KLIPPA NER

Det blir mycket trädgård nu, jag vet. Förvisso varnade jag lite om att det kunde bli så 

tidigare här i somras. Ni vet det här med corona och man är mer hemma och allt det där. 

Inget hindrar väl mig att röra mig utomhus lite hit och dit, men si...det 

är just det som det gör. Inte coronan, utan en rygg som kastat sig besvärlig. 

Till och ifrån får jag nu och då ont i ryggen och man vet inte riktigt varför. 

Oftast går det om efter ett tag. Och vi är nu i det där med tag. Vi är inte ännu i efter...

Så lite begränsad i mina foto-utfärder har jag varit ett tag nu. 

Och så finns det ju så mycket vackert i trädgården att knäppa små bilder på.

Hela våren och försommaren när allt växer upp och spirar och börjar blomma. 

Så underbart! 

Men så en dag märker man att man måste ta fram sekatören och börja klippa ner

överblommat. Eller måste och måste, men så här tid på sommaren brukar jag ännu göra det,

i hopp om en andra blomning, ofta lite svagare men ändå en blomning. 

Senare på sommaren och på hösten så lämnar jag alltid det överblommade kvar. 

Det får fröså sig och så finns det så många fina perenner som blir stående upprätt

hela vintern och ger karaktär åt vinterträdgården. 

På finska kallar man den "talventörröttäjät" och det bara inte går att översätta det 

så det blir lika bra. 

Men det beskriver något som envist står upp och inte ger sig genom hela vintern. 

*

Förresten är den utblommade salvian inte alls så tokig att ta in i vas. 

De skall minsann få stå på mitt arbetsbord och lite påminna om trädgården därute medan

jag ännu ett par veckor får jobba på innan det blir semester för min del. 

Skall bli skönt! 

Kanske det då blir lite mer utfärder och lite mer bilder än bara dessa

från min trädgård. Heheheee...

INNAN REGNET

Går en sväng i trädgården innan kvällens utlovade regn och rusk. 

Solen orkar så smått titta fram mellan molnen, och då blir det riktigt varmt och gött. 

Nej, saknar inte 30-graders tillvaron, och gillar faktiskt sommarregn. 

Även om det känns lite väl höstigt med sin tunga vind. 

Går runt i trädgården och funderar på det där varför något blir stämplat som ogräs

medan andra får vara i finrummet jämt. 

Jag brukar kasta mig över röllekans minsta lilla tofs som tar sig in i mina rabatter och 

rycka bort dem, medan jag kan tycka att de är så fina där de står i skuggan av den stora 

hasselbusken och lyser upp dunklet. 

Ogräs på fel plats, en fin växt på rätt plats. 

Och så kan det vara tvärtom också. Vi har ju en del invasiva växter som varit 

trädgårdsväxter från början, men som sedan tagit sig allt längre ut i naturen. 

Till all tur är riddarsporren inte en sådan. Den hålls prydligt och lydigt på utvisad

plats, och blir bara lite mer robust för varje år. 

Och även om den blir lite mer robust, så behöver den stöd - 

isynnerhet innan en sommarstorm som är på kommande ikväll. 

Det är ett skönt trädgårdspyssel. 

En kväll då sommaren är sval och regnet väntar bakom knuten. 

SKILLNADEN OCH SAKNADEN

Det är något alldeles speciellt tomt men samtidigt meningsfullt,

Ledsamt men samtidigt trösterikt, 

ensamt men samtidigt gemensamt...

...att gå in på någons Facebook-sida. Någon som redan lämnat Facebook

och alla andra gemenskaper - för gott. 

Den senaste veckan har jag ofta reflekterat över att jag inom mig hör ditt skratt. 

Ingen jag känner skrattar som du. Eller som du skrattade. 

Ett skratt som bubblade fram men sedan liksom blev till ett mjukt fniss bara. 

Men ett skratt som alltid spred sig till ögonen. 

Du fick aldrig ett enkelt liv. Så är det bara. Alldeles för många bördor

lades dina smala axlar att bära. Men ändå hade du en kämpa-anda

som få andra jag känner har. Om någon. 

Vi skulle ännu gå ut på tjejmiddag, du och jag, skvallra om gamla

gemensamma kolleger, fnissa åt vardagliga saker. 

Vi skulle ta oss ut till "rullstolsvänliga" utflyktsställen på picknick. 

Det blev aldrig av. 

Vi väntade för länge, nej, jag väntade för länge...

...det var alltid så mycket annat. 

Men jag kunde inte förstå, inte ana, inte veta. 

Vad jag vet nu visste inte heller du. 

Inte heller dina nära, för du ville inte oroa efter att du själv fått veta. 

Du bar ditt ödeskors ensam. 

Det gick så snabbt. 

I maj, då körsbärsträden stod i blom delade du en sista grej på 

Facebook, en länk till något du publicerat något år tidigare:

*

SKILLNADEN MELLAN STYRKA OCH MOD

"Det krävs styrka för att vara tuff.

Det krävs mod för att vara ömsint.

Det krävs styrka för att hålla garden uppe.

Det krävs mod för att sänka garden.

Det krävs styrka för att övervinna.

Det krävs mod för att ge sig.

Det krävs styrka för att vara helt säker.

Det krävs mod för att våga tvivla.

Det krävs styrka för att passa in.

Det krävs mod för att vara annorlunda.

Det krävs styrka för att känna en väns smärta.

Det krävs mod för att känna sin egen smärta.

Det krävs styrka för att dölja sina känslor.

Det krävs mod för att visa dem.

Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.

Det krävs mod för att sätta stopp för dem.

Det krävs styrka för att stå ensam.

Det krävs mod för att luta sig mot någon.

Det krävs styrka för att älska.

Det krävs mod för att låta sig älskas.

Det krävs styrka för att överleva.

Det krävs mod för att leva.

Din närvaro är en gåva till världen.

Du är unik och det finns bara en som du.

Ditt liv blir vad du gör det till.

Ta en dag i taget.

Se till din lycka, inte till dina bekymmer. Du klarar allt.

I dig finns så många svar.

Var förnuftig, modig och stark."

*

Jag gillade, klickade tummen upp!
Vad jag inte visste att du redan visste.
Visste att det skulle bli ett slut, ett snabbt slut.

Du var alltid så mån om din integritet, gjorde aldrig något nummer av dig själv,
försvarade alltid de svaga och de som blivit kläm av orsak eller annan. 

Hade jag vetat - hade jag varit där. Jag hoppas du förstår det  - var du än är nu. 

Det gick så fort. Du skulle in på rehabilitering. Coronarestriktionerna

gjorde att inga besök var tillåtna. Två veckor gick. Tre. Fyra. 

Och sedan svarade du plötsligt inte längre i telefon. 

Och så en dag var du död. 

Man förstår inte. Jag gör det inte. 

Vila i frid, Verna! 

Jag kommer alltid att minnas dig då körsbärsträden blommar. 

VÄRSTA VÄRMEBÖLJAN

Vill ju inte verka otacksam över sommaren och så, men någonstans vid 23 grader går min

måttstock för vad som är skönt. Då kan man ännu vara i solen och kanske

göra något, men kliver kvicksilvret högre upp orkar jag inte riktigt fungera. 

Därför var det med en stor njutning jag i morse såg dessa fjädermoln på himlen som 

skvallrar om att att väderombyte är på kommande. Nu hade jag förstås

sett det på väderlekskartorna och väderleksapparna, men det känns alltid extra

skoj att också kunna läsa av det i naturen. 

På eftermiddagen kom de första vindilarna. 

Lillungen som är i stan textade:

"Det blåser nästan. Som om någon hostade i Sibirien".

Inte mycket till svalka. Vindarna var ännu varma och förde inte mycket

nedkylning med sig, men bara kvällen led så blev svalare och svalare. 

Klockan är nu halv tolv på natten och jag sitter ute på terrassen och skriver, 

det är svalt och skönt. Huden känns torr och sval. 

Här skulle säkert vara än svalare men den kalla luftströmmen som 

hämtar med sig en vind som blåser från ett håll som blir bakom en udde,

så det är fortsatt lä i viken, men vinden får ändå gardinerna att fladdra och 

myggljusets låga att flämta. 

Ute på fjärden samlas gässen till ruggning och mer och mer 

moln drar ihop sig över himlen. 

I morgon åker jag hem. 

GULDVATTEN OCH ANNAT SKITPRAT

Alltså, jag har alltid gillat utetuppar. Förutsatt att de är rena

och prydliga förstås. Finns inget bättre än att tassa hit sommar-

morgnar och trona här medan man lyssnar på fågelsång. 

Toan min är så enkel som ett bygge kan vara, men den har ett nytt

plåttak så den kommer att hålla länge till, och älskar ljudet av

sommarregn mot taket. 

Själva "produkten" komposteras och även det känns bättre än

att bara spolas ner och iväg "någonstans". 

Då jag är här på senhöst och vårvintrar är det en helt annan upplevelse

att gå ut hit på sina bestyr, men även det går överraskande bra. 

Vid minus tio blir besöket oftast rätt så raskt...

Eftersom min familj till majoriteten består av män så sköts ju

lilla lyckan oftast mot någon tallstam eller så och kommer kanhända någon tanig 

skäritall till godo. Har ju inte haft några odlingar alls här på

stugan till för bara ett par tre år sedan och nu har alldeles tydligt

näringen i myllan jag hämtade med mig tagit slut. 

Tillväxten är så tanig i mina odlingslådor att den är mest obefintlig! 

Så jag fick en idé! 

Den här tingesten, vet ni vad det är? 

Näe, inte visste jag heller att sådant fanns innan jag fick 

den någongång på 90-talet. En gammal potthink!

Den stod sedan och skrotade på vår vind tills en kall januaridag

1996. Dagen då jag skulle fylla 30 år, ha stort kalas och min lilla

grabb fick för sig att använda MYCKET hushållspapper då han var på toaletten. 

Så precis innan gästerna anlände blev det stopp i avloppet hos oss. 

Männen var det ju lätt att be gå ut bakom knuten (snön var dock inte

barnvänlig efter den festen...) men för damerna var det aningen besvärligare.

Men så kom jag ihåg den här potthinken. Den räddade min fest! 

Efter det har den fått följa mig. Man vet aldrig när man behöver en 

potthink! 

Som nu till exempel till att hjälpa mig gödsla mina planterade växter med.

Guldvatten. 

Det låter så vackert och poetiskt men det är ju kiss vi talar om.

1 del kiss 9 delar vatten. Och till det är denna potthink bara suverän! 

Ser ni en sådan här på loppis eller auktion eller i grannens lider så

ta den till vara. Den är guld. Till guldvatten. 

Och guldvatten, det är guld till allt som växer. 

Nog av skitprat för idag.