Visar inlägg med etikett TIPS. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett TIPS. Visa alla inlägg

TEATERTIPS...


Större delen av mitt liv har jag haft fördelen att vistas i skärgården närhelst
jag känt för det. I min barndom var det Åland, i vuxen ålder Bromarf. 

Redan som barn, då Stormskärs Maja sändes på TV, kände jag starkt för
berättelsen. När filmen kom var jag tio år gammal, men kände igen naturen från 
mina barndoms somrar - filmens Stormskär låg inte långt ifrån 
minbarndoms skär. 

Numera befinner jag mig mest innanskärs och stämningen är annorlunda, 
men minnen från somrarna i ytterskärgården finns kvar. 

Så när jag såg att Salon teatteri ger Myrskyluodon Maja (Stormskärs Maja) som 
stor musikalsatsning klickade jag snabbt hem biljetter till föreställningen.

*

Och vilken föreställning! 

Hela den medryckande, varma men också tragiska, berättelsen skriven
av Anni Blomqvist som berättar om hennes farmors liv ute i Åländska ytterskärgården
i medlet av 1800-talet har man på ett strålande sätt lyckats få in i föreställningen.

Mycket starka tolkningar och fantastiska sångnummer. 

Om man så bara skall se en sommarteater i år, så är det här det man skall se! 

Ta med en näsduk, det kan nämligen hända att det blir lite vått i ögonvrån
"av den där vinden från havet" - som det heter....

Mer om teatern HÄR





EN NY STIG...


Igår körde jag lillungen (ja, jag vet, jag måste sluta kalla honom det...) till 
sin civiltjänstgörings-utbildning i Lappträsk, i Östra Nyland. 

Han hade gott kunnat ta bussen, men jag hade ju en helt egoistisk tanke bakom att erbjuda
honom skjuts och det var att samtidigt besöka en nationalpark med lite doldis-stämpel, 
nämligen Valkmusa nationalpark mitt i triangeln Kouvola, Lovisa, Kotka. 

Nationalparken består av myrar där över 30 olika kärrtyper identifierats och även 
om det inte säger så mycket åt en vanlig söndagstraskare, så är känslan på myren 
desto mer hanterbar och begriplig. 

Att ta sig ut på myren känns som om man skulle förflytta sig till Lapplands ödemarker
lite grann. Här finns verkligen en känsla av vildmark.

Det är så tyst och så stort och så oförstört.

Och allt detta finns cirka en timme från huvudstadsregionen - och än så länge
lite av en doldis - så man får faktiskt tassa runt där utan större trängsel. 


I Valkmusa finns en 2,3 km lång utmärkt spång som för en ut på myren. 
Stigen är på alla sätt i gott skick så även om man nu inte råkar ha gummistövlarna eller
vandringsskorna i bakluckan på bilen så kan man gott stanna till här om man 
råkar vara i knutarna och känner att man vill sträcka på benen lite 
och uppleva lite gottgörande och skön tystnad i orörd natur. 

För det är precis så det känns. Rätt snart efter parkeringsplatsen försvinner 
ljudet från vägen och man får traska direkt in i en slags "urtid" som står stilla. 

Längre rutter och vandringar i all ära, dem siktar man sig in på med tid, men
man skall på inget sätt förbise dessa korta stigar som ger
"mycket upplevelse på liten stäcka".




Att gå runt den här stigen tar ca en timme, och då räknar jag med att man stannar till och känner in,
beundrar, kanske fotograferar, klättrar upp i utsiktstornet, tar sig ett mellanmål 
eller bara njuter av stämningen på myren så här på hösten 
då mossorna lyser upp myren med alla fina färger. 

Skulle jag vara i den situationen att jag hade små knoddar i min tillvaro som jag skulle vilja 
lite smått introducera i det här med natur och vandring och sådant så skulle
det här vara den ultimata turen. 

Inga höga backar eller stup att oroa sig för. Lagom kort tur med lämpligt ombytlig terräng 
för att upprätthålla någon form av intresse för en liten en. 


Så här på hösten var det fullt med sländor som flög hit och dit, och på
håll hördes tranorna ropa, vilket bidrog till känslan av ödemyr. 

Det är något med dessa öppna landskap. 
Är det sedan havet, eller är det en myr. 
Öppna landskap ger en mer utrymme att andas. 

Och det här är en mycket lätt-tillgänglig plats att uppleva
tystnad och öppna landskap i om man nu råkar ha sina vägar förbi. 








Jag älskar myrlandskap kanske mest på hösten då mossorna glöder. 
Detta annars så platta landskap får ett djup i och med färgerna som dyker upp 
varefter hösten djupnar i sitt väsen. 




Efter en timmes tur i detta smått magiska myrlandskap känner jag mig redo för att dra vidare. 
Ett annat ställe ville jag stanna till vid innan jag kopplar in min favorit spellista på Spotify
till bilens högtalare och susar hemåt i kvällningen, men mer om det stället en annan gång. 



Men seriöst - rör ni er i knutarna - gå denna lilla tur.

Den är en lisa för själen! 

PÅ GRÄNSEN MELLAN ÅRSTIDERNA...


Det är något med gränslandet mellan årstider som triggar mig. 
Det är samma på våren, jag blir sprängfylld av längtan, vill omfamna hela
naturen, vill suga i mig varje doft, varje förnimmelse, varje liten nyans. 
Sommar och vinter är bara en transportsträcka mellan våren och hösten 
då det händer så mycket fint därute! 


Höstskog liksom. Jag vill vara där Hela Tiden! 

Men så har vi det här med älgflugor. 
Jag tycker inte bara att de är jobbiga och riktigt äckliga, jag får rätt besvärliga
bulor av deras bett (ja, de biter mig!) som är både sjuka och kliar ett bra tag.

Men mitt dilemma är att jag älskar höstig skog mer än jag hatar älgflugor. 
Snudd på att vågen skall tippa åt andra hållet, men än ger jag mig ut 
i timmar i skogen när tid finns. 

Under weekenden var jag som sagt på stugan och vädret var ju bara Gud. 
Det tyckte älgflugorna också...


Men så hittade jag i den där "diverse-lådan" ett spray som jag köpt förra sommaren att ha mot mygg,
och tänkte att det hjälper knappast (för det har man läst att myggspray inte hjälper mot älgflugor) 
men jag tänkte att det kan väl knappast skada heller? 
Och skulle jag nu stöta på en senkommen mygga så skulle jag vara skyddad! 
Hah, mitt blod erbjuds blodtjänsten inte myggpatrullen. 
Men det fanns inte mygg i skogen, deras bäst för datum hade tydligen gått ut.
Så lär det inte vara med älgflugornas bäst före...

Men döm om min förvåning när jag tre timmar senare kommer hem från skogen utan
en enda älgfluga på mig. Hinner redan tänka att de kanske försvunnit, men det brukar
de aldrig göra innan ett par frostnätter, och det har vi minsann inte haft denna
underbara indiansommar! 
Frost vad är det, liksom? 

Nästa dag testade gubben medlet - han hade minsann blivit älgfluge-antastad på sitt jaktpass dagen innan - och samma sak då han sprayat sig. Inte en endaste älgfluga! 
Det här är verkligen inget sådant där reklaminlägg, men jag gillar att berätta om produkter 
som är riktigt bra. Det här är helt superbra! 

Jag stötte på Sjö&Havs produkter för ett par år sedan då vi var utan rinnande vatten 
på stugan efter att vår vattenpump hade sagt upp kontraktet. Eftersom jag då 
hade möjligheten att tidvis vistas mycket på stugan men saknade dusch så 
blev det att tvätta sig i havet. Då hittade jag deras ekologiska tvål som faktiskt löddrar 
i saltvatten vilken i alla fall ger en känsla av lyx. 
Man vill ju inte löddra till havet med medel som inte är okej att löddra i havet...

Det här myggmedlet är också växtbaserat och helt biologiskt nedbrytbart. 
Vilket också känns lite mer okej än de traditionella myggsprayen som innehåller
en hel del märkligheter. Och så funkar det - på mig i alla fall! 




Vilken njutning att kunna gå i lugn och ro i skogen och inte behöva utföra 
hysteriska skutt och ryckningar och nästan klä av sig för att hitta de där 
krypande fulingarna som tassar runt på en.

Jag brukar gilla det mesta i naturen, men fästingar och älgflugor har 
inte riktigt uppnått den statusen än. Förmodligen uppnår de aldrig
den nivån att jag skulle tåla dem, eller tolerera. 

På tal om det så finns det en grönsak som jag också 
haft lite svårt att tåla, eller tolerera, och det är auberginen.
Jag kan tycka att den är galet vacker, men länge kände jag att 
vi inte riktigt hittade varann. Måste ha varit någon suspekt moussaka som jag 
ramlat över i ungdomens yra vistelser i Grekland som satt sig 
envist fast i mitt matminne. Mitt minne säger att det inte var en höjdare. 
Jag kanske inte fullt upp förstod att uppskatta det då. Gav det aldrig en chans? 
Kanhända det var mer focus på Ouzo än aubergine på den tiden. 
Tyckte mest den såg suspekt ut. Auberginen - inte ouzon. 


Men numera är jag riktigt bästa vän med auberginen. 

Det här är kanske det godaste man kan sno ihop av en aubergine 
och de där torra ostkanterna som man titt som tätt har drällande i sitt kylskåp. 

Parmigiana di melanzane heter rätten ursprungligen och det är att komma lite 
närmare mathimlen än man trodde var möjligt! 

Aubergine och ost = Matkärlek! 



HÖSTENS VACKRA TING...


Alla som har en ek i sin trädgård, eller i sin närhet har förmodligen märkt 
att det formligen regnar ner ekollon den här hösten! 
Man kan knappt gå under en ek utan hjälm om man inte vill ha
överraskande hårda ekollon i skallen på en. 

Det är just NU de är som vackrast. Det finns både de där mustigt bruna 
och ännu somrigt gröna ekollon på marken . Det är NU man skall 
ge sig ut och plocka ekollon - om man vill, vill säga.

Jag har nöjet och glädjen, att ha ett antal ekar i trädgården. Den här tiden på året
tycker jag att det är alldeles underbart - men när de släpper sina miljoner löv i lite varierande tid mellan oktober och mars, är de inte fullt lika uppskattade...
Det finns torra eklöv överallt och hela tiden, känns det som.

Men så här till hösten är det nog det trädet som levererar 
de vackraste frukterna! 



Ekollon! 

Alltså de är ju alldeles, alldeles otroligt vackra! 

Hade en gammal halmstomme-krans drällande i knutarna och eftersom 
en överraskande tidig höstflunssa grabbade tag i mig så när det inte riktigt fanns 
ork till något annat dammade jag av min limpistol och började limma
ekollon, efter ekollon, efter ekollon, efter ekollon...


Och till slut blev det ju en riktigt hyfsat fin krans, fast jag säger det själv! 

Jag limmade ekblad lite glest över hela halmstommen och så började jag limma ekollon
lite hipp som happ. De ekollon som fortfarande hade sin "hatt" kvar lossnade jag på och
limmade fast dem på nytt. Den här tiden på året så lossnar hatten - naturen har sett 
till att det skall ske så. Så om man vill ha kvar hattarna på ekollonen så är 
det bara att pilla loss dem och limma ekollonen in i hatten igen 
annars kommer ekollonet att tappa sin hatt bara man nyser inom ett par dagar. 
Och på en krans där hälften av ekollonen består av sådana med hatt, 
skulle det inte vara något man önskar precis! 



Eftersom jag valt att limma ekollonen lite hipp-som-happ på kransstommen så ville jag ändå
få något som gör att kransen liksom får en riktning och det gjorde jag genom 
att samla små ekkvistar och redan  ekollonskaft och limma dem överst på kransen för att få 
till känslan av rörelse, vilket är det som ger liv och rytm åt en krans. 

I mellanrummen mellan ekollonen - isynnerhet där limmet blivit synligt - limmade jag 
in yttersta ändan av små ekblad, hela blad hade känts för stora. 
Man får helt enkelt känna efter lite så att proportionerna blir rätt. 

Ekollon-kransen kommer ju att mörkna med tiden, och det gröna 
försvinner och blir till olika bruna nyanser. 

Min krans kommer att få huvudrollen som höstpynt på soffbordet, och det 
med ett blockljus i mitten. 

Lagom rustikt höstigt tycker jag. 

Och inte speciellt svårt att fixa själv! 

Har man inte en egen ek drällande på gården sin så tror jag ingen ek-ägare
i grannskapet säger nej om man frågar om man får komma och plocka lite ekollon. 
Förmodligen blir man bara glad! 

*

Till min krans gick det åt ca 2-3 l ekollon och 
kanske 0,5 liter fästen, som jag plockade separat samt några kvistar 
med löv på som ramlat ner. 

Som stomme hade jag en vanlig halmstomme från en 
julkrans av granris som jag sparat, och så går det åt
en hel del lim, förstås...





LÄGGER PYSSELVÄXELN I...


För ett par år sedan så snubblade jag (ja, nästan helt konkret faktiskt) över ett parti lammöron. Växten, inte kroppsdelen av ett krulligt djur - för att vara extra tydlig här. 
Ja, alltså...var blev jag? 
Jo, ett parti lammöron, Stachys byzantina, för ynka 1 € plantan. Eftersom betalningen på det torget endast kunde ske med hederliga sedlar eller mynt, så kom jag hem med enbart 5 plantor vilket var vad jag kunde sopa ihop i form av mynt i väskbotten, fickor och bilens diverse fack. 

Men plantorna växte, och växte och växte, 

Jag är kanhända inte så där översvallande förtjust i växten i sig. Den är mest bara blad. Och så kommer blomningen som är mest bara...lite märklig. 
Fast fjärilarna älskar den. Och det är ju en fördel, förstås! 


Växtens värde, enligt min syn på saken, är dessa underbara lurviga blad som verkligen ger en förklaring varför växten heter som den gör. Och av dem han man pyssla liksom vad som helst!
Min kompis gjorde häromåret helt galet vackra julgransbollar med samma teknik som jag i år (igen) gjorde en krans. 

Det är något med kransar. Jag gillar att binda dem, jag gillar formen och alla de otaliga uttryck som man kan få till på en krans. Jag är ju, som känt, på sätt och vis lite sparsmakad när det gäller pynt och en krans av lammöronblad är bara så fin! Tröttnar inte på det!  

Dessutom är det en härligt vilsam, nästan meditativ, syssla. 
Många kransar binds ju med ståltråd, och kan vara lite knepiga att få till om man inte behärskar tekniken. Men att fixa en krans, eller varför inte vad som helst annat, som julgranskulor, eller påskägg, av lammöron är riktigt enkelt! 

Det är enklast att bara limma bladen på stommen (krans, boll, ägg...). Jag använde helt vanligt "skollim" typ limstick. Det viktiga är att bladets yttersta spets får lim på sig, så den ligger snyggt mot stommen också då bladet torkat. 
Sedan ser jag till att klippa bort det tjocka/hårda bladskaftet så det inte blir fula ojämnheter på
kransen. 



Oberoende om man gör en krans, eller en julgransboll så är det bra att lite sortera bladen i 
Stora - Mellan - Små-högar för att underlätta arbetet. 
Gör man en krans är det de största bladen som kommer ytterst, och mellanbladen på sidorna, och de små bladen på innersidan av kransen. Det blir snyggast så. 



Nu var jag möjligen lite sent ute med att göra min krans, för en del av bladen började kännas lite som om bäst-före-datumet precis hade passerat. 

Jag klippte ner alla blomstänglar och använde mig främst av bladen från dem. 
Det finns en sort av lammöron som inte bildar blomstänglar lika effektivt som den här vanliga sorten, så det kanske kan vara läge att kolla upp ifall man inte vill ha blomning, utan mest bara blad. 

Själv tänker jag lite så att jag bjussar gärna på fjärils- och humlebar i form av nektarfylld blomning innan jag tar och skördar av bladen. Mina fem plantor räcker väl till att få en rejäl krans och förmodligen hade jag fått till ett dussin frigolit-julgranskulor eller dito påskägg om jag haft av sådana hemma. Dessutom tog limmet slut...
Så nu blev det att mata komposten med de resterande bladen. 

Kransen, eller vad man nu gör, håller sig galant i ett par år, innan bladen börjar gulna. 

Min krans får hänga i växthuset ett tag än, innan jag tar in den och hänger den ovanför TV:n.
Jag ser rätt sällan på TV, men gillar tanken att i vinter bara kunna lyfta blicken från rutan och se något 
som påminner om sommar, om något som vilar i sin vintervila därute i kylan, och som 
nästa vår igen kommer att skjuta sina skott och på sensommaren förse mig med nya underbart ludna 
och vackra blad att göra något av.

Kanske det blir julgranskulor nästa sommar? Vem vet?

LÖJLIGT LATA DAGAR...


Vi tar det här med sommarhettan...
Det är det sommaren 2018 handlar om för många av oss. 
Man blir lite mer medveten om vikten att dricka tillräckligt med vatten och samtidigt få i sig salter så balansen i kroppen gör att man mår bra. 

Jag tappar lite matlusten när det blir så här varmt. Helt okej om det skulle rinna av ett kilo eller fem i hettan, tvivlar dock att det kommer att ske. 
Jag är inte så bra på att äta frukt i vanliga fall, inte alls så mycket man kanske borde, men när det är hett ute, då hugger jag helst tänderna i frukter och bär. 

Nektarinerna är galet goda just nu, så det går det åt. Igår fick jag dock en lite omogen en
som inte helt ledigt slank ner i min egen strupe, så jag lade ut den halvätna nektarinen på en stubbe i närheten. Mest för att se om den kunde locka några hungriga små insekter till sig.
Och det gjorde den minsann! 

Hade min kära väninna på besök här på stugan och ena dagen hade vi inga insekter alls att flaxa bort men följande dag så fanns det kopiösa mängder blomgetingar. Eller kanske de heter blomflugor, fast de ser ut som små getingar? De verkade alldeles förvirrade och helt slut faktiskt! Flera bara dimpade döda ner. När jag sedan tog i dem för att flytta bort dem från bordet, eller var de nu råkat dimpa såg jag att de var alldeles uttorkade - kroppen var bara som ett tomt skal nästan. 

Det här att de var utsvultna fick sitt bevis när jag lagt ut nektarinen. På nolltid var den överfull av blomflugor som bara åt och åt och åt. Efter ett tag kom en sorgmantel fladdrande dit och satte sig för att käka. Den satt inget mindre än i tre timmar (!) och sög i sig nektarinsaft! Måtte varit uttorkad den också. 

Den halvätna nektarinen ett stycke ifrån gjorde att jag och väninnan kunde fortsätta med vårt världsförbättrande helt utan besvärande kryp. 

Många har besvärats av getingar också i sommar har jag hört. Själv har jag inte upplevt det nästan alls. Kom på att eftersom jag inte äter eller bjuder på kött så har de ingen orsak att komma och kolla in min mat. Det är nämligen så att getingarna behöver samla in protein till larverna i boet och protein i form av kött finns det mycket sällan hos mig. Tidigare i veckan hade resten av familjen dock fixat Pulled pork som serverades ute i trädgården och; shit den mängden getingar som dök upp från ingenstans! 
Så ja, vill man äta sin sommarmiddag ute utan getinganfall - välj vegetariskt! :)

Till natten skulle det bli månförmörkelse av det bättre slaget. Hade lite smått kollat in vart jag skulle ta mig för att kunna fånga den röda, stora månen på bild. Det hade ju varit klara nätter nästan så långt man kunde minnas, men precis den här kvällen kom det riktigt tuffa moln inseglande och förintade mina chanser att se månförmörkelsen. 

Tuffa moln kan ju hämta åska med sig, men den här gången blev det inget häftigare än en liten regnskur - där på andra sidan viken...

Märkligt att inte ens sådana här moln påverkar temperaturen speciellt mycket. Lika varm var natten som alla tidigare nätter. 

Idag blåser det en skön bris och det är riktigt skönt här vid havet. Tänkte på hur vi människor ändå på en relativt kort tid vänjer oss vid den här värmen. Häromkvällen sjönk temperaturen till 23 grader då jag ännu satt ute och skrev på mitt projekt, en stund funderade jag på om jag borde gå in efter en tröja.

En tröja - vid 23 grader? 
Eh what?!??


LÄNGS VÄGARNA SOM FÖR...




Det händer något bra i mig när jag reser så här utan större mål och målsättningar.
Det är som om min själ hittar hem till något som den inte ens visste var ett hem.
Det är som om en oro jag inte visste jag hade blir mättad och nöjd.

Jag ville denna gång köra en av de riktigt klassiska turistvägarna. 
För i ärlighetens namn; det är inte utan orsak just de vägarna blir turistvägar. 
Man får mycket skönhet för öga och själ på en och samma gång.

Vi startade med att ta kvällsbåten från Helsingfors till Stockholm 
och köra nonstop genom Sverige och sikta på en första övernattning på norska sidan.
Det gick ju bra - vad vi nu fick leta efter en butik som sålde lite äldre laddningskablar till 
vår GoPro-kamera, som redan har några år på nacken. Innerligt glad att man inte är elektronik, 
då hade en varit So Yesterday redan i förrgår...

Campade första natten i Hamar, på en lite märklig camping.
Campingen såg väl lite ut som om den inte fått den mest kärleksfulla omvårdnad 
på de senaste decennierna. Den hade nog sin storhetstid då jag senast campade i Norge.
Det var på 70-talet, det.



Hur som helst så var campingen full med husvagnar som uppenbarligen varit stationerade 
där de senaste åren. Så där som det nu ser ut på de flesta campingplatser nuförtiden. 

Det märkliga med den här campingen var att absolut ingen rörde sig där på hela kvällen.
I n g e n ! 

Vi packade upp, gjorde oss hemstadda, kokade middag åt oss, 
gick en sväng ner till stranden.
Ingen människa - någonstans. Knappast hade alla gått och lagt sig vid åtta?
På morgonen fortsatte samma tystnad över hela campingen. Vi började redan fantisera 
ihop spökhistorier om omkringstrykande massmördare med smak för inget ont anade campare...

Då vi redan var klara med frukosten, morgondusch och packat ner sovsäckarna,
smög sig ett äldre par tyst mellan husvagnarna. En annan man i sina mognaste år började med 
kuslig precision formklippa busken som råkade växa där intill hans husvagn.
Det var lite märklig stämning där. Det enda som verkade vara virilt och levande på
den campingen var ogräsen som glatt frodades här och där.

Det enda riktigt välskötta var nog den där formklippta busken.

Vi drog.

(det var också resans dyraste camping-övernattning.
Så ja, sannolikheten att vi återkommer till 
Strandheim Camping i Hamar är försvinnande liten...)

Fortsättning följer.


LIESJÄRVI NATIONALPARK...




Skönt när saker släpper liksom samtidigt.
Fick äntligen medicin som verkar bita till foten som strulat sedan sommare, ryggen som 
varit på dåligt humör en vecka gav med sig och Så Sken Solen! 
Och det är söndag och ledig dag! 
Aaaaah! 

Jag blir lite rastlös om jag inte får släpa min lekamen ut i naturen med 
oregelbunden regelbundenhet. 
Men idag! Jaaaa!!!! 



En tid har jag redan haft ögonen på Liesjärvi nationalpark. Den ligger en dryg timme från Helsingfors, så bara att koka kaffe och bre några smörgåsar och ge sig iväg! 

Där finns fler olika leder att välja mellan, men eftersom jag inte vill utmana 
ödet vare sig med fot eller rygg så valde jag en rutt på knappa sex kilometer.

Karta över området hittar man



Vi, jag hade en något motsträvig tonåring med på släp, parkerade vid 
parkeringsplatsen vid Kopinlahti (Kansallispuistontie 203)
för jag ville gå över Kyynäränharju som verkade jättefin.

Och det var den! Stigen går längs med en låg ås som bara har en bredd på några meter
på sina smalaste ställen och man har hela tiden vatten på båda sidorna. 
Åsen är knappt en och en halv kilometer lång. 




Jag hade tänkt att vi skulle gå en kortare ringrutt på knappa 3 km som heter Hyypiö.
Vill man gå den får man vara lite påpasslig när man kommer till norra sidan av åsen för
Hyypiö-stigens början är inte så jättebra utmärkt, men som tips här.
Kommer man söderifrån och går norrut längs åsen, så kommer det ett par stenbumlingar 
(du kan inte missa dem) utsatta på stigen, efter dem gäller det 
att hålla utkik till vänster. Där finns ett litet vägskäl som man skall välja
och en bit in på den vägen börjar Hyypiö-slingan till höger.




Slingan slingrar sig som en stig genom ja...skog.
Stigen var precis bara en stig i skogen så man fick nog gå och 
hålla ögonen på stenar och rötter nästan hela tiden, men annars 
enkel och lätt att gå. 
Efter ett tag kommer man upp på ett högt berg med fin utsikt över sjön.
Vi hade lite planerat att äta vår medhavda matsäck där, men det hade en barnfamilj
också siktat in sig på, så kände att de kunde väl få ha berget för sig, så vi tassade vidare.

Efter ett tag kom vi till ett annat berg, även om det inte var lika kalt (läs torrt) och 
inte hade lika fin utsikt (läs lite mycket växtlighet framför utsikten) så var vi vid det skedet så
hungriga så det kvittade. Tonåringen, som inte hade käkat frukost innan start, 
 hade redan börjat bli lite dyngsur i sin attityd, så
en (mat)paus var inte bara önskvärd utan en (livs)nödvändighet. Typ...


Ja..vad gillade jag dagens tur? 

Att gå längs åsen var absolut fint! 
Och sedan själva slingan då?

Vi mötte en del barnfamiljer och själv tänkte jag också lite i de banorna att slingan 
är perfekt om man vill ta barnen lite mer "ut i skogen" än att bara 
gå på sandade vägar i centralparken - 
men utan riskt att tappa bort sig om man är nybörjare. 
I övrigt var det inte många vandrare på vägen, en handfull även 
om vädret var fantastiskt och höstlovet stundar. 
Så om man vill undgå Noux proppfulla rundslingor i ungefär samma 
längd så är Liesjärvi absolut ett alternativ! 



Själv blev jag lite sugen på att utforska mer av nationalparken, gå längre turer 
och kanske sova över i en av hyresstugorna? 

Nu var det inte en möjlighet som tanke ens. 
Den dyngsura tonåringen aka lillungen 
fyller sista gången tonår i morgon och skall naturligtvis firas 
med tårta på säng och ljus och sång och ja...heeeela baletten.
Och då kan man ju inte ha en mamma som valt att sova över i en 
enkel stuga i en nationalpark någonstans i Finland, eller hur?

Dessutom har hon en jobbigt lång to-do-lista för i morgon.
Bara det. Och så födelsedag då. 

*

Men en annan gång.
Med bättre tid! 


ISTÄLLET FÖR TERMOS...


Det är något med höstskogar som lockar mig så jag nästan kan tycka att det är lite 
oroväckande beroendeframkallande. Så fort jag är ute från skogen börjar jag längta tillbaka. 
Lite så.

Nå, oftast har jag bara vattenflaska med, ibland kaffe i termos. Men om jag vet 
att vi, jag och hunden, kommer att vara ute många timmar, och röra oss i områden
där det nödvändigtvis inte finns sjöar, diken eller ens kärr där hunden kan
komma åt att släcka sin törst, så brukar jag tänka på att ta dubbelt upp med vatten med.





De gångerna struntar jag i min termos - på grund av tyngden faktiskt - 
och tar hellre med min "risukeitin" (riskokare...ja, alltså ris som torra kvistar då...heh!) 

Sedan kan jag välja om jag vill koka en eller tre koppar kaffe, kanske jag vill värma lite
käk (om jag tänkt på att ta med) eller bara njuta av en "brasa". 

Så lite tips och tankar om det idag.




Jag har redan något år haft en "ris-kotte-kokare" av märket 
Wild Woodgas Stove och är jättenöjd! 
Den väger nästan inget alls, och har lite samma teknik som en kakelugn, så 
den ger mer värme i förhållande vad enbart en eld skulle ge.

En kopp kaffe kokar upp på några minuter bara.



Jag släpar alltid några nävor näver (hahahaa) med mig hemifrån, det väger absolut inget alls och 
är det bästa att få fart på elden även om kvistarna och kottarna är lite fuktiga.

När nävern börjat brinna är det bara att ta och mata "brasan" med små torra kvistar och kottar.
En sådan här "risukeitin" är behändig för att man behöver inte släpa med sig 
vare sig gas eller sprit för att kunna värma sin mat. Och så är ju elden i sig ett bonus.
Hur mysigt som helst! 

Men så har vi det här med eld och natur. Utan markägarens lov är det ju inte 
tillåtet att göra upp en eld, men en sådan här är tillåtet att elda i, så 
man kan få lite samma stämning som vid en eld utan att "göra upp en eld".

Jag är jätteförsiktig med eld i naturen och jag har fixat till ett underlag av en ugnsform av folie 
som går att vika ihop och dessutom har jag med mig en bit släckningsfilt som jag 
ytterligare lägger under beroende på terräng och torka.





FINNS inget godare än kaffe och smörgås ute i skogen! 
Se bara på hunden då hon fått sen andel av godsakerna...;)

Och så inte att förglömma det faktum att den här lilla "burk-brasan" faktiskt värmer lite grann.

*

Skall man nu komma fram med något negativt så skulle det vara att den är lite 
ostabil och därför inget jag i första hand skulle rekommendera åt någon som 
tagit med yra små barn eller barnbarn på skogstur. 
Risken är rätt stor att man då har pastagrytan eller tevattnet i terrängen istället
för i grytan eller kannan...

Men om man är en hyfsat stabil på sin vuxna hand så är den toppen! 




Den här gången tog jag faktiskt tid hur snabbt den svalnar så man kan packa ihop sin "eldstad".
Från att jag såg den sista lågan tills jag kunde ta isär den och börja packa så gick det tio minuter.

På bilden har jag hällt ut den aska och de små kolbitar som blivit kvar. 
Jag väntar alltid tills eventuella kolbitar svalnat så jag kan hålla i dem innan jag lämnar
platsen. Har jag vatten kvar häller jag dessutom över dem, annars stampar jag på dem tills jag 
är hundra säker på att inget blir kvar och pyr. 

I en sådan här "risukeitin" är dock "veden" (ris, kottar, små murkna vedbitar från marken) så 
så små att det nog inte finns mycket alls som ens kan bli och pyra, men jag tänker
att det är bättre att vara lite överförsiktig än tvärtom-
Man är ju alltid den som i sista hand har ansvaret om man gör upp eld i naturen.

Och jag känner inte för att vara den som startat upp en skogsbrand, liksom! 





Till sist...så här liten blir den när man sätter ihop alla delar - inte mycket större än min mugg.

Och till att koka upp mitt kaffe gick det åt björknävern på bilden ovan,
en näve kottar, en näve murkna fingertjocka vedbitar som jag hittade i 
närheten och lite torrt ris. 

That's it! 

Plus mysfaktorn, inte att förglömma!