SLÖSÖNDAG

Under de få dagar jag varit här på stugan nu har hösten krupit in i rabatterna. Hostans blad  gulnar dag för dag. Och vildvinet som var så fint grannrött har tappat alla sina blad. Det kan kanske mest ändå bero på förra veckans hårda vindar som slet i och piskade på den stackars växten. Har sagt det förr, utmaningarna att anlägga en trädgård här är rätt många. Bara att glömma det där med lä och skyddat läge, hehe!

Sist ut, efter skogsastern, att blomma i rabatten är höstanemonen. Jag har nog haft den i alla mina trädgårdar under årens lopp, men den har aldrig riktigt trivts så bra som den verkar göra här. Plantan jag har här är en som jag köpt för ett par år sedan för att ha i en höstkruka, men så grävde jag bara ner den lite på måfå - och den verkar trivas hur bra som helst så den får nog stå kvar där när jag nästa vår börjar omplantera och nyplantera mina kommande rabatter. 

Sedan gick det inte riktigt som planerat detta veckoslut. Tanken var att jag skulle målat taket, väggar och golv i vår nya...ja, vad skall man kalla det sommarrum, sovrum/kontor, annexet (lite storslaget för en liten enkel koja, men just därför lite vitsigt...). Men färgen till väggarna hade blivit fel. Takmålningen som jag köpt i fjol hade dessvärre torkat så det blev inget sådant gjort. 

Bredde väl ut lite av myllan för hand, men den är rätt lerhaltig och jättetung och på sina ställen behöver vi lite traktorarbete till innan planteringsytan blir klar, så det är att snällt vänta - igen. 

Lite rastlös som jag ändå är så måste jag peta ner lite blomlökar i en kruka istället. 

Det finns ju gott om tid att sätta löken ännu - har inte jag någon gång till och med använt järnspett för att få ner lökarna i en smått frusen jord. Ja, sådant har hänt. Bra gick det också. 

Men mylla fick jag alltså. Det är ju rätt trångt om utrymme för stora maskiner här i skogsträdgården, men myllan kom med en lastbil som hade en sådan där finurlig grip som gjorde att jag bara kunde stå och vifta med händerna exakt var han skulle släppa ner sin skopa med mylla. 

Myllan är rätt lerhaltig, vilket i och för sig kan vara bra med tanken att den håller fukten kvar i jorden bra, men den kan också vara att den är rätt tung och kompakt, så antagligen måste jag i det här fallet blanda i lite torv nästa vår. Inte bara för att få jorden luftigare utan också med tanke på att hit ändå kommer att landa växter som skall trivas i en jord med lite lägre pH-värde. Med tiden blir ju jorden här ändå surare då skogen ligger så nära inpå med alla sina barrträd. 

Men nu skall jag ta och gå en sväng i skogen och se om det dykt upp lite trattkantareller. Nam! 

 

PROJEKT SKOGS-/SKÄRGÅRDSTRÄDGÅRD

Ja-a...med den här takten kommer det att bli en trädgård här någongång år gråa-hår och åderbrock. 

Om man skall se något bra i den här pandemin så verkar det vara att alla praktiska typer som kan 

1. snickra eller andra praktiska göromål. Elektriker hör också dit. Likaså rörmokare. 

2. köra en traktor och/eller innehar en lastbil

har riktigt väl förspänt för det tar tiiiiid att vänta på dem. 

Glad för dem förstås, men mindre glad att egna projekt drar ut på tiden.

Man ja, här skall det bli en rabatt hörni. 

Och här. 

Den här bilden (med sina fönsterspeglingar) säger allt om varför man inte här gör ett skvatt bara med en spade. Är det inte sten så är det rötter. 

 

Nå...i väntan på att det skall börja hända något i trädgården, att jag får köra händerna i myllan och gräva ner en och annan blomlök så kan jag följa med mesarnas höstsysslor. Jag är barnsligt förtjust i mesar och gråsparvar. Och en absolut favorit bland dem alla är tofsmesen. Skogens lilla tomte, som med sin tofs ser ut som ett litet väsen med luva. 

Till min glädje var det några individer som följde med vad jag pysslade med då jag höll på därute i...det so skall bli en trädgård. 

Skön helg gott folk. 

I VÄNTAN PÅ EN TRAKTOR

Det är nu bara så att om man vill anlägga en trädgård mitt i en skog kan man glömma det där med att bara ta spaden och gå ut och gräva. Bara glöm det! 

Är det inte träd- och ljungrötter så är det blåbärs-, lingon och kråkrismattor tjocka som bara vad som gör det kämpigt. För att inte tala om all sten och berg som ställer till det. 

Bergen går nu inte att göra så mycket åt, och till det övriga behövs mer muskler och kraft än det finns i en medelålders tant. 

Nu väntar jag på att traktorn skall ha gjort sitt ute på potatisåkern så den har tid med min lilla skogsträdgård. Eller det som skall bli en skogsträdgård. 

Sedan kan jag ju tänka att det på sitt sätt varit bra med lite oplanderade pauser i markarbetet. Har haft tid att tänka till. Vissa riktigt bra tankar och idéer har vuxit fram under väntetiden. 

Men redan nu vill jag lyfta fram en växt som jag tycker så mycket om här i trädgården intill skogen och det är skogsastern. Lite rufsig och tufsig och så där lagom enkel och anspråkslös sitter den som ett smäck just i gränslandet vild natur och trädgård. Kanske jag inte ens borde kalla den kommande trädgården för "trädgård", kanske det är mer som ett woodland. 

Å andra sidan - vem definierar vad som är vad? 

Så ja, det har blivit en hel del väntande.

Väntade på att snickaren skall bli färdig med vår nya sovstuga/kontor. Traktorföraren som skall bli färdig med potatisupptagningen. Elektrikern som skall komma och fixa den biten. Man märker att det är många som bygger till på sina sommarstugor. Antagligen som en följd av coronapandemin. Men man får vänta snällt på både material och tillverkare. 

Medan jag går lite som en osalig ande och skulle vilja göra så mycket mer än vad jag kan just nu hittade jag ett stort kransbotten i lidret. Måste ha varit från fjolårets julkrans? 

Verkligen länge sedan jag bundit en krans, vilken skön syssla det ändå är! 

Tog vad skogen och naturen hade att erbjuda. Hängde upp den på stugväggen. Där får den hänga över vintern tänkte jag. Kanske jag fyller på med lite våriga kvistar sedan till våren. 

Gubben konstaterade att där kommer nog flugsnapparen att bygga bo. Hur fint skulle inte det vara!??!!! 

Men ja...jag väntar på traktorn.

Och en snickare. 

Och en elektriker.

Ja.

 

FINFINA SEPTEMBER

 Det är nu en gång för alla min favoritmånad. Kunde gärna för mig ha dubbelt mer dagar än andra månader. Februari till exempel kunde ge sina dagar till september. 

September så här långt, har också varit rätt så fyllt med en massa to-do:s. Veckan som gått har varit riktigt rejält späckad med arbetsrelaterat och det har blivit rejält långa arbetsdagar. Jag har ju ett vanligt 8-16- jobb men så freelance-jobbar jag nu och då med annat. Och när det blir mer sådana jobb, då får man töja på timmarna. 

Kom ut till stugan sent omsider och mörkret började krypa intill stugknutarna. Så här på höstarna när man är fler i stugan så märker man hur otroligt liten den är och hur trångt det blir när allt utrymme som finns att vara och umgås därute tas bort. Hade förra weekenden en kär väninna på besök i stugan och det var med nöd och näppe - och lite finsk sisu - vi satt ute på "glasverandan". Då var vädret disigt, dimmigt och fukten kröp in överallt. Nu är det högtryck, men överraskande kallt, under 10 grader. 

Gubben har redan krupit till sängs. Den kalla natten till trots sover han ännu gärna ute (vi har en superskönt utestäng som står under tak, inte så att han sover under en gran eller nåt...)

Vi är ju båda sådana som älskar att sova när det är mycket syre - och gärna kallt, inte bara svalt. Kallt. Men bekvämt är inte fel...

I morgon förmiddag skall jag ännu jobba. Skall skicka lite beställda fotografier till en kund och så skall jag fota några foton till en annan. Men sedan efter lunch i morgon tar jag helg. Skall förbereda stugan för vintern. Och som jag älskar dessa höstsysslor. De är så meditativa på sitt sätt. 

Jag kommer nog att komma ut till stugan ännu i höst - har en hel del jobb kvar med det som skall bli någon slags trädgård nästa vår - men det där somriga skall stängas ner. Krukor tömmas på växter, utemöbler tas in under tak, ta hem sängkläder för tvätt inför en ny vår, Långsamma sysslor. Inbäddande handlingar. 

Höststäda, eller vinterförbereda, en stuga är en långsam, nästan meditativ, syssla. När man vet att man ännu kommer att komma ut till stugan så blir det inte så radikalt rakt av som om man hade en stuga på en ö som man vet att man återser först nästa vår när isarna släppt. 

Men så här års är nog vägen till stugan som allra vackrast. Det kommer man inte ifrån! 

HÖSTENS LJUDVÄRLD

 Vaknade av att vågorna slog mot strandklipporna. Det är inget ovanligt, nu och då kör en större båt förbi ute längs farleden, och det dröjer ett tag innan vågorna når strand. Ljudet är ändå något främmande, inte lika regelbundet som det brukar. 

Plötsligt ändrar ljudet och blir till ett smatter, som om det ösregnade på ett plåttak, fast mjukare. Tittar yrvaket ut genom fönstret och ser hur hundratal, kanske tusen skarvar har landat i viken vilket lät som stora vågor mot strand och nu gav de sig av och smattret av deras fötter mot vattenytan då de tar fart för att flyga iväg är mäktigt, och lite overkligt. 

De är tysta, det är bara smattret som hörs.

Ovanför dem cirklar havsörnen. Jag har inte sett den ta en vuxen skarv, men nog fiskar som skarvarna jagat upp till ytan. Den här gången blir den utan byte. Skarvflocken drar vidare runt udden. Tydligen var det tomt på fisk i vår vik denna septembermorgon. 

När de försvunnit blir det tyst igen. Ute vid det lilla skäret hörs gässen tjattra. Talgoxarna kommunicerar med varandra i en tall ett stycke ifrån. En fluga surrar sakta på fönsterbrädet, den har inte mycket livsgnista kvar. Det är höstens ljud. 

ETT STORMIGT VECKOSLUT

Eftersom jag på något plan alltid dras till och känner en viss förkärlek till oväder så var det med glädje jag såg fram emot den första "höststormen". Nå...storm skulle jag kanske inte kalla det. Frisk vind nog men inte storm. Kanske 18 m/s i byarna. 

Men helt lagom för att testa de där simpelt enkla dukhållarna som jag köpte för någon euro i våras och som tills nu funkat perfekt. Duken har hållits på plats hela sommaren - och är på plats än efter "höststormen" som fortfarande luggar runt därute. 

Det är alltså sådana där enkla klämmor som finns på typ alla bistron med uteservering. Och numera förstår jag varför. De är bara helt enkelt superbra! 

I övrigt har jag mest bara pysslat på. Höstgöror. 

Jag är ganska snabb på att rensa bort sommarblommorna när de börjar se så där medtagna ut. Man vet ju att det liksom inte finns en andra chans för dem, så då får de berika komposten i stället. 

Det finns en skön längtan efter en ny vår och en ny växtsäsong då jag står och putsar upp mitt enkla "bevattningssystem" (Blumat) som i år igen har möjliggjort för mig att ha växter i kruka här på stugan från vår till höst även då jag inte kan vara här under veckan, eller ens alla veckoslut. 

Har nog ännu kvar några växter så det är bara en del av bevattningstuberna som blev höststädade idag. 

En av de som är kvar är överraskande nog den svarta pensén av sorten 'Molly Sanderson' som fortfarande är riktigt blomglad. Penseér brukar ju tröttna efter ett tag in på sommaren. Och till saken hör att jag inte ens varit här och plockat bort fröställningar utan den har fått leva ett fritt pensé-liv hela sommaren. Lite har det svarta i blomfärgen fått backa och mer mörklila slår igenom. Men fortfarande en någon sliten, men dramatiskt vacker skönhet. 

De från Bokulla hitflyttade kärleksörterna har verkligen hittat sin plats i bergsskrevan. De trivs superbra och har, kanske tack vare medlet Trico Garden, fått vara ifred för hungriga hjortar. 

I och med att det mesta av mina trädgårdsgrejer nu fått flytta ut hit till stugan, och kommer att få tjäna skärgårdsträdgården i framtiden så behöver jag fundera på det här med förvaring inför vintern. Krukorna är nu prydligt uppradade mot väggen, skyddat av taket som sticker ut en bra bit. Både krukor och veden kan här invänta både höst och vinter rätt väl skyddat. 

Den kommande lilla tilläggsbyggnaden som skall rymma sovrum och kontor är nu klar förutom inuti. Inredningen av den får bli till nästa år. Liksom målningen. 

Men det blir bra! 

Så där tidtabells-mässigt blir det ju sällan riktigt som man i sin optimism tänkt sig och det här med att anlägga trädgård/woodland får nog också snällt bli till nästa vår. Jag har till all tur inte shoppat buskar och perenner annat än i min fantasi så det enda som måste "panikplanteras" ännu i höst är tre rödbladiga smällspireorna som jag tills nu haft boende i en stor kruka. Idag fick de komma till sina permanenta växtplatser, så de hinner rota sig innan vintern. 

En annan sommarblomma som glatt överraskat mig är snötöreln som växt sig till en så fin form och inte hickat det minsta åt vare sig skuggigt läge, blåsigt läge, hetta eller svalt väder. Helt klart en ny favorit! Fluffig men utan att vara så där "överromantiskt" som tex bruslöjan kan bli. 

På tal om romantisk så har jag gjort det drastiska beslutet att ge bort mina Mårbackapelargoner. Den ena hade över 80 blommor i somras. Till all tur var det mina svägerskor som var villiga att ta hand om dem så om jag ångrar mig så kan jag tjata till mig en stickling i alla fall...

Nämen, det är bara så att här på stugan kan jag inte övervintra dem, och att släpa dem hem till våningen där de kanske inte alls trivs, eller till ett växthus som tar emot dessa övervintrare och så tillbaka på våren känns kanske inte längre värt besväret helt enkelt. Och så är vare sig våningen eller stugan här så där "pelargonvänliga". Balkongen vår är ju tilltagen, men har inte sol förrän på seneftermiddag och kväll, så inget för soldyrkande pelargoner. Och här i skärgården är det ganska tuffa tag gällande väder och vind. 

Jag kanske ångrar mig, har ju haft Mårbackorna i över tjugo år, men just nu känns det att det är läge att gå in för nytt. Jag kan mina Mårbackor liksom. 

HÖSTENS FÖRSTA STORM

 När jag startade hemifrån hade de första mörka molnen börjat gadda ihop sig på himlen. Det blåser, men det är en sensommarvind. Inte den höststorm som utlovats. Höstens första storm. 

Medan jag packar upp det lilla jag har ökar vinden i styrka. Hösten kommer snabbt, vildvinet har gått från lite rodnande till rött på en dryg vecka bara. Och i den vind som utlovats kommer de att falla, slitas loss från sina fästen och dansa iväg in i skogen. 

Kvällarna är mörka härute i skärgården. Sikten är noll och regnet piskar på. Endast bruset av vågorna som slår mot klipporna skvallrar om havets närvaro, för två steg utanför dörren och resten är mörker. 

Kockar lite mat och häller upp ett glas vin. Smakar på de syltade lingonen jag tillredde senast jag var här. De smakar bra. Annorlunda, men bra. Längtar efter att krypa i säng, öppna fönstret mot havet och stormen och läsa lite innan sömnen tar över. Det har varit en stökig vecka, och bara tanken på att få vaggas till sömns av stormens ljud får mig att le inombords. 

RÖTT ÄR SÖTT

 Det absolut bästa med att ha semester och sommarlov eller vad man nu vill kalla det är att det finns absolut inget som hindrar en, eller oss, att ha en familykräftskiva precis när andan faller på. Det blev så i veckan. Yngre grabben kom utsusande med sin kräftröda bil (vilken den alltså är, heh) och så käkade vi kräftor så det stänkte om det. Det var på tisdag, eller kanske var det onsdag? 

Det bästa med att ha semester är också det där att dagarna liksom flyter in i varandra och man har inte helt koll på vilken veckodag det är. Bara att försöka minnas vilka dagar man skall åka till torget för att fylla på skafferiet lite. 

Så skönt! 

Jag kanske skrev att det varit några dagar med lite höstkänsla i luften. Mest för alla gula löv och blåbärsriset som rodnat i förtid på grund av torkan. Men så en regntung dag med vind från nord och voilá höststämningen är där. 

Kanske var det vädret i kombination med det röda kräftbordet som fick mig att tänka på julen. Ja, du läste rätt. Kanske ligger det kvar "ovanan" från den tid då jag jobbade med blommor och inredning att vara steget före lite hela tiden. Man är liksom lite med ena foten i följande års-säsong. Så bäst som det var så satt jag där kräftmätt och började fundera på julen. Beror kanske lite också på den nya lägenheten att dessa tankar kom. Var skall julgranen stå, hur vill jag duka bordet. Skall jag ha adventsljus och i isåfall i vilka fönster. Fick för mig dock att (äntligen) beställa sådana långa, smala, eleganta julgransljus utan sladd. Kanske jag i år bara har ljus i granen? 

Hur skall balkongen pyntas? Och skall den? 

En kompis, som faktiskt också jobbar inom blom- och inredningsbranschen nämnde att hon brukar se till att få julklappar, matplaner och sådant om inte klart så i iallafall planerat. Så att man kan så som hon säger: "Så att man själv kan se på vid sidan om när alla andra tycker att julen är så jobbig och stressig och man själv kan sitta och dricka glögg och mumsa praliner". 

Kunde inte sagt det bättre själv, det där med att bra planerat är hälften vunnet. 

Så ja, jag fick nog någon nätbutiksinnehavare att gräva djupt i sina lager efter lite jul-grejer som skall förgylla vår jul i år. Skall inte heller glömma att inhandla praliner. Och glögg. I god tid. 

HON SMYGER SÅ TYST

 Den här sommaren har jag varit hundlös sedan Aida tassade över regnbågsbron i våras. Är det det, att här inte finns hundlukt eller bara en tillfällighet att jag den här sommaren stött på vilda djur - mer än hjort och råddjur. Tidigare i somras fick jag se en grävling komma lunkande mitt på ljusan dag. Mötte också en mårdhund på en sen kvällspromenad. Och här i tassemarkerna precis runt stugan har jag uppenbarligen en ensam rävhona. Sett henne sitta och kissa så jag antar därför att den är en hona. Men har inte sett några rävvalpar så antar att hon inte har några? 

Idag kommer nog både deras och mitt lugn att bli något avbrutet för idag kommer traktorn som skall gräva ut och jämna till marken för framtida sovstuga, växtrabatter och ny parkeringsplats. Jag väljer att för mitt inre öga se hur det ser ut när det är klart...hehe. 

I det här fallet är det målet som är mer intressant än resan - om man uttrycker det så! 

Det kommer att se för j*vl*gt ut ett bra tag, typ till nästa vår, men det blir nog bra.....

SKOGSPROMENAD OCH RYGGSKOTT

Den heta sommaren har hållit mig borta från skogen denna sommar. Hettan och de gigantiska bromsarna som anfallit en så fort som man lite också kommit in i skogen. Jag är rätt rejält allergisk för bromsbett, så det är något jag utan större problem kan undvara. Och väljer att undvika. 

Ingen är väl speciellt förtjust i bromsbett, men betten jag får så brukar svälla upp till tennisbolls-storlek och det utan överdrift. Så ja, jag undviker allt vad bromsar heter. 

Nu har det varit lite svalare efter regnet och jag tog kameran med mig på en skogspromenad. 

Det ar uppfriskande och skönt och rofyllt och jag märkte att jag saknat skogen. 

Men även om jag varit medveten om hur torkan gått fram i naturen så var jag överraskad över hur höstig skogen kändes. Så mycket som torkat och tappat sin klorofyll i förtid. 

Samtidigt var det en färgvärld som jag gillar, det dova gröna och bruna med inslag av orange och gult. När hösten är här på riktigt, så där kalender-på-riktigt så skall jag ta itu med att piffa upp mitt hemmakontor. Jag tror jag skall börja där. Och kanske det är just de här nyanserna jag skall ta med mig dit? 

Få se! 

Men först blir det som sagt en efterlängtad roadtrip med lillungen. Satt idag, medan regnet öste ner och skrev lite preliminära alternativ på kör-rutter. Så skulle jag stiga upp och hämta något, böjde mig ner och så AJ!!! 

Dags för ett ryggskott! 

Åratal sedan jag senast råkat ut för det i den här graden och medicinen som brukar hjälpa hemma - förstås! Till all tur är grabben min på väg ut på en liten familjär kräftskiva i morgon. Han får kurva via medicinskåpet därhemma och hämta lite små piller åt mig - och så hoppas vi att det ger med sig innan vi skall åka iväg. Bilsittande och ryggskott är inte en bra kombo, det vet jag från tidigare. 

 

FEMTON MILLIMETER

Så mycket regn kom det igår, och visst hjälpte det upp lite, och visst blev hela tillvaron liksom lite mer fräsch och luften friskare. Aldrig har ett regn känts så välkommet! 

Vildvinet har, som jag kanske nämnt, växt så det knakar i sommar. Det är ju så med många klängväxter att de tar ett par, tre år på sig att etablera sig innan de får en växtspurt. Vildvin, men framförallt klätterhortensian är en sådan klättrare som behöver lite tid på sig att ta fart. 

En hortensia som, till skillnad från klätterhortensian, etablerar sig fort och blommar rikligt redan följande år är buskhortensian 'Annabelle'. Den planterade jag ifjol (innan vetskap om försäljning) och redan i år har den blommat med mängder av fina blomklasar. Under flyttens sista tid plockade jag hem rejäla knippen att ha i vas. Och den är en otroligt hållbar snittblomma också! 

När gubben kom ut till stugan efter att besökt Bokulla för en sista check så plockade han med sig en blomma. Där står den nu på vårt terrassbord, få se hur länge den håller sig? 

Men helt klart en buske att lägga på minnet, om man alls gillar hortensior. Själv skall jag nog ha av dem här på stugan. Har redan utsatt en plats för en liten "buskett" av dessa. 

Men regnet alltså. 

Aldrig tänkt att droppar är så vackra, att ljudet av regn, förutom att det alltid är ett fint ljud, också kan, efter en så här lång torka också inneha en lättnad som nästan är fysisk. Som om det är konkret och på riktigt lättare att andas. 

 Vattentunnan under stuprännan fylls på, löv och torra björklöv som samlats på botten flyter upp och rinner så småningom över. Vid husknuten har en spindel lagt ut sitt nät. Sen sommaren är ju de vackra spindelnätens tid när korsspindlarna börjar väva sina stora fina nät. Här har dock någon annan spindel varit i farten och sänkt ner en enda spindeltråd så nära marken att en liten sten från vår stig fastnar i den. Tyvärr är bilden suddig, när jag skulle fota så blåste det upp såpass att det var omöjligt för kameran att hinna fokusera, och när jag senare skulle fota den på nytt var spindeltråden borta. 

Många har obehag för spindlar men mig fascinerar de. Och ju mer jag lär mig om dem desto mer fantastiska ter de sig. Men mer om de en annan gång. 

Nu skall jag ta och värma bastun - inget jag åtminstone roat mig med då temperaturen på dagarna balanserat på båda sidorna om 30-strecket. Nu med normala (vad nu sen är normalt numera...) temperaturer, där runt tjugo, så känns en kvällsbastu riktigt lockande. 

Och i morgon skall det bli mer regn. Nice! 

GRÄNSLANDET MELLAN DET VILDA OCH ODLADE

Jag skrev tidigare i våras, eller kanske det redan då var sommar, att jag ville välja hit till skärgårds/skogsträdgården växter som är mer sparsmakade och anspråkslösa, både i sitt utseende till en viss mån, men också tuffa till vilka omständigheter de klarar av. 

En perenn som jag tidigt visste att jag bara måste ha är  vit skogsaster. Nere vid stranden växer vanlig vild strandaster och redan där kände jag att en skogsaster är vad jag vill ha i gränslandet mellan hav och skog, mellan det vilda och det odlade. 

Skogsastern trivs bra i lite mer skuggigt läge och - kanske det bästa - den gillas inte av vare sig hjort eller hare, så chansen att klara sig här ökar markant. Planterade den som sagt i våras och den står, möjligen tillfälligt, i pallkragar med mycket mager jord men det oaktat har den etablerat sig jättefint. Också trots att sommaren minsann varit både het och torr. 

Visst har jag vattnat nu och då, men där de andra nyplanterade perennerna slokat efter att jag varit en vecka i stan så har skogsastern varit som om inget hänt. En verklig tuffing alltså! 

Och den börjar blomma nu så småningom. De allra första blommorna börjar slå ut och där den står i skogens skugga lyser de små blommorna som stjärnor i natten. Rekommenderar den varmt. Och just till lite besvärliga, halvskuggiga lägen. Eurybia divaricata heter den på latin. Tidigare hette den Aster divaricatus - men det är alltså samma filur. 

Och där den på våren står i plantbutiken är den verkligen inte en växt som man blir så där "woooow!" över. 

Plantan är bara lite stjälk och lite blad. Och inte så mycket mer. Inget någon spontanshoppar precis. 

Men helt fantastisk i en natur-/skogs-/skärgårdsträdgård med utmanande växtförhållanden. Den är som ett sensommarsmycke där de små stjärnorna slår ut och börjar tindra en efter en. Den blev förövrigt 2015 vald i Sverige till årets perenn, och det tycker jag är befogat. En liten doldis med mycket elegans. 

 

Och som jag nämnt, det blir ingen tydlig gräns mellan vilt och odlat här vid stugan.  Jag vill inte ens att det skall bli det. Jag vill att det skall flyta samman. Som häromkvällen när mårdhunden tassade förbi husknuten och ner mot havet. Jag brukar välja trapporna, den lunkade längs berget. Vi delar på tassemarkerna här. 

Kanske för att jag inte längre har hund så har jag nu både räv, mårdhund och grävling helt inpå knutarna. Ibland på nätterna kan jag höra hur de blir lite osams om vem som skall väja då de råkat in på samma stig samtidigt. Här i gränslandet mellan det vilda och det tama. 

FAMILJEIDYLL

Jag skrev tidigare i somras att det är dåligt med ungar hos sjöfåglarna över lag i år. Idag simmade en småskrake förbi med bara en unge. Men någon som lyckats är det här knölsvanparet. De har inte mindre än sju ungar spm sakta men säkert växer till sig. 

Lugn och trevlig familj, även om pappa-svan här ovan nog hade mig under uppsikt medan han lojt putsade fjäderdräkten. 

Mamman och ungarna putsade och sträckte på sig ett stycke ifrån och när de var klara med det lade de huvudet under vingen och tog en liten eftermiddagslur. Jag gick bort, vill inte störa dem mer. 

Efter ett par lite svalare dagar skall det bli hett igen - men till all tur bara ett par dagar, sedan utlovas mänskliga temperaturer ett tag framöver. Och regn! Det skall regna!

Det kommer naturen minsann att tacka för. 

Och jag kanske också kommer att njuta av ljudet av regn på taket. Det är det som är så mysigt med att sova uppe nästan under nock. Ljudet när man har regnet nästan inpå. 

Skulle inte säga nej till kombinationen regnig dag och bra bok! 

 

GIGANTERNAS FALL

Jag är inne på dag ett av min semester. Jag är barnsligt förtjust i rökta räkor och vitlöksaioli så när jag på väg ut till stugan efter min sista arbetsdag körde förbi ett fiskrökeri så kunde jag inte motstå frestelsen att köpa en liten hink (!) med rökta räkor. Jag minns inte när, men jag minns att det var på Sverige-båten, troligen Silja Line som jag första gången åt det. Och det var såååååå himla gott! 

Försökte själv vid något skede på konststycket att röka räkor - det gick....sådär. 

Men nu landade jag då på stugan och skall inleda min efterlängtade semester 2.0. 

Eller arbetsläger, vilken benämning man nu vill använda. Heh. 

Vi skall ju fixa till något smått här och började med att fälla en  g i g a n t i s k  tall som dessvärre fick ge sig för kommande byggnationer. Hade det nu varit den enda giganten här så hade vi nog tänk om, men här finns gigantiska tallar så det räcker - och blir över. 

Tidigare i somras hade jag beställt en lätt pergola hit till stugan. Den kom med posten. Bara det att postbilen (en mindre lastbil) kom inte fram på grund av några tallar som växt till sig "oförmärkt" under de senaste årtionden och helt enkelt blockerade framfarten - i synnerhet då två giganter växer på samma ställe men på var sin sida av vägen. Inte heller lastbilen som hämtade virket till vårt kommande sommarsovrum/arbetsrum kom fram. 

Det fick mig att tänka till. Om inte de kommer fram, då kommer inte heller en brandbil fram om det skulle gälla. Och om det skulle gälla - då vill man minsann ha fri framfart för räddningsmanskapet. 

Så jag skulle faktiskt här vilja tipsa att kolla att räddningsverket kan komma fram. För när det gäller är det lite sent att tänka på det. (Och försäkringsbolagen kan vara lite kantiga med ersättning om man slarvat med detta...)

Så ja några giganter som "alltid" stått där fick ge sig. 

Han som figurerar på bild är samma typ jag delat kylskåp med i över trettio år (med några års paus då vi funderade på hur vi vill ha det). Han är proffs på det här med trädfällning och trädvård överlag så han vet vad han gör. (Med andra ord - testa liksom inte detta hemma!!! Ring en arborist). 

Endel av dessa enorma tallar ville vi inte fälla i en bit för de skulle söndra så mycket då de rasar så gubben min tog och klättrade upp och tog ner trädet i bitar. Hela den enorma tallens grenar landar på det sättet i en hög runt stammen istället för att den sopar sönder en massa i omgivningen när den faller på traditionellt vis. Klättrande på väg upp sågas grenarna av och så till slut fällt toppen och kvar blir en ensam stock som kan fällas utan att skada omgivningen. 

Men många av tallarna kunde ändå fällas så att säga med ett enda snitt. Och det ni ser här...det skall se helt annorlunda nästa år. Hoppas, och tror jag. 

 

SMÅTT EXKLUSIV

 Det har varit glädjande mycket fjärilar i farten denna heta sommar. 

Jag är ingen stor fjärilskännare, men skulle gärna lära mig mer om både fjärilar och spindlar. Finns ju i och för sig hur mycket spännande i insektriket som helst, men om man skulle liksom fokusera på någon art i taget. Nå, men till fjärilar. 

De finns även här i karga skärgården och även om jag inte än hunnit plantera speciellt mycket blommande alls så ser jag nästan hela tiden någon som fladdrar omkring. Så en dag såg jag någon fjäril som var rätt så stor, i storlek med en sorgmantel (en fjäril jag känner till) med ett vingspann på ca 7 cm. 

Men den här flög på ett annat sätt, tyckte jag. Och så saknades sorgmantels vita Kant runt vingarna. När jag nästa gång kom till stugan låg en stor fjäril död på golvet i den öppna verandan. 

Satt igång att googla fjärilar för att ta reda på vilken gigant detta var. Kom fram till att det kunde vara en aspskimmerfjäril. Wikipedia säger såhär om den: 

Aspskimmerfjärilens utbredningsområde sträcker sig från södra och centrala Europa och österut genom de tempererade delarna av Asien till Japan.^[4] I Norden förekommer den endast på sydkusten i Finland, ett litet bestånd i Danmark^[5], tillfälligtvis på Åland^[2] och sedan sommaren 2019 även med en liten population på Värmdö i Stockholms skärgård^[6].

Eftersom den nu inte är alldeles vanlig så ville jag ännu kolla att jag artbestämt rätt och checkade upp saken med Naturväktarna och visst var det en aspskimmerfjäril. När solen lyser på vingarna i en viss vinkel så lyser vingarna alldeles klart blålila. Då är det fråga om en hane. Vilket han är på bilden även om det i den här fotovinkeln inte syns det blå skimret. 

Det finns en annan, mer vanlig, fjäril som heter sälgskimmerfjärilen - ser i det stora hela precis likadan ut, men har bara ett "öga" på vingen. Den här aspskimmerfjärilen har två. 

En vecka senare såg jag en till av samma art, känns lite exklusivt att ha sådana celebriteter fladdrande runt på udden. Kanske jag börjar se på de fladdrande varelserna med nya ögon :). 

SEMESTER 1.0

 Så är det bara - allt har sin ände - och min första semestervecka går verkligen på sista versen. I morgon blir det att packa sig hemåt och jobba på i några veckor. Om man nu skulle få lägga in en anspråkslös önskan till vädergudarna så skulle det då lyda något i stil med....Lite mindre värme - tack! 

Det är väldigt torrt ute i markerna. Växter och djur mår nog inte så bra av denna hetta heller. Under min semestervecka har jag lagt till med en "ovana" från sydligare trakter. Jag har infört siesta! 

Hade mina allra bästa barndomsvänner här på stugan en sväng. Det är ju bäst! Vänner som man känt - håll i er - i nästan ett halvsekel. De och det är bara så guld. Och man babblar på, skrattar, fnissar och timmarna bara rusar iväg. Till slut blir man påmind om sin medelålder och att natten är långt kommen. Och man är inte tjugo - om man säger så...heh! 

När de där härliga typerna som jag fått ha i mitt liv sedan jag var barn åkt iväg gjorde värmen, nattvaket och det avnjutna vinet sitt för att jag bara kände att siesta - hörni vilket vackert ord. 

Och vilken god idé! 

Så jag har faktiskt nu några (heta) dagar stigit tidigt upp vilket är mycket ovanligt för en nattuggla som jag. Pysslat på innan det blivit riktigt varmt. Tupplurat där mot seneftermiddagen och vaknat till när solen börjar dala och en viss svalka infinner sig. 

Skall se om jag inför även denna dygnsrytm även då jag skall jobba. I synnerhet om hettan tänker hålla i...

VARMASTE JUNI

Det är klart. Visst är det skönt när man har semester och dessutom kan vistas på en udde ute vid havet, där vinden lite fläktar hela tiden, där vattnet, det svalkande vattnet, är trettio meter ifrån. Det är klart att det känns underbart! Även om en viss oroskänsla lägger sig kring magtrakten - skall det vara så här? 

En dag körde en man förbi i sin träbåt. Även om det bara var inbillning, så kunde jag nästan känna doften av tjära från träbåten. Sällan man ser en träbåt numera. Oftast är det snabba vita grejer av glasfiber som susar förbi. Till all tur har vi inte någon farled så nära att trafiken skulle störa - mest någon sommargäst som kör in till byn för att handla på torget. 

Vattnet är varmt. En bra bit över tjugo grader redan, och då lever vi veckan efter midsommar. Juni hade rekordmånga dagar med temperaturer upp mot 25 °C, ibland närmare 30 °C. 

Sedan man år 1844 började mäta temperaturer i Helsingfors har det aldrig varit så här varma medeltemperaturer i juni som detta år. Rekordet för juni 33,6°C blev bara 0,2 grader från rekordet från 1937. 

Mig går det ingen nöd på, som sagt. Dagarna kan jag hålla mig i skuggan om jag så vill och nätterna sover jag gott med öppna fönster mot en svalkande havsbris. Men det är ren och skär lyx! Är det så här varma somrarna kommer att vara i och med klimatuppvärmningen så är det en ynnest att ha en enkel koja att dra sig till när det är som hetast. 

Läser om monstervärme i Kanada, flera dagar med närmare femtio grader varmt! Det varmaste jag varit i är 42°C i skuggan - det var inte roligt alls! Om jag nu skulle få välja så vill jag helst inte ha sådana somrar i framtiden. Att somrar är att hålla sig inomhus i utrymmen med luftkonditionering. 

Tanken på det får mig att minsann också njuta av de där svala sommardagarna med grader under tjugo...

....om sådana kommer, vill säga! 

På fågelfronten kan jag konstatera att sjöfåglarnas häckning häromkring blivit riktigt svag denna sommar. Småskraken har några halvvuxna ungar, men det är nästan allt det. Vad orsaken är? Ingen aning. Men det är verkligen tyst i viken i år. 

Sädesärlan har fått ut sina ungar, och svartvita flugsnapparen flyger skytteltrafik i holken med än den ena än den andra godsaken i näbben. Inser att de matat sina ungar nu just så länge att jag antagligen kommer att missa nå ungarna flyger ur holken, då jag nästa vecka är på jobb.  Sedan blir det tyst här i näromgivningen. Blåmesen fick ju ut sina ungar redan före midsommar. Spillkråkan har en unge, den flaxar omkring här med sin mamma och petar på precis allt. Allt skall kännas, smakar och pickas på. Fin filur! 

I morgon kväll får jag mina älskade barndomsvänner ut hit till stugan! Skall bli en skön kväll med prat och skratt med människor som jag snart känt i ett halvsekel. Tänk! 

 

EN INSIKT AV NÅGOT SLAG

Det tar alltid några dagar innan jag, då jag kommer ut till stugan, landar i "stugtempot". Det är svårt att beskriva vad det är, men det finns. Men det tar som sagt några dagar att uppnå det, vilket betyder att jag inte alltid uppnår det då jag bara landar här över en helg. 

Att komma hit över en helg är lite som att bara vara "på besök" medan då jag varit här några dagar mer än bara en weekend så blir stugtillvaron liksom "vardag" och känslan att vara här en helt annan. Det är knepigt att förklara, men det är en skillnad. 

Då liksom stugan inte längre är något man besöker över veckoslutet utan det blir just den nuvarande tillvarons huvudkvarter och det är utgående från det som aktiviteter planeras. Men det har också med stugrutiner att göra. Man diskar för hand och istället för att det blir något man alltid gör innan man lämnar stugan så blir det en vardagssyssla (jo, vi diskar nog dagligen även på weekenden, men det är ändå annorlunda). Idag hade jag också en byk-dag. Vi har naturligtvis, eller inte vet jag om det är naturligtvis, för stugornas utrustning är ju olika. Men vi har ingen tvättmaskin (eller diskmaskin) här på stugan och även om tvätten jag tvättar för hand här består av någon t-skjorta, en kökshandduk och ett gäng trosor, så är tvätten en fysisk konkret handling. Inget som sköter sig själv medan man gör annat. När jag står och sköljer min nattskjorta som blivit lite småsvettig under de senaste tropiska nätterna blir det en aktiv handling. När jag hänger upp den på bykstrecket och hoppas på att vinden är kraftig nog för att torka den till kvällen. Och när jag på eftermiddagen plockar in den och den doftar rent och friskt av havsvindar då blir den lilla handlingen - att byka - en helhetsupplevelse som jag tar med mig i sängen då jag går och lägger mig. På det sättet förankras det långsamma livet till vardagen. Och vardagssysslorna blir en annan upplevelse, inte något man gör vid sidan om annat utan de blir en egen upplevelse. Sysslan i sig blir liksom synlig och verklig. 

Många talar om att det där med att det i att värma en vedeldad bastu ligger lika mycket rit som i själva bastande. Och det är lite samma. När vardagssysslor plötsligt tar tid och plats och ÄR - då infinner sig ett märkligt lugn i själen. Att knäppa på en el-bastu ger inga lugn-i-själen poäng precis. Inte heller att knäppa på tvättmaskinen. 

Vi har ju valt att inte ha någon TV på stugan. Och visst - jag kan se på någon serie eller film på min dator, men det är oftast på vårarna eller på höstarna då kvällarna är mörka. Sällan gör jag det på sommaren. Men jag lyssnar gärna på radio. Vilket jag sällan gör hemma - annat än i bilen. 

Idag lyssnade jag på ett radioprogram där man talade bland annat om det här med hur "snuttigt" allt har blivit. Där man förr kunde ha "långsamma" TV- och radioprogram är mycket nu snuttifierat och det mesta skall man få sagt på 30 sekunder. 

Det är lite som det här med att blogga. Alltfler överger sina bloggar och gör inlägg på Facebook eller Instagram - eller ännu snabbare förbi-ilande "stories". Bara några sekunder och så är det borta. Medan bloggande ofta har gett personen som skrivit inlägget en stund av långsam närvaro i sin text, och för de som läser ett tag att närvara i bloggarens vardag, som att lyssna på en berättelse. Lite som att stanna upp och mötas. Lite mer än att bara säga "hej!" så där i förbifarten. Tummen upp. Eller Hjärta! 

Inget illa i det heller, men jag tror många har svårt att minnas vad man gillat på de sociala medierna under dagen som gått. Men jag tror man kommer ihåg inlägg man läst på någon blogg. Kanske har jag fel, men jag gör det. 

Nu skall jag gå en sväng ut till ute-toan, innan jag går och lägger mig.  Också här finns en viss annan sorts närvaro. Jag går förbi mina rabatter på vägen, böjer mig och doftar på en blomma. Känner gräset mot mina bara vader. Gruset som knastrar under mina steg. Hör en sen fågel kvittra i skogen intill. Blir biten av en mygga. 

 Det tar sin stund att landa i lugnet. Men när man väl är där är det alldeles underbart! 

TANKAR OM TRÄDGÅRD I SKOG

Som jag skrivit om så är stugan i gränslandet mellan hav och skog. Läget är innanskärs, men vid en stor öppen fjärd så inga lugna vikar här inte. Skogen vår är en blandskog som vi valt att få "leva ifred" och med tiden bli en äkta gammelskog. Sådana biotoper finns det alldeles för lite av. Men mer om det en annan gång, nu lite trädgårdstankar. 

När vi valde färgen på stugan så ville vi ha den så "osynlig"  som möjligt och valde en mörkt granitgrå väggfärg. Till en början hade vi rödbruntorange (lite som färgen på tallarna) runt fönster och dörrar och spröjsarna var målade i en olivgrön färg (lite som mossan i skogen), men vid något skede upplevde jag att det blev lite väl murrigt och tungt, så en vår målade jag dem vita. Och det har jag inte ångrat. Men i det stora hela är tanken att bejaka naturen omkring och inte sträva efter att sticka ut. 

Vill fortsätta med den tanken också då det gäller växtval. 

Jag kommer att priorisera växter som så att säga klarar sig själv. Alla växtprimadonnor som behöver en stab av personal (mig) skall inte besvära sig. Jag är inte alltid här och då skall de klara sig. Om jag är här hjälper jag förstås till med sprutkannan och lite gödsel nu och då, men annars skall de klara av att leva här på egna ben, eller rötter då. Tuffa tag är det som gäller. 

Runt stugan växer det mest tall och gran. Och jag har valt att plantera in lite strutbräken i diverse bergsskrevor. Jag tycker det är så fint när de friskt gröna bladen sticker upp på våren och har faktiskt samma färg som granskotten. 

Jag planterade kanske fem plantor för bara några år sedan och nu är de riktigt många. 

(Edit: var just och kollade hur många plantor det fanns nu, de var 59 st!) 

Där jag i en annan miljö kanske inte är så förtjust i barrväxter så känns de just i och med tall- och granskogen bakom rätt så självklara här. Har under några år testat med att ha buxbom i kruka för även om det är en växt som inte hör hemma här så där naturligt, så tycker jag att den påminner om lingonris så en koppling där. Och så tycker jag om runda buxbomsklot. Har till och med lyckats övervintra dem på den kalla verandan, men sedan när jag försökt väcka dem från sin vinterdvala så har de så att säga tackat för sig och dött. Och det trots att jag mot min starka princip här ovan lite fjäskat för dem med skuggigt läge för vårsolens starka strålar och så. Men nu har de haft sin sista chans här. 

Istället blir de ersätta av idegransklot som är faktiskt minst lika fina! Och idegranen har den fina egenskapen att man kan formklippta den rejält. Den är den enda barrväxt som skjuter nya skott på bar gren. Och ett par gånger i sommaren skall man nog vara framme med sekatören eller häcksaxen om man vill ha en fin form på sina klot, eller vad man nu vill formklippa. 

När jag planterade mina idegransklot så märkte jag till min glädje att alldeles intill växer naturligt lummer som talar lite samma "formspråk", inte i form av bollform förstås, men av barrform. Och då får man en fin koppling till den omgivande naturen där. Tänker jag. 

En annan växt som hängt med mig sedan barndomshemmet är taklök. Min mamma kallade dem "gubbar" och har man haft taklök så förstår man nog efter ett tag varför...

Har dem gärna i bergsskrevor men också i urnan som krukväxt. De klarar det gassande läget på terrassen mot skogen.

Eftersom jag vill hålla färgskalan något dämpad så har jag också valt textiler som följer färgskalan i natur och trädgård. Det är terrakotta, grönt, gammelrosa, naturlinne och svart. 

Eftersom ingen av oss är några sjöbjörnar precis så känns det blåvita väldigt främmande här.

Nej, det är mer tallstammarnas (och lerkrukornas) orange, det gråsvarta från klipporna, det gröna från mossa, ris och skog, det rosa från linnean och blåbärsblom. Det lilla blå och lila jag valt att plocka in är förstås från havet. Någonstans i mina färgval vill jag att det finns en koppling till omgivningen så det inte skall bli någon skarp gräns. 

I en annan omgivning hade färgvalen blivit annorlunda. Tänker jag. 

Sedan har vi den andra utmaningen. Den som kommer till utöver det här med utmanande växtlägen. Och den utmaningen är här ovan till vänster i bild. Hjortar. (Harar och sork kan också dras in i samma utmaning). 

Det gäller att välja växter som de här typerna ogärna hugger tänderna i. Och då blir listan på potentiella växter direkt lite kortare. Ibland får man ju bara testa och se. Och inget är ju alltid "by the book". För ett par år sedan käkade rådjuren upp våra enar på Bokulla (som alltså är mitt i "stan"). Man kunde inte direkt tippa på att stickiga enar skulle vara rådjursgodis direkt! 

Men hittills har de växter jag valt till stugträdgården fått vara ifred. Med lite hjälp av medlet Trico Garden, som jag börjar tro har en verkan i alla fall. 

Men även utan spray som får växterna att smaka ullsocka (Trico Garden) så har alla sorters nävor klarat sig bra. Har till och med ett gäng som trivs hur bra som helst i en stor kruka (de till vänster). Nu tredje, eller fjärde sommaren. Gör absolut inget åt krukan till vintern annat än att jag drar den lite under takkanten så att den lite besparas från alla mängder höstregn. Men det är allt. Krukan är vald att klara Helt fantastisk perenn både i rabatt och kruka, alltså. Startar tidigt på våren med fin fräsch grön bladfärg. Rosa blommor under sommaren och härlig roströd höstfärg. Bland de bästa växter jag vet! 

Vill man plantera något under en björk så skall man välja en näva som marktäckare. Finns ett antal arter. 

Skriv upp det! De är bara guld! 

Och guld är ju också ramslöken (till höger) som jag nu försöker få etablerad i en miljö som egentligen inte alls är dess naturliga hemvist. Ramslök växter inte på samma sätt vild här i Finland som den gör i Sverige eller Estland. Men jag vill ge den en chans här. Går det inte, så går det inte. 

Det är ju mitt stränga motto. Men en rejäl chans, det skall den få! 

Ja...det var lite funderingar om färgval och växtval.