…igår när jag gav mig ut med kameran en sväng,
en alldeles vanlig, grådaskig novemberlördag, var det en person som
undrade varför jag går ut och fota en sådan ful dag.
Jag blev och fundera på det. Hur jag numera
hemskt sällan tycker att någon dag skulle
vara olämplig att fota på.
Eller kanske ösregn, men mest för att kameran inte skulle uppskatta det i längre
stunder. Och kanske en riktigt slaskig marsdag?
Men annars, nej.
Och disiga novemberdagar är så mycket mer än bara grått.
Man behöver bara leta efter färgerna lite mer.
Mer strul är det ju med ljuset - det finns det inte i överflöd av precis.
Här inne börjar det mesta hitta sina platser. En del saker väntar ännu på
att hantverkarna skall hinna sticka sig in och göra något litet jobb klart.
Men sakta kommer livet in i vanliga vardagsrutiner.
Det är inte att flänga runt i byggvaruhus alla lediga stunder längre.
Det blir som om ett sådant där skönt lugn lägger
sig över bland skymningen i rummen.
Som en varm schal över axlarna.
Andningen blir lite lugnare, lite djupare och spänningen mellan
skuldrorna släpper.
Sakta gör det det.
Känner hur min kropp och det där andra man har inom
sig, själen eller sinnet eller vad, varvar ner och
kommer in i ett tempo som är mer i takt med årstiden.
Kokar mig en kopp kaffe till och drar ut på min frukost.
Kanske den bidragande känslan till ett visst
välbefinnande och lugn också ligger i
att beslutet att hoppa av ekorrhjulet äntligen är taget.
Att det är okej att slappna av och dra de där
välbehövliga och sköna djupa andetagen.
*
Och medan jag sitter här vid mitt köksfönster och
skriver, börjar det dala små, nästan genomskinliga, tunna
snöflingor ner.
Det är fint.
2 kommentarer:
Hej Maggi och tack så mycket för din hälsning! Jag har "tappat farten" lite på både det ena och andra sättet, helt plötsligt fanns inget att säga på bloggen...
Det verkar som om du har haft många förändringar i ditt liv under året (jag läser alla dina inlägg men är urdålig på att kommentera). Det här sista steget du bestämt dig för låter väldigt spännande och klokt. Jag skulle vilja skicka en sak till dig, och har sparat adressen du hade på förra stället ( den du hade skrivit på paketet jag fick av dig, om du minns?). Om du har eftersändning så kan jag använda den gamla, annars kanske du kan maila din nya adress till mig?
Ha det spå gott och lycka till! Hoppas vi hörs! Hälsningar Åsa
Heeejj, oj vad roligt att höra av dig! Jag är ju själv också helt urusel på att kommentera - och det kanske blir så. Är det något med tiden? Man tassar in hos någon och läser, men så "orkar" man inte kommentera allt hela tiden. Och jag tycker faktiskt att det är helt okej. Inte går jag i verkliga livet heller omkring och tycker till hela tiden. Eller kanske jo, lite…hihiii...Kanske bloggvärlden bara börjar komma närmare verkligheten? Men oj…nu blev jag ju nyfiken, vad skoj att få en överraskning :). Mailade min nya adress till dig. Sköt om dig Åsa. Kram!
Skicka en kommentar