TIPS AV MYRLEJONSTORLEK

Nu är det ju så att det finns en hel del som kolliderar när man har en 

trädgård och så har man det där med naturen omkring. 

Det är inte alltid bara ljuvlig gemenskap. För det mesta är det, men inte alltid. 

Några vanligtvis harmlösa små filurer är sockermyror. De stör mig inte alls.

Inte på något sätt. Om det inte skulle vara så att de delar min kärlek 

för krukor. Eller närmare sagt de gillar mer den varma tillvaron

inne i mina krukor. Det gillar däremot inte mina växter i krukorna. 

In i det sista undviker jag att ta till drastiska åtgärder mot harmlösa

små typer som faktiskt var här i skogen före mig. Och att undvika att

få myror i krukorna är faktiskt inte så svårt.

Jag har valt sådana här lejontassar att ha under mina krukor. 

De lyfter upp krukorna från terrassen och vips blir myrorna betydligt mindre

intresserad att ta sig in i krukorna. Dessutom hålls terrassgolvet snyggare. 

(just det är inte orsaken här i min skogsträdgård, terrasserna får här gärna

inta en mossig patina, passar liksom bättre in i omgivningen). 

"Lejontassar" finns i många andra varianter än att de just ser ut som lejontassar. 

De här kanske mer för tankarna till slott än till små skogskojor, men jag

tycker om den lite knasiga kontrast som de ger. 

Och framför allt. Jag gillar dem. De funkar. Och de är snygga. 

Myrorna får vara i fred. Mina krukor är fredade. 

Vad kan man mer begära? 

Ha en skön helg alla! 

Maggi

 

FÖRSTA JUNI OCH EU-VAL

Nu är det en dryg månad sedan vi flyttade permanent (undan renoveringen) till

stugan. Och vilken fin månad det varit! Jag som kanske då det ännu snöade kring

Valborg tänkte att det blir utmanande att bo på stugan kan bara tacka för sommar-

värmen och ta emot. Det känns som om det varit sommar ett bra tag - fast

egentligen är hela sommaren framför en. 

På bilden till vänster är förresten mitt distanskontorsfönster. Inte illa alls! 

Och tack vare att man kan öppna både dörr och fönster mot havet så har det varit svalt.

Ända tills igår. Då hade också brisen blivit ljummen och svalkade inte speciellt mycket. 

Nästa vecka skall det bli svalare, vilket nog är helt skönt. Regn kunde det komma också, 

men det ser inte ut som om det skulle ramla sådant över oss. 

Det har inte regnat sedan snön för en månad sedan. 

Vi var precis en sväng till byn och passade på att förhandslästa i EU-valet. 

Vanligtvis brukar jag rösta i de flesta val, men just EU-valen har inte inspirerat

mig så ofta till valurnorna under årens lopp. Men i år kändes det relevant.

Det är så mycket som känns svajigt i världen just nu, så att ge sin röst åt någon 

som man tycker verkar klok och delar samma värderingar känns viktigare än förr. 

Idag är det ännu tryckande hett. Gräsmattan vid torget var redan alldeles gulbrun av torka.

Så som den brukar se ut i slutet av sommaren...en märklig maj minsann! 

En som däremot gillar värmen verkar vara min klockranka. Här på bilden som är 

tagen för fem dagar sedan har den vuxit halvvägs upp på ställningen. 

I skrivande stund har den vuxit över ställningen redan. Fortsätter det så här så 

kommer den att klättra upp på taket innan frosten i höst tar den. 

Framför, i den mindre krukan, har jag Australisk pelargon som är

en vild och oförädlad pelargon-art. Den såg rent ut sagt för j*vlig ut i vintras,

bara ett trassel av torra grenar - trodde redan att det var tack och adjö för den - 

men icke! Där står den nu och lapar sol och värme och växer för varje dag, även den. 

Värmen har också gjort att det exploderat i rabatterna. Mitt växtval är

ganska sparsmakat för att passa ihop med den omgivande skogen och ett par av 

mina favoriter finns här. På översta bilden krollilja (i knopp) och så 

på den nedersta bilden jätterams. Där i mitten en sirlig allium vars fina

vita blommor vajar på långa smala stjälkar. Har nog glömt vilken allium det var

som jag petat ner...sådant händer, heh! 

Krolliljan verkar däremot trivas alldeles ypperligt i skogsträdgården, den har 

nämligen självsått sig på ett par ställen där jag vet med säkerhet att jag inte 

satt lökar. Det är det bästa med den lite vildare delen av trädgården, där skall de

växter som trivs få sprida sig som de vill. 

Däremot har den vintergröna, fina spetsbräken inte klarat vintern.

Någon enstaka ensam bräken orkar ta sig upp, men de flesta är bara bruna, torkade. 

De får ändå stå kvar där i rabatten, trots att de är döda så håller de emot ogräs.

Och nu när det är så galet varmt så vill jag ändå inte plantera något nytt. 

Väntar på att det blir svalare. Och kanske jag planterar först i höst? 

Men idag är det kalender-sommarens första dag och den skall 

vi njuta av. Skall gå och skära upp en mango. 

Sommarsmak!

 

KAMPEN MOT HJORTARNA

Hittills har jag varit överraskad över hur i fred den lilla skogsträdgården har fått

vara för hjortarna och råddjuren. Mest skada har de fått till stånd under vårvintern då

de tuggat i sig mina idegranar och betat av prydnadsgräset (det torra). Ändå är 

trädgården i ett område med mycket klövdjur. Kanske det att trädgården blivit lämnad

ifred beror på flera orsaker. Vi har ingen gräsmatta eller andra stora gröna saftiga ytor

som visuellt skulle locka dem? Har också försökt att välja växter som de inte gillar så mycket. 

Alla narcisser har fått vara ifred även då jag inte hunnit spraya dem med ämnet Trico Garden som

jag kanske tror mest på som den som gör min trädgård osmaklig för hjortarna. 

Men eftersom jag har en liten, liten odling av ätbart i några pallkragar så måste jag

för den grödan hitta på något annat. Vill ju verkligen inte spraya Trico Garden på det vi

själva skall äta. Osäker på om det är skadligt att äta, men det smakar ju pyton...

(har fått en lätt dusch av det på mina läppar då jag sprayade en blåsig dag. 

Slickade sedan i tankarna läpparna och fy tusan så det smakar illa. 

Och smaken sitter i...yäk!) 

Men nåt måste hittas på för odlingslådorna. Jo, jag kan täcka in dem 

med någon form av duk förstås, men det ser inte så skoj ut och är

ganska pillrigt när man skall gallra eller rensa. 

Så jag kom på ett litet experiment som jag tänkte pröva mig på. 

Offrade ett dynvar som jag rev i matt-trase-breda remsor. 

(rivit matt-trasor till trasmattor har jag gjort någon gång som barn, 

så mindes hur man gjorde det. Lite barndomsnostalgi på köpet - heh!)

Blandade en rätt stark lösning av Trico Garden och vatten och lätt remsorna 

dra åt sig av "smaken". 

Sedan fäste jag dessa remsor på de där ställningarna som jag har till

mina odlingslådor och som man kan ha till diverse andra skydd. 

Bara det att de är så vingliga så att ha ett nät över funkar....sådär. 

Testat nämligen. 

Det ser förvisso lite spooky ut med mina fladdrande svarta tygbitar men

om det håller hjortarna borta från min spenat och mina morötter mm. så 

är det den slags skyddsåtgärd också "mitt estetiska jag" faktiskt kan leva med. 

Har hört om människor som hängt upp gamla CD-skivor eller annat glittrigt

och rasslande för att skrämma bort hjortarna. Lär inte funka speciellt bra. 

Dessutom är det i ärlighetens namn ganska fult om man skall glo på det alla dagar.

Tror inte heller att mina tygslamsor i sig skrämmer någon hjort, men om de 

kanske avsöndrar någon odör/smak som inte tilltalar dem? 

Kanske jag då får hålla salladen för mig själv? 

Återstår att se om det funkar. Tidigare år har de minsann varit och

nafsat på mina odlingar även om de tack vare Trico Garden verkat lämna 

resten av växtligheten i fred. 

(Och som sagt, jag gör inte samarbete med någon, så tips för enskilda produkter

är bara för att jag genuint tycker att de är bra och funkar för sitt ändamål). 

Tjatigt, jag vet, men nämner det nu ändå.

Det om det - nu skall jag gå och ställa mig i köket och se om det skulle

bli någon middag idag i detta lilla hushåll. 

Tjilivipp till nästa gång! 

 

TROPISKA NÄTTER I MAJ?

På morgonnatten vaknade jag av att det var rejält kvalmigt. Även om dagarna

varit underbart varma så har vårens kyla satt in så fort solen lagt sig.

Det har varit härligt svalt om nätterna. Men nu var det annorlunda. 

Vred och vände mig en stund innan jag insåg att jag egentligen lika gärna

kunde gå ut och kissa, hade i går kväll suttit och hällt i mig muggvis med te

då lillungen stack sig en sväng till stugan. 

Dessutom har jag i år märkt att om jag vaknar på morgonnatten så har jag

lite svårt att somna om i och med att det är så knasigt ljust. 

Det är nytt för mig. Jag brukar sova som en stock fast världen skulle rasa utanför. 

Morgonen ljusnade redan bakom skogen. Vi har solnedgång, men anar bara

soluppgången. Ett tunt dis låg over morgonen, som en slöja. 

När jag kom in märkte jag att det är betydligt svalare och mörkare i nedre

våningen så jag kröp ner i soffan och drog en filt över mig. 

Sov gott, men antagligen ganska lätt för jag drömde en hel del. 

Vaknade mitt i en dröm där jag hade fixat mig hur fin som helst för att gå på fest, 

men märkte utanför festplatsen att håret var både skitigt och oborstat. 

Kände mig klibbig och varm i håret även så där i vaket tillstånd. 

Klev upp, satte på kaffet, tog en dusch innan jag satte mig på verandan

med kaffe och bulle. 

Bulle ja. Jag minns faktiskt inte när jag senast hade bakat bullar. 

Inte kom någon i min familj ihåg det heller. Heh! 

Men nu blev det av. Märkte att jag inte ens har ett decilitermått i köket här på stugan,

så jag fick ta den lilla glasburken med lock som jag brukar laga salladsdressing i. 

Märkte att den hade mått på sidan. 2,5 dl stor är den. En sådan där gammaldags, vacker

grej som jag hittat på loppis. Har en på en halvliter hemma som är från mitt barndomshem. 

Förr fanns det så mycket vackert i köken. 

Därför häller jag alltid upp mjölken i en kanna, eller som här på stugan i en glasflaska. 

Totalt onödigt, jag vet, men en liten detalj jag njuter av på mitt frukost bord varje dag. 

En delorsak till att jag satte igång med bulla-bak var faktiskt en annan ljudbok som 

jag börjat lyssna på. Det är en triologi från tiden av andra världskriget. Berättar om en ung tjej

som kommer till Stockholm och börjar som hembiträde. Böckerna är skrivna av Katarina

Widholm och heter 'Räkna hjärtslag', 'Värma händer' och 'Käraste vänner'. 

Helt underbar skildring av den tiden. Och det bakas i boken med en så 

levande beskrivning att jag började längta efter nybakade bullar...

Kan hända att böckerna tilltalar mig extra för min mamma var ungefär lika gammal som 

bokens Betty. Min mamma jobbade aldrig som hembiträde, men kom från landet till

Helsingfors just innan kriget bröt ut för att studera maskinskrivning. Hon fick bo

hos en avlägsen släkting i Ulrikasborgs stadsdel just i en sådan där pigkammare som 

beskrivs i boken, mot att hon gick ut med familjens ålderstigna hund 

och höll den lika ålderstigna änkan sällskap på kvällarna. 

Kanske man i dagens läge skulle kalla det att vara någons närvårdare? 

Har ju hört mängder av berättelser som min mamma berättat om hennes ungdomstid i

krigets Helsingfors. En tung och jobbig tid förstås, men ändå fanns där

alltid med någon slags ungdomens levnadsglada hopp. 

Det som måste finnas för att livet skall kunna gå vidare. 

Under bryggan vår går livet också vidare. 

Ladusvalorna har anlänt och det finns väl få ljud som så hör sommaren

till som svalornas tjatter? Vi lät bygga en alldeles för stor och alldeles för dyr

brygga för något år sedan, men både jag och gubben gläds något oerhört

över att svalorna tagit bryggan till sin boplats och vi kan njuta av deras närvaro. 

Eller som gubben sade häromdagen: 

- När jag blir gammal och gaggig och måste surras fast någonstans så

jag inte irrar omkring så gör det så att jag kan se på svalorna. 

Det lovade jag. 

 

EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN

Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 

Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 

men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma

sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 

Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 

Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 

platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 

Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 

tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 

upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 

Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 

gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 

När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 

Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 

Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.

Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 

kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 

öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man

som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 

otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 

var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 

mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.

Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar

stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 

Men med alldeles för mycket människor omkring. 

Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 

outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 

Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 

kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?

Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 

Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 

Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 

Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan

vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 

sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 

Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 

om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 

Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 

eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia

så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 

En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.

Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 

Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)