Tänk så det kan ändra under åren det här med julförberedelser.
Tänker på alla som är mitt uppe i de där mest hektiska åren med barn och
julfester på skolor och dagis, föräldrar och svärföräldrar och övrig
släkt som man skall försöka synkronisera julfirandet med utan att någon
känner sig åsidosatt eller sårad över att just deras sätt att fira jul kanske
inte uppskattas fullt upp. Om jag skall vara ärlig så
saknar inte alls den tiden speciellt mycket.
Och idag hade jag min lediga dag.
Sov länge och vaknade av att posten meddelade att den nu
levererat ett paket utanför min dörr. Det är min julklapp till mig själv.
(Jo, man får göra så!)
(och ja, jag skall blåsa bort dammet från ljusstaken innan vi sätter oss till bords...heh!)
Idag har jag pysslat med lite småkockande i köket. Har en enkel sill
som jag bara måste ha varje år. Behöver inte ens ha den på julbordet, men
den skall finnas där i kylskåpet när jag blir sugen på en sillsmörgås.
I år blir det julskinka på bordet, efter många år av annat.
En ekologisk, inhemsk skinka. Kostade som skjortan, men
må så vara om grisen haft ett bra liv innan slakt.
Fast jag blir nog ändå alltid lite fundersam när jag plockar fram köttgaffeln
som vi använder till julskinkan, men när tre fjärdedelar av de runt julbordet önskar
skinka och det varit länge sedan sist så ja...en ekologisk då.
I år har vi skippat efterrätten. Ingen av oss är sådär fasligt
för det där söta. Lite kaffe efter alla sillar och skinkor blir perfekt.
Och till det en liten söt munsbit bara. Från gottebordet, det får räcka.
Lite onödigt att stuva i sig en efterrätt som ingen
egentligen vill ha. Men visst har det varit så hos oss innan.
För att det måhända är lite svårt att släppa de där traditionerna.
Visst har jag också gjort saker som ingen egentligen uppskattat speciellt
mycket, bara för att det "hör till".
Sedan skall ju julen vara en matfest, och på sitt sätt en dag av överflöd
och en dag med avsaknad av vardagens bekymmer och utmaningar.
Bara en fest.
Och även om jag rensat i mina julmatstraditioner, så blir det kanske inte
speciellt avskalat på matbordet ändå. Mina grabbar hämtar nya influenser och
nya smaker lanseras på julbordet. Och det är precis så det skall vara.
Traditioner i all ära, men även de skall få leva och utvecklas.
Och så kan det vara helt okej också att ta tillbaka en traditionell maträtt,
som julskinkan, även om den kanske inte är den mest "rätta" att ha på julbordet.
Men om den dyker upp där var sjätte år så får den kanske tillbaka
något av den feststatus den i tiderna hade? Förr när man slaktade sin gris på hösten,
saltade in skinkan och sparade den till julen som en slags "kronan på verket" hade
den garanterat en högre status än dagens broilergrisar vars liv innan slaktbilen
inte kan ha varit speciellt skoj.
Och förr togs resten av grisen tillvara på alla tänkbara sätt. Där på gården.
Men idag har vi ingen aning om vad det blev av resten av grisen.
För rymt, med Miss Piggy, det har den inte. Det vet vi med säkerhet.
Jag tror faktiskt jag skall utmana min familj, som gärna äter kött, med att
i år be dem tillreda och äta mat av djurets alla slaktdelar.
