VINTERDVALA...

...bland arbetarstugorna på Fagervik gård.

Så tyst, så stilla, så vackert med alla dessa röda byggnader i allt det vita.

Nu är gardinerna fördragna, trapporna insnöade, gårdstunen tysta.

Det är nästan lite drömlikt att gå omkring i allt detta och verkligen känna hur allting sover lugnt i sin vintersömn. På sommaren får man sällan gå ensam här.

Fagervik gård grundades 1646 av Carl Billsten, men det var först då bröderna Hising (adlade senare till Hisinger) köpte gården i början av 1700-talet som brukets glansperiod började. De flesta byggnader är från 1700-talet.

Fortfarande är gården i samma släkts ägo. För något år sedan talade jag med en av barnsbarnsbarnsbarnsbarnsbansbarnsbarnen (nu hoppas jag det blev rätt, jag tror det) till en av grundarna och en av syskonen som är de nuvarande ägare till gården. Arbetarbostäderna är uthyrda och även om det måtte vara underbart att få bo mitt i en kulturskatt så har det säkert sina sidor också.

Besökare kan faktiskt vara ganska påträngande. Hon berättade om hur turister faktiskt kan komma inklampande i köket och beställa en kopp kaffe - trots att husfolket faktiskt stod där i pyjamasen!

De hade bara öppnat dörren för att släppa ut katten!

Fagervik har också en egen kyrka. Ännu för hundra år sedan hade Fagervik bruk en egen församling. Nu är de en av de få privatägda kyrkorna. Till jul och även på sommaren ordnas där konserter, och då kan man få lyssna till tonerna av Finland äldsta ibrukvarande orgel. Den byggdes i Stockholm 1726, så ett och annat preludium och postludium har den varit med om...

Jag har haft glädjen att få vara med och dekorera denna fantastiskt vackra kyrka till ett och annat bröllop under mina år som florist.

I sin totalt avskalade, sparsmakade 1700-tals stil är det bland de skönaste kyrkor jag besökt.

Asketismen och litenheten gör den till en alldeles speciell kyrka.

Nu var ju dörren, och porten stängd. På sommaren kan man besöka kyrkan under guidade turer, men bäst minns jag kyrkan från de gånger som jag fått jobba där i tystnad.

Själva herrgården ligger ett stenkast från kyrkan, men jag hör till dem som respekterar skyltar som denna!

Även om det kan klia lite i fotograf-fingrarna att komma åt allt det vackra, så vet jag att det faktiskt är någons hem skylten vill skydda.

För tillfället genomgår Fagervik gård en stor restaurering, och det gör mig alltid så glad, att dessa underbara miljöer underhålls. Det kan inte alltid vara alldeles lätt att ha ett litet slott att förvalta...

Men jag tassar vidare bland alla röda hus och kojor i allt det vita. Allt blir bara rödvitt faktiskt. Och till skillnad från sommarens lummighet så ser man faktiskt husen nu.

Vattenkraft:

Här var brukets hjärta, här producerades energin till bruket.

Vart man än tittar stöter man få fina gamla träd. På 1790-talet började man anlägga den fina parkhelhet som man kan se och uppleva än i dag. En dag i januari ligger trägården, även den, i sin djupaste dvala, men alla de fantastiskt vackra, gamla träden som man stöter på skvallrar om år, årtionden, århundraden av vård.

En allé. Kan ni tänka er att det någonsin har sett annorlunda ut?

Hur såg det ut på den tiden när stor var liten...?

När jag ser en liten planta som dennaa brevid sina giganter till vuxna gelikar får man perspektiv på tidens gång.

Hoppas bara att den lilla klarar av konkurrensen om ljuset där mellan de Riktigt Stora och någongång själv kan ståta som ett majestätiskt alléträd!

Med ett igenkännande leende kan jag konstatera att det nog inte är bara i kojor som min, som man rätar upp staket efter en snörik vinter som denna.

Man gör nog det både i slott och koja!

Bakom detta fönster gömmer sig brukets museum. Det ligger i det gamla förtenninghuset.

I samma byggnad finns ett café.

Onekligen skulle det sitta riktigt bra med en kopp varmt efter att man traskat omkring på området en stund med kameran i högsta hugg.

Däremot ser inte caféet ut att vara öppet, hahha...Det är nog bara att snällt vänta på att vinterdvalan är över, och traska vidare med kameran. Skönt att få ägna sig åt fotande alldeles ensam...

...eller alldeles ensamt var det ju inte...

Det var Han och jag....;)

Kram alla!

M.