MEN SOLEN SKINER...

...och fast meteorologerna förutspår tilltagande kyla, eventuellt nya köldrekord på sina håll så är det ändå solskenet som får det att börja knycka i energicellerna. Visst är det så? Efter ett par dagar med solsken - om än med bitande vind och -20 graders kyla så känns det helt annorlunda i hela mig än det gjorde tidigare här i veckan.

Och i morse när jag tassade in i badrummet möttes jag av en sömndrucken, yrvaken fluga som satt och glodde på mig från spegelkanten. Jag petade lite försiktigt sådär på den för att se om den verkligen var på riktigt, och jo, visst den flög glatt iväg. Nu är det faktiskt inte årets första fluga, hade för en tid sedan en sittande på bilens motorhuv när jag skulle åka iväg till jobbet. Den var betydligt trögare i sina rörelser - och hade nog stackarn lite oddsen emot sig...

Men det som fick mig att riktigt känna hopp om våren var nog att trots nästan 20 graders kyla ute är det takdropp på sydsidan! Redan ordet i sig är så vackert:

Takdropp.

På hyllan i vardagsrummet har jag lite konserverad sommar i form at fjolårets torkade pioner. De blir bara blekare och blekare, men de får nog hänga kvar en tid ännu - i väntan på de färska:)

Snart börjar det bli dags att pyssla om sina krukväxter lite. De reagerar ju inte på att det är kallt som i...Norden *hehhehee*, utan på ljuset som nu kastar sig in genom alla fönster och gluggar.

Så alldeles tydligt har jag samma reaktionssystem som en sliten, dammig krukväxt på fönsterbrädet. Skiner solen och värmer ens en liten, liten smula, så börjar jag sträcka på mig och känner mig hur fin som helst!

På tal om att sträcka på mig så har jag haft ett jätteskönt veckoslut. Njutit av långfrukostar och gjort bara det jag velat. Ibland kan det vara bra att lägga alla måsten lite åt sidan för en stund. Och inte ha så rysligt dåligt samvete för att man inte hela tiden är så himla effektiv.

Och just det att man struntar i måsten för en stund och gör nåt lustfullt gör ju att man blir så glad. Är det det, eller solen, eller min sköna yogastund i solskenet på vardagsrumsgolvet eller vad som gjort att jag känner att jag kan andas så fritt och nynnar på medan jag pysslar på med mitt.

Katten är lite förundrad.

- Vad tar det åt henne? verkar hon undra - katten:)

Tja, vad gör man. Ibland skall man bara unna sig att ta åt sig av livets goda!

Och livets goda behöver inte vara så konstiga saker.

En blinimiddag för två kan också vara det där lilla som stänker lite guldskimmer över vardagen.

Jag tycker så om blinier. Det är så gott! Har äntligen hittat ett recept som ger just sådär härligt mjuka men på ytan frasiga blinier som jag minns från min egen barndom.

Receptet hittar ni här

Till blinier har jag alltid saltgurka (inte kryddgurka, utan riktig saltgurka, helst den utan vitlöks smak för det kan bli lite för mycket smakupplevelser annars.)

För det är nämligen så vansinnigt gott att doppa dessa saltgurkor i flytande honung och klicka på lite smetana.

Jo, tro mig - det ÄR gott!

 :)

För tillfället är fredagens frustrationsstorm som bortblåst. Visst finns orsakerna till min frustration kvar, men just nu har de liksom bleknat, precis som mina torkade pioner, i vårvinter solen.

Nu skall jag fortsätta göra nåt lustfullt som jag ganska sällan ger mig tid till. Jag tänker krypa upp i favoritfåtöljen, med en bra bok och njuta av eftermiddagssolen i väntan på att ungarna ramlar in.

Sen blir det lite mer blinier!

Ta för er av livets goda - och av solskenet!

kram

M

SANNING ELLER...

...så lurar man sig själv en liten smula. Jag har lovat mig själv att inte pirra och marra om vintern något mer, och försöka intala mig själv att det är ett övergående fenomen som är värt att njuta en smula av.

Mitt försök till positivt tänkande har fått sig några små törnar då det i veckan som gått antingen varit kallt som *** med vind från självaste Nordpolen, eller så har det vräkt ner av det där vita någon liten 30 cm - till!

Min tanke när jag skaffade hund i höstas var ju att ha en kompis som släpar mig ut på sköna promenader - inte att promenaderna skulle bli en karaktärstest...BÅDE för mig OCH hunden. När temperaturen återigen kryper ner mot -20 strecket sätter vi tassarna i luften - okej, spisvärmen övervinner :)

Men det är inte bara februari som frustrerar mig för tillfället. Har en tid redan ifrågasatt det meningsfulla med mitt jobb. Eller jobbet i sig är ok, men vissa saker som jag inte kan påverka börjar vara mot min egen övertygelse om hur saker skall skötas, och framför allt hur man motiverar sin personal.

När skall man fatta det på högre nivå, att en motiverad personal är varje företags starkaste kapital?

Frustrationen som jag känner kan ibland lägga sig som en gladpack-hinna över allt i min tillvaro, och det blir som om känseln försvinner och man ser suddigt som genom...just gladpack.

Samtidigt vägrar jag godkänna att en arbetsgivare, vårt dagliga arbete skall få ha den inverkan på en. Och nu vet jag att jag inte är ensam om denna frustration. Jag kan bli alldeles matt av att det företag som man trott på inte inser vad de håller på att göra med sitt viktigaste kapital nu!

Tja, detta är knappast rätta forum för dessa rader, men jag blir så  f r u s t r e r a d  av att se hur arbetskamrater som varit stolta över sitt kunnande, sitt arbete, stolta över företaget man jobbat i längre eller kortare tider i nu bara sakta resignerar och bara GÖR det man skall - men inget mer...

Hur känsliga är vi inte ändå för det att vi blir bekräftade i det vi gör. Det räcker ju inte alltid att vi själva vet att vi är bra... 

Men nog om det, kan bara inte låta bli att skriva ner dessa funderingar - den här bloggen är ju ändå mitt bollplank, och inte alltid så glansbildsaktik som man skulle önska...:)

Men även om min funderingar idag är lite moll-betonade på grund av vinterkyla och frustration på jobbet, så finns det så mycket, mycket som glädjer mig också! Jag försöker att inte höra till den skaran som bara gnäller och inte gör nåt. Åt snön och kylan kan jag inte göra så mycket, men min egna livssituation kan jag ändå påverka.

Så idag har jag anmält mig till en kurs i privatföretagande. Om jag blir företagare får framtiden utvisa, men jag har i allafall tagit ett steg bort från det som nu förorsakar frustration i mig.

Det är bara det där lilla med en utmärkt affärsidé, lite mod och så den ekonomiska sidan som skall fixas....hahahaha. Men jag känner att jag ändå är på väg på nåt plan. Och det är skönt!

Och jo, ibland....ibland kan jag känna att det kanske, kanske blir vår igen. När solen gör fjolårslöven gyllene och man får kisa mot solen och känna hur den faktiskt lite, lite värmer. När man känner hur vinden lugnar ner sig och inte kyler en in i benmärgen.

Våren kan onekligen kännas en bit ifrån, men den finns ju där, väntande tålmodigt i alla dessa knoppar.

På samma sätt kan jag känna att det finns knoppar i mig som bara väntar på att få spricka och blomma ut.

Men om man frånser från mina små funderingar här, så är jag innerligt glad för folket i Egypten. Tror man tillräckligt starkt på förändring så...

Där, som hos alla i förändring, hoppas jag på visdom att göra de rätta besluten.

Sov gott alla därute som vet, och också ni som velar...

PoK

M.

GLÅMIGT...

...hur jag än gör så lyckas jag inte riktigt med att skaka vinterglåmigheten av mig. Känns som om jag kunde sova en vecka nonstop. Minst. Borde ta itu med att slipa och måla om köksstolarna. Har jag lust att göra det just nu. Nej! Borde plugga in mig på nya arbetsuppgifter. Har jag lust med det just nu? Nej!
Borde, borde, borde...
Har jag blivit biten av vårtrötthetsflugan eller vad är det? Kunde gräva ner mig bland bolstren och inte komma fram förrän solen kommer fram på riktigt! Och börjar smälta snön. På riktigt! Riktigt sådär rasande smälta snön. Jag har snön upp i halsen nu!
Jag kan inte låtsas att jag tycker att vintern är skoj. Två månader vinter skulle vara ok för mig....Inte fyra...fem..

Jo, jag vet att jag låter som en gnällspik, och jag vet att tiden går, att ljuset är här och vi tassar sakta mot ljusare tider! Jo, jag har hört fåglarnas titityyy om mornarna då jag gör mig redo att släpa mig till jobbet.
Det är just det, att just nu tycker jag att jag släpar på mig vad än jag gör!

Köpte hem lite blomdoft, tänkte om det skulle få igång mina vårkänslor...men nja...jo kanske lite. Men inte så där att jag skulle känna nån sprättande energi i någon av mina sovande celler. Det är som om hela min kropp skulle svara; "Bla, bla, bla....vi har hört om våren, men tror inte på den förrän vi ser..."
Till råge på allt hade jag i veckan besök av ett sånt där magvirus som möblerar om bland inälvorna...Tjo?

Som jag skrev tidigare här har jag inlett en inte-shoppa-nåt-onödigt-period. Så trött som jag varit har det inte varit svårt alls. Jag har inte orkat ta mig nånstans var det skulle finnas några som helst frestelser..hahahaha.
Tvärtom har jag kritiskt gått igenom mina skåp och skrubbar och skrymslen, och hittat en hel del som jag kan tänka mig undvara.
För första gången i mitt lilla liv skall jag nu SÄLJA en hel del prylar och mojänger på loppis.
Har till och med beställt både bord och tid. Bra så, annars skulle det nog bara bli vid tankestadiet. Nu MÅSTE jag samla ihop en hel del dittan och dattan.
Måste göra lite utrymme i garderoben för sommarkläderna :)

Jo, jag vet att det inte är riktigt badsässong än, annat än för de verkligt tuffa, och dit räknar jag mig inte. Kanske skulle jag vakna ur min diffusa vinterdvala om jag skulle ta mig ett dopp?

Vad jag ser fram emot är en liten vecka av sommar som man kan beställa på nätet (obs! Shoppade den INNAN jag inledde min inte-shoppa-period, så det räknas inte!)

Hoppas lillungen också får lite färg på kinderna:) Vi är nog båda i behov av lite semester och sol och värme!
Jag sätter mitt hopp på det att det skulle sätta fart på min energi också. På nåt vis skall den väl gå igång!

Vanligtvis brukar jag vakna ur min vintersömn när frökatalogerna dimper ner i postlådan. Men icke...
En blick ut genom köksfönstret får varje spirande vårkänsla att krokna.
Ser ni de diffusa upphöjningarna? Det är inte vinden som drivat snön - det är mina b ä r b u s k a r!
(Som jag tänkt beskära i mars...I don't think so....)

Om jag minns rätt innan snön kom för....väldans länge sen...har jag en färdigt uppgrävd rabatt som väntar på innevånare, nånstans i allt det vita. Nu borde det ju vara på plats att sitta och planera, men nja...kanske i morgon?

Helt sysslolös (pysslolös) har jag väl ändå inte varit. Här en postlåda som jag målat som beställningsarbete. Låt vara att ägaren lite smått harklande sa att både han OCH postiljonen börjar bli lite nervösa på den tillfälliga plastpåsen som fungerat som hans postlåda en tid nu.

Så småaktigt av postiljonen...Vad jag förstod så böts plastpåsen ut nu och då - är inte det variation i arbetet så vad...;)

Så hemskt mycket variation i menyerna här hemma är det tyvärr inte heller. Glåmighetsperioden sätter sin spår överallt! Tacksam över att min lilla familj utan större protester tuggar i sig det mesta jag ställer framför dem.

Men ikväll blir det gamla minnen med en vänninna från ljuva ungdomen! Senast hon ringde för att fråga en adress tog samtalet tre timmar...
Glad att det finns de som står ut med mig  under mina glåmighetsperioder! Har märkt att de oftast faktiskt sammanfaller med månaderna november och februari. Glåmighetsperioderna, inte vännerna...haha!
Ni är alla värda en liten medalj! Påminn mig att jag skall pyssla ihop sådanan - leverans i.....bäst att lämna det datumet öppet...okej?

Lillungen traskade just förbi mig här med en kompis i släptåg.
- Visst är det skönt att få gå omkring i kalsonger en hel dag?

Hmm...jag kunde gå omkring i "kalsonger" någon vecka framöver...tills jag kunde plocka fram mina blommiga klänningar och trippa ut i vårsolen.

I väntan på det!

Må gott alla blomknoppar därute!

M.

LAPA SOL...

...och ett inte-göra-så-mycket veckoslut bakom sig. Onekligen riktigt skönt!

Med både inte-göra-så-mycket och med Solen. Den ha man inte sett så mycket av på sista tiden...

Lillungen skickade mig ett sms i fredags:

" Jag är så glad :-D. Jag älskar allt och alla. Jeee! Det är det fina vädret som gör det! <3"

Och jag är helt benägen att hålla med! Det är så det känns när de allra första vårvinter-solstrålarna når en med full kraft. Själv har jag kännt mig lite självförvållat kraftlös efter en rolig fest på fredagen. Det kan inte vara åldern väl ? Det är nog bara ovana...right?

Vaknade på lördag morgonen av att jag trodde någon sinnesförvirrad varelse stod och bankade mig med en slägga i skallen. Det dröjde en stund innan jag förstod att det nog inte var så, utan något helt annat som förorsakat denna bultande känsla i skallregionen. Aj, aj...inte bra alls!

Ännu på eftermiddagen då jag teoretiskt hade varit vaken i många timmar kände jag ingen som helst tillströmning av någon som helst energi.

Kom att tänka på en väninna som för nåt år sedan, då jag talade med henne en onsdageftermiddag klagade på att hon hade krabbis och var helt slut.

- Va? Nämen, var var du igår då, en tisdagkväll? undrade jag.

- Igår??! Nej, nej, det var i lördags...

*

Nu förstår jag henne....hahhaaa!

Inatt stormade det ute. Den blåste så det ven i knutarna och knakade i takplåten. Riktigt härligt busväder. Som ni vet finns inget skönare då än att få krypa ihop mot någon, borra huvudet djupt in i dynan och dra täcket tätt tätt omkring sig. Och veta att det är söndag - och man får sova hur länge man vill!

Mmmmmmm....!

Så väcks man då vid femsnåret av en kvinkande hundvalp.

-Mmmm.....schhh...sov nu.

Mera kvink, lite mer högljutt kvink.

Eftersom jag precis har fått valpen att förstå att det är UTE man skall göra sina bestyr släpar jag upp mig ur den varmaste, skönaste sängen med en sengångares hastighet, för nu måste ju valpen ut...

Med ett öga som knappt var på glänt såg jag att klockan var snart fem.

På med jacka, stövlar, mössa - och ut i stormen.

Väl ute, tittar valpen på mig med ivriga ögon:

- Matte! Leka!!! Nu!!! :-D

*stön*

Där stod jag, mitt i natten, mitt i snöstormen, med en överenergisk lurvig varelse som inte alls skall kissa...utan leka! Om matte var på lekhumör? not!

Men vi tog igen det på dagen, det soliga vädret gjorde att man egentligen inte alls ville komma in. Som en yrvaken humla surrade jag på därute och upptäckte att det inte bara är takdropp som gäller. Solen har redan tuggat lite på snömångden på lekstugetaket också!

Titta bara, kanten syns!

Ah, kunde nästan inbilla mig att det redan är mars, att jag på något vis lyckats med konsstycket att hoppa över februari, som är den segaste av alla vintermånader - i mitt tycke. Sådana här dagar ger mig hopp om att jag kanske, kanske sen också överlever vintern sådär på det mentala planet.

Fast jo, visst finns det skojiga saker att göra på vintern också.

Dom här två bryr sig föga i om det är vinter eller inte. De har lika skoj ändå! Skärpan på denhär bilden är nu inte riktigt där den skall vara, haha. Men det är lite knepigt ibland att hantera kameran, klickerskola hund och ha godis inom räckhåll samtidigt. Ännu knepigare är det om valpen är i koppel. Det klarar jag bara inte av...inte med mina fjuttiga två händer:)

Och så, efter en härlig dag ute: hur skönt är det inte att bara ligga i ett soffhörn och mysa?

Det är precis vad jag tänker hänge mig åt ikväll.

Söndagsmys!

Jag hann ju inte med fredagsmyset då jag hade annat för mig liksom ;)

Må gott!

M

VINTERDVALA...

...bland arbetarstugorna på Fagervik gård.

Så tyst, så stilla, så vackert med alla dessa röda byggnader i allt det vita.

Nu är gardinerna fördragna, trapporna insnöade, gårdstunen tysta.

Det är nästan lite drömlikt att gå omkring i allt detta och verkligen känna hur allting sover lugnt i sin vintersömn. På sommaren får man sällan gå ensam här.

Fagervik gård grundades 1646 av Carl Billsten, men det var först då bröderna Hising (adlade senare till Hisinger) köpte gården i början av 1700-talet som brukets glansperiod började. De flesta byggnader är från 1700-talet.

Fortfarande är gården i samma släkts ägo. För något år sedan talade jag med en av barnsbarnsbarnsbarnsbarnsbansbarnsbarnen (nu hoppas jag det blev rätt, jag tror det) till en av grundarna och en av syskonen som är de nuvarande ägare till gården. Arbetarbostäderna är uthyrda och även om det måtte vara underbart att få bo mitt i en kulturskatt så har det säkert sina sidor också.

Besökare kan faktiskt vara ganska påträngande. Hon berättade om hur turister faktiskt kan komma inklampande i köket och beställa en kopp kaffe - trots att husfolket faktiskt stod där i pyjamasen!

De hade bara öppnat dörren för att släppa ut katten!

Fagervik har också en egen kyrka. Ännu för hundra år sedan hade Fagervik bruk en egen församling. Nu är de en av de få privatägda kyrkorna. Till jul och även på sommaren ordnas där konserter, och då kan man få lyssna till tonerna av Finland äldsta ibrukvarande orgel. Den byggdes i Stockholm 1726, så ett och annat preludium och postludium har den varit med om...

Jag har haft glädjen att få vara med och dekorera denna fantastiskt vackra kyrka till ett och annat bröllop under mina år som florist.

I sin totalt avskalade, sparsmakade 1700-tals stil är det bland de skönaste kyrkor jag besökt.

Asketismen och litenheten gör den till en alldeles speciell kyrka.

Nu var ju dörren, och porten stängd. På sommaren kan man besöka kyrkan under guidade turer, men bäst minns jag kyrkan från de gånger som jag fått jobba där i tystnad.

Själva herrgården ligger ett stenkast från kyrkan, men jag hör till dem som respekterar skyltar som denna!

Även om det kan klia lite i fotograf-fingrarna att komma åt allt det vackra, så vet jag att det faktiskt är någons hem skylten vill skydda.

För tillfället genomgår Fagervik gård en stor restaurering, och det gör mig alltid så glad, att dessa underbara miljöer underhålls. Det kan inte alltid vara alldeles lätt att ha ett litet slott att förvalta...

Men jag tassar vidare bland alla röda hus och kojor i allt det vita. Allt blir bara rödvitt faktiskt. Och till skillnad från sommarens lummighet så ser man faktiskt husen nu.

Vattenkraft:

Här var brukets hjärta, här producerades energin till bruket.

Vart man än tittar stöter man få fina gamla träd. På 1790-talet började man anlägga den fina parkhelhet som man kan se och uppleva än i dag. En dag i januari ligger trägården, även den, i sin djupaste dvala, men alla de fantastiskt vackra, gamla träden som man stöter på skvallrar om år, årtionden, århundraden av vård.

En allé. Kan ni tänka er att det någonsin har sett annorlunda ut?

Hur såg det ut på den tiden när stor var liten...?

När jag ser en liten planta som dennaa brevid sina giganter till vuxna gelikar får man perspektiv på tidens gång.

Hoppas bara att den lilla klarar av konkurrensen om ljuset där mellan de Riktigt Stora och någongång själv kan ståta som ett majestätiskt alléträd!

Med ett igenkännande leende kan jag konstatera att det nog inte är bara i kojor som min, som man rätar upp staket efter en snörik vinter som denna.

Man gör nog det både i slott och koja!

Bakom detta fönster gömmer sig brukets museum. Det ligger i det gamla förtenninghuset.

I samma byggnad finns ett café.

Onekligen skulle det sitta riktigt bra med en kopp varmt efter att man traskat omkring på området en stund med kameran i högsta hugg.

Däremot ser inte caféet ut att vara öppet, hahha...Det är nog bara att snällt vänta på att vinterdvalan är över, och traska vidare med kameran. Skönt att få ägna sig åt fotande alldeles ensam...

...eller alldeles ensamt var det ju inte...

Det var Han och jag....;)

Kram alla!

M.