ÄNDRADE PLANER...

Ja. Alltså.

Här borde egentligen vara en bild på senvintrigt frostig skärgård. 

En mysbild på en brasa i nyväckt sommarstuga där sock-klädda fötter 

lojt sträcker sig mot brasans värme medan resten av människorna 

ännu mer lojt smuttar på ett glas (förmodligen alldeles för kallt) rödvin.

Ja. Alltså. Det kunde vara så. 

Men . Det . Är . Inte

*

Så snabbt förändras planerna! 

Medan jag var till butiken för att inhandla det sista inför

vår påsk på stugan lyckades gubben med konststycket

att "bara-gå-till-vedlidret-för-att-ta-ned-en-planka-och-bara-klättra-

lite-upp-och-sedan-tappa-fotfästet-och-falla-handlöst-ner-

på-en-golvbalk-och-slå-sig-gul-å-blå-och-bli-rätt-så-j*vl*gt-öm-i-hela-han.

Myspys på stugan förvandlades till läkarbesök och köp av diverse medikament.

Det blir karl av karln igen, men såpass mörbultat är han att tanken på 

ett par timmar i skumpande bil och lite asketiskt stugleverne just nu

känns lite överuppskattat. Ur hans synvinkel.

Och jag kan ju bara förstå.

Vem har inte någongång haft en kropp som tagit 

riktigt hårda törnar, så man vet ju minsann hur det känns!

Då är man mer än vanligt vänligt inställd till vilka bekväma

rackerier som helst - som innetoa, till exempel. 

Det finns inte på stugan....inte rinnande vatten heller. 

*

Innan dessa ändrade planer trädde ikraft hade jag hunnit fixa en traditionell pasha. 

Jag ä l s k a r pasha, denna finsk-ryska efterrätt

som har sina djupa rötter i den ortodoxa påsktraditionen.

Ordet pasha lär betyda just påsk på ryska, 

vilket är ett språk jag kan aningen knaggligt (läs; absolut inte alls) och således kan 

varken bestyrka eller demolera det påståendet. 

Men det låter fint; Pasha-Påsk! Da! 

Personligen spelar trossamfund eller geografiskt läge ingen roll.

Pasha är gudomligt gott - var och hur som helst! 

Har kört samma recept i snart 25 år! 

(obs - stor sats!) 

Kommer här:

Saften och skalet av 1 citron

4 dl vispgrädde

200 g smör

2 dl socker

2 ägg-gulor

500 g kvarg

2 msk vaniljsocker

(1 dl mald mandel + 1 dl russin)

Jag har aldrig i dessa - men det är helt smaksak.

Vispa grädden i en egen skål.

Vispa också ihop smör och socker. 

Blanda i ägg-gulorna en i taget.

Blanda i citronsaften och det rivna citronskalet.

Rör ihop det med kvarg, vaniljsocker 

(och mandel och russin om man vill ha det).

Rör till sist ner den uppvispade grädden.

Det finns specifika pasha-former, men eftersom jag inte har någon koppling till

den ortodoxa tron och på det sättet inte känner att jag behöver ha de religiösa symbolerna 

med i just min pasha så har jag alltid använt mig av det som jag råkat hitta hemma.

Som kaffefilterhållare och finmaskiga silar eller sådana där lådor som man lagar 

färskost i. Allt där vätska kan rinna ur fungerar. Bara att ha i en silduk i sitt kärl

och tadaaa...man har en pasha-form.

Det räcker med att pasha-smeten rinner av sig i ett dygn,

sedan kan man tippa över pastan på ett serveringsfat, eller som jag

gjort flytta över den i en annan serveringsform. 

Jag tror man i de ortodoxa cirklarna har regler för hur en pasha skall

se ut och hur man skall dekorera den, men jag struntar hejglatt i det

och dekorerar i år min pasha med temat:

"Trädgårdsmästarens längtan"

och gör mylla av smulade Oreo-kex, morötter av sockermassa

och morotsblast av myntablad. 

*

Sade jag redan? 

Jag bara älskar pasha - om också en tesked i taget - för det är

väldans mycket "allt" i en tesked.

Receptet ovan ger  m y c k e t  pasha! 

Ingen orkar äta mycket - såpass mäktig är den här efterrätten.

Jag brukar numera laga halva satsen - och ge bort hälften! 

Men eftersom jag inbillar mig att smaken blir ännu fylligare i en större sats, 

så kör jag fortsättningsvis det gamla receptet. 

Och delar med mig av pashan.

Precis så som jag för tiotals år sedan kom i kontakt med pashan.

Det var någon som hade gjort en för stor sats - och delade med sig. 

*

Nu kan jag ju inte konkret dela med mig av pashan till er. 

Men receptet, det beprövade, det kan jag dela.

Varsågod - och Glad Påsk! 

SPARSMAKAT...

...som jag tidigare skrivit så har jag lite snusat på det här med minimalism, 

optimalism och att faktiskt inte ha och äga så sjuttons(tusen) mycket grejer.

Jag har till och med läst på det här med kapselgarderob (capsule wardrobe) för

faktum är att jag redan i ett par års tid omedvetet kört kapselgarderob, fast jag kanske inte

haft ett namn för det. Jag har bara använt samma och samma kläder nästan hela tiden.

Det oaktat har jag skämmigt mycket kläder i min garderob som jag

ärligt talat aldrig använder. Nu skall det bli en ändring på det! 

Mitt "dilemma", ett i-världsproblem i allra största grad, 

 är att jag har en mängd kläder som jag gillar mer då de hänger på

galgen än då de hänger på mig. Och det är ju ingen större idé med sådant? 

Endera dagen skall jag ta itu med garderoben. 

Märker också att mitt "pynt" blir mer och mer avskalat.

Förmodligen till en sådan nivå att någon inte skulle kalla det pynt alls? 

Mina påskfjädrar är i år dessutom helt ekologiska - och "närproducerade".

Helt eko!

Första bildens fjäderknippe är från en järpe som gubben jagade för 

ett par år sedan. Köttet åt han upp och jag tog hand om fjädrarna för jag tycker de

är så himla fina! 

De övriga fjädrarna är plockade från marken vid en strutsfarm som 

jag besökte för ett antal år sedan och som till nu fått agera dekoration

på mitt skrivbord - nu blev de uppgraderade till påskpynt. 

Är ju inte så mycket för gult och grällt, så ekologiska 

naturfjädrar känns precis perfekt för mig! 

I övrigt har jag också sedan länge föredragit naturmaterial framom

konstmaterial. Man kan ju, om man vill vända sig krokig och avig och vindig 

i att alltid försöka välja "rätt" enligt alla etiska normer som vi överöses med. 

Jag har valt att undvika att äta kött - för att jag känner att man kunde göra mer

för djurens välmående och att den mängden kött vi äter idag inte är hållbart.

Motstridigt nog så föredrar jag läderväskor och -skor framom konstläder.

 Likaså föredrar jag ull framom syntet. 

För tillsvidare upplever jag att alternativet med all världens 

plastaktiga material ändå är ett sämre val. 

Jag tycker ibland att det är riktigt knepigt att hitta sin egen balans på 

gungbrädet mellan etik och estetik, värdegrunder och övertygelser. 

Jag tycker det är fint att man hela tiden blir mer och mer

medveten om vad man kunde göra bättre med tanke på miljön och dess framtid.

Hur djurhållning kunde bli bättre, hur andra problem som vår livstil medför kunde lösas.

Vi väljer bort plastpåsar och återanvänder mer och mer i hemmen.  

Jag bugar djupt för alla de som ständigt är medvetna och med stort engagemang

upplyser oss andra om hur vi kunde göra bättre val. 

Jag kanske aldrig blir en sann minimalist, aldrig kommer att ha en sannfärdig etik,  

men jag gillar tanken på att less is more. 

Vi behöver inte allt det vi tror - vi behöver mindre! 

ÄGGLIGT GOTT...

Ja-a, inte har det blivit så mycket fotat utomhus för mig den här påsken inte.

Jag hade hoppats på det. På att hitta något skoj att fota i viken,

som ejder och sådant. Men näe...det är tyst så tyst av fågelliv.

Med andra ord helt legitimt att offra någon liten extra stund i köksvrån,

och laga lite mer pysslig mat än annars. 

Ja, och så har jag påskpyntat minsann även här på kojan! Ser ni de 

där tre äggen i bakgrunden? De har hängt med i några år nu. Faktiskt

så till den grad att de får hänga med där på väggen året runt.

Jag tycker ägg är fina. Och goda är de också.

Däremot höll de denna påsk på att krossas och vara förlorade för evigt.

En mätt son böjde sig bakåt mot väggen och  höll med skallen på att

knäcka dem...Aj, aj....så får man inte göra.

Jag gillar skarpt mitt året-runt-påsk-pynt.

Och så hade det varit på agendan att laga en spagetti med lax. 

Bara det att spagettin inte fanns i skafferiet.

Vi kunde konstatera att makaroner är aningen underskattade som festmat.

Det kan också ibland smaka riktigt äggligt gott! 

SOLIGT OCH KYLIGT...

Åh, visst vet jag att jag tjatar nu, men vad det ändå är  k a l l t!!!

Vi hade tänkt gå en långpromenad men trots att samtliga av oss 

är fullt kapabla att avläsa en väderleksrapport, så verkar det som om vi

ändå på något plan hellre stirrade mer på datumen än termometern, och 

lämnade långkalsingarna, de tjockaste tröjorna och framför allt

skinnvantarna och skinnmössorna hemma.

Hunden förbannar sin matte som fick den strålande idén om att trimma

bort vinterpälsen. Hon vägrar att gå ut. Vägrar.

*

I verkligheten går det inte så stor nöd på oss. Inte här inne i stugan, men

visst hade det varit skönt med lite varmare vårvindar.

Påskäggen är dock gömda - och hittade.

Vårvindar friska....

leka och viska....

KANSKE DEN KALLASTE PÅSKEN....

Utan någon som helst statistik utöver mitt skrala minne och en känsla bara,

så kommer den här påskhelgen nog att åka in på en top-fem bland 

de kyligaste påskar jag kan minnas. I april alltså. Eller kanske till och med 

medräknat påskar i mars? 

Det är riktigt, riktigt kallt härute i skärgården! 

Elementen i stugan går på full gas, och i öppna spisen är

brasan i gång hela tiden.

Kylan från ett öppet hav, där vinden dessutom ligger på mot stugan och

temperaturen som med nöd och näppe hålls på plus-sidan gör att det inte känns så där

alldeles självklart att gå ute och vårpyssla precis.

Har fått en del renskrivna växtlistor, lite texter och några bilder levererade vidare, 

lite kvarstår ännu men det hinner jag ta under påskhelgen.

Nu tar jag påskledigt från det mesta. 

Värmer bastun och matar öppna spisen med björkklabbar.

Ser hur röken från skorstenarna slår ned mot marken som 

i morse ännu täcktes av ett luddigt täcke av snö.

Nu är det snöfritt igen - men inte varmare för den sakens skull.

I morgon kommer resten av La Familia.

Då blir det att duka upp måååånga goda påsksmaker på bordet, 

gömma chokladägg ute i terrängen, bada mer bastu, gå

skogspromenader och spela Carcassonne. 

Och mysa framför brasan - det är en synnerligen angenäm syssla

när Nordan luggar om härute bland klipporna.

Let it be Påsk! 

BLOTT PÅSK-BLÅTT...

Eftersom jag visste att påsken i år skulle firas på stugan, som så många 

påskhelger innan, så hade påskdekorationerna hemma blivit minst sagt sparsmakade.

Och gult, ja det är ju inte min grej - inte ens till påsk. 

Förlåt för det....

Så därhemma blev det blå ägg i år.

Ägg som jag färgade med rödkål i fjol redan men fått lega och vänta

på påsktiden ända tills nu.

Det är så enkelt att färga ägg med rödkål.

Bara koka upp kålen och sedan lägga i äggen i kokvattnet. 

(släng kålen i komposten om du inte äter upp den, kokt kål är inte min grej...)

Desto längre de får ligga i rödkålsbadet - desto djupare blir den blå färgen.

De ljusaste plockade jag upp efter någon timme - de mörkaste följande dag.

Jag gillar dem skarpt. Så enkla att fixa till själv.

Och snygga även utanför påskveckan.

Lite dämpade och sparsmakade.

Med andra ord riktigt passande för i dag.

Idag är det nämligen onsdag i stilla veckan, dagarna innan påsk.

Den kallas också Dymmelonsdag och är dagen då påskfriden inleds.

Förr ersatte man den här dagen i Skandinavien metallkläpparna i kyrkklockorna med

trästavar - de kallades dymblar eller dymmlar, för att ge en dämpad

klang i klockringningen.

Det skulle vara dämpat - det var ju stilla veckan.

*

På det sättet kanske mina ägg kunde kallas dymmel-ägg?

De är också stilla och dämpade.

Och rätt så fina.

NÖTTER OCH ALKOTTAR....

Jag har nästan alltid med mig lite nötter och annat gött till 

småfåglar och andra väsen som kan tänkas ha ett intresse för dylika delikatesser 

då jag kommer ut till stugan.

Så även denna gång. Dessvärre, eller vad vet jag om det är dessvärre, så verkade

småfåglarna vara sysselsatta med helt annat än att ränna på fågelbordet.

Någon tillfälligt förbiflytande talgoxe kunde stanna upp och tanka någon nöt i 

förbifarten, men stamgästen denna gång var nog ekorren.

Jag tycker ju att ekorrar är oerhört charmiga, söta och underhållande och 

har lite svårt med att de skall ha stämpeln som marodörer i naturen.

Det är väl som det är. Alla tar väl för sig efter bästa förmåga,

så i djurvärlden som i vår mänskliga värld. 

Vad är det att hyckla om det? 

Här kunde man jag lätt halka in på vargfrågan; vargens rätt att vara eller inte vara

i vår natur. Denna gång tänker jag inte gå in i den debatten.

Men jag förundras ständigt över det hat som vargen får över sig.

Något tag kanske jag skriver mer om det. 

Idag var det ekorrar, nötter och alkottar som klev upp på agendan.

Härute på udden finns inte björkar så det stör precis.

En halvvuxen björkstackare försöker kämpa om sitt lebensraum bland alla tallar 

och granar, så den har jag inte hjärta att stjäla några "påskgrenar" från.

Nere vid stranden växer dock några frodiga alar, så de får agera 

påskris i år. Ja, jag vet ju att det inte är påsk riktigt än, men 

om möjligt så plockar jag färdigt in grenar redan nu. 

Och så är det ju lite skoj att se hur riset utvecklat sig när

jag återkommer hit till påsk - senast.

Kojan har denna gång fått lite nytt på väggen.

Tidigare i år när jag var en sväng till Stockholm så hittade jag

något jag letat efter länge. Gamla planscher med sjöfåglar.

Här har skäggdoppingen fått komma upp på väggen.

*

I verkligheten därute i viken väntar jag ännu in den.

Nästan alla andra invånare har anlänt. Idag såg jag ejdrarna; 

gudingarna och ådrorna. Så fina fåglar! 

Men skäggdoppingen är ännu tills vidare oinräknad för i år.

Men på väggen - där finns den nu.

KATTLOGIK OCH ANDRA TANKAR...

Hörde hur det krafsades ute på terassen, så jag steg upp från stolen för att släppa in katten.

Jag har lärt mig att det är bra att göra det i detta skede av krafsandes, för följande steg var att 

katten drar med klorna över fönsterrutan och DET ljudet brukar jag försöka undvika in 

i det sista. 

Nå, väl ute på terassen så ser jag bara svansändan när katten tar ett jätteskutt upp till

några utstående stockar. 

Katten blickar ner som om hon ville kolla att jag uppfattat vart hon tagit vägen.

Nämen, snälla Myrra! säger jag. 

Dörren är ju härnere! Vad gör du däruppe? Kom ner nu, lirkar jag.

Med det har inte katten en tanke på att göra. 

Uppoffrande kikar hon på fönstret till sängkammaren där under taket.

Hon har alldeles betydligt bestämt sig för något nu. 

För ner, det kommer hon inte! 

Så när jag märker att här hjälper inget lockande och pockande och katten bara jamar uppoffrande

så går jag då själv upp i övre våningen för att öppna fönstret.

Ja vadå? Varför skall man använda dörren när man kan ta den så mycket mer

krångliga vägen genom sovrumsfönstret högt upp.

Bara att försiktigt lirka in tassen mellan fönsterbågen och mer eller mindre

elegant häva upp sig och in.

Lite fokus är det enda som behövs.

Och jag är helt övertygad om att det här gjorde hon bara för att det var skoj! 

Visserligen använder hon den här vägen att komma in under sommarnätter då 

hon varit ute i skogen på jakt, men nu stod ju faktiskt dörren på vidgavel. 

Men nej, det dög inte. 

Och så kurade hon ihop sig på sängen och somnade gott.

Lite ryckte det i morrhåren nu och då när hon drömde om 

någon spännande mössjakt? 

Vad vet jag?

Men att den katten njuter att få vara här igen - det är inget tvivel om den saken.

Och inte är hon ju ensam om det. 

Även om vädret varit disigt och mulet. Även om vinden är kall och

luften råkall, så är det ändå alldeles härligt att vara tillbaka.

I huvudet vaknar nya idéer som man kunde göra i sommar.

Ingen risk att lillungen, som tyvärr inte hittat sommarjobb åt sig - än i alla fall -

skulle bli sysslolös. Nejdå, hans mamma har en masssssa goda idéer som bara ropar

efter lite tonårsmuskler.

Jau! 

Men nu skall det bli en skogspromenad. Har suttit inne mer än lovligt de här andra dagarna.

Dels har regnet vräkt ner, dels har jag jobbat på ett projekt som jag nu fått klart lite i

förtid, vilket ju bara är en bra. Hellre sitter jag inne och jobbar i regn och rusk

och kan ta lite ledigt sedan när solen skiner.

Konstigt va?

Men nu skall det nog bli att sträcka på benen lite.

En blek och lite ängslig sol kikar fram bakom talltopparna,

och min själ längtar efter en stilla vandring bland stammarna.

Skall försiktigt kika om man skulle se något liv i uggleholkarna.

Det är inte läge att kika in i dem nu ifall någon lagt ägg så kan de bli störda

och det skall man ju undvika. 

Men på håll han man försöka se om någon fjäder fastnat vid holkhålet.

Sådant.

Bäst att gå nu innan det blir mulet igen! 

VÅREN SOM KOMMER OCH GÅR...

Det kunde lika gärna vara snö hur mycket som helst än, det var det för två år sedan. Vid den här tidpunkten hade vi inte ens en tanke på barmark. I år har krokusarna blommat en månad tidigare än 2013. Så kan det vara olika. Märker på mig själv bara hur enkelt jag kan bli otålig i min väntan på våren, den riktiga, då snötäcket saknas. 

Och ändå kommer våren då det är meningen att den skall komma. Är det snö eller inte. 

Vi har ju snart haft barmark en månad här i södra Finland, havet har knappt varit istäckt alls, och på något helt märkligt vis så blir man nästan lite otålig över att våren tar sådan tid på sig. En blick i kalendern säger att våren minsann är just in time.

Kanske det är avsaknaden av de där riktigt soliga dagarna som gör att vårens närvaro inte känns riktigt här, att den på sitt sätt lyckas smyga sig på en aning? I år, och inte i fjol heller, har det här funnits möjlighet att skida i marssol, eller gå på isen, eller ens lyssna på islossning. För det har inte funnits, inte i år, inte i fjol. 

Inte för att jag saknar vintern i sig, avsaknaden bara gör våren så utdragen. Lite murrig och grå så där.

Jag gillar ju den färgskalan, så vem är jag att klaga? Men ändå…mossgrönt känns mer okej på hösten, liksom.

Det gömdes chokoägg i en murrig trädgård. Bara att inse att man nog aldrig blir för gammal för att söka påskägg. Förmodligen blir man inte heller för gammal för att gömma dem…*hosthost*.

Vädret har som sagt hela påsken varit jämngrått och lite regnigt och rätt kallt. Ett par ynka plusgrader.

Så det blev inget stugliv. I stället har det blivit att vara en hel del i köket. Inte bara smarriga middagar har snurrats ihop utan vi har med grabben nu en riktigt fin arsenal av utfärdsmat i kylen, bara att plocka fram när vädret är sådant att det känns läge att slänga ner lite gott i ryggsäcken och ge sig iväg. 

Att planera utfärder är ju ofta halva glädjen, inte sant? 

Och som om vi lite tog ut glädjen inför vårens utfärder i förskott så började snön vräka ner.

Vräka var liksom ett lindrigt uttryck. 

Vintern vann den här dagens kamp 7-0.

Men till morgonen hade det svängt igen. 

Snön smälte bort och även om solen vägrade så mycket som ens lite visa sig så försvann snön i alla fall.

Grabben och jag bestämde oss för en kort sväng till mitt favoritställe här nära. Kopparnäs i Ingå.

Oftast går jag, eller vi, en sväng längs havet, men idag hade vi bestämt att söka fram en skogsstig som 

är rätt ny, och som ingen mindre än grabbens lärare försett med fina informationstavlor längs med.

Hon, läraren som var grabbens klasslärare i lågstadiet, har bidragit med jättevackra illustrationer om naturen där man är, men också bilder om områdets historia. Han, lärare han med, har försökt banka biologi och geografi i grabbarna mina då de gått i de övre klasserna, har bidragit med texten, kan jag tänka. Ett fint arbete har det gjort! Jag får återkomma med bilder på infotavlorna när jag har ett bättre objektiv på kameran än idag. 

Dagens objektiv var liksom bäst att fånga saker på lååångt håll. Även om ljuset redan höll på att försvinna, det var sen eftermiddag, så hann vi ändå få ett par hjortar med på bild när de traskade över åkern. Oftast har jag hundarna med, och även om jag alltid har dem kopplade i naturskyddsområden, så vill deras flåsande iver och förmodligen lukt också skrämma iväg djuren långt innan jag ens anat att de är där. Så ibland lämnar jag hundarna hemma och tar bara kameran med mig. Och grabben, om han vill. Och vi tränar på att gå tyst som indianer och inte tala. Vår lukt sprids väl som vinden vill, den kan vi inte så mycket åt. Men, som sagt idag lämnade vi två över-glad-ivriga-hundar hemma och jag gick en hemma-i-knutarna-skogspromenad med dem när vi kom hem. Då blir kameran oftast hemma.

Läste om någon kändis i en tidning då jag senast var i frissan (det är där jag läser skvaller…) att han velade mellan att skaffa hund eller kamera som sällskap på promenaderna.

Förstår så väl ordet eller. Jag har ju båda, både hundar och kamera, men får nog lov att prioritera någondera. Så ofta blir det både ock. En sväng med hund och en med kamera.

Men tillbaka till svängen utan hund.

Dagens tur ut i naturen var minsann inte lång, en liten sväng bara, så det var liksom inte annat än att bara ge sig ut bara. Någonstans vid 10 km går gränser för då det är okej att ta med kaffe i termos (och så det där goda övriga…;))

Men ändå så stannade grabben mig idag och frågade om jag inte hade en mugg med mig. Under våra tidigare turer ut i naturen har vi titt som tätt fyllt på vår vattenflaska från diverse rinnande bäckar. 

Idag stötte vi på en liten rinnande bäck med det klaraste av vatten. Nejdå, jag har ingen mugg alls med mig. Vattnet på bilden kanske ser gult ut, men det beror bara på att botten består av ljus sand, vattnet är som kristall. Klart, kallt…

Det visade sig att grabben minsann hade smusslat med en coca-cola burk i fickan. Och så stod tonåringen där med sin burk och sade de där orden som jag knappt trodde var sant när jag hörde dem:

- Alltså jag har en burk med coca-cola här men jag skulle hellre vilja ha vattnet från bäcken.

*woh*

Och jag då; nämen det är väl bara att hälla ut cokisen och så har du något att samla upp bäcksvatten i. 

Sagt och gjort. Cokisen hälldes ut och ersattes av vatten från en vårbäck, medan en förvånad mamma (jag) stod och gapade. 

Bara det! Är. Lycka.

Att renaste, mest naturligaste vatten från en våryster bäck ute i ingenstans faktiskt vinner över en världsjätte på sockrig dricka som Coca-Cola av en tonårig grabb är………stort!

Och jag lovar; det vattnet smakar som inget annat! Det smakar liksom inget alls, det är bara svalkande och kallt och saknar all smak överhuvudtaget, vilket är alldeles underbart!

(Tänk att få leva i den del av världen där det faktiskt är helt ok att ta sig en slurk ut bäcken! Bra ändå att ha lite koll på vilka bäckar man fyller sina muggar ifrån.) 

Men ändå. Visst är det fint? Att det blev en nitlott för Cokis….eller ja, vi hade ju redan betalat för Cokisen, så nitlotten i det här fallet blir ju lite mer teoretisk, men ni förstår? 

Ja…hahhahaha….märker ju nu att det inte riktigt känns så där välplanerat att efter en text om rent vatten visa en bild på en utetupp! Nähe, kan bara inse att bättre kunde jag ha placerat mina bilder, ja. Men nu råkar det vara så att det faktiskt var i den här ordningen jag tog dem. Och så är det faktiskt en bra bit mellan vattendraget och utetuppen, så där finns liksom inget sammanhang. Och den här tuppen har nog inte varit igång på länge, länge och så innan jag ens snöar in mig på diskussionen om utetuppar överlag så avslutar jag självsvådligt den diskussionen. Ja.

Men i övrigt så bjuder den här stigen på en massa intressant! Skall som sagt återkomma lite senare i vår då naturen hunnit med, och med rätt objektiv på kameran och med mer info om området, kulturen på området och historia. För det är riktigt, riktigt intressant! 

På väg mot bilen, stötte vi ännu på ett litet gäng sångsvanar som pausat här för att äta på sig lite innan sin färd ännu mer norrut. 

I det här gänget fanns två vuxna par och så de här två, som alldeles tydligt är ungdomar från i fjol, det ser man på deras ännu lite gråa färg på fjädrarna. Fjolårets ungar ruggar (byter fjädrar) så där till hälften

på hösten eller under vintern efter sommaren de fötts. Men bara delvis, därför ser de ut som om de hade varannan fjäder vit, varannan grå följande vår. Det tar två till tre år innan ungarna är könsmogna, så alldeles tydligt var det här tonåringar som ännu hängde med sina föräldrar. 

Lite som min. Tonåring. 

Som ibland vill haka på en tur i naturen, ibland inte. Som ibland skulle slåss för lite Coca-cola och ibland utan att blinka häller ut det till förmån för bäcksvatten naturel.

Som om han vore en liten grå svan. Och jag älskar det! 

SNÖ JA...

Så kom den då….vintern. Den där som ger våren en slaskvåt örfil och skickar den tillbaka flera 

trappsteg. Våren alltså.

Känner mig som Aida och skulle helst bara sticka huvudet mellan ett berg av kuddar och bara;

-lalalalalalalaaaaa..aaaa…..det ÄR inte snöstorm där ute, det ÄÄÄÄÄR inte!

Men det är.

Och det har inte lovats något tjolahoppsanhejsanfint vårväder till påsken heller. 

Vilket får mig att tveka och vela och vända och vrida på vettigheten i att släpa en motstridig tonåring, en konvalescent, ett par hundar som helst vill krypa in i husets alla filtar när det vräker snö därute och en katt som inte ens vill stava till uteliv, till en stuga i skärgården utan typ alla bekvämligheter för att fira påsk. 

Om nu inte tystnad, mörker, vind och hav och örnar och svanar, ejdrar och knipor, trädkrypare och hjortar räknas till bekvämligheterna, vilket det efter en omröstning tydligen inte gör.

Så om det är busväder blir det hemmapåsk. Mindre busväder ger stugpåsk. Vi får se vad det blir.

Till all tur, hehehe, har jag varit lite förutseende och påskpyntat hemma också. Eller pyntat och pyntat. 

Det är nu bara så att så himla mycket pynt blir det inte att släpa fram nu mera. Lite kvistar och ett par fjädrar och så betong-äggen som jag köpt för en massa år sedan och för varje år blir mer och mer förtjust i får krypa fram ur sin dvala och dammas av för en dryg vecka i rampljuset. 

Avskalat så en färgentusiast skulle tro att jag lider av våranemi. Men just nu mår jag bara så bra av att inte ha så mycket färger omkring mig. Jag älskar den där känslan av att få omfamnas av mjuka naturfärger när jag kommer hem. Har sagt det tidigare, men desto rörigare, stressigare och tuffare tempo jag har i min vardag (på jobbet) desto mindre färg och saker som sticker ut vill jag ha här hemma. 

Å andra sidan. När det inte finns så mycket färger här hemma, så får de finaste, vackraste, skönaste och

spädaste färgnyanserna ta det utrymme de förtjänar.

Idag slog de första små,små bladen ut på kvistarna från plommonträdet jag plockat in. 

Finns inget finare. 

SÅ GULT DET KAN BLI...

...och så skönt det kan bli med påskledighet!

Kände att jag verkligen behövde det!

Ni vet, god mat, gott sällskap, gott väder, gott om tid.

Sakta återgår det till vardagen, vinkade av sonen (den äldre) vid bussen som tog honom till hans studielya till huvudstan. Lillungen och hans far drog iväg till simhallen.

Påskäggen är uppletade och uppätna. 

Tvättmaskinen surrar på i sitt krypin, jag hör det knappt genom en stängd badrumsdörr.

Ett sådant där vardagligt ljud, som sprider en slags effektivitetsvibration genom luften.

Något händer, är på gångs, har startat.

Pysslar på i köket, där solen lyser in. Idag svagare, men den lyser.

Läste att det inte varit så här soligt i mars på 40 år...

...och inte lika kallt heller. De går hand i hand.

Kyla och sol, här på våra breddgrader. 

Bara att inse. Och utstå kylan. För solens skull.

Arbetsbänken i köket är invaderad av krukor. Små krukor, med små plantor.

De är små, men de är många. Slätbladig persilja, kronärtskocka, tomater, några bönor för tidig skörd.

Potatis på groddning. Vill försäkra mig om nypotatis till midsommar. 

Vintern känns oändlig! 

Mårbackapelargonen, den - hen, moderplantan växer så det knakar. Knipsar av ytterligare några skott och petar ner dem i små krukor. Frisk, god pelargondoft sprider sig i hela huset, och pelargonbarnen är nu sju stycken. Eller 21, beroende på hur man räknar. Varje kruka har tre sticklingar. Sju krukor. Ja, ni förstår? De trängs på ett och samma bord, vilket får hela bordet att se ut som ett hav av spädgröna blad.

Krukorna trängs där med lillungens skolböcker.

Skolböckerna ser trötta och tummade ut, slitna. Kanske de längtar efter en sommartillvaro bortglömda i en gammal låda, inne i en mörk skrubb? Pelargonbarnen sträcker på sig som ivriga ynglingar. 

Sist mot fönstret är en mes! skulle de ropa, om de kunde.

Nu sträcker de bara tyst sin gröna längtan mot söder, mot solen, mot ljuset - och värmen.

Men jag kan höra deras iver - om jag riktigt lyssnar.

Och jag kan höra skolböckernas trötta suckar, de stiger från hålen i bokplasten, från häftens vikta hörn, från hopskrynklade kompendier.

Tvättmaskinen har tystnat, efter sitt sista urkraftiga centrifugeringsvrål. 

Den plötsliga tystnaden i huset blir påtaglig - något måste göras.

Än kan jag, så som sticklingar och frösådder, bara tålmodigt vänta på att få hänga ut min tvätt. Den skulle frysa, precis som sticklingar och småsmå plantor.

Så vad gör man? Klär på sig kalsonger, långärmat, fleece, vindtätt nertill och upptill, mössa och handskar och ger sig ut på en löprunda i vårsolen.

Vad säger man?

Spring - för våren!

EN LITEN HÄLSNING BARA...

från alla oss till alla er.

MELLAN VINTER OCH VÅR...

...eller att kombinera dem två?
När jag skulle plocka fram mina påskfåglar och städa undan ljuslyktan så märkte jag att de ju egentligen passar väldigt bra ihop. Går liksom lite in i varandra.
Får bli så i år, när gränsen mellan vinter och vår också därute är lite suddig.

Just nu skiner solen som besatt därute, det är varmt i solen. Vinden är ändå kylig när den kommer insväpande över fjärden. Planerna på att ge sig ut till stugan krymper ihop.
Längtar, men än sover naturen sin djupa vintersömn därute.

Jag låter den sova på.
Tids nog hinner vi träffas. 

Samlar istället ihop Mina Människor runt matbordet här hemma.
Gömmer chokladäggen ute i den nya trädgården, nya gömställen att hitta på.

Bakar citronpaj och häller pashan i sin form.
Lammsteken väntar. Vattnar rosmarinen och kollar vilka skott skall offras.

Hunden ligger utslagen i solen på söderterassen. En vimsig fluga surrar omkring bland bländvita snöhögar.
Vinter och vår möts, kolliderar, än en gång.

Äldre sonen ringer, pratar bort en stund med honom.
Han låter nöjd med att vi firar påsken hemma hos mig istället för på stugan.
Han har tenter att läsa till.
På stugan finns tusen underbara platser att dra sig tillbaka på för att läsa i lugn och ro. Han vet dem alla.
Han vet också att de platserna är djupt indränkta i snö och inte speciellt lockande.

Lillungen, han, tonåringen, satte upp en lite bekymrad, eller nästan en aningen ogillande, min när det var tal om
påsk-på-stugan.

- Måste vi liksom  a l l t i d  fira påsk på stugan? Vi har typ  a l d r i g firat påsken hemma!

Och så kommer det en lång utläggning om planer, aktiviteter, och en massa kompisar som är inblandade...


Hih, visst har jag väntat på att detta kommer - då en helg på stugan inte längre är prio ett liksom.
Nu är vi där.

Tänker på att det är bra att jag fortfarande har kvar min stora, rymliga bil, för i sommar kommer den nog att behöva svälja en och annan extra tonåring - om jag skall ha en chans att lura ut min egen tonåring till stugan.
It's life, och precis som det skall vara.



Tonåren, den där perioden i livet då man inte är liten längre, men inte heller stor.

Lite som att vara någonstans mellan vinter och vår.