in på 1960-talet. Efter det stod 
fabriken öde och förföll med fart. När jag då på 70-talet som barn tassade 
här var den gamla filfabriken en lite kuslig, nergången men intressant
byggnad som man kunde smyga runt i - förmodligen inte helt tillåtet, men ja...
...just det  brottet lär vara preskriberat sedan länge.

Och dessutom gjorde vi aldrig något illa.
Bara matade vår fantasi och skrämde lite upp oss med 
 att gå runt och snoka i en övergiven gammal fabrik som bjuder 
ungar med vild fantasi på en riktig skön själv-upp-laddad-spökhistoria.




Numera är filfabriken upprustad och är ett riktigt läckert ställe att hålla möten eller 
tillställningar på. När jag går in på deras hemsidor, så märker jag 
att jag missat en blini-kväll med en hårsmån, vilket betyder att jag
får lov att sno ihop mina blinier själv. 



Den här röda byggnaden hör till Wanda FBK som grundades 1909.
Mer kanske om den också senare, den har också en synnerligen intressant historia.

Det är kanske så det är. Att man behöver vara borta, få lite avstånd
till sin uppväxtmiljö för att sedan återkomma och se allt detta med
alldeles nya, nyfikna och förtjusta ögon.
Nu har jag ju inte precis bott på andra sidan jorden, men långt borta nog
och länge nog för att få uppleva en nyupptäckarglädje som 
är just det...en sann glädje! 




Hit till forsen gick min familj på prominent promenad varje vår för att kolla in islossningen när 
jag var en liten tös i blå kappa och vit skinnmössa. 
(Det minns jag inte, men det finns det foton på...)
Det som jag minns är att det kunde vara riktigt dramatiskt ibland med enorma isblock.

Däremot minns jag inte att det skulle ha imponerat på mig i skolåldern - 
kanske just för att det då blev så vardagligt för mig.
Här gick jag ju varje morgon och varje eftermiddag.
I fyra år.



Numera är den gamla filfabriken sedan många år redan snyggt renoverad och  all 
mystik och det som matat min och mina kompisars fantasi i tiderna är så städat 
och fint nu. 
Annat var det då.

På udden bakom filfabriken fick sly och buskar växa hej vilt i åratal. Ingen gick dit.
Men om man visste så kunde man ta sig ut till udden och hitta ett nästan eget gömsle.
När man nått tonåren var det inte fel att ha sina ställen att dra sig tillbaka på.

Och vet ni, det var just där jag blev kysst första gången.
Han hade moppe och moppemustasch och jag gick från ointresserad till
tok-kär i samma hastighet som en formulabil startar ett race.

Galna, underbara, sorglösa, sköna, naiva...ungdom.

Inte så att jag suktar tillbaka - nej gud bevars - men jag ser så gärna på det med ömhet.



Men tillbaka till barndomen - och tiden innan det faktiskt lite också. Vi börjar där.
Just här har det varit en bro väldans länge. Här över gick nämligen inget mindre än Kungsvägen. 
Postvägen som startade från 
Bergen i Norge och slutade i St Petersburg i Ryssland. 
En väg som jag fascineras så av! 
Tänk här har man färdats sedan 1300-talet. 

Men riktigt då var jag ju inte med. Man kunde tro det ja, men nej.

Men på 70-talet. 1970-talet alltså. Då gick jag i skola här.
I skolan, som alltså låg ett stenkast härifrån berättade lärarna, eller var det
kanske de äldre eleverna, spökhistorier om de två barnen som drunknat i forsen och
typ spökade eller något.

Kanske hade det drunknat något barn eller så var det bara för att skrämma oss
ungar. Än i denna dag vet jag inte vilket som.

Det lyckades väl "så där" att hålla oss barn borta från forsen.
Att det faktiskt inte hände fler olyckor...inte fanns det lärare som 
passade på oss, och vi ungar tog oss hem i vår egen tidtabell.
Och visst lockade forsen! 

Vid något skede sportades det med att man skulle gå på yttre sidan om 
broräcket på några slippriga bräden tvärs över forsen. 
Precis just längs med bron på bilden.

Men inget hände. Vi kom alla helskinnade, torra, och levande hem.
Till all tur.







 

Det kändes skönt att åter få höra forsens brus. Att så mycket ändå var sig likt.
En fors är en fors är en fors - genom århundraden och mer.

Jag älskar att få perspektiv på vårt varande. 
Vad är lilla jag mot en fors som forsat på i tusen år. 
Men att få mötas, då som barn, och som akut-kär tonåring, och nu...
så många år senare. 
Jo, det var ett kärt återseende. Från min sida i alla fall.
Forsen kvittar det lika...



Och här...här har ni min allra första skola. 
Hit kom jag som sjuårig och klev in på min väg av lärandet.
Den väg jag hoppas aldrig tar slut! 

Numera finns här en lunchrestaurang - och plötsligt vet jag precis vart jag skall 
stämma upp nästa gång jag har ett lunchmöte inbokat. 

Back to school! 

Året då var 1973.
Finland hade infört grundskola i stället för det gamla systemet från 1872.

Vad annat  märkvärdigt hände 1973?

Wikipedia vet ju allt - att slå upp ett år där och läsa på - riktigt underhållande - och lärorikt! 

För ni vet - man lär sig så länge man lever.
Förutom lärarna som lär lämna bort det där "sig".....;)

Ni orkade till slut?

Bra det - för nu ringer det ut! 
Tack för idag!