NOVEMBERS SKÖNHET

Så blev det då november, månaden som sakta har seglat upp till en av mina favoriter. 

Där ligger en stillhetens lovsång som jag bara älskar att vara i. 

Finns inget bättre än en skogspromenad i november. 

Massor av syre och kanske lite vind som är fräsch utan att

ännu vara isande kall. En fuktighet i luften som är frisk. 

Och en tystnad som är inkluderande och ger utrymme för egna tankar att

vandra fritt istället för att man fokuserar på fågelsång eller växter, 

eller att det är mygg eller att det är halt. 

November ger en chans att bara vara. 

Och spöregnar det en heldag finns det alla legitima orsaker 

i världen att bara krypa ner i soffan och läsa sig igenom dagen. 

Kanske jag har nämnt här - liksom vad har jag inte nämnt här? - att jag gick

smått in i väggen för några år sedan och så om man lägger lite

klimakterie-okoncentration på det så är det ganska kört att 

orka läsa längre texter. Eller ens att lyssna på det. 

Så var det i alla fall för mig. Jag hade böcker "under arbete" i 

eviga tider och tragglade mig fram några sidor per gång, men utan att

njuta av läsandet så som jag gjort alltsedan jag lärde mig läsa. 

Men nu var det stop. Under några år. 

Förra sommaren kände jag att det var på väg tillbaka, det där sköna läsandet. 

Förmågan att dyka in i berättelserna och låta sig dras med.

Och nu har det nog kommit för att stanna, vågar jag påstå. 

Varpå jag har läst mer denna höst än jag gjort på eviga tider! 

Därför blev jag minst sagt fnissig när jag såg vad jag hade skrivit

på amaryllisens namnlapp då jag planterade mina amaryller. 

Sorten heter alltså inte READ Pearl utan RED Pearl. 

Lite för mycket läsande på hjärnan tydligen, heh! 

På tal om amaryller förresten. 

Finns inget bättre den här årstiden än amaryller. 

Man petar ner en knöl och efter ett tag börjar det spira från 

knölen. Och hur mycket behöver vi inte denna växtkraft just i november. 

Visst man kan köpa buketter och blommande krukväxter för att pigga upp sig, 

men det är inte samma sak som att få följa med hur något utvecklas. 

Växer liksom, under en period då det mesta andra bara vissnar eller

är i dvala, eller ja - mest överlever. 

Nu är det snart kväll, gubben är på väg hem och 

hemma om en knapp timme så jag skall tassa ut i köket

och sno ihop en liten fredagsmiddag. 

Ha det gott - gott folk! 

 

EN PROMENAD PÅ ASPLÖVSBÄDD OCH FILMTIPS

 Mitt arbete är sådant att om ett par veckor startar en rusch som pågår till halva januari. 

Arbetsuppgifterna har dessvärre inget att göra med julen, det bara råkar sammanfalla. 

Känner mig väldigt privilegierad som till viss mån kan rucka på mina arbetstider. 

Lite med devisen "gör när du vill, bara det blir gjort i tid". 

I de allra flesta fall jobbar jag helt vanliga 8-16 dagar, för det passar mig som gillar

rutiner, men ibland kan det hända att jag ruckar på mina tider och hur mycket jag jobbar

vilka dagar. I veckan valde jag att lite rubba på när jag jobbade.

Orsaken till det var att jag ville närvara på flera webinar 

(jo, de lever kvar efter corona-åren, tack och lov!) 

och då blev det mer jobb vissa dagar så jag valde att ha en ledig förmiddag

istället och ge mig själv en skogspromenad en alldeles vanlig vardags-dag. 

Jag vet också att det är veckor med mycket arbete på kommande så bara det 

att hinna ut en vardag i dagsljus känns härligt lyxigt! 

Nåväl. Det är skönt att gå längs i övrigt mycket populära naturstigar, 

en småmulen torsdagsförmiddag när det inte är så många andra på stigarna.

Det blir liksom mer av en naturupplevelse med mindre mängd andra, 

än vad det blir en solig och varm söndagseftermiddag när "alla" är där. 

Nu mötte jag bara en manlig konditions-pensionär. Ni vet de där som stavar sig fram

med gångstavarna med en sådan frenesi att man gärna håller rejält till höger

för att inte stavarnas piggar skall genomborra tårna på en om man kommer för nära. 

Diskbordspsykologen i mig misstänker att de personer kanske har något inom sig som måste

ut via de ilskna stegen och den nästan aggressiva framfarten. 

Å andra sidan bygger han nog upp en bättre kondis än vad jag gör med min makliga,

lite drömska promenad som jag brukar kalla "lufta kameran promenad". 

Men det såg nog inte speciellt njutningsfullt ut, hans framfart. 

Men vad vet jag? Egentligen. 

På håll hörde jag hur någon rastade sin hund i hundrastgården. 

Men såg varken hund eller ägare.

 Lade också märke till en cyklist som frenetiskt trampade fram

längs en annan stig, han såg mer ut att vara sen får ett 

möte än att han skulle cyklat i det tempot för att bygga upp sin kondis. 

Det var de jag mötte i skogen, i övrigt var jag ensam.

Oj nej, höll på att glömma det bästa! 

Jag träffade ännu på en som var ute med sina hundar. En jovialisk man som sakta 

kom vandrande med sina redan något ålderstigna cockerspanielar. 

Alla tre såg lite luggslitna ut, på ett sådant där skönt avslappat och fryntligt sätt. 

Han fick mig att tänka på en underbar film som jag såg för ett tag sedan: 

"Tryffeljägarna från Piemonte". 

Gräv fram den på någon plattform. Duka fram lite prima ost, några salta kex och 

häll upp ett glas gott vin. Eller en kopp te om du föredrar det. 

Tänd en brasa - om du har - annars duger levande ljus som substitut

alldeles utmärkt och njut av en härlig filmstund. 

Och ha ett riktigt skönt veckoslut, ni alla därute i stugorna! 

EN ENDA STOR BLUFF

Igår bluffade jag. Riktigt ordentligt till och med! 

Och ja, jag kommer att erkänna bluffen så de som kanske blev lurade

skall få veta det. Men vad var det som jag gjorde då? 

Lurade med mig gubben på en liten skogspromenad till en höstig 

parkskog som vi har rätt nära där vi bor. Det var ingen bluff - han var faktiskt med

på riktigt. Jag hade kameran med, men hittade inte riktigt något att fota. 

Det blir ofta så när jag har sällskap av icke-fotograferande personer. 

Jag tappar fokus på vad som kunde vara skoj att fotografera och bara traskar på. 

Men det blev lite skogsbilder ändå. Lite svampar växande på murkna trädstammar. 

Vid något skede hörde jag hur det rasslade i de torra löven ett stycke ifrån.

Ett rådjur? Eller hjort? 

Men nej, det var bara två unga kvinnor, den ena med kamera

den andra med fin gravidmage som knäppte gravidfotografier i den mysiga höstskogen. 

När jag kom hem satte jag mig i soffan och gick igenom mina foton. Inte mycket att

ha, slängde de flesta. Tänk om jag ändå hade hittat lite kantareller, och tänk om det ändå

varit en hjort som prasslat där i skogen. Och tänk om det dessutom hade varit

fint och milt, eftermiddagssolsken. Tänk ändå. 

Vilken bild det hade blivit! 

Det är här bluffen kommer in. Har inte använt mig av Artificiell Intelligens (AI) egentligen

alls. Vad jag nu stundvis har roat mig med att få Chat GPT att skriva nåt 

i syfte att underhålla mig själv. 

Att använda mig av AI för att skapa något annat, det har jag inte gjort innan. 

Däremot tror jag att det är viktigt att på något plan ändå försöka förstå vad

allt man kan göra med AI. För som någon klok sade; det är inte AI som tar våra jobb

i framtiden, det är de personer som kan använda AI som gör det. 

Nå väl. 

Satte igång och skrev lite prompts. Vet inte om det finns något svenskt ord för det, men 

det är som kommandon vad man vill att AI skall trolla fram. 

Jag skrev: Foto av kantareller i höstig skog med en hjort i bakgrunden.

Efter några inte helt lyckade försök trollade AI fram denna bild. 

Ganska trovärdig, eller hur? Och riktigt snygg. 

Kort skärpedjup och fin bokeh. Just så som jag gillar att fota. 

Programmet jag använde gör foton i fyrkantigt format så jag fick jobba lite

till för att ytterligare be AI i Photoshop generera lite skog till på båda sidorna så jag 

fick en bild i liggande format. 

Till slut redigerade jag bilden ännu lite i Lightroom för att få den färgmässigt att

likna de foton som jag själv tar och se ut som en bild jag kunde ha tagit. 

Från tanken att det skulle ha varit skoj att hitta kantareller och 

se en hjort där på vår skogspromenad till att jag hade en färdig bild på

min dator tog mig - kanske fem minuter. Eller sju. 

Det är fascinerande - och inte så lite skrämmande, främst med tanke på hur

snabbt den här tekniken kommer att utvecklas. För AI lär ju sig själv

hela tiden, den lär sig av sina egna misstag. 

*

Nu tänker jag inte hänga kameran på en krok i skrubben, för mig är fotande

en kär hobby och fotar gärna helt vardagliga grejer enbart i dokumentärt syfte. 

Och så bilder hit till bloggen, inte att förglömma!

 

PIRON PÄRON PUFF

 Det är länge sedan jag använt någon av mina kokböcker. 

För att vara ärlig så har jag de flesta kokböcker kvar enbart för att de är så snygga. 

De flesta recept letar jag upp på nätet. Så har det blivit. 

Men någon gång har det hänt att jag inte hittat ett recept som jag gillat

när jag på nytt letat efter det. Kanske för att det finns så många varianter på just den maträtten

och jag kom ju inte ihåg vilken som var den där jättegoda som jag testade. 

Men har man en alldeles egen liten blogg så strösslar man hit av sina favoritrecept

och med lite större möjlighet hittar just Det Speciellt Goda receptet bland miljoner

nästan lika goda recept. 

Fick några inhemska päron här för en tid sedan och eftersom de kanske inte

var så himla goda som sådana så något måste hittas på att göras av dem. 

Vi är rätt så dåliga på både bakverk och efterrätter i vår familj men lite marmelad på 

ett kex tillsammans med god ost är nog något som sjunker ner. 

Det här receptet var riktigt, riktigt gott. Och lättlagad. 

PÄRONMARMELAD

1 kg päron

3 dl syltsocker

3 tsk vaniljsocker

1 tsk bortlade kardemummakärnor

1/2 dl citronsaft

Skala och dela päronen i lämpliga

 (små) bitar

Blanda i de övriga ingredienserna och låt koka

på svag värme ca 15 minuter, eller tills päronbitarna mjuknat. 

Slå upp på heta, rena syltburkar och förvara svalt. 

 Det är något med kombinationen päron och kardemumma som blir så 

himla gott till en stark ost. 

VAD HAR JAG TÄNKT PÅ DEN HÄR VECKAN

Körde precis gubben på en oktoberfest med hans barndomsvänner

och även om jag säkert hade fått hänga med om jag velat, så körde jag 

mer än nöjd hem och hällde upp ett glas vin och gjorde mig en 

kantarellsmörgås. Jag är inte speciellt förtjust i korv och 

surkål om man säger så.  Och öl dricker jag överhuvudtaget inte alls. 

Bara lukten kväljer. Så en oktoberfest är liksom inte platsen för mig.

Var förresten till frissan idag och fick en miljon ljusa ränder i mitt hår. 

Har (igen) inlett den där going-grey-grejen. 

Sedan jag för dryga två år sedan flyttade till den här staden så har jag letat 

efter en bra frissa. Och nu menar jag inte bara bra genom att de skulle kunna

sitt hantverk - för det kan de flesta - utan att det skall vara någon som är

liksom på något plan på samma nivå med hur mycket babbel det behövs

babblas när man sitter och får sitt hår fixat. 

Låter det knasigt? 

Det är kanske så, men eftersom jag har drygt axellångt hår som nu med jämna mellanrum 

skall få sina ränder för att det grå (som är alltså grågrått, vi talar inte om något enstaka

strå här och där) att liksom ingå i någon form av "färgsymbios" med mitt 

ogråa hår som i tiderna var riktigt mörkbrunt, så tar det sina modiga timmar i 

frissastolen. Och jag är rätt ofta ganska ointresserad att babbla på om saker

som egentligen inte intresserar varken mig eller min frissa - om vi skall vara ärliga.

Inte är jag heller speciellt intresserad att öppna upp mitt privatliv för henne - eller höra om hennes. 

Därför kan en sådan här session på någon timme vara utmattande för mig om det inte

är en frissa som är fine med att också vara tyst emellanåt. 

Att det blir en tystnad som är bekväm - för båda. 

Och nu har jag hittat en! Hon är en riktigt skicklig frissa och 

är så där lagom babblig. En ung tjej med en naturlig förmåga att läsa

in hur mycket man vill prata. 

För visst pratar vi, men inte så där att jag behöver lyssna i två timmar på 

en nonstop monolog och frågor om saker som jag inte känner till 

(kändisar) eller frågor om sådant som känns för privat för en frissasalong. 

Ja...det är väl mest jag som är en besvärlig kund. Så har jag tänkt. 

Men när jag kom hem från mitt frissabesök så läste jag faktiskt i vår

finlandssvenska huvudtidning att man även här i Finland nu på sina ställen kan boka

"tysta frissabesök" vilket är helt fantastiskt! Då kan man på förhand meddela

till frissan att jag kanske inte är på världens snarvelhumör. Kanske pga

en stressig livssituation, eller mycket på jobbet. Att man samtidigt som man 

får testarna fixade också får vila hjärnan lite medan man blir ompysslad.

På det sättet vet frissan också innan avtalad tid att nu är det läge att 

inte prata så mycket. Och det behöver inte bli för mig, för kunden, en sådan där kanske

lite småpinsam situation där man bläddrar i sin tidning (eller som jag märkt funkar

bra, plockar fram en bok) och finkänsligt försöker förmedla att jag gärna är tyst bara. 

För jag vill absolut inte förmedla att jag inte vill tala med just henne! 

För så är det ju inte, det har aldrig för mig varit fast i person.

Jag vill bara inte "tom-prata" just då i största allmänhet. 

*

Nu skulle man ju lätt kunna tro att det här bara är en utmaning för oss

som är mer åt det introverta hållet. Men si så är det inte. 

Gubben min är snudd på überextrovert och man skulle ju tro att han var i himmelriket

när han får sitta och babbla på med sin frisör, men även han kan ibland

uttala sig om att han inte känner sig helt bekväm med att babbla på hela tiden. 

Nu tar det ju inte så länge att få hans testar trimmade, men ändå. 

Så absolut tummen upp för "tysta bokningar". Inte bara till 

frissan utan också till massören och varför inte till tandläkaren? 

Fast i det sist nämnda är man själv oftast ganska inkapabel att föra

något samtal alls. Annat än himla med ögonen och grimasera. Heh!