På något sätt blir allt det där man vuxit upp med och på något sätt alltid haft framför sina ögon så vanligt att man (jag) inte direkt tänker på dess historia. Jag är ju ett levande exempel på att ju äldre man blir desto mer intresserad av historia blir man. Vad jag vet, händer det de flesta....*fniss*.
Sedan barnsben har jag regelbundet oregelbundet besökt insjöfinland och sett dessa utgrävda kanaler som förenar de tusen sjöarna med varandra. Att Finland kallas "de tusen sjöarnas land" är ju ingen underdrift. Vi har ju 187 888 stycken sjöar (över 0,05 hektar). För länge sedan var det som i dagens läge är insjöfinland en havsvik, men landhöjningen efter den senaste istiden, gjorde att det hela blev till tusentals insjöar. Isolerade från Östersjön.
Det är av den orsaken som också Saimenvikaren blev så isolerad och bara finns här i Saimen. För 8000 år sedan isolerades den från andra vikare och har under årtusende utvecklat sig till en sälart med med större ögon, men också större hjärna än andra vikare. Det finns nu dryga 350 individer och för varje mild vinter - de behöver snö och is för att fortplantningen skall bli lyckad - är risken att den snävt uppåtgående kurvan planar ut med för arten ödesdigra följder.
Nå, vi lämnar vikarna - även om ämnet är superintressant. Finns risk att jag snöar in mig på det annars...
Att förena Saimen med havet var aktuellt redan på medeltiden. Med dagens kunnande kan man bara tacka att det inte blev något av de planeringarna för skulle man gjort som man planerade på 1500-talet, så hade möjligen hela Saimen tömts på vatten - helt enkelt runnit ut i havet.
Här har jag stannat vid Telataipale kanal som byggdes på 1790-talet och förenade tre olika insjöområden.
Men det var först i medlet av 1800-talet som man började bygga på den stora kanal som skulle koppla ihop insjöfinland med Östersjön. Den utbyggdes fram till 1939 för att efter krigsslutet 1944 märka att hälften av kanalerna fanns på den ryska sidan av gränsen.
På 1950-talet kom Finland och Sovjetunionen ändå överens om att på 50 år arrendera kanalerna samt en 30 meter bred kanalzon som möjliggjorde att trafiken från Saimen till Östersjön kunde fortsätta. Det 50-åriga kontraktet gick ut 2012, men förnyades och är faktiskt helt unikt i hela världen.
En småruggig oktoberdag är det inte mycket av sommarkänsla kvar i det finska själslandskapet. Det susar tungt i säven och vattnet är kallt och frånstötande. Är det vädret - och hösten - som får min melankoli att blomstra upp, men då jag kör hemåt längs småvägar som inte längre underhålls så bra. Kör förbi hus som lämnats åt sitt öde, förbi kaféer och restauranger som stängt - inte bara för säsongen - utan för gott. Blir lite beklämd över att samtidigt som vi virtuellt blir alltmer globala och har alla möjligheter att ladda upp och på det sättet uppleva vad vi vill, samtidigt på något sätt förlorar vi en verklig värld.
Det här caféet var stängt. Intill fanns en camping/stugby där växtligheten rena tagit över och ordet "öde" var det främsta ord jag kom på. En skylt på finska och ryska meddelade att campingen var till salu.
Funderar ofta om corona-pandemin, med alla möjligheter till distansarbete som det i försnabbad takt erbjudit, blir en räddning för landsbygden? Eller är det redan kört? Även om viljan att flytta ut till landet finns, kommer infrastrukturen någonsin byggas ut till vad det ingång var?
Om inte - finns det då en realistisk chans att landsbygden hålls levande?
