LITE VÅR...

...för rastlösa mig.

Mars är månaden för de stora planerna, tiden att mata de svältfödda trädgårdsdrömmarna.

Otroligt hur segt släkte vi trädgårdsmänniskor ändå är.

Uthålligt...

Tålmodigt...

väntar vi.

På ljuset, på värmen.

Hoppfullt, längtande, petar vi på fröpåsar, bläddrar i trädgårdstidningar, släpar hem säckar med såjord, håller ömt en dahliaknöl i handen.

Där i den märkliga knölen väntar sommaren, väntar blomningen, väntar skönheten.

Blundar man kan man känna hur sommaren känns.

Vi drömmer bort oss...

Inom oss ser vi blomprakten, känner dofterna.

Och det behövs! Drömmar!

Ute yr snön som den gjort sedan början av november.

Äldre skulle tala om Marie-yra.

Jungfru Marie bebådelsedag.

Kommer inte bara ihåg om det är ett bra tecken eller inte? Var det så att om det är frost i natt, är det frost i 40 nätter till? Eller var det så att om det är varmt på vårfru-dagen kommer vintern på nytt?

Hmmmm? Har ingen bondepraktika att slå upp i.

Man får väl bara ge sig till tåls och se och vänta och längta till våren.

Visst är våren här, det är ljust. Visst är våren här, snön smälter - med snigelns hisnande hastighet.

Jag kan inte rå för att jag känner hur mitt trädgårdsjag är rastlöst som en vinthund innan startskottet.

Jag försöker yoga-andas genom näsan för att inte skrika ut min snöfrustration. Jag försöker glädjas åt att jag faktiskt ser bar mark på min gård...cirka en halv kvadratmeter bar mark.

Wow?

Jag längtar efter att få kratta, jag längtar efter att få köra fingrarna i jorden, jag längtar efter frukostar ute i trädgården. Längtar efter att få nudda vid blad, dofta på sommarregn.

Jag har väntat så länge, tålmodigt stått ut med snö och kyla. Men tålamodet börjar vara på upphällningen. Och ändå finns inget man kan göra.

Bara vänta...envist!

Idag flyttades klockorna en timme MOT sommaren.

Hade jag makt skulle jag flytta klockan en MÅNAD mot sommaren. Minst.

Tålamod är jag inte så bra på.

Trots att alla dessa år av trädgård borde ha skolat mig bättre.

Man kan inte skynda på trädgården. Man kan inte skynda på våren.

Tyvärr.

Jag är inte alls bra på dethär.

Vad beror det på att vårsnö inte doftar alls lika gott som höstens första snö?

Varför dämpar inte vårsnö alla ljud lika skönt som höstsnö?

För att jag inte längre vill dofta på snö, och inte heller dämpas av snö?

Jag vill ha kännbar vår - nu!

Längtan dämpades inte ett dugg av Strömsö som besökte väninnan Annas trädgård:

http://svenska.yle.fi/matochfritid/tradgardartikel.php?id=3106

I väntan på solen och värmen, gärna i kombination trostar jag mig med att det i allafall är ljust, och sommartid. Vilket vackert ord!

P&K

M

TONÅRINGEN...

De av oss som varit med om mänskliga tonåringar vet att det kommer en period då man undrar om man någonsin gjort något rätt överhuvudtaget som förälder. Har man inte lyckats plantera det minsta vett och etikett i dem? Och däremellan ligger de mest i soffan och består till 70 % av stora (illaluktande) fötter.

Man är glad att de föredrar skor med hel tå - annars skulle det finnas en risk att de skulle rinna ut...

Hundar är som ungar...med den skillnaden att det liksom inte finns de där stunderna då de ligger i soffan och gör inte så mycket A) väsen av sig, B) illa...

Men den där känslan av tvivel om man lyckats göra nåt rätt överhuvudtaget kan stundvis infinna sig i en mattes tankegång.

Precis som med föräldraskap är det med hundskap - man måsta bara genomlida denhär perioden....;)

Ena sekunden tror man sig man kan pusta ut och smälla lite med hängslen. Ja! NU är hon rumsren, för att följande morgon mötas av små överraskningar här och där...

NU har vi inkallningen i ryggmärgen, tills man står där i ynkliga tofflor (i 10 cm nysnö) och morgonrock och hojtar som en tok på hundtonåringen som absolut måste rusa iväg (över staketet) och skälla ner de som förvirrat sig på morgonpromenad förbi det lilla huset som jag kallar mitt. Inkallning? What?

Häromnatten kunde den lilla tonåringen inte sova. Däremot har hon en matte som sover gärna och mycket och tungt. En rastlös liten tonårsvalp hittar en toapappersrulle som någon slarvigt nog lämnat inom räckhåll.

På morgonen har jag små svårigheter att identifiera allt det vita som lagt sig som ett snötäcke över hela köksgolvet. Mindre beståndsdelar hittar man bara i ett kärnkraftverk...det kallas visst atomer?

Och ändå, precis som med de mänskliga tonåringarna så vet man att all tid man satt ner på vett och etikett ingalunda är bortkastat - det är bara lite i gömman för en tid, för att plötsligt pluppa upp när man minst anar det.

Gick idag på en långpromenad i det underbara, soooooliga marsvädret förberedd på en promenad med skällande, morrande åt alla som kommer emot. Som jag jobbat jättemycket på att få bort. Som nästan tömt mitt lager av kreativa knep. En promenad med tusen stop pga av drag i kopplet.

Och så plötsligt får jag en promenad med en hund som går i slakt koppel, knappast noterar dem som kommer emot.

Whåt?

När man minst anar det får man ett "genombrott". 

Nån liten polett har ändå fallit ner på rätt plats :)

Har man inte haft valp på 15 år, så hinner man onekligen glömma fallgroparna på vägen till en väluppfostrad hund.

Vi är på väg...

Njut av vårsolen, med eller utan tonåringar. Mänskliga eller djuriska.

p&k

M.

UPPGIVEN...

...och mår apa.

Förkyld, för gud vet hur månte gången denna vinter. Sörplar ingefäraté med envis frenesi men undrar om verkligen inte det finns nåt smakligare med samma effekt?

Mitt lilla hus har prövat mitt tålamod de senaste dagarna.

Först får det för sig att ösa all återstående snö från taket på trappan och på det sättet stänga in mig. Trött i varenda cell efter att flyttat på det lilla Mount Everest stupade jag på soffan med den fasta övertygelsen att där stannar jag tills det blir vår på allvar.

Sakta faller jag in i en skön feberdvala nedbäddad bland sköna kuddar och utrustad med husets alla plädar och täcken.

- Mammmaaaaaa!!! Nu är det stopp på riktigt i lavoaren! Det händer absolut ingenting där vattnet skall gå ut!!!! Mammmmmmmaaaaaa!!!?

- Förbgmndnsd ski...elände!!!

- Va sa du????

- Öh, ingenting...jag kommer!

Uppgivet glor jag ilsket på lavoaren som jag matat med oansvarslösa mängder propplösande gift, utan minsta inverkan på proppen den skulle lösa.

Dyker in under lavoaren och rycker och skruvar rasande på allt jag kommer åt. Skruvar loss silen och hittar boven i dramat. Manganklumpar som liknar snusloskor från Goliat sitter fast som sniglar och täpper till alltsammans. Nice?

När de är bortpetade börjar jag pusslandet med att få alla de där rörstumparna att återigen liksom passa ihop som de gjorde innan.

- Soffan! Nu väntar soffan! Aaaah!

Skall bara ta en snabb dusch innnan.

I duschen kommer det bara kallt vatten.

Hade på morgonen kopplat bränsleslangen tillbaka till Stora Tanken efter att (igen) en tid kört med olja i lösvikt då de bistra vintermånaderna tuggat i sig mer olja än jag trott var möjligt.
- Vad är det NU då???? Allt sitter bra fast och välskruvat, alla kranar är öppnade.

Knackar lite på diverse mätare, känns lite pro att göra så....;)

Till sist trycker jag sådär kvinnligt hysteriskt typ tusen gånger på on/off-knappen.

Det har funkat ett par gånger tidigare också...och jodå; pannan går igång med ett dovt murrande.

Ah....nu...väntar....soffan...och...alla...filtarna.....

skall...ligga....en....liten....stund....

och....bara....fundera....på....hur....det....skulle...

vara....att....bo........i...........l ä g e n h e t?

(varifrån kom den tanken???)

Idag har dock huset visat sig från sin soligaste sida, med solkatter på väggarna och takdropp.

Nu är det bara diskmaskinen som strejkar....Muahahahahahaaaa!

puss å kram

M.



MACCHIATO...

...ibland är det roligt att lite skruva till det till eftermiddagskaffet. Oftast blir det en snabb kopp lutande mot diskbordet eller så, men idag kunde jag inte motstå vårsolens lockande viskning på verandan.

Städade bort lite vinterpynt från verandan, för trots att snödrivorna fortfarande tornar upp sig som små berg  därute, så hittade jag våren som smög sig in genom verandans enkla glasrutor.

Både värmen och ljuset fanns där.

Ja..ja ni HAR sett bilden till höger innan...:) Kolla bara stolpen till höger på den bilden - det är den som skymtar på den vänstra bilden. Så....riktigt dags för blommande snödroppar i rabatten är det inte alldeles i den närmaste framtiden skulle jag tro.

Men, det hindrar inte att trädgårdatankarna så sakta börjar vakna ur sin djupa dvala. Jag trodde inte de skulle göra det för att vara ärlig, men visst jäklar!

Det blir en ny vår!

Så jag gjorde det igen....samma sak varje vår...glömde hälften av det jag skulle köpa hem från butiken och trippade glatt ut i snömodden med en rykande färsk trädgårdstidning i ryggsäcken, och en underbar Helleborus i famnen - och det goda kaffet inte att förglömma!

God natt nu alla slumrande knoppar!

M.

HOLIDAY BLUE(S)...

...om veckor vore karameller, finns det de man skulle vilja suga lite längre på. Själv har jag just landat från en sådan vecka. Som kunde ha varat liiite längre! Utan större övertalning kunde jag stannat i den verkligheten en liten stund till.

I den ljumma vinden, i doften av hav, i solens värme, i sommarens famn.

Inte kastas tillbaka till snö och kyla...Det är brutalt!

 

Och om det nu skall finnas snö, så passar det mig bra att se på det på lagom avstånd.

Lagom avstånd från snön är när man bara kan vända det ryggen och kasta sig i en pool med varmt vatten, som gör simturen till en njutning...

Och allt det vita som här består av ledsen snö, får gärna för mig hellre vara vitkalkade byggnader. Yta som känns sval och sträv under solvarma händer.

Lycklig och fri som en fågel under en klarblå himmel.

Mmmmmm...

Ord räcker inte till för att beskriva hur jag njutit, som en katt vid ett gräddfat har jag lapat i mig varenda sekund av allt det underbara. Nu skall jag bara försöka kapsla in den sköna känslan och solenergin så den inte förvinner snabbare än solbrännan på näsan.

I lite holiday blue(s)-stämningar i onsdagkvällen.

ett stycke M.

PORTRÄTT...

...även om jag ofta, ofta släpar på min kamera, så är det sällan, eller egentligen aldrig som jag skulle roa mig åt porträttfotografering. Jag känner att jag inte kan. Jag vill gärna fota saker och ting från ovanliga vinklar, och har massssor att lära mig ännu om fotografering. Skulle så gärna gå på en fotokurs, men det är som det är...finns så mycket annat som jag OCKSÅ vill hinna med. Och nu i vår blir det valpkurs i lydnad för mig och Aida...och så dansar sonen hiphop...och så ja, det finns liksom bara inte utrymme för det just nu.

Men, man kan ju också tänka som så att då finns det en massa roligt att vänta på. En dag går jag ännu en fotokurs! Tills dess får jag gå på känslan med fotograferandet.

Men så kom det sig att min ex. önskade få några porträtt av sina söner. Och eftersom jag vet att han är en vän av det mer klassiska i fotoväg, så riggade jag upp en Mycket Enkel och Provisorisk studio i vardagsrummet. Sedan visslade jag på pojkarna, som med sällan skådad entusiasm ställde upp på porträtt- fotografering. Efter lite övertalning som innehöll både mutor och andra löften om fördelar, så ställer de sig snällt till mitt förfogande.

Det går ju bra det här....
....tills fnisset tar över.

 Både framför och bakom kameran...

De älskade sönerna klarar av knappt två minuter i samma soffa innan fjantandet tar vid...
...och jag har svårare och svårare att hålla kameran stadig för allt fnissande...

...tur att det ändå finns de som precis vet hur man skall posera...

...för det kan man inte säga om alla :)

Jag skall nog öva lite ännu på dethär med porträttfotografering. Alternativt skaffa andra modeller?

Ha en skön lördagkväll nu alla därute.

p&k
M.

ESTER OCH ADELE...

...Satt här en morgon och ögnade genom familjenytt-annonserna i bladet. Blicken föll på en dopannons där en liten vinterflicka fått namnet Ester Adele.

Det är en tid sedan de namnen varit på tapeten...

Min mormor (f.1898) hette Ester.

Och hennes svägerska, och på gamla dag bästa väninnan hette Adele.

I tiderna två paranta damer som gillade att gå på café eller åka på en kryssning (!) Har själv minnen då jag och min mamma följt mormor Ester och tant Adele till hamnen. Då de chica damerna tagit sig över den något knaggliga landgången stannade de och vinkade med vita näsdukar (!) åt oss på kajen innan de vandrade vidare mot den vackra mahognyinredningen.

Jag tror fartyget hette S/S Aallotar.

Min mormor Ester hade en päls av kaninskinn. Med små barnfingrar smekte jag pälsen som var något av det lenaste jag kunde tänka mig. När jag blev lite äldre blev det utklädningslekar. I smyg lånade vi mormors päls, men den var så tung så man knappt hölls på benen...;) och varm var den!

Senare i tonåren då min mormor redan gått bort hängde pälsen bortglömd i en skrubb i mitt föräldrahem, ända tills jag skulle spela julgubbe i något julstycke och pälsen dammades av.

Jag trodde jag skulle storkna, den julgubben behövde minsann inte smink för att få röda kinder...

Pälsar är varma!

Och nu många, många år senare när jag (loppis)rensar i mina knutar hittar jag mormors gamla päls. Jag har inte ens kommit ihåg den åkt med i alla mina flyttlass under årens lopp.

Kanske är det minnen av den lilla flickans beundran för den mjukaste av pälsar som gjort att jag släpat på den från skrubb till skrubb?

Fortfarande tilltalas jag som vuxen kvinna av det där mjuka lurviga som ser så varmt ut. Klär mig gärna i fuskpäls och virar långa halsdukar i ylle runt halsen. Allt som ser varmt ut. För fuskpälsar är inte varma, inte som en riktig.

I dagens läge skulle det aldrig falla mig in att köpa en päls. Jag blir så ledsen av att se bilder och läsa raporter om hur uruselt endel pälsfarmare sköter sina djur. Eller rättare sagt inte sköter! Det skulle kännas ytterst främmande att vara med och understöda sådant.

Men om jag visste att djuren haft det bra under sin uppväxt, om det skulle finnas ekologiska pälsar?

På samma sätt som jag väljer ekologiskt kött och ägg från frigående höns.

Tja, kanske?

Man kan också tänka ekologiskt ur den synvinkeln att det knappast finns någon syntetisk vinterrock som skulle klara av en tredje generation användare. På den tid har berget av utslitna jackor växt sig ganska stort...

 

Och i mina ögon är ju mormors slitna päls vacker, just för att den är sliten.

Men nu är det ju så att jag säkert är ganska ensam om att tycka att en luggsliten päls är fin, så tanken är kanske inte så hållbar ändå?

Det bästa skulle vara om alla skulle få behålla sina pälsar. Vi andra får försöka värma oss på annat vis...

Så finns de ju de som har mycket päls och ändå vill ligga utanpå elementet och värma sig.

Att så kallt har vi det.

Kanske jag lånar mormor Esters päls någon kall dag?

Håll om varandra i vinterkylan!

kram

M

VANDRAREN...

...kan ha mycket i sin ryggsäck, men aldrig något onödigt. Det ryms helt enkelt inte med, det blir för tungt!

Ibland tänker jag på min vandring genom livet som om jag vore en vandrare. Jag kan inte ha för mycket i min ryggsäck av den enkla orsak att jag måste orka bära på det på min vandring.

Emellanåt är det bra att stanna upp och rensa i ryggsäcken. Ibland kan det vara konkreta ting som måste bort, ibland kan det vara mer okonkreta saker som måste rensas. Oberoende tar det sin tid att rensa upp i ryggsäcken. Men man mår bra av att göra det ibland.

Och som vi människor är olika, finns det också olika sätt att städa upp i ryggsäcken. En del häller ut det mesta och rensar med grov hand. En del petar och svänger och vänder på innehållet och väger; vad skall sparas? Vad skall bort?

Som det ofta är i vägskäl i livet, blir det nästan automatiskt så att man börjar väga sin ryggsäck. Känns den för tung som den är? Eller är det dags att rensa lite? Vad vill jag släpa på de följande kilometrarna? Vad behöver jag med mig? Och vad kan jag lämna efter mig, och bara behålla det som ett minne - i hjärtat.

Samtidigt som man städar och gör rum där i ryggsäcken tror jag att man gör rum för drömmar och framtidstankar. Utan denna utrensning skulle inte drömmarna få rum. Man skulle bara släpa på allt det som varit tills ryggen kroknar.

När man rensar väger man samtidigt hur modig man egentligen är, hur redo för något nytt man är. Hur mycket plats ger man åt det man inget ännu vet om, och hur mycket lämnar man kvar av det som är - eller har varit. Sånt man vill spara på, åtminstone lite till.

Jag upplever ju att jag är i ett skede då det är dags att rensa i ryggsäcken. Det är mycket som är i förändring. En del av oss klarar av att rensa fort, och tömmer det mesta på en gång, själv behöver jag mera tid.

Tid för mig, tid för mina processer. Tid att rensa i ryggsäcken. Tid att fundera vad jag skall reservera utrymme för. För utrymmet det är begränsat - det vet alla vandrare.

Och en vandrare är jag. Även om jag tillfälligt kan slå ner mina bopålar, gräver sig mina rötter aldrig sig särskilt djupt. De är lätta att rycka upp när det behövs.

Som en vandrare som alltid är redo att slänga ryggsäcken på ryggen och ge sig av.

En snusmumrik.

Ibland rensar man helt konkret, man gör sig av med saker man inte behöver. Ibland känns ryggsäcken tom och man känner ett behov att samla på sig mer för att kunna känna den trygga tyngden mot ryggen.

Ibland är rensandet mer på ett andligt plan. Det är ofta svårare. Svårare att göra sig av med det som man släpar på och svårare att samla nytt.

Och ändå gör vi det. För endel av oss är denna process så automatisk att vi knappast märker att det är något ständigt pågående. En del av oss behöver stanna upp lite för att göra dessa reflekteringar. En del tömmer kanske aldrig sin ryggsäck utan vandrar vidare med tyngre och tyngre börda. En del utan att klaga det minsta, men för endel blir stegen bara tyngre och tyngre...Och så finns det de som aldrig verkar samla så mycket på sig, utan trippar glatt genom livet. Kanske är deras ryggsäck lätt hela tiden - eller så finns det någon som bär bördan för dem?

 Men strunt i det...vi är alla tack och lov olika.

Vi har alla ändå någon som är villig att följa med oss på vår vandring - oberoende är ryggsäcken städad eller inte :)

Hur stor ryggsäck har du,
känner du av den? Tynger den? Eller känns den bara som en trygg tyngd mot ryggen?

Skönaste weekenden till er alla vandrare!

kram
M