MORSDAGSMORGON...

...vaknade av en hund som gnydde och ville upp i sängen.

Det fanns en tid då mina hundar aldrig skulle sova i sängen med mig, vet inte riktigt när det ändrade.

Men det gjorde det, som med så många andra principer som man benhårt tror på när man är yngre.

Man mjuknar upp lite i kanterna med åren, blir lite luddigare i sina övertygelser.

Hundens gnyende väckte också lillungen, tonårsgrabben med fötter större än mina fast han inte än nått riktigt upp till mina centimetrar över havet. 

Jag hör honom muttra för sig själv och böka om bland täcken och dynor.

Jag kollar klockan, kvart i åtta.

Kisar ut genom fönstret som jag har alldeles intill sängen. Ett blekt solljus silas genom flortunn gardin.

Näktergalen sjunger.

Blundar och somnar om. 

Vaknar av att någon petar mig på ryggen, med armbågen?

Lite så där som när man försöker öppna en dörr när man har händerna fulla.

Knuffen blir antingen för lätt eller för hård. Svårt att beräkna.

Där står han, grabben, med brickan i högsta hugg.

Håret på ända och t-skjortan bakfram. De där stora fötterna barfota.

Jag vet inte om jag rörs mer av minnet av mina pojkars små, små, små babyfötter eller det här när deras fötter håller på att förvandlas till en mans fot?

 Det är något otroligt vackert över det. Förvandlingen.

Men där står han nu, grabben min, med kaffe, kakao åt sig själv, och så en bulle.

Och den där underbara lilla buketten, scillor från trädgården. 

Plockad i ett svagt solsken, från en nattsval gräsmatta, medan näktergalen sjunger.

Just de här små, små buketterna, precis lagom för ett snapsglas, är kanske det vackraste jag vet!

Under många år framsträckta av små knubbiga barnhänder, då dimensionerna varit mer rätt mellan hand och blomma. Sedan grabbarna vuxit till sig har händerna växt, blivit magrare, senigare, större.

Men buketten har stannat kvar i samma storlek. 

Numera försvinner nästan hela buketten i handen som plockat den.

Men den stora näven håller så försiktigt om stjälkarna - mer försiktigt nu än när handen var liten och knubbig...

Vi dricker kaffet, och kakaon. 

Grabbens ögon slår nästan kullerbytta - morgonen är inte hans bästa tid på dygnet. Han gäspar stort, kryper ner breved mig i sängen, drar täcket om sig.

Jag frågar om det är kallt ute?

- Mmmm, int´så farligt, säger han och sover i nästa sekund.

Jag tassar ner till köket, ställer fram den lilla buketten.

Kokar mig en kopp kaffe till, sätter mig ute i min korgstol med dagens tidning.

Det är lite nattsvalt än, men precis som grabben sa, inte så farligt.

Solen värmer, och det blir en fin morsdag.

Och grabbarna mina...tack att just jag fick bli er mamma!

Ni är liksom....bäst!

HEMMA IGEN...

...det var ju meningen att stanna på stugan alla lediga dagar, men som det nu är ibland så blir det en liten  obalans i vad man vill och vad man borde.

Och om vädret där ute i skärgården är lite sisådär, så finns det alltid en risk att min vågskål tippar mer över åt det där man borde-hållet.

Hemma finns nämligen en hel del otvättade fönster, en hel del otvättad tvätt och en härlig samling "borde-fixas" som inte riktigt ger mig den där ron att vara på stugan.

Isynnerhet om vädret är lite sådär...

Så hem åkte vi, och har fått en hel del gjort faktiskt.

Men...det har blivit lite tid över till att lura i buskarna på fåglar.

Om ni nu undrar varför det dyker oroväckande mycket fågel- och naturbilder upp här på bloggen, så har det sin enkla förklaring i att jag håller på att samla material till en bok om naturen inpå våra husknutar...så, ja...det blir en hel del fotande av sådant just nu.

Och det får ni leva, och ta del, av...:)

Och det där med inredning som bloggen min kanske egentligen borde handla om så där ursprungligen...

...ja, det är liksom rätt stadigt statisk. Inget nytt, inga omändringar - riktigt dödtråkigt status quo.

Så kan det gå...att intressen falnar och andra vaknar.

Nu är det naturen som är i fokus.

Inte ens så mycket vända-in-och-ut-på-trädgården tror jag att det blir framöver.

(Om man inte räknar det att vi käkade upp en hel massa ogräs här i kväll till trädgårdssnack?

Nässelplättar är minst lika mycket primördelikatess som sparris. Tycker vi - som ändå älskar sparris!)

 Alltså, jo, inga stora omändringar eller så. Märkligt nog, men jag är rätt nöjd som det är...

...och inte kan man ju vara annat när pärlhyacinterna slår ut och alla träd bär mössöron, endel redan stora som lurviga haröron.

Och...så...finns...här...i....trädgården...ett...hav....av...liljekonvalj.

Något jag kan dö för lite grann!

Vänta bara det börjar blomma! Oh my, oh my, oh my!

(Och jo, jag skulle shoppa kläder i dag - men kom snopet tomhänt ut från butiken

...hittade inget jag ville ha. 

Så kan det också gå...fast det gjorde ju inte min tomma garderob gladare precis...:))

Lite är det på gångs ändå där i trädgården.

Såg att både sallat och rödloken börjat sticka fram.

Nu är det något på gångs!

Man kan känna det i luften.

LÅNGLEDIGT...

...om torsdagen är en helgdag, så bara ropar den där mellanfredagen på ledigt, inte sant?

Jag tog ut en ledig dag från jobbet och så tjatade lillungen åt sig ledigt från skolan också.

Så nu är vi tillbaka på stugan. 

Det kvittras och kuttras och trumpetas och kuckuas överallt.

För tillfället har göken tystnat, men ejdern håller på så den inte vet hur den skall vara.

Själv sitter jag ute på terassen och skriver - för första gången i år!

Däremot är det inte speciellt vårigt...eller soligt...

Dimman är tät som en yllekofta - men inte alls lika varm!

Sitter här med en kaffe som svalnar innan jag hunnit halvvägs med drickandet. Kallingar, långtröja och vinterrock samt en filt om rumpan är dagens outfit.

Mycket tjusigt!

Fast risken att någon skulle överraska mig här, och få sig ett gott skratt åt min utstyrsel, är rätt minimal.

På ett sätt är jag lite tacksam över den svala våren, så där på tal om utstyrsel.

Dök häromdagen in i garderoben som förvarat mina sommarkläder under långa, mörka vintermånader.

Där ekade det rätt friskt! 

Jag hade visst varit lite ivrig med att städa bort sådant förra sommaren i samband med flytten, och det har ju inte blivit någon automatisk påfyllning precis.

Sedan december har jag ju testat på att köpstoppa, så det har inte ens smugit sig in något som kunde utnyttjas ens med den bästa fantasi till någon form av vårkreation alls.

Om det skulle plötsligt bli varmare, vill säga.

Och när jag säger att det ekar i garderoben så menar jag det. Det är inte det där vanliga "jag har inget att sätta på mig"-suckande. Utan där finns faktiskt typ  i n g e n t i n g!

Så nu blir det nog för mig att köra en liten paus i köpstoppet.

Tvungen till det liksom.

Men, däremot tror jag att köpstoppet gjort gott. Nu när garderoben är så där tom så känns det mer som om jag faktiskt vill välja noggrant vad jag vill hänga upp där.

Det är främst kläder att ha på jobbet som saknas.

Jag menar, här, på stugan, kommer jag nog att fortsätta köra med kallingar och sockor tills jag övergår till en solblekt fladdrig sommarklänning och barbena-look.

Bara den skulle komma någongång...värmen.

Just nu skulle jag helst göra som kanadensarn, trycka in näbben i en varm fjäderskrud och hoppas på lite, lite sol och värme.

Brrrrr....

ATT ÅTERVÄNDA...

...till sin sommarvik.

Jag är inte den enda som återvänt till viken. Den här pyttelilla del av jorden har legat i dvala i månader.

Isen som lade sig härute och snön har tystnade det mesta under en lång tid.

Men nu händer det saker härute!

Medan jag pysslar på med mitt, plockar fram krukor, krattar stigar och sopar berg, bär fram utemöblerna och värmer stugan om vartannat, då dyker han upp.

Svanhanen.

Han simmar sakta fram och tillbaka och betar på sjöbotten vid platsen där vi brukar simma.

Han ser välmående ut. Stark och fin. 

Jag följer honom med blicken nu och då vid sidan av mitt sysslande.

Inne i stugan fixar grabbarna mina middag, eldar bastu och nojsar.

Grannen kommer över med en famnfull nyfångad abborre.

De har också återvänt. Som pensionärer kan de stanna här hela våren, hela sommaren.

Precis som fåglarna.

Senare på kvällen är svanarna två. Han är inte ensam längre. Man ser på hela honom så nöjd han är.

Hon är hungrig, hon äter och äter och äter. Han övervakar.

Undviker att ta mig för nära, vill inte störa.

Svanarna betar lugnt vidare och sätter igång med en omständig tvättseremoni.

De verkar lugna trots min närvaro, och jag sitter kvar en stund och följer med. 

När benen domnar av att sitta på huk reser jag mig försiktigt och drar mig sakta och tyst bakåt.

Lämnar svanparet att dinera i lugn och ro och sätter mig själv till (nästan) dukat bord.

Också vi har återvänt - till vår vik.

DET DÄR MED SKYMNING...

...det bara är något alldeles speciellt i den där stunden då dag går över till kväll. Som det är något alldeles speciellt med det där med att en årstid går över till en annan.

På femtio (!) år har inte våren, när det gäller flyttfåglarnas ankomst, varit så sen som i år.

Det betyder att de väntat och väntat och väntat, precis som vi, på våren. Och när den äntligen är här så kommer de, flyttarna, i stora skaror alla på en gång liksom.

I skymningen tog jag min kamera med på en sväng längs stranden.

Ute på fjärden hör jag ejdrarna, men alldeles för långt borta för min kameralins...

När det redan grönskar i min trädgård därhemma, är skärgården sen i starten. Det är ännu murrigt och grått och fjolårs, och skymningsljuset gör det än mer dämpat.

Och så tystnaden. Bara de ensamma ljuden av sjöfåglarna som rullar över havet och kvittret från skogens småfålar. 

Men i skymningen har också de tystnat. 

Sitter stilla på en klippa och ser skrakparet sakta komma simmande mot mig.

Skymningen kommet snabbt nu, kylan känns i fingrarna. Bara klippan, uppvärmd av solen under dagen ,känns varm under min rumpa.

Skogen bakom min rygg går liksom samman till ett enda mörker. Allt tystnar.

Över havet finns det ännu lite ljus. 

Skrakparet närmar sig mig, de dyker turvis i det iskalla vattnet. Det bekommer dem inte - bara frisyren verkar lite tufsig...men vem bryr sig? 

När majskymningen kommer rullande och de allra flesta borde redan sova.

Bara en som sitter på en klippa i skymningen följer med vad skrakparet har för sig.

Går tillbaka till stugan över klippor och fjolårsvass. Det rasslar och låter under mina steg.

Bastun doftar på långt håll.

Det är skymning i skärin.