JA, DET VAR EN KVÄLL I JUNI...

...då när sommarn är som bäst.

Ni vet visan? En av mina favoriter bland sommarvisor faktiskt.

Gick här en sväng i trädgården och tänkte på det här hur

galet fort allt går - egentligen.

Vi längtar oss vimmelkantiga efter sommaren, fåglar flyger 

hundra- tusentals kilometer för att häcka här uppe i norr,

här hos oss. Blommor och frön väntar i månader av mörker

och kyla på att få dansa en stund på ängen.

Och så går det så fort! 

Försommaren liksom ramlar en i famnen trots denna eviga längtan.

Mycket skall göras, det är bara så.

Det går inte att måla hus i november - nej det skall göras i början av

sommaren. Det går inte att plantera och så växter i februari. Nej de skall helst planteras 

början av sommaren. Gräset växer mest i början av sommaren - och skall klippas.

Ogräs rensas, ved radas...you name it! 

Ljuset för fotografering är fantastiskt på försommaren.

Mina sista, under våren beställda, jobb-jobb skickas iväg nästa vecka och 

så tänker jag hålla ledigt till medlet av augusti från den sortens jobb.

Har också sökt in för att börja studera på distans från hösten

 - också inträdesprovet dit skulle lämnas in nu i juni.

Listan är...nästintill oändlig! 

I år ligger prio ett ändå här.

På att renovera en gård.

Har senarelagt en del andra uppdrag och är glad för att jag kunnat göra det

för just nu behövs lite närvaro här.

Men om vi lyckas med konststycket att vara effektiva nu en tid, så 

finns kanske tid för annat också i sommar.

Det är så jag tänker. Man får ge järnet, lite som fåglarna, någon vecka

och hoppas på att allt går vägen.

Å andra sidan...med ett gammalt hus så blir man väl aldrig "klar".

Det finns hur mycket som helst att göra, man behöver bara 

kunna sätta "stopp-för-i-år" vid något skede.

Sommaren är alldeles för kort för att inte unna sig lite 

annat än jobb och renovering också. 

Så inbillar vi oss nu i alla fall. Att det kommer att finnas tid för annat också.

Återstår att se hur det nu sen blir...

...för det är ju så med renoveringar.

Ni ser vad som behöver målas här.....?

Huoh! 

Ibland har de en tendens att svälla som väljästa bulldegar.

Renoveringarna. 

Men så här är det nu. Läget.

En kväll i juni, då sommaren är som bäst,

SÅ LITE TID...

...det är som det oftast är.

En renovering går otroligt sällan så där smidigt och smärtlöst.

Så inte nu heller. 

Ibland blir jag sannerligen förvånad hur lite endel snickare och 

andra hantverkare trots sitt kunnande verkar tänka till hur saker 

skall fungera! 

Jag målade runt huset idag och hittade ett ställe där man lagt ny plåt,

under en dörr för att skydda mot fukt men där man ändå lämnat en jättestor 

glipa på ett ställe där regn och snö formligen kunde rinna in! 

Om inte jag råkat krypa omkring och måla det som behövdes måla med liten

pensel, skulle jag aldrig upptäckt det. 

Snickaren som skulle bygga pergolan, ja...

När han åkt på fredagen började vi kika hur sjutton han riktigt tänkt...

Det fanns ritningar, det fanns en illustration, ritad på ett foto taget av platsen,

det fanns inspirationsbilder och mått. Det fanns verbala instruktioner.

Och ändå...ändå lyckas han gräva en stolpe så den enligt hans vision 

skulle komma rakt upp genom bordet...gaaaah!!!! 

Halllåååå!!!!!

Ja, och så det där tredje.

Det behövdes installeras ett luftintag och utgång till glasverandan, för att undvika att

det bildas fukt på fönstren som det gjort nu.

Inser att jag måste leva med en "tratt" på nya verandataket, men det är väl okej

om verandans konstruktion mår bättre av det. Helt klart.

Men...men...så smäller plåtslagaren dit en rejäl grej som står upp en halvmeter

minst (på ett litet tak) och dessutom hindrar öppnandet av fönstren.

Nu behöver vi kanske inte ventilera med just det fönstret - men vi behöver 

kunna öppna det för att få det tvättat! Ja! 

Upplyser plåtslagaren om saken och först är han helt oförstående.

NEJ! Hundra år gamla fönster öppnar sig INTE inåt.

Man liksom hänger ut som en apa genom ett fönster för att få det andra tvättat.

Pronto! 

Och han sågar ner "pipan".

Men sågar han ner den tillräckligt för att fönstret skall gå att öppna?

Nå nä!

HUR tänker man?!!!???

Så ja, det finns stunder då jag helst bara skulle gå ut i skogen och 

lyssna på Linnéas klockors stilla klingande.

Till all tur har vi en jätteduktig, kunnig, pålitlig och supertrevlig kille

som främst hjälp oss med målandet av huset då han har en bil med lift som gjort

det arbetet både snabbare och säkrare än att ha byggnadsställningar riggade

lite hit och dit och comme ci comme ca. 

Och så har det dessutom visat sig att han är en baddare på allehanda praktiska ting.

Med alla andra strul som de övriga hantverkarna stått för 

har han varit en klippa! 

Mera sådana åt det renoverande folket.

För på något sätt känns det lite märkligt att jag, en 

alldeles vanlig tant, eller tjej, lite beroende på vilket humör jag är på,

är den som påpekar uppenbara fel.

I längden börjar det kännas tjatigt.

Och på det sättet är vi väl som alla renoverade mest är.

Tidtabellen håller inte riktigt, och det verkar som om det 

blir mindre tid till annat än tänkt.

Till all tur har budjeten inte skenat iväg. Inte än i alla fall.

*

Ja, huh! 

I morgon är det måndag igen och man får ta en lite diskussion med

gubbarna om hur sjutton de tänkt riktigt...

To be continued.

(ja, bilden har nada med inlägget att göra egentligen - 

jag bara kände att jag behövde lite ljuvt och nätt bland 

alla tankar om plåt och betong, virke och målning.

Det är nu så man är....;))

ARBETSLÄGRET...

...och renoveringen härhemma.

Ja, huh! 

Huset är strax målat klart.

Fönstren förda till fönsterrenoveraren, 

snickaren och plåtslagaren hamrar och håller på.

Det är nästan en heltidssyssla att koordinera hantverkare

och se till att allas tidtabell synkroniseras.

Heja gubben som håller i de trådarna.

Jag bara står och har åsikter och insikter,

idéer och infall.

Det är jag bra på.

Men lite tar jag och rycker in allt!

Skall precis gå ut och greppa penseln och måla lite foderbräden

och annat smått och gått.

Måla en kommande pergola.

Några fönster som inte behöver renoveras.

Sånt.

Vallmons knoppas i trädgården och det underbara är minsann kort.

Hinner knappt vända mig om så har kronbladen fallit till marken.

Nä, nu skall jag nog ta och gå ut till arbetslägret igen.

Kom bara in en sväng för att röra ihop lite mat, och 

satte mig här för att skriva ner några rader medan maten puttrar klart.

Skall röra ihop en liten rabarberdröm åt gubbarna också, 

lagom klart till eftermiddagskaffet.

Och sen skall det målas pergola minsann.

Tänk! Snart är den klar (nåja...groparna för stolparna är

inte grävda än, och det mesta finns tillsvidare bara

på en ritning och i en virkeshög på gräsmattan).

Men ni vet känslan - man är NÄSTAN där i alla fall.

Och kan NÄSTAN bära ut kaffekorgen och bärpajen.

Aj, jo...och så har jag har tjatat till mig en sådan där 

galet vacker torkställning för tvätten också.

Det blir nog bra det här! 

HUR HÄNDE DET HÄR...

....eller jag vet ju. Och alla ni som någon gång bott 

och renoverat, eller kanske bara gått förbi ett gammalt hus. 

Ni vet. 

Man börjar med att skrapa lite på ytan på något alldeles smått som kanske 

borde fixas till lite.

Som här på Bokulla.

Verandafönstret var i ett eländigt skick, och skickades redan

för en månad sedan till en glasmästare för att restaureras. 

Nå, så börjar man titta på de övriga fönstren "med de ögonen",

pilla lite på kittet i bågarna och så sker det där som alltid sker med

gamla hus. 

En liten renovering sväller som en bulladeg! 

Huset skall ju målas om, verandan få nytt plåttak,

så man bara inte kan lämna fönstren ogjorda.

Så nu har en hel del fler fönster än ursprungligen tänkt en lapp med

dess egna plats. 

För gamla fönster har den envisa sidan att de verkligen bara passar på samma plats som 

de alltid varit på .

Lite som riktigt gamla skrivbord. Ta ut alla lådorna, blanda om 

och försök få dem att passa igen, på millimetern.

Det tar en stund innan man testat alla olika alternativ.

Har man fått sju lådor på plats och tror att man rott i land med det, 

så kan man ge sig i backen på att den åttonde lådan inte passar. 

Alltså är någon av de övriga sju lådorna lite för glapp.

Och så gör man OM allt igen.

Det här misstaget gör man bara en gång i sitt liv. 

Jag lovar.

Gamla skrivbordslådor eller fönster. Samma sak.

De Skall Numreras 

så fort man ens tänker på att ta dem från sin plats. 

Så ja, nu är husets alla fönster pyntade med platskoder som vem som helst förstår.

Först hade jag tänkt mig en förkortad version som

S (söder) U (uppe) V (vänster) 

Men så vet jag ju med mig själv att när fönstren kommer tillbaka om 

en månad eller så, så har jag gladeligen glömt hur jag tänkte med mina förkortningar en

dag i maj.

Så jag blev lite übertydlig i mina lappar - men hey, bättre så! 

Snyggaste silverpresenningen i byn - eller hur?

Här skall det minsann komma nytt plåttak och nya regnrännor och 

öppna upp gamla luftningshål 

och nästa vinter är fukten på verandafönstren ett minne blott.

Dit ryker antagligen en del av vinterns isrosor på fönsterrutorna också.

De är galet fina och jag beundrade dem många gånger senaste vinter, 

men hela verandan och de restaurerade bågarna mår så mycket bättre i bra ventilation.

Och målställningen, ja den står där inbjudande och lockande och 

bara inväntar ivriga målare.

Hugad? Nån?

Jaha....inte det? 

Mårbackan står där inne på verandan än och sträcker sina blad mot...plasten.

Men snart, snart är de vackra, renoverade fönstren tillbaka och på plats.

Det är ju DEN tanken som håller en renoverare i sina sinnes fulla bruk.

SEN när allt är klart - då är det så FINT! 

Ni vet?

LITEN RAPPORT...

...från trädgården.

Vet ni våren går med sådan rasande fart att det inte är sant. 

Samma sak precis varje år! 

Småfåglarna har redan ungarna ute ur boet, en del i alla fall.

Och ja, jag hinner bara inte liksom med! 

I gräsmattan växer bellis eller tusensköna så man får åka slalom med

gräsklipparen för att undvika dem. 

Och undvika gullvivorna. 

Det gör att gräsmattan ser...lite speciell ut just nu - lite som om klipparen

hakat upp sig med ojämnt jämna mellanrum.

Men vackert är det ju - om man bara böjer ner sig till gräsrotsnivå, vill säga.

Äppelträden slår precis strax ut i blom.

Här har i tiderna funnits inget mindre än sextio (!) äppelträd, numera 

är de betydligt färre, men blomningen när den väl kommer igång är galet bedårande.

Skall bjuda på lite mer än bara en knoppbild då! 

Men just den här gången gick jag ut med tanken att fånga det lite 

mer osynliga i trädgården. Det man kanske inte på direkten ser och hänförs sig över.

Som ekens blommor - till exempel.

Jag måste verkligen erkänna att så trädgårdsintresserade och de facto till och med

inom området utbildad jag än är, så hade jag aldrig, aldrig innan lagt märke till

ekens blommor.

Det är lite det där att eken i övrigt är så magnifik och stor och ståtlig och

liksom lite för mer.

Bara tänk...hur gammal kan en ek inte bli? Hur stor kan en ek inte bli?

Hur annorlunda är inte ekens löv mot de flesta andra löv?

Hur durabel är inte dess habitus? Hur vackra är inte dess ekollon? 

Men blomningen?

Hur anspråkslös är inte den?

Så man nästan missar den.

Det man inte missar lika lätt är körsbärsträdens blomning.

Här finns tre eller fyra riktigt stora och gamla körsbärsträd och ett dussin, 

eller två självsådda trädbarn till dem. 

Och när jag tassar tunt med min kamera så blir det alldeles solklart att de är släkt:

Körsbäret (ovan) och häggen (nedan).

Prunus i släktnamn båda två.

Inget tvivel om varför, eller hur?

Och så har vi ju den japanska kusinen:

Det japanska körsbärsträdet som blommar som en galning.

I en eller ett par dagar, när det är som bäst, känns det som.

Sedan regnar det bara rosa kronblad över allting och 

föreställningen är över.

I år missade jag nästan hela alltsammans. Jag var på stugan då.

Men hann precis få de sista kvarvarande envisa, lite torra och spröda

kronbladen fångade på bild. Som flortunna balett-tutun hos en trött primadonna

neg de i vinden precis där innan regnet och vinden kom och drog för 

ridån för denna säsong.

Men jag hann - nästan! 

Till näst blir det att trolla fram en liten mysig uteplats bland allt det

gröna. Här är lite bord och stolar utplacerade mest för att känna efter lite

vilken plats som känns bra.

Var kommer en pergola att få växa fram?

Är det här?

Jag tror det. 

DE SISTA STRÅLARNA...

...ja, jag går ut en sväng i trädgården precis innan de sista solstrålarna tackar

för idag och drar iväg för att lysa upp någon annans dag på andra sidan jorden.

Jag hade kanske planerat att fota lite fåglar, men eftersom min "kära lilla katta"

tyckte att hon minsann vill följa med så blev det för mig att byta objektiv

från zoom till makro.

Katt och fågelfotografering är inte världens bästa combo.

I och för sig så passade det mig rätt bra ändå. Att byta objektiv.

Det är nämligen så att just makrofotografering är för mig det mest meditativa

sättet att fotografera. Och kanske just i dag det jag mest behövde.

Den senaste veckan har flera av mina bekanta och vänner fått 

besked som förändrat deras, och deras närmastes, liv fullständigt.

Det har varit väldans mycket mollbetonat. 

Allvarlig sjukdom, olycksfall, dödsfall.

Riktigt tråktråkiga nyheter! 

Jag känner mig både omskakad och berörd.

Hur skör och späd är inte livets tråd - egentligen?

Kanske vi bara är som små dun i vinden?

Som greppar oss fast vid den där torra pinnen vi kallar våra liv.

Den som kan brista när som helst. 

När som helst så blir vi tvungna att släppa greppet...

...vill vi eller inte.

De flesta vill inte.

Men vi kan inte välja.

Går sakta vidare och finner en nästan utblommad vitsippa i branten.

Trots att den finaste blomningen är över och kanterna på kronbladen börjat rosta,

så finns det något otroligt vackert i sinnligheten och i sårbarheten hos en trött sippa.

Det är skönt att gå stilla i trädgården precis i den där stunden då allt tystnar.

Ljuden tystnar och ljuset tystnar. 

Vinden mojnar och det känns som att man är extra mycket närvarande i just det ögonblicket.

Just där och nu och i den tanken. I det andetaget. 

Det rensar. I själen.

Lite mollbetonat idag kanhända, men samtidigt, det är så livet är.

Den ljusaste vårdag har sina mörka färger.

Och den mörkaste höstkväll har sitt sken.

*

I PLANTERINGSTANKAR...

...eller så inte.

Jag har ju inte visat så mycket trädgård ännu här från Bokulla.

Och så är det kanske inte så mycket trädgård i den bemärkelse man (eller jag)

tänker trädgård. Det är mer som en park.

Trädgården är ju rätt så stor, så det är helt klart att man här måste måla med 

stora penseln om det skall se bra ut. 

Och det är ju inga större fel på trädgården som den är, absolut inte.

Men den har nog inte den där mysiga lite småslarviga charmen som

man lätt kan få till i en mindre trädgård.

Och som jag personligen är hemskt svag för...

Nej, här är det stora linjer som gäller.

Och de flesta linjer är ju faktiskt riktigt bra,

så det blir nog inte så mycket att plantera till här inte.

(Om jag inte vill bli fulltime-trädgårdsmästare i egen trädgård, vill säga.)

Just nu blommar scillorna som små sjöar lite här och där.

Det är härligt! 

Jag älskar scillor. 

De kommer liksom med buller och bång från ingenstans

så här innan allt det övriga och så plötsligt är de borta igen.

Så nu när jag precis skall till att presentera ett par trädgårdsplaneringar 

jag gjort, så lägger jag till ett par meningar:

"Plantera scillor. Massor med scillor.

Det ångrar man aldrig! "

Och så detta! 

Medan jag satt där och myste i scilla-havet så kom 

det inte en stare och plockade med sig en blomma! 

Flög upp på grenen och skuttade och hade sig med 

blomman i näbben, medan fru stare satt på

en gren intill och tittade på med huvudet på sned.

Han fick nog lite extra poäng - den staren! 

Säger bara det...vår! 

SPORTLOVS-VÄDER....

...NOT! 

Så här kastar vädret nu. Från strålande solsken och någon minusgrad till det här.

Det är onekligen lite slött det här! För alla de som skall fira sportlov nästa vecka menar jag.

Min egen grabb inkluderad.

Just idag känns det mer som november än februari.

Men vad gör man? Vädret kan man inget åt - annat än himla sig åt det då förstås! 

Tänkte överraska grabben och hans kompis då de inledde sitt sportlov idag.

Hade det varit friska vintervindar och köldgrader så hade det nog blivit

kakao och något gott till. Lite renskinn i snödrivorna och kanske en brasa i 

trädgården - lite så.

Men nix, nu kändes inte den tanken speciellt lockande, i ösregn och dis.

Så för att sno ihop lite något vintervitt i alla fall, så

gjorde jag en vit, varm och mycket choklad-ig dryck.

Som smakar...gudomligt! 

Mycket sött och mycket smak och mycket gudomlighet i ett litet glas.

Man kan naturligvis bara smälta ner den vita chokladen i lite värmd mjölk, 

och det blir helt säkert inte fel det heller, men i den här

lite till-lyxade varianten så smälter man först chokladen i en ugnsform

i 150 grader, ca 20 minuter, så att chokladen blir lite kristalliserad och

får en annorlunda smak. Lite nötig, lite knäckig. Har man tid

och ork och lust - gör det där extra lilla med att köra den vita chokladen i 

ugn en stund innan man häller ner den i den varma mjölken.

Jag tog en fingernypa salt och blandade i för att bryta det där supersöta. 

Just det och så blandade jag i lite vaniljfrön också. En halv vaniljstång.

Choklad hade jag i cirka 100 g till 8 dl mjölk.

Och så vispgrädde på och lite kanelpuder.

Och så bara att hugga i.

Lite varm vitchoklad-dryck på en glasveranda en mycket blöt och disig

och lite mörkmulen februaridag då årets sportlov inleddes.

Vitare än så här blir nog inte idag.

Så Vitt jag vet.

Skön början på sportlovet hörni! 

SMÅ VISIONER....

Ja, jag håller på med att försöka hitta den rätta stämningen

i boendet. Så inte större visioner än så här hos mig idag.

Någon må tycka att det är ytligt och banalt.

Och det kanske är så, men för egen del kan jag 

bara säga att jag skulle ha svårt att klara mig utan den

där skönheten i vardagen.

Jag kan inte ens välja bort det om jag så skulle vilja.

Att hitta skönhet i sin näromgivningen (läs i hemmet) 

är för mig lika viktigt som att ha åsikter om politik, 

att värna om naturen, och att ta hand om sin kropp 

genom att motionera

och äta vettigt. 

Så simpelt är det.

Vardagsskönhet är rysligt viktigt 

och förmodligen underskattat i vårt välmående idag, 

då tempot skruvats upp så till den grad att vi kanske

inte har tid och möjlighet att andas och vara i vår

tids vardags skönhet. 

Kan inte låta bli att tänka på Ellen Key, en av mina inspiratörer och förebilder från

historiens djupa lager, som man skrivit om som så:

Ellen Key hade även idéer om hemmets betydelse och var övertygad om att skönhet kunde förändra och förädla människan. I hennes ögon fanns det med andra ord ett samband mellan det yttre och det inre, en vacker miljö kunde göra folk till bättre och lyckligare människor: man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker man omger sig med. Lika betydelsefullt är författarens sociala och demokratiska patos: skönhet är något alla ska ha rätt till.

Och någonstans djupt inne i min själ tror jag att 

vi fortfarande är där.

På samma linje.

Vi människor utvecklas så stilla inombords och våra värderingar

och känslor har en tendens att förnyas rätt segt.

Och med tanke på det så tror jag inte att Ellens tankar är

så förlegade som man kunde tro.

*

När jag flyttade gjorde jag av med en massa böcker.

En av de böcker jag inte kunde ge vidare var just Ellen Keys bok:

Skönhet för alla.

För det är så viktigt! 

Viktigare än man anar.

Skönhet + för alla = viktigt

SÖNDAGS-VARDAG...

Jag gillar alldeles förfärligt mycket det här med vanliga dagar.

Vardag eller söndag, det kvittar. 

Men sköna, okomplicerade dagar är bara...alldeles underbara! 

På det sättet är jag en enkel människa.

I många bemärkelser kanske. Eller förmodligen.

Nå, hur som helst.

En simpel, enkel söndag med snöfall som dagens stora nyhet,

är vad jag har att bjuda på idag.

I övrigt inget nytt att komma med.

Ibland tänker jag hur underbart skulle det inte vara om alla människor 

faktiskt någon gång skulle dokumentera sin vardag.

Vilken skattgömma för framtida forskare och folkloristiker. 

Själv trivdes jag mest i köket idag.

Bakade knäckebröd. 

Och rörde ihop några goda röror. 

Och tänkte att det här minsann inte var en söndag som kommer

att gå till historien som något man behöver minnas.

Men för den delen var det absolut inget större fel på söndagen.

Den var bara just så där vardags-söndagig då inget alls

hände som fick någon att höja på ögonbrynen.

Ingen rynkade pannan eller uttalade sig åt ena eller andra hållet.

Med andra ord en fasligt slätstruken söndag.

Och vet ni - sådana behövs nog också.

För med det perspektivet så kommer morgondagens

måndag att kännas hur intressant som helst.

Om man tänker så.

EN TIMME RUNT KYRKAN...

...är min nya rutin.

Jag strävar efter att hinna med rundan varje morgon.

I praktiken vet jag att inte alltid blir så. Men ofta nog.

Jag lämnar trädgården bakom mig och vandrar iväg.

På håll ser hemmet ut så här. 

Måste fotas på vintern, för sommartid ser man knappt huset för alla träd.

Här har huset stått i snart hundra år och sett en hel del utveckling.

Och inveckling för den delen.

Lite beroende på hur man vill se på saken.

Men här har Bokulla stått i snart ett sekel.

I Helsinge kyrkoby. Ett stenkast från kyrkan.

När jag går vidare ett stycke syns Helsinge kyrka över åkrarna. 

Det här är kyrkans "baksida", så vi kommer att runda kyrkan

den vägen.

Går längs med ån. Kervo å, en biflod till Vanda å.

Och precis här är den fortfarande en gränsflod mellan två städer.

På den här sidan är det Vanda, på andra sidan Helsingfors.

Och det kvittar för hararna och räven som i nattens mörker tassar över

isen från en stad till en annan.

Här är inget mindre än huvudstadsregionens lästa byggnad.

Helsinge kyrka, St Lars-kyrka.

Kyrkan är byggt i medlet av 1400-talet och kyrkbyn häromkring

är bland de bäst bevarade kyrkby-miljöer i södra Finland.

Och allt detta ett stenkast från "city-Helsinki".

Att få ta sin morgonpromenad här är onekligen ett privilegium av rang.

Tycker jag.

Halvvägs eller där jag oftast brukar vända och börja tassa hemåt har vi 

den gamla kvarnen vid forsen.

Stilla forsar ån under sitt istäcke.

Tyst är det. Vackert och tyst.

På håll springer en ensam joggare förbi.

Annars är det bara jag och hunden.

(den ena, den äldre är hemma i soffhörnet med sin

glesnande päls som inget är för tio minusgrader)

Jag fascineras nästan som ett litet barn

av den där synen av forsande vatten som rinner ut under isen och strax försvinner 

ner under isen igen.

Får sällskap av en kråka som kommer för att dricka. 

Tänker att så fick jag svar på den frågan.

Var fåglar dricker iskalla vinterdagar.

Om de inte vill äta snö.

Kvarnens stockar, och deras färg, teglens olika nyanser.

Allt det är historia eller om man så vill, en historieberättelse, för den

som vill lyssna och se.

Och ta reda på.

På vägen hemåt är det som att få gå i ett postkort.

De flesta husen i kyrkobyn är från 1700 och 1800-talet.

Och de som är nybyggda håller samma stil.

Här har vi prästgårdens gamla bagarstuga.

Och vet ni...här i den här stugan gick jag i skriftskola

då det begav sig. 

Och nu är jag tillbaka.

Går vidare förbi klockstapeln och tänker att

numera finns det andra torn som tornar sig betydligt 

högre än så.

Må vara att det känns som att vandra i en idyll.

Vilket det  är.

Bara det att storstaden, och dess trafik och brus, finns precis bakom knuten.

Vänder jag om mig 180 grader från kyrkotornet så är detta 

vad jag ser:

Ett helt annat torn. Och en bullervall.

Och bakom vallen inget mindre än Finlands största vägkorsning.

Så...när ni nästa gång flyger till Finland och swoschar med taxi 

längs motorvägar in till centrum och ser bullerväggar från

ert fönster. 

Mycket troligt att det gömmer sig en underbar liten 

historisk pärla till kyrkoby precis där bakom.

Kommer snart till den bekanta porten.

Den ni sett från andra hållet.

Den som inte längre används, men som andas om en tid som varit.

Kommer in på gården och möts av gamla stallet-ladugården.

I tiderna var korna till höger och hästarna till vänster.

Ibland vill jag bara trycka mitt öra mot den kalkade stenväggen

och bara be att den skulle berätta.

Allt! 

Liksom torpet som vi har här.

Som stått här sedan 1700-talet.

Jag skulle så vilja intervjua det.

*

Och det är lite det jag kommer att syssla med

en tid framöver.

Ta reda på, intervjua, forska, gräva, snoka,

fråga, undra, skriva, anteckna, och 

hoppeligen sammanställa det hela till nytta och nöje 

för de efter mig.

Men på det sättet är jag privilegierad att få bo mitt i historien.

Jag fattade det inte när jag var ung.

Desto mer begriper jag det nu.