JULGRANARS VÄSEN...

I snart tre sekel har det sålts julgranar här på gården.

I tidernas begynnelse var det nog min svärfar som var först ut, sedan 

gubben min i många år, efter det kom hans kusins pojke, 

sedan systersonen, sen var det dags för 

min grabb att ta över och nu är vi där.

De här är odlade granar som kapas precis dagen innan 

de dyker upp till försäljning - vilket säkert är en orsak till att

människor återkommer till oss år efter år för att köpa sin julgran.

Den är garanterat nyfälld och färsk.

Ja, just det  - stans finaste julgransförsäljare, vet jag! 

Med stans finaste julgranar.

Men alla gånger går det ju inte helt som man tänkt sig...

När han, grabben, skulle lasta av sina granar så hände det sig att den 

översta, en riktigt fin och lång och (dyr) och tät och fin, sa jag fin redan?? jahajaha...

Men alltså en ovannämnd fin gran gled ner från lasset och landade rakt på huvudet.

Eller kanske det heter toppen? 

Bröt nacken sin, och blev en vacker gran...invalid, kunde man kanske säga?

Mycket fin i barren och grenarna - men topless, bokstavligen - och följaktligen osäljbar.

Lite som det där ordspråket om skomakarens barn som går utan skor

så blir det hos oss att julgransförsäljarens familj har en annorlunda gran i år...

Onekligen ser den lite...annorlunda...ut.

Men det som ju ändå är det viktigaste; den både doftar

och lyser lika fint som vilken "perfekt" gran som helst.

Och så här är det i år.

En lite olycksfallsbenägen gran fick komma till att lysa i helgen

trots allt. Inget gran-liv har varit förgäves om man tänker så :).

Hu...när jag skriver så, blir det plötsligt lite synd om alla julgranar......

Men här är den nu.

Pyntad, doftande, lysande och halv som gran,

men hel som JULgran! 

*

Nästa år blir det säkert så att även denna granbussines-go-on-line

och det blir möjligt att beställa granar via nätet.

De mest traditionella grejer smyger ju sig in där.

*

Och på tal om det! 

Jag har i år beställt så gått som all julmat på nätet.

Det levereras hem till mig nästa onsdagskväll.

L Y X de L Y X

Bara att slippa trängas i överfulla megastoramatbutikshelveten 

är julklapp nog för mig! 

Vilket ger mig tid, nerver och ro att ta mig till de där små

specialbutikerna för att handla det där lilla extra.

Jag talar om riktigt blombutiker, riktiga bageriet och så.

Riktiga små butiker som jag så gärna vill understöda.

På nätet klickar jag hem alla dessa vardagliga saker som tar sådan 

tid att släpa hem själv att när det är gjort så vill man inte se en butik mer

på länge, länge.

Jag har nog blivit en nätmatbutikare.

Visst tar det tid att klicka hem sina varor på datorn också.

Bara det att jag kan göra det hemifrån soffan medan jag 

myser i julgranens sken och samtidigt bläddrar bland alla julrecept i böcker 

och tidningar - och på nätet.

Sedan kan jag göra något skojigare av den tiden som jag 

annars skulle sätta på att svettas i matbutikerna.

Ja, vet ni...det här är fina grejer.

Och vi är ett steg närmare....JUL! 

DÄCKAD...

Något av det mest frustrerande som finns är bli däckad av förkylning

när man som mest borde vara på flera ställen - och det helst samtidigt.

På jobbet som jag freelansar på för tillfället är det säsong gånger tio

just nu. Att ringa och meddela att jag däckat i feber känns inte speciellt skoj.

Till weekenden har jag lovat ställa upp med en helt annan sorts engagemang,

som också den borde förberedas en del. 

Och så känner jag att när jag är hemma så borde en 

åtminstone ha ork och energi, trots en förkylning, att göra 

någon nytta här då - ens.

Åh, denna kvinnofälla - eller något. 

Duktighetsfälla? 

Känner män såhär?

Jag är helt enkelt inte så bra på att "vara sjuk".

Och jag är inte ett skvatt stolt över det.

Snarare tvärtom.

Är jag så stollig att jag alltid har lite dåligt samvete för att jag är sjuk?

Är jag så in i...hvte...korkad?

Antagligen...!

Tycker det skulle vara på tiden att lära sig ett annat tänk.

*

Jag talade till katten om det här idag. Hon var den enda närvarande.

Och hon somnade gott efter att hon uppmärksamt lyssnat till mig

 i tre minuter ungefär.

Så de om de! 

I morgon är en ny dag! 

HAVE YOURSELF A MERRY LITTLE CHRISTMAS...

Jag kanske i år skall ge mig själv

en gåva i att verkligen 

försöka 

få till en enkel jul.

Där enkel står för det positiva.

Jag inser att jag har en hel del att lära

av 

katten.

TJUVSTART...

(märk en sällskapssjuk hund till vänster i bilden....)

Jag vet! 

Jag hör till de där tråkiga som håller hållit benhårt på det här med att 

inte ta in julen för tidigt, absolut inte inleda något som ens på

minsta sätt kan hänföra sig till jul innan advent.

Men i år har jag tjuvstartat. 

Av ingen orsak alls. Bara för att det kändes så. 

Desto äldre jag blir desto mer lär jag mig uppskatta tiden, veckorna, innan

jul mer än de där några lite småhysteriska dagarna som ju är jul.

Och om det nu är så att jag mer och mer gillar PREjulen så varför

inte släppa in den redan nu? Det är ju ändå bara en

vecka till advent, så vem bryr sig om man tjuvstartar lite?

Nå precis - i n g e n ! 

Köpte hem små grankransar och bara det att de är i rummet 

sprider en underbar doft av barr, av jul.

Kanske räcker det? Och att jag i år skulle få till den 

där enkla, avskalade och naturliga julen?

Nå, jag vet ju att jag själv varit den enkla julens största 

supporter - och motståndare. 

Under ett antal år har jag längtat efter det enkla, det avskalade,

det sparsmakade. Men så har jag "gett efter" för jag vet att de som 

firar jul hos mig kanske mer längtar efter det traditionelt lite mer

tilltagna och så. Jag är, och vill vara,  lyhörd för deras önskemål. 

Det är ju ändå jul bara en gång i året. 

Och jag vill så gärna erbjuda en jul för var och en. 

Men i år gör jag ett nytt försök att skala av och blända ner julen.

Och då jag gör det så tänker jag att det är mer okej att starta

lite tidigare med att dra igång "julen". 

Sparsmakat är inte så högljutt. 

Det är mer som en doft, en aning, ett sinnes skärpning.

Bara en extra krydda i det vardagliga.

En ny doft i huset.

En stilla viskning om advent.

SÖNDAG...

I går var det söndag. 

Sedan jag slutade mitt alla-vardagar-8-5-jobb så har min vecka ibland en

annorlunda rytm. På gott och ont.

Har för tillfället ett grej på gångs som faktiskt kräver att jag får koncentrera mig.

Så igår när gubben och lillungen åkte iväg och det blev Riktigt Tyst i huset

så passade jag på. Satt på rumpan mer eller mindre nonstop hela dagen och skrev.

För att lite sträcka på benen och få lite syre i hjärnan gick jag en sväng i trädgården med

kameran. Jag ställde mig lite i skymundan under en stor gran och följde med

sidensvansarnas flaxande.

Rönnbären, de åt trastarna upp redan för ett par veckor sedan, men det fanns kvar

lite hagtornsbär. Fanns, de finns inte heller mer.

Trädgården här är nog lite av ett ymnighetshorn för urbana djur.

Här finns gott om stora ekar och en liten hassellund.

Gamla äppelträd och både träd och buskar med ätbara bär.

Fallfrukten från äppelträden, som inte känns okej att använda själv, får 

rådjuren ta hand om. Här är ett rådjur med två kid som smyger sig in i trädgården

vid skymningen. De är hälsosamt skygga, så inte speciellt lätt att få dem på bild.

Och jag vill helst också låta dem äta i lugn och ro.

Det behövs minsann fyllas på lagren. Och gömmas mat för tuffare tider.

Bland hasselbuskarna pilar ekorrarna omkring - just som små ekorrar - och samlar och samlar.

Alltid verkar deras samlande inte vara helt genomtänkt, de kan bara flytta på nötterna något tiotal meter och gräva ner dem på nytt. Tja, kanske de har en högre logik som jag inte kommer på?! 

Efter ett tag blir det ordentligt kyligt att stå därute. 

Det är minsann slut på den milda hösten för denna gång. 

Lövkomposten har fått en fin liten krona. 

Med nytt syre i hjärncellerna skriver jag en stund till och blir precis klar

tills det börjar höras röster från verandan.

*

Så jag har lite söndag i dag i stället och gör det jag kunde ha gjort i går.

Ja, avigt med söndag på måndag, men...ja.

Skall precis gå ut i trädgården igen. Skall klippa lite granris och åka 

till gravgården och göra den fin inför nästa helg.

Jag tänker att det kan vara läge att göra det idag, innan slasket.

ETT PRIVILEGIUM...

Ja, jag har det! 

Att få bo såhär, med gammal trädgård och framför allt gamla äppelträd. 

I tiderna fanns här tiotals äppelträd, av olika sorter. Min svärfar körde 

äpplen med häst till försäljning till torgen i Helsingfors.

På sjuttiotalet gick jag i skola rätt nära här och pallade minsann ett 

och annat äpple här i trädgården. 

Föga anade jag då hur det skulle gå sedan.

Att jag årtionden senare skulle gå här och plocka äpplen, 

gå in i köket och koka sylt.

Numera finns det inte så många äppelträd kvar. De har åldrats och senast nu på

sommaren rämnade en äppelträds-åldring itu.

*

Jag plockar en korg med fallfrukt. De är inte perfekta i sitt utseende, men garanterat

ekologiska - vad nu lite sk*t och annat från närliggande vägar, men ändå:

Närodlat, så närodlat det kan bli. 

Och så finns det en alldeles fantastiskt känsla i det här att få gå ut i trädgården,

plocka sig en korg eller två. Koka sin egen sylt och 

känna hur den söta, präktiga husmodern i en växer till sig lite grann,

får rosiga kinder av värmen från grytorna och minsann om hon 

inte blir lite nostalgisk på kuppen.

Minns när man själv var barn och fönstren immade igen när det kokades sylt.

Och man satt där vid köksbordet och drog in doften av

äpple, kanel, socker.

Jag gör precis som då. På samma sätt.

Fast fönstren immar inte riktigt lika mycket, burkarna är färre 

och så har jag också i ingefära.

Det hade man inte då.

*

Senare på kvällen gick jag ännu en sväng i trädgården. Det hade börjat skymma ordentligt,

det är höst på allvar nu. Jag frös om händerna.

Kunde inte låta bli att klappa den grova barken på äppelträdets stam och

liksom tacka för sylten. Tänkte att här har den stått i snart ett sekel och levererat 

frukt i varierande mängd år, efter år, efter år. 

Barken känns varm och livskraftig under mina fingrar

och jag känner mig tacksam. 

TIDIG MORGON...

Uppe med mjölkbudet kunde man kanske säga, om det funnits något mjölkbud alltså.

Lägger sista finishen på ett projekt som skall bli klar den här veckan. Det känns bra.

Dessutom har jag en hel del småjobb här hemma som jag fått slutförda. 

Sådana där små grejer som ogjorda skaver som småsten i skorna. 

Det känns stort när man bockat av dem. Eller så känner jag det.

Här har jag suttit nu och skrivit och grejat ett bra tag. Ljusen brinner fastän det än är ljust ute. 

Kan inte motstå. Att tända dem - ljusen som jag har lite överallt. 

På något märkligt sätt hjälper de mig att koncentrera mig. 

Men nu är jag trött i huvudet. Har varit fokuserad sedan tidigt i morse - nästan klockan runt.

Hunden har bara varit ute ett par svängar i trädgården och jag känner hur mina rumpmuskler

mår illa av detta stillasittande. 

Innan jag lägger mig i kväll skall jag ge dem en yoga-omgång och varva ner mig själv i själen.

De flesta av mina blommor är ännu ute på sommarbete i pergolan.

Dagarna - och framförallt nätterna - är så varma ännu, så har ingen tanke ens på 

att börja ta in dem än. De har mått så gott av sin sommarvistelse. Men onekligen känns det lite naket på fönsterbräden när man nu själv börjat vara mer inomhus. 

Så jag gick och köpte några plantor åt mig häromdagen. 

Lite otippat kanske, men just nu tycker jag att de är precis just det jag vill ha.

Plockade också in några kvistar av hortensian. Kvistar som gått av av orsak eller annan.

Kanske en hund som tagit kurvan lite för snävt? 

Nä vet ni - nu har jag minsann suttit alldeles för länge på rumpan. 

NU stänger jag ner och rullar ut min matta.

Och tänder lite fler ljus. 

Må gott! 

TRÄDGÅRDSKATTAN...

...egentligen borde jag koncentrera mig på helt andra saker, men så började jag kika på 

vad katten min höll på med egentligen.

Hallonbuskens blad, där vid skogskanten, liksom ryste till ett tag när hon kom smygande fram där

från trädens djupa skugga. När hon kommer kan ingen tvivla på att det är hon som

äger dessa jaktmarker. Här är hon ensam drottning. Det syns på stegen, på huvudhållningen, på

hela kattens väsen. Jag unnar henne så den känslan. För en tid sedan var hon vingklippt med sitt brott på svanskotan, men nu är hon nog så gott som återställd.

Och det syns. Och märks! 

Hon är drottningen över sina marker, och lever sig in i den rollen med

sådan inlevelse så hon knappt kommer in och svänger ens.

Hon lever vildmarksliv i trädgården helt enkelt.

Och verkar njuta av fulla drag! 

Och lever man vildmarksliv ala katt, så verkar det höra till att undvika rena

fräscha och nypåfyllda vattenkoppar. Nej här skall det minsann lapas i sig 

regnvatten som stått ett bra tag. Samlat i sig lite björkfrön, någon död fluga, omkring-

flytande syrenblad och bäst av allt, mylla för jag hade precis tvättat mina krukor

i hinken. Smaskens tycker hon. 

Med stort intresse följer hon med pergolabyggets framskridande.

I synnerhet vid skedet då botten bara bestod av 35 m2 finfinsand uttryckte hon

sin förtjusning genom denna något tilltagna katt-toa genom att ja...

Hon är nog lika förtjust i pergolan som vi andra. Stenarna lagrar skön värme 

så ofta hittar man henne dåsande på dem mot eftermiddagen så där.

På morgon(natten) sitter hon ofta här och jamar lite uppoffrande mot sovrumsfönstret.

Detta nätter då jaktlyckan varit si så där och lite kattmat skulle sitta bra. 

Sedan finns det nätter då jag hittar utplacerade möss lite här och där.

Hon gör minsann sitt jobb med bravur. Och så hon verkar

trivas med det! 

Trädgårdskattan min. Hon den fina! 

SOMMARENS ISAKSKYRKA...

...eller vår pergola-bygge då.

Det har dragit ut på tiden minsann.

Först var snickare nr 1 och gjorde några tabbar, så sen blev det att vänta på

snickare nr 2. Så skulle alltsammans måla. 

Och skall vi säga så att då jag hade tid att måla regnade det och när det inte

regnade så var jag upptagen med annat...

När den biten var klar så skulle stenarna på plats.

Första leveransen stenar var felräknare så det behövdes en leverans till.

Men då hade stenarna tagit slut. HUR typiskt.

Nå, det tog faktiskt inte många dagar så kom de,

men när det blivit så många förseningar så känns det som 

om man inte behövde en endaste till.

Men nu är stenarna nästa alla på plats. Bordet och stolarna 

utplacerade. Visst, det skall ännu ett varv sopas ner mer sättsand i fogarna bara

stenarna lagt sig en vecka eller två. 

Men jag bara måste få inreda lite redan nu.

Bara att få sitta här på kvällarna och käka är sååå skööön! 

Och det allra bästa...till veckoslutet har det lovats riktigt varma dagar.

Har ett skrivprojekt som gärna skall hinna bli färdigt till måndagen, 

då kommer jag också att få min nya kamera, och efter det blir det att styra

raka vägen till stugan för fyra dagar häng där. 

Aj aj, aj aj, så skönt det skall bli! 

UNDERBART ÄR KORT...

Kan inte låta bli. Jag vet ju att det inte är så stor idé, men jag gör det ändå.

När jag bäddat klart med rena lakan i hela huset, plockar jag in en bukett, knipsar 

någon kvist här och där. Plockar fram den där gamla vasen som jag släpat på sedan 

barndomshemmet. Genom otaliga flytt. Men den bär på den där

rätta känslan av sommar för mig.

Man bär ju på sina barndomsminnen, endel bleknar inte ens 

speciellt mycket under åren som går.

Man kan plocka fram dem, blåsa det värsta dammet bort, och

så är man liksom på nytt där. Där minnet en gång föddes.

Schersmin bär på ett sådant minne för mig.

När jag var barn hade vi en sådan där 70-tals trädgårdsgunga med knallblått plasttak 

och brokiga blommönster på sittdynorna. 

Den riggades varje sommar upp framför en gigantisk schersminbuske.

Den hade dubbla blommor och doftade helt, helt underbart. 

Fanns inget bättre än att krypa upp i gungan med en filt och en bra bok och 

ligga där och sakta gunga i en aning av söt blomdoft. 

Humlor och blomflugor som surrade ikapp. 

Och dagarna som gick som dagar går när man är barn.

*

I år dåsar jag minsann inte i en gunga precis, hänger mest på

en stege och målar. Målar mellan regnskurarna vill säga.

Regnskurarna som duggar tätt, om man vill uttrycka det artigt...

Men det skall väl bli nåt som blir klart framåt sensommaren, 

får man hoppas i alla fall.

Men nu är tiden för schersmin.

Plockar in en ny kvist för att lägga på mitt nattduksbord.

Bara för att få vakna till den milda doften.

Den av schersmin och den av nytvättade lakan.

Svårt att välja vilken som är bättre - egentligen.

DET HÄNDER I TRÄDGÅRDEN....

...sakta men säkert så börjar uteplatsen likna nåt.

Innan regnen (ja de har varit många...) hann jag med att måla hela härligheten ett varv. 

Nu väntar jag bara på lite snickerier till och så målar jag 

andra varvet - om det håller upp, vill säga.

Och så väntar vi på lite sommarvärme - också.

I regnet anlände stenarna som skall bli golv.

Nästan 2 ton sten...huoh! 

Ja, just det ja, om någon undrar varför vi gjorde allt i bakvänd ordning, så 

beror det på att berget ligger precis under ytan där jag tänkte pergolan och att lägga golvet 

först och sedan märka att man inte lyckas gräva gropar för stolpfästen, det hade blivit lite...jobbigt.

Så det blev lite tvärtom. Vi gör golvet efteråt. Ja.

Lite som Pippi. Avigt är också ett sätt.

Och inget att gömma sig bakom handen för - eller HUR lilla gråsparv?

Vi har ett litet gäng gråsparvar här på gården som lyckats med häckningen.

Det är skoj att se dem flaxa hit och dit i buskarna. Jag hör till dem som 

av någon orsak tycker speciellt bra om gråsparvarna.

När jag var barn älskade jag den där fabeln om lilla gråsparven

som var så artig att han alltid lät andra fåglar gå före i kön

när färgerna från regnbågen delades ut. 

När det sedan äntligen var gråsparvens tur så fanns bara brunt och grått kvar.

Voj liten! 

Och söt som få när en liten sparvunge burrar upp sig 

och lägger huvudet under vingen för en liten tupplur.

Eller sparv-lur, då.

Ja men det händer lite smått på Bokulla-backen minsann.

INFÖR EN NY VECKA...

...ja, alltså jag ÄLSKAR nypotatis.

Resten av året är jag inte den största fan i världen av potatis,

men nu och några veckor framöver.

Potatis. Ja! 

Hörde ni?

JA! 

En annan favorit är de här solcell-lamporna från Clas Ohlson, dem vill jag absolut ha 

flera av! 

Skall lysa upp terasser och kanske en pergola bara sommarnätterna 

blir mörka och skumma.

Än är det en bit dit. 

Tills det behövs ljus i kvällen och i natten, än känns det som om 

naturen själv fixar den biten, åtminstone de flesta av dagar.

Ljuset lyser upp det mesta så himla fint och dessutom

helt av sig själv.

 Det tackar vi och tar emot! 

Veckan som kommer blir lite småstökig med en hel del to-do

innan det är läge att varva ner inför Midsommar och så en liten semestermånad på det! 

Skönt att man blivit gammal nog att också begripa att semester inte är

till för att renovera 24/7 så också den biten tar en liten paus.

I augusti tar vi i med nya tag igen! 

Idag fick vi en del av de restaurerade fönstren på plats.

Och så lärde sig Kråk-Cajander att flyga.

Så på alla sätt en fin söndag! 

*

Funderar nu och då på vad jag skall fokusera min blogg på - egentligen.

Nåt ni vill läsa mer om? 

MURRIGA REGNDAGAR....

...ja det känns nästan lite avigt att det är midsommar om en vecka.

Så mörkt, och murrigt som det är ute nu, så känns det nästan overkligt! 

Plockade in ett stort fång lupiner bara för att få den där midsommarkänslan

att landa, men det gick väl så där då regnet vräker ner. 

Trädkronorna niger som i höststormen och temperaturen är sådär att 

en liten ylletröja känns som det bästa sommarklädseln just nu.

Ute i trädgården har en del av sommarblommorna sagt 

tack, men nej tack och helt gått i blom-strejk.

Mårbackan ser ut som något som katten kunde ha släpat in.

Skall bli intressant att se hur det ser ut i skärgårdsträdgården när

jag nästa vecka landar där ett par dagar.

Vind och regn är ingen höjdare - på något plan alls! 

Kråk-Cajander verkar vara den enda som 

inte orkar bry sig över väder och vind.

Det gäller att putsa fjädrar och hålla sig i trim oberoende.

Fast lite ensamt och ensligt verkar det vara där ute vid trädgårdsbordet.

Ingen som riktigt känner för att haka på och sällskapa?

Stackars lilla kråka.

*

Strax efter att jag fotat de här bilderna, så skuttade hen iväg till sitt 

nattbo ( en korg inklämd under tak och med vindskydd) lade

huvudet under vingen och somnade.

Såg ut som:

" Väck mig när det blivit sommar igen" 

*

En annan kan bara instämma!