PIRON PÄRON PUFF


 Det är länge sedan jag använt någon av mina kokböcker. 
För att vara ärlig så har jag de flesta kokböcker kvar enbart för att de är så snygga. 

De flesta recept letar jag upp på nätet. Så har det blivit. 
Men någon gång har det hänt att jag inte hittat ett recept som jag gillat
när jag på nytt letat efter det. Kanske för att det finns så många varianter på just den maträtten
och jag kom ju inte ihåg vilken som var den där jättegoda som jag testade. 

Men har man en alldeles egen liten blogg så strösslar man hit av sina favoritrecept
och med lite större möjlighet hittar just Det Speciellt Goda receptet bland miljoner
nästan lika goda recept. 

Fick några inhemska päron här för en tid sedan och eftersom de kanske inte
var så himla goda som sådana så något måste hittas på att göras av dem. 
Vi är rätt så dåliga på både bakverk och efterrätter i vår familj men lite marmelad på 
ett kex tillsammans med god ost är nog något som sjunker ner. 

Det här receptet var riktigt, riktigt gott. Och lättlagad. 

PÄRONMARMELAD

1 kg päron
3 dl syltsocker
3 tsk vaniljsocker
1 tsk bortlade kardemummakärnor
1/2 dl citronsaft

Skala och dela päronen i lämpliga
 (små) bitar
Blanda i de övriga ingredienserna och låt koka
på svag värme ca 15 minuter, eller tills päronbitarna mjuknat. 
Slå upp på heta, rena syltburkar och förvara svalt. 

 Det är något med kombinationen päron och kardemumma som blir så 
himla gott till en stark ost. 




VAD HAR JAG TÄNKT PÅ DEN HÄR VECKAN


Körde precis gubben på en oktoberfest med hans barndomsvänner
och även om jag säkert hade fått hänga med om jag velat, så körde jag 
mer än nöjd hem och hällde upp ett glas vin och gjorde mig en 
kantarellsmörgås. Jag är inte speciellt förtjust i korv och 
surkål om man säger så.  Och öl dricker jag överhuvudtaget inte alls. 
Bara lukten kväljer. Så en oktoberfest är liksom inte platsen för mig.

Var förresten till frissan idag och fick en miljon ljusa ränder i mitt hår. 
Har (igen) inlett den där going-grey-grejen. 
Sedan jag för dryga två år sedan flyttade till den här staden så har jag letat 
efter en bra frissa. Och nu menar jag inte bara bra genom att de skulle kunna
sitt hantverk - för det kan de flesta - utan att det skall vara någon som är
liksom på något plan på samma nivå med hur mycket babbel det behövs
babblas när man sitter och får sitt hår fixat. 

Låter det knasigt? 
Det är kanske så, men eftersom jag har drygt axellångt hår som nu med jämna mellanrum 
skall få sina ränder för att det grå (som är alltså grågrått, vi talar inte om något enstaka
strå här och där) att liksom ingå i någon form av "färgsymbios" med mitt 
ogråa hår som i tiderna var riktigt mörkbrunt, så tar det sina modiga timmar i 
frissastolen. Och jag är rätt ofta ganska ointresserad att babbla på om saker
som egentligen inte intresserar varken mig eller min frissa - om vi skall vara ärliga.
Inte är jag heller speciellt intresserad att öppna upp mitt privatliv för henne - eller höra om hennes. 
Därför kan en sådan här session på någon timme vara utmattande för mig om det inte
är en frissa som är fine med att också vara tyst emellanåt. 
Att det blir en tystnad som är bekväm - för båda. 

Och nu har jag hittat en! Hon är en riktigt skicklig frissa och 
är så där lagom babblig. En ung tjej med en naturlig förmåga att läsa
in hur mycket man vill prata. 
För visst pratar vi, men inte så där att jag behöver lyssna i två timmar på 
en nonstop monolog och frågor om saker som jag inte känner till 
(kändisar) eller frågor om sådant som känns för privat för en frissasalong. 

Ja...det är väl mest jag som är en besvärlig kund. Så har jag tänkt. 

Men när jag kom hem från mitt frissabesök så läste jag faktiskt i vår
finlandssvenska huvudtidning att man även här i Finland nu på sina ställen kan boka
"tysta frissabesök" vilket är helt fantastiskt! Då kan man på förhand meddela
till frissan att jag kanske inte är på världens snarvelhumör. Kanske pga
en stressig livssituation, eller mycket på jobbet. Att man samtidigt som man 
får testarna fixade också får vila hjärnan lite medan man blir ompysslad.
På det sättet vet frissan också innan avtalad tid att nu är det läge att 
inte prata så mycket. Och det behöver inte bli för mig, för kunden, en sådan där kanske
lite småpinsam situation där man bläddrar i sin tidning (eller som jag märkt funkar
bra, plockar fram en bok) och finkänsligt försöker förmedla att jag gärna är tyst bara. 
För jag vill absolut inte förmedla att jag inte vill tala med just henne! 
För så är det ju inte, det har aldrig för mig varit fast i person.
Jag vill bara inte "tom-prata" just då i största allmänhet. 

*

Nu skulle man ju lätt kunna tro att det här bara är en utmaning för oss
som är mer åt det introverta hållet. Men si så är det inte. 
Gubben min är snudd på überextrovert och man skulle ju tro att han var i himmelriket
när han får sitta och babbla på med sin frisör, men även han kan ibland
uttala sig om att han inte känner sig helt bekväm med att babbla på hela tiden. 
Nu tar det ju inte så länge att få hans testar trimmade, men ändå. 

Så absolut tummen upp för "tysta bokningar". Inte bara till 
frissan utan också till massören och varför inte till tandläkaren? 
Fast i det sist nämnda är man själv oftast ganska inkapabel att föra
något samtal alls. Annat än himla med ögonen och grimasera. Heh! 


LITTERATURENS DAG OCH KO-MOCKOR


 Idag firas det det Aleksis Kivi-dagen, eller den finska litteraturens dag. 
Egentligen känns det helt knasigt att tänka att den finska litteraturen faktiskt är väldigt ung. 
Man räknar med att just Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen, främst
då med sitt verk Sju bröder som kom ut 1870. På svenska utkom den först 1919. 
Aleksis Kivi föddes 1834 och då han började skriva så fanns det alltså inte någon finskspråkig 
litterär tradition i Finland. Det fanns bara någon enstaka annan författare som skrev på finska. 

Det mesta som skrevs innan det var ju på svenska (eller latin) - under de nästan 600 år som Finland 
var en del av kungariket Sverige, och från 1809 gick ju Finland under namnet Storfurstendömet Finland 
och lydde under Ryssland fram till 1917 då vi blev självständiga. 
Aleksis Kivi dog förresten bara ett par år efter att den finska versionen av Sju bröder gavs ut, så
han fick nog aldrig erfara vilket storverk han i själva verket hade skrivit. 

Själv är jag totalt tvåspråkig. Brukar säga att då det gäller det mesta känner jag att jag
lutar mer år det svenska, jag lyssnar på svensk musik - känner knappt till några finska 
band eller artister. Jag har haft större delen av min arbetskarriär fördelen att kunna jobba
tvåspråkigt varpå svenska också fått vara mitt arbetsspråk. 
Men jag älskar det finska språket. 
Att läsa på finska är som att få tjugofem nyanser på samma sak. 
Där var svenskan, eller engelskan för den delen, har ett par ord för en och samma sak, 
kan finskan ha uppemot tio eller till och mer fler synonymer. 
Och alla märkliga, underliga böjningar av ord som också ger spännande skiftningar 
i språket. Allt det där som gör finskan till ett svårt språk att lära sig. 
Men till ett fantastiskt språk att läsa! 

Har funderat på vad det kan bero på att ett såpass ungt skriftspråk kan vara så
djupt och rikt? Man skulle tro att det var tvärtom? 
Finskan har ju, som alla språk, under gamla tider främst varit talat språk. 
Och då fanns säkert lokala uttal, benämningar, låt oss kalla det dialekter som 
gjorde att alla dessa olika utryck för samma sak levde kvar. När ett språk blir ett
skriftspråk så kanske det över tid sker en "förenkling" och en "sammansmältning" av
ord och uttryck som på sikt rationaliserar det skrivna ordet. 
Och den processen har kanske inte nått så långt ännu i det finska skriftspråket. 
I talspråket har det säkert skett snabbare. Som det gör i alla språk, skulle jag tro. 

Men nu skall jag försöka knyta ihop det här till fotona också. 

Perttu Immonen är en finsk författare och historieforskare (tror han är
utbildad psykolog också) som satt sig i backen på att skriva historieböcker
om den finska historien utgående från tre släkters öden. 
Han har gett ut två böcker "Rahvaan historia" och "Suomalainen historia" av vilka den första
handlar om allmogen sett ur dessa tre släkters synvinkel med början från slutet av 1400-talet
fram till början av 1800-talet. I den andra boken kan man följa samma släkter från början av 
den sk ryska tiden (1809) fram till nutid. 
Någon sade om böckerna att det här är det enda man behöver läsa för att förstå 
finsk historia, och det är mycket sagt. Tyvärr finns dessa böcker inte (än) på svenska. 

Jag älskar ju den svenska författaren Per Anders Fogelströms Stockholm-
skildringar som har lite samma upplägg, att följa släkter genom århundraden. 
Här är lite samma idé, men baserat på människor som levat. Båda böckerna
har ca 60 sidor (!) källförteckningar. Underbar läsning! 
Julklappstips för de som läser finska. Och gillar historia. 

*

Men ko-mockorna på bilden då? 

Vad sjutton är det? 

Där har jag tre ko-mockor på ett fat på paradplats på vardagsrumsbordet och jag inser
ju att om jag skulle få spontanbesök av någon så skulle de antagligen 
smått undra vad jag sysslar med.

Men det här är alltså tre stycken lökar av höstcyklamen. 
Planen var att jag skulle grävt ner dem i trädgården vid stugan, men 
eftersom jag är osäker på om jag åker dit mer i höst och kanske ännu 
mer osäker på om de skulle övervintra där så valde jag att försöka
driva dem i blom här hemma på fat. Har ingen aning om det 
lyckas eller inte. Får återkomma med det. 

Men höstcyklamen är alltså en liten cyklamen som blommar sent på 
hösten. Ganska mycket på gränsen att den kan övervintra på de
breddgrader där jag bor. En lök/knöl kan ge tio eller fler bedårande
små cyklamenklockor och bladen skall likan lite murgrönans (hedera på latin)
blad. Det är förresten därför höstcyklamen heter på latin 
'Cyclamen hederifolium'. 

Murgröna-bladen på fotot är dock fusk. Jag var och snodde några blad 
från murgrönan jag har på balkongen så att det inte bara och enbart
skulle vara tre ko-mockor på mitt fina fat.
Även om jag tror att de som den närmaste tiden kliver in i mitt vardagsrum
och ser mitt stilleben nog funderar lite om min estetiska läggning har
fått sig en allvarlig törn...



HÖSTKVÄLLAR ÄR VEMODET SÄLLAN LÅNGT BORTA


Det börjar helt klart bli kyligare nu, en kollega berättade att han skrapat frost från bilens vindruta. 
Själv njuter jag i vårt kalla sovrum och drar täcket bara lite tätare om mig och lyssnar
till asp- och björklövens prassel då vinden tar tag i grenarna. 
Somnar till ljudet av en regnskur. 

Har jag inget speciellt inbokat till kvällarna så har jag gärna satt mig en stund på balkongen
och läst en bok. Ett par dagar nu har det känts för kallt och jag har gett upp och gått in. 
Det känns lite vemodigt. Jag brukar inte känna så här på hösten, men i år gör jag det. 
Hösten är ju min årstid, skall det kännas så här? 

Brukar gilla när det blir liksom långsammare tempo i dagarna, när man känner
att man kan vila i dagarnas stilla lunk. Att det blir lite mindre kravlöst. 
Det där sista kanske mer är en kvarleva från mina år med stor och större trädgård,
att äntligen få lämna alla de sysslorna för i år. Då hade det känts skönt med senhöst. 
Nu är det ju inte så att jag saknar mina stora trädgårdar, verkligen inte.
Är mer än nöjd med den lilla jag skall ta hand om vid stugan, och njuter fullt ut av mitt 
stadsliv i lägenhet. Tänk, förresten, hur snabbt tiden går. 
Det blir redan vår tredje vinter här! 

Nu är det torsdag kväll, jag har tänt ljusen och krupit upp i soffhörnet. 
Gubben är på stugan för säsongens förhoppningsvis sista byggprojekt. 
Vi måste förnya trapporna ner till stranden för att de hade börjat murkna 
och ingen vill stiga igenom ett murket trappsteg, det är ett som är säkert. 
Men där är han, och det är tyst här hemma. Under arbetsdagen har 
jag ofta radion på, men stänger för det mesta av den när dagen är slut. 
Jag gillar tystnaden också. Kanske det är det som bidrar till vemodet ändå. 
Till höstvemodet. Det hörs inga fåglar utifrån, och gör det det så är det 
tran- eller gåsplogar på väg söderut. 
Talgoxarna dyker upp ibland och kollar in vad det finns på balkongen. 
Vår hackspett brukar hålla till i träden i närheten, även dess knackande
efter larver under barken låter smått vemodigt. Ett stilla ljud i
en allt mer tystnande natur. 



 

SLOW FOOD FESTIVAL

 



Efter en ovanligt seg efterdyning av magsjukan kände vi äntligen att det här med att tänka
på mat var en riktigt angenäm sak och styrde kosan till Fiskars bruk där det 
detta veckoslut är en slowfoodfestival. 

Vad är då en slowfoodfestival? 
Nå, kanske någon slags kombo av höstmarknad, närmatsmarknad, 
skördemarknad, viltmatmarknad...lite av att få fem för tre. 
Riktigt trevligt faktiskt. Inte för stort men ändå större än en lokal liten höstmarknad i närbyn. 
Och Fiskars är ju alltid fint att besöka. Gamla bruksmiljöer är ju det. 

Jag hade faktiskt kameran med men så lämnade jag den ändå i bilen. 
Gillar ju nog att fota situationsbilder men i och med att jag fått med hela familjen 
så ville jag hellre umgås än jaga fina bildvinklar. 

I det stora hela var marknaden absolut värt sitt besök, inget tal om annat, men
en liten reflektion som skorrade hittade jag nog. Heh.

Det var nämligen så att då jag frågade min äldre grabb om han vill hänga med 
- det är han som är kanske mest matintresserad av mina familjemedlemmar - 
så tyckte han genast att det skulle bli skoj, och i samma andetag så sade
han att man säkert kunde äta där på något asiatiskt snabbkök.

Jag hmmm:ade lite och sade att det här är en närmatsmarknad och att asiatisk
mat kanske inte känns så där "nära" rent geografiskt, men också mentalt på
det vad jag i alla fall associerar med närodlat. 
För mig är det inhemska grönsaker, fisk fiskat i närvattnen, kött 
- både vilt och från köttgårdar -
i närområdet. Oftast eko dessutom. 

- Jag tror inte du skall förvänta dig det, svarade jag honom. 
- Vi får väl se, fick jag till svar. 

Och mycket riktigt fanns där en bil som sålde thai-mat med en
stressad thailändska som langade matportioner i hiskeligt tempo
ut från den lilla luckan. Och kön var lång för att få sina vårrullar och
friterade hönsbitar - med ris. 

Nu har jag generellt absolut inget emot thaimat, tvärtom! 
Men tycker nog att de hör lika lite hemma på en närmatsmarknad som
lakritssnören och dammsugspåsar hör hemma på "gammeldags" julmarknader. 

Kanske är jag bara en hopplös nostalgisk romantiker.

*

Nu skall jag ändå gå och få till lite höstmat i det egna köket. 
Det blir en bolognese, en sådan där som får puttra i timmar på spisen. 
Det är så stor skillnad i smak! 
Så slow food när det är som bäst.