...för rastlösa mig.
Mars är månaden för de stora planerna, tiden att mata de svältfödda trädgårdsdrömmarna.
Otroligt hur segt släkte vi trädgårdsmänniskor ändå är.
Uthålligt...
Tålmodigt...
väntar vi.
På ljuset, på värmen.
Hoppfullt, längtande, petar vi på fröpåsar, bläddrar i trädgårdstidningar, släpar hem säckar med såjord, håller ömt en dahliaknöl i handen.
Där i den märkliga knölen väntar sommaren, väntar blomningen, väntar skönheten.
Blundar man kan man känna hur sommaren känns.
Vi drömmer bort oss...
Inom oss ser vi blomprakten, känner dofterna.
Och det behövs! Drömmar!
Ute yr snön som den gjort sedan början av november.
Äldre skulle tala om Marie-yra.
Jungfru Marie bebådelsedag.
Kommer inte bara ihåg om det är ett bra tecken eller inte? Var det så att om det är frost i natt, är det frost i 40 nätter till? Eller var det så att om det är varmt på vårfru-dagen kommer vintern på nytt?
Hmmmm? Har ingen bondepraktika att slå upp i.
Man får väl bara ge sig till tåls och se och vänta och längta till våren.
Visst är våren här, det är ljust. Visst är våren här, snön smälter - med snigelns hisnande hastighet.
Jag kan inte rå för att jag känner hur mitt trädgårdsjag är rastlöst som en vinthund innan startskottet.
Jag försöker yoga-andas genom näsan för att inte skrika ut min snöfrustration. Jag försöker glädjas åt att jag faktiskt ser bar mark på min gård...cirka en halv kvadratmeter bar mark.
Wow?
Jag längtar efter att få kratta, jag längtar efter att få köra fingrarna i jorden, jag längtar efter frukostar ute i trädgården. Längtar efter att få nudda vid blad, dofta på sommarregn.
Jag har väntat så länge, tålmodigt stått ut med snö och kyla. Men tålamodet börjar vara på upphällningen. Och ändå finns inget man kan göra.
Bara vänta...envist!
Idag flyttades klockorna en timme MOT sommaren.
Hade jag makt skulle jag flytta klockan en MÅNAD mot sommaren. Minst.
Tålamod är jag inte så bra på.
Trots att alla dessa år av trädgård borde ha skolat mig bättre.
Man kan inte skynda på trädgården. Man kan inte skynda på våren.
Tyvärr.
Jag är inte alls bra på dethär.
Vad beror det på att vårsnö inte doftar alls lika gott som höstens första snö?
Varför dämpar inte vårsnö alla ljud lika skönt som höstsnö?
För att jag inte längre vill dofta på snö, och inte heller dämpas av snö?
Jag vill ha kännbar vår - nu!
Längtan dämpades inte ett dugg av Strömsö som besökte väninnan Annas trädgård:
I väntan på solen och värmen, gärna i kombination trostar jag mig med att det i allafall är ljust, och sommartid. Vilket vackert ord!
P&K
M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar